A tale of two halves

En poäng VAR till både United och Everton känns ju faktiskt rimligt efter den där fajten.

Med tanke på Evertons form sedan Ancelottis intåg är det inte fy skam att lämna Goodison med en pinne.

Och vi tog ju faktiskt in på serieledarna denna helg …

Huvudet högre igen:

  • Vår nya favoritportugis. Allting av offensiv kvalitet går genom Bruno Fernandes. När medspelarna blir lite varmare i kläderna (och de lär de oundviklgen bli när han skickar iväg dem med sina passningar) och förstår var passningarna kommer så kommer det att bli ännu fler slutprodukter än vi ser i dag. 1-1-målet var givetvis en liten bjudning från Pickford, men kvalitén när han bara låter bollen rulla med honom och trycker till på första touchen visar om inte annat vilken kaliber grabben har.

Strålande:

  • Harry Maguire (var en bjässe när Everton hade hörnkalas i andra halvlek och rensade som en besatt. Han har dock ingen superconnection med sin mittbackskollega, men vi får väl hoppas och tro att tiden talar för dem tillsammans även om jag misstänker att de passar lite för dåligt ihop.
  • Noll insläppta på hörnor, trots att de kom i en strid ström och United som bekant har för vana att bjuda på åtminstone något mål från dessa. Ett stort kliv framåt i denna aspekt.

Gott:

  • Nemanja Matic är fortfarande lika ”snabb” med boll som han är utan, men när han kopplar på sin ”Sheringham-hjärna” kan han fortfarande vara nyttig för United. Mot Everton hade han den uppskruvad rejält och hade dessutom lagt till shooting mode när han pepprade skott i början av matchen.
  • Första halvlek var United ett lag med ett mål i sikte efter det snöpliga baklängesmålet. Nu ska vi knappast påstå att det kryllade av stekheta målchanser framför den engelske landslagsmålvakten, men det var ett lag som tryckte på och ett som backade.

Inget vidare:

  • Andra halvlek var ganska blek sett med Unitedögon. Offensiven var inte alls lika flödande och spelarna slarvade ofta i uppspel och var tvåa på bollen i många situationer. Den ende som verkligen kunde skapa något var givetvis Fernandes. Bollinnehav från 63-37 till 50-50 visade också att pendeln svängde tillbaka till hemmalaget. Det var inte samma scenförändring som i Bournemouth-Chelsea dagen innan, men det var ändå fascinerande att se United tappa greppet så.
  • Domare Chris Kavanagh stod för en av de sämre rättsskiparinsatser jag sett i England på väldigt länge. Han tappade matchen ganska tidigt och fortsatte att göra det ända in i slutet. Det överlägset sämsta domslutet var när han gick på Evertonspelarnas reaktioner och gav hemmalaget frispark för hands när Fred fick iväg bollen med knät.
  • Victor Lindelöf och David De Gea bjöd på en riktig karusell i sina insatser, där vi fick se både det bästa och sämsta de har att erbjuda. Svensken var sen i brytningarna, fel i positionerna och stod däremellan för några fina situationer i kampen mot framförallt Calwert Lewin. Samspelet med Maguire lämnar dock fortfarande för mycket att önska. De Gea å sin sida stod för någonting jag inte jag tror jag sett sedan den minst sagt excentriske Barthez dagar – och avslutade med en mäktig benparad vid Sigurdssons friläge. Han känns inte ovärderlig längre, vilket är en märklig insikt.
  • Ytterbacksoffensiven. Med Luke Shaw är man van vid att det sällan blir några bidrag från vänsterkanten, men man har ju fortfarande förhoppningar om att Aron Wan-Bissaka kan bidra med mer. Men icke mot Everton. Inte alls.
  • De offensiva pjäserna Martial-Greenwood hade en eftermiddag att snabbt glömma.

Finally:

  • Dean Henderson kanske inte njöt när De Gea skickade in 1-0 i egen kasse och han kanske inte klättrade på väggarna av lycka när Pickford var snäll mot Bruno, men jag kan gissa att han innerst inne kan se att hans chanser i både United och England kryper allt närmare. Den enes död…
  • Såg inte spelarna lite väl trötta ut på slutet, förresten?