The Ole Gunnar dilemma

Var och en har en åsikt, så klart. Få är de som inte har skaffat sig en uppfattning om Ole Gunnar Solskjaer är rätt man att försöka resa en av världens stora idrottsjättar från att falla ner i irrelevansens djupa hål.

Jag är givetvis inget undantag. Jag har också bildat mig en uppfattning efter över ett år med Solskjaer som manager – konstigt vore väl annars.

Och min solklara uppfattning är denna: Han är inte The One.

Ole Gunnar Solskjaer kommer inte att klara av att återuppbygga Manchester United 3.0. Alltför mycket pekar på att han inte har de skills som behövs. Och då bortser jag helt från att han motarbetas av blodsugande Glazyrer och kvacksalvar-Ed. För det här handlar enkom om Solskjaer och hans förmåga att vara manager för Manchester United 2020. I viss jämförelse med hans föregångare.

Varför inte Ole Gunnar då? Först och främst: Om Ole Gunnar skulle få en blank check och sätta ihop valfritt lag är jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas med det. Ingenting av det vi sett under året som gått tyder på att han har en klar och tydlig spelidé. Lyckas man inte, oavsett manskap, visa för sina supportrar vad man försöker göra på så lång tid är det inte troligt att han skulle lyckas ens om han hade Mbappé, Messi och Ronaldo till sitt förfogande. Eller jo, han skulle kanske ”lyckas” eftersom deras individuella kvalitéer är så pass höga. Till och med högre än Martials, Pereiras och James, hur otroligt det än kan låta. Så det är klart att taktiker där ”ge Messi bollen så får vi se” än ”ge Pereira bollen så får vi se” lyckas bättre. Det skulle till och med du och jag fixa, utan att behöva anstränga oss alltför mycket.

Faktum kvarstår dock: Det finns många exempel på managers som lyckats och lyckas med betydligt sämre förutsättningar än Solskjaer har haft till sitt förfogande. Titta på Brendan Rodgers, till exempel. Eller Chris Wilder. Ofta kräver det ”bara” en spelidé som man anpassar sitt spelarstall efter. Eller tvärtom.

Men inte ens erfarna managers som Dödgrävaren och Mourinho lyckades övertyga oss om någon spelidé heller? Varför ska vi då kräva av en gröngöling att kunna presentera det? Jo, både van Gaal och Surpuppan hade spelidéer. Den förstnämndas var att tråka ut motståndare, publik och avlägsna gäster från andra sidan galaxen i så hög utsträckning som möjligt. Offensiven var som klippt och skuren från handbollens manual. Sidledspassningar en masse tills någon fick för sig att försöka dribbla sig in i en hög med kött.

Josés idé var att släppa in så få mål som möjligt, eftersom det var så han nått sådana oerhörda framgångar tidigare i karriären. Men med de spelare han hade till sitt förfogande gick det inte hela vägen. Och när han inte fick de spelare han ville ha gjorde han som alltid gjort: Han gjorde sig omöjlig. Precis som Sir Bobby misstänkt på förhand.

Solskjaers United lyckas som alla vet oerhört mycket bättre mot motstånd som har bollen mer än United och det är ju inte riktigt The United Way. Vi ska liksom inte behöva sitta och hoppas att vi ställs mot motstånd som dominerar matchbilden. Det fungerar liksom inte så, oavsett manskap.

Vi som varit med ett tag vet givetvis att United inte har någon copyright på att vinna ligan, och likaså vet vi att framgångar går i cykler. Titta bara på 70- och 80-talen. Och jag kan köpa att vi nu går mot sju år utan ligatitel (något jag inte upplevt sedan innan jag var tonåring) med just detta i åtanke. Men vad jag aldrig kommer att köpa är att vi har en manager som försvarar detta elände och inte lyckas uppbåda bättre resultat med de medel han trots allt har. Hans startelvor, hans byten och hans taktik visar överhuvudtaget inte någon genomgående förbättring över tid. Man ser liksom inte någon snabb eller ens någon långsam utveckling. Visst har skador säkert satt stopp för vissa av hans planer, men skador är inte någon ny ”uppfinning” som upptäcktes 2019 utan har – hur otroligt det än låter -varit en del av fotbollen ända sedan 1800-talet. För Uniteds del har det också varit en enorm stor del av fotbollen under 2010-talet, där få (om ens något?) lag kan konkurrera om antal skador.

Vissa kan komma att påstå att United med Pogba hade sett helt annorlunda ut under Solskjaer, men vi som sett United med Pogba vet att fransosen oavsett manager fortsätter att blanda och ge, likt en blender som sjunger på sista versen. Och vissa kanske säger att ”Men Fergie hade det också tufft i början av sin tid i United”. Men kom igen, Alexander hade vunnit en hel del i Europa och dessutom krossat Rangers-Celtic-dominansen i Skottland, vilket gjorde att hans förtroendekapital var av modell större. Han kunde visa upp ett helt annat cv än exempelvis Ole Gunnar, som lyckats i Norge och misslyckats i Wales.

När vi nu närmar oss upploppet på säsongen 2019/2020 är United väck ur ligacupen och ligan. FA-cupen och Europa League lever än, men det är ju turneringar som Tottenham ska ha kvar när vi är i februari. Inte United. Och det är trots att klubben sålt mycket skräp och köpt in spelare som Maguire och Fernandes (ja, jag vet att han bara har en match i klubben) för nära ett par miljarder.

När vi summerar säsongen blir jag ytterst förvånad om 1) det finns ytterligare en buckla i prisskåpet och 2) Solskjaer får fortsatt förtroende att leda klubben vidare i sommarens transferfönster. För även om Kvacksalvar-Ed har störst fokus på pengapungen, så måste även han inse att han än en gång gjort ett misstag och att det bara går till en viss gräns att blidka fansen med att anställa en hjälte från klubbens förgångna.

Vi har sett hur tidigare storklubbar, framförallt AC Milan (som låg mig oerhört varmt om hjärtat i slutet av 80-talet och början av 90-ditot), och även Liverpool haft enorma problem med att ta sig tillbaka till ligaeliten efter en lång tids dominans i densamma. United är inte immunt mot detta, men det som skiljer oss från många av de andra är att de ekonomiska förutsättningarna under åren alltid funnits där. Problemet har varit – och är – att de spenderats på fel sätt. Felköp, felanställningar, fel, fel och åter fel. Har man fel personer på fel platser är det naturligt att det blir fel. Så ser det ut oavsett om du är fotbollstränare, brevbärare eller signalvakt.

Milan försöker lösa det med Ibra – United med Ole Gunnar. Ingenting av det är rimligt. Det är bara plåster på öppna sår.

Ole Gunnar Solskjaer är ytterligare en i mängden av felsatsningar. Han är inte den vita kaninen vi ska följa.

Ibland är det egentligen inte konstigare än så.