Scouse Day

Något jag tänkt på mycket under veckan som gått, efter att ha läst den ena domedagsprofetian efter den andra om hur illa det kommer gå idag, är vad som händer efter matchen. Min känsla nu är inte densamma som för ett par veckor sedan mot Arsenal, att vi står inför ett storslaget gigantmöte som tappat all sin glans. För Liverpool är alltid Liverpool, och oavsett hur ojämna förutsättningarna varit de senaste 15-ish åren (mestadels till vår fördel) har matcherna alltid varit ovissa. Liverpool kunde åka och förlora mot typ Blackpool ena veckan för att sedan slå oss helgen därpå. Det har aldrig riktigt funnits rim eller reson, ingen rimlighet eller kontinuitet. Mötena med dem är nästan alltid isolerade från hur situationen ser ut i övrigt, allt kan hända.


Med det sagt vill jag ändå inte låta någon tro att jag har några större förväntningar på poäng, för om det någonsin sett mörkt ut inför ett möte med Liverpool så är det idag. Klopps Liverpool är bättre än någonsin, medan vi.. ja, ni vet ju själva. Samtidigt som vi är i desperat behov av poäng (vi är alltså i skrivande stund EN poäng över nedflyttningsplacering) är det inte en eventuell förlust idag som oroar mig mest, även om jag inser att förnedringen vid en 5-0 eller liknande förmodigen kommer driva mig till suicid. Jag är rädd, livrädd, att Ole får gå om vi förlorar idag. Jag vet inte hur stor risken är, om det är media som blåser upp saker som vanligt eller den mest pantade delen av fanskaran som fått får mycket luft på sistone, men det är nog inte omöjligt. Beroende på hur illa det går.


Och därför vill jag säga ett par saker, angående Oles vara eller icke vara (hur det ens diskuteras) som manager för United. I dagsläget hade ingen, jag upprepar: INGEN, tränare lyckats bättre eller kanske ens bra. De förbättringar vi så intensivt behöver kommer ta åratal att genomföra, och ska vi ha någon som helst chans att komma tillbaka till toppen måste vi ha någon i vår ringhörna. För vi har inte Ed, vi har inte Glazers. Den yttersta toppen bryr sig inte ett skit om jag går hem från puben med krossat hjärta idag. Därför behöver vi Ole, för han har sitt hjärta i United, och när United går dåligt blöder han precis som vi.


Självklart visste vi när Ole fick jobbet permanent att han inte var den mest härdade, erfarna eller meriterade tränaren. Men vi har provat härdad, utsedd av Ferguson himself, det vill säga David Moyes. Som i åratal gjort underverk med en i stort sett obefintlig budget i Everton, men i United stod han handfallen. Vi har testat erfaren, för det finns väl få som bräcker Van Gaal där? Och vi gav mertiterad en chans, han körde spelarnas redan tveksamma moral i botten, men eftersom han hette Jose Mourinho var det Mou In ända tills det blev Mou Out, som varenda människa med ögon i skallen borde sett från dag ett. Att skicka vår klubb från hand till hand, som en oönskad trivialitet, mellan de mest populära namnen för dagen kommer inte ta oss någonstans.


Vi behöver någon med hjärta, som vet vad det innebär att tillhöra United. Och vi har äntligen fått det, någon som älskar om klubben. Som bryr sig om vad som händer med klubben, med spelarna och med oss även efter utgångsdatumet på kontraktet. Så för helvete, Ole är en av oss. Backa honom. Det kan ta tid. Det kommer ta tid. Personligen tror jag vi är minst två men förmodligen 3-4 transferfönster ifrån att kunna utmana om topp fyra igen. Men det får vara värt det, för nu har vi under sex års tid fått smaka på vad alternativet är, och det är fan i mig olidligt. Så tänk på det idag, särskilt efter matchen om det inte gått som vi vill. Rikta frustrationen och ilskan dit den hör hemma. Leta inte syndabockar bland våra egna, för helt ärligt, hjärtat är det enda vi har kvar nu.