D-day

Då var det dags igen! Dels för årstidens vanliga käbbel om huruvida Ligacupen är värd att satsa på (också Ligacupens värde vs FA-cupens, och hur cuperna borde prioriteras i förhållande till ligan, yada yada) och dels för det förr eller senare oundvikliga ligacupmötet med City. I en tid när ingenting är som det ska är det i alla fall skönt att vissa saker får vara heliga. Manchester City har tagit stor plats i turneringen på senare år. Under det gångna decenniet har vi mött dem fem gånger i detta sammanhang och vunnit vid tre av dessa tillfällen. För så är det, vill man ta sig långt i Ligacupen är det bara en tidsfråga tills man står där face to face med den högljudda grannen, och då spelar cupens status eller tomma läktare ingen roll. Derby är derby.

Visst kan det låta som att det är bortskämda fans som snackar, men att äntligen få se Ole vinna något med detta United som han nu haft ganska exakt två år på sig att svetsa ihop, den framgången skulle kunna göra underverk för klubben. För vi kallas ju ofta för just det. Bortskämda fans. Och då ska vi kanske komma ihåg att de flesta av oss satt vid TV:n när Van der Sar räddade Anelkas straff i Moskva 2008, många av oss minns Oles avgörande mot Bayern München 1999. Vi minns Lee Martins mytomspunna mål som sägs ha räddat Fergies karriär, Keegans klassiska utbrott, Alan Hansens bevingade ord you can’t win anything with kids. Dubblar, tripplar, 8-2 mot Arsenal och så mycket mer. Vi minns detta, vissa av oss bättre än andra, men vi ska också komma ihåg att killarna som drar på sig den röda tröjan mot City imorgon har aldrig upplevt det. Några få har varit med tillräckligt länge och frekvent för att ha plockat en titel i Ligacupen, FA-cupen, Europa League och kanske någon enstaka Community Shield under post Fergie-eran, men de riktigt stora ögonblicken ligger fortfarande framför oss. Jag är övertygad om att framgångar nu kommer göra så mycket gott för Oles United. Att få ha vunnit något. Att inte längre höra ”Ole har värvat för si och så mycket och vunnit fuck all.” Att ta en titel och ändå känna; i bästa fall har det bästa inte hänt än.

Imorgon då, semifinalen. Som de flesta säkert redan har koll på spelas det inga dubbelmöten i år, utan semifinalen avgörs efter ett enda möte. Vilket jag tror är till fördel för oss. Känslan inför matchen kunde baserat på senaste derbyt vara ganska avslagen, men just nu tycker jag det mesta tyder på det motsatta. Pep älskar att vinna Ligacupen, och man ska inte glömma att City kritiserades minst lika hårt efter balettuppvisningen mot United senast. Det råder alltså ungefär 0% tvekan om att City är in it to win it, och även om han har ett hyfsat pokerface framför media så är det uppenbart att även Ole såå jävla sugen på att ta den här titeln.

Ole tillkännagav på presskonferensen att i stort sett hela truppen står till förfogande, sånär som på Phil Jones (skadad) och Edinson Cavani (avstängd). Möjlighet till (och kanske framför allt; behov av) rotation finns, men jag förväntar mig fortfarande att Ole tar ut det för stunden bästa laget. Ingen vila för Bruno med andra ord. Det här är en måstematch.

Jag landar någonstans i att han därför startar De Gea imorgon, även om elvan är rent jävlig att försöka gissa idag. Ole har varit öppen med att Henderson kommer få speltid under säsongen, men imorgon väljer han De Gea, och av samma anledning Shaw. Telles är marginellt bättre offensivt medan Shaw är betydligt bättre defensivt, och hittills är det tydligt att Shaw är Oles förstaval. Maguire är väl antagligen untouchable i en sådan här match, och jag tror han fortsätter med Bailly bredvid honom. Det allra lurigaste är antagligen innermittfältet, men gör en Hail Mary här och gissar på Fred, McTominay och Bruno, samtidigt som det lika gärna skulle kunna bli Matic, Pogba och Bruno. Eller en helt annan konstallation med fyra mittfältare och två anfallare. Rashford till vänster, Martial centralt och kanske James till höger? Ursvårt. Vad tror ni?

Hur som helst, Derby Day, du är välkommen!