Newcastle it is

Manchester United Training Session

Och den stora frågan var givetvis om en av våra icke-brittiska stjärnor överhuvudtaget kunde eller skulle få spela.

Förhoppningarna var förstås att han inte skulle vara tillgänglig.

För det kan betyda att Ole Gunnar väljer att satsa på endast en sittande mittfältare – och fler ska inte behövas hemma mot ett lag av Newcastles kaliber. Vi behöver liksom inte en fyrbackslinje med två defensiva snubbar centralt. Det bör rimligen räcka med en, även om gästerna satsar på omställningar (vilket de givetvis kommer att göra).

Gung-ho attack är egentligen det enda vi kan förvänta oss och kräva med den offensiv United förfogar över. Med endast Rashford utanför det tombolahjul som förhoppningsvis gått i arv efter Alexanders sista år har United ändå en på papperet imponerande attackuppställning: Cavani (som inte verkar vara med i truppen?), Greenwood, Martial, Elanga (!), Sancho, Bruno, Pogba (som givetvis inte ska vara på egen planhalva ever again) och Snorungen bör kunna räknas som en av ligans allra bästa anfallstrupp.

Då behövs liksom inte Fred.

1-0-vinsten senast var en uppvisning i mycket av det sämsta United fortfarande kan erbjuda, snart tre år efter Solskjaers intåg. Men tre poäng ramlade turligen in på kontot och det är verkligen dessa turvinster som kan göra att ligan inte är körd redan i november.

Fortfarande, trots köpen av mittfältare och anfallare från både Bundesliga och Serie A, är min nyfikenhet och excitement den här hösten helt och hållet fokuserad på Mason Greenwood. Inte bara för att jag älskar när United producerar egna anfallare utan för att han faktiskt kan bli bättre än den största anfallare vi producerat under min livstid: lagförrädaren Mark Hughes.

Greenwood är en utsökt blandning av så många anfallstyper och har väl egentligen bara huvudspelet som sin svaghet so far. Han skjuter fantastiskt med båda fötter, har speeden, spelförståelsen, passningsspelet, arbetsmoralen och en näsa för mål som är i paritet med de allra främsta vi sett som hemmaspelare under 2000-talet.

Kärleksaffären mellan Newcastle och Steve Bruce är lika stark som bandet är mellan Stefan Effenberg och Lothar Matthäus. Det finns liksom ingen anledning att stöka till det på Old Trafford i dag.

5-0?