Författararkiv | Lisa

Chelsea, check!

Wow, vilken kväll det blev bara sådär från ingenstans? Av min Twitterfeed från gårdagen att döma var jag inte den enda som på förhand var lite.. låt oss kalla det skeptisk, till hur rolig denna match egentligen skulle bli. Men holy guacamoley ändå. Det var inte den match jag kommer ligga på min dödsbädd och minnas som den mest underhållande eller välspelade, men det ska inte förringas hur mycket positivt vi faktiskt har att ta med oss härifrån. Kan inte alla onsdagar vara såhär?


Ole’s at the wheel – och där ska han fanimej stanna
Japp, jag fortsätter strida för Oles case. Känns det inte som vi sett en liten förändring i hans matchcoaching de sista 2-3 matcherna? Han har kritiserats ganska hårt för att han inte gjort byten tillräckligt tidigt (eller alls) men det tycker jag vi ser förändring i nu. Man kan givetvis argumentera för att han borde gjort förändringar ännu tidigare i matchen även igår, och kanske agerat innan Chelsea tog över alltför mycket. Men samtidigt såg man ändå det där Chelsea-målet komma och att vi återigen tar ledningen i 73:e efter att Martial och Pereira kommit in tycker jag visar på fingertoppskänsla hos Solgutten. Mer sådant! Och samtidigt fortsätter hans nyförvärv vara bland de bästa i varje match, kanske med undantag av Maguire som tillsammans med andra var ansvarig för målet vi släppte in igår. Wan-Bissaka var som vanligt att lita på, och James är alltid underbar.


Ligacupens nyvunna status – ett tecken på att det går sådär.
För mig har ligacupen alltid känts som en bonusgrej. Inte i närheten av FA-cupstatus såklart. Mer en turnering det gärna får gå bra i, men som man samtidigt inte saknat när man förr eller senare åkt ut, för då har den positiva aspekten alltid varit ”nu kan vi fokusera på titelrace i ligan.” Eftersom det tyvärr inte är aktuellt längre (…) så tycker jag att årets ligacup är ett perfekt tillfälle att nå framgångar. I synnerhet ett år som detta, dels då vi ser en ny generation fantastiska unga Unitedspelare på allvar ge sig in i hetluften, men också när vi har en ny och relativt oprövad manager i Ole, som verkligen skulle stärka sin position genom att ta en cuptitel. Givetvis kommer ligaspel och Europa League prioriteras trots att chanserna till framgång där är betydligt mindre, men oavsett: en ligacuptitel skulle höja moralen något enormt, både hos laget och oss supportrar. Med det sagt hoppas jag vi tar hem skiten.


Scotty McSauce – får mig att sakna Pogba typ inget alls.

Jag ska ärligt säga att det tog mig lång tid att helt och fullt gilla McTominay som spelare. Jag tyckte väl inte han var bra nog helt enkelt, men det kliv han tagit sedan i våras är enormt, och nu tycker jag nästan det är lite kaptensmaterial över den pågen? Vidhåller helt att McTominay tilsammans med Daniel James har varit våra två bästa och mest jämna spelare den här säsongen, tillsammans med Wan-Bissaka och möjligen Maguire. Igår var han fullkomligt massiv, planens gigant överlägset men blir väl kanske snuvad på den titeln av herren här nedanför som stod för två mål, varav ett tämligen fantastiskt. Men ändå: tack till er som fortsatte tro på McSauce trots att jag slaktade honom Fellaini-style i bloggen vecka ut och vecka in. Consider me convinced.


Äntligen satt den förbannade frisparken
Okej, ärligt nu. Hur många av er suckade och svor eller äggade TV:n i frustration när Rashford gick fram för att ta frisparken? Jag tror att jag sa ”hundrade gången gillt nu” eller något sådant i passivt aggressiv ton och orkade knappt kolla, men jevlarr vad den satt. Vill hävda att detta är det snyggaste mål Rashford gjort i sin karriär, herre min JISSES. Precis när ångestpåslaget efter att han stegade fram för att ta straffen någorlunda lagt sig dessutom. (Ingen behöver här låtsas att ni inte suckade och svor även när han gjorde anspråk på straffsparken, efter senaste matchens två straffmissar var keff attityd tillsammans med hjärtklappning och tunnelseende befogat). Men det visade sig finnas exakt noll anlending till oro, och Rashford verkar vara påväg tillbaka till sin fina form igen. Förmodligen inte helt orelaterat till Martials återkomst. Önskar man kunde säga detsamma om Lingard, som var förtvivlat värdelös igår, och faktiskt varit en längre tid.


Chelskis nya filosofi.
Vill avsluta med att ventilera den provokation jag känner när det i positiva ordalag pratas om ”det nya, unga Chelsea.” Som om de satt en enda person under 20 år på laguppställningen ifall de inte hade varit så illa tvugna? Som supporter till en klubb som United, som alltid satsat på och värnat om sina egna känner jag bara avsmak åt deras försök att promota sig själva som en klubb med hjärta och själ. Chelsea kommer alltid vara plastiga, ihåliga Rent Boys för mig, även om jag visserligen kan tänka mig att om det är någon manager för Chelsea som faktiskt av egen fri vilja skulle kunna tänka sig att jobba på det sättet så är det Frank Lampard, även om han just nu inte har något annat val. Tycker förresten fortfarande det är beyond weird att se honom som manager, undrar om man någonsin vänjer sig.

Så, för att citera Kjell Bergqvist: ”passa på att vara glada nu, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång!”

0 | United | permalänk

Scouse Day

Något jag tänkt på mycket under veckan som gått, efter att ha läst den ena domedagsprofetian efter den andra om hur illa det kommer gå idag, är vad som händer efter matchen. Min känsla nu är inte densamma som för ett par veckor sedan mot Arsenal, att vi står inför ett storslaget gigantmöte som tappat all sin glans. För Liverpool är alltid Liverpool, och oavsett hur ojämna förutsättningarna varit de senaste 15-ish åren (mestadels till vår fördel) har matcherna alltid varit ovissa. Liverpool kunde åka och förlora mot typ Blackpool ena veckan för att sedan slå oss helgen därpå. Det har aldrig riktigt funnits rim eller reson, ingen rimlighet eller kontinuitet. Mötena med dem är nästan alltid isolerade från hur situationen ser ut i övrigt, allt kan hända.


Med det sagt vill jag ändå inte låta någon tro att jag har några större förväntningar på poäng, för om det någonsin sett mörkt ut inför ett möte med Liverpool så är det idag. Klopps Liverpool är bättre än någonsin, medan vi.. ja, ni vet ju själva. Samtidigt som vi är i desperat behov av poäng (vi är alltså i skrivande stund EN poäng över nedflyttningsplacering) är det inte en eventuell förlust idag som oroar mig mest, även om jag inser att förnedringen vid en 5-0 eller liknande förmodigen kommer driva mig till suicid. Jag är rädd, livrädd, att Ole får gå om vi förlorar idag. Jag vet inte hur stor risken är, om det är media som blåser upp saker som vanligt eller den mest pantade delen av fanskaran som fått får mycket luft på sistone, men det är nog inte omöjligt. Beroende på hur illa det går.


Och därför vill jag säga ett par saker, angående Oles vara eller icke vara (hur det ens diskuteras) som manager för United. I dagsläget hade ingen, jag upprepar: INGEN, tränare lyckats bättre eller kanske ens bra. De förbättringar vi så intensivt behöver kommer ta åratal att genomföra, och ska vi ha någon som helst chans att komma tillbaka till toppen måste vi ha någon i vår ringhörna. För vi har inte Ed, vi har inte Glazers. Den yttersta toppen bryr sig inte ett skit om jag går hem från puben med krossat hjärta idag. Därför behöver vi Ole, för han har sitt hjärta i United, och när United går dåligt blöder han precis som vi.


Självklart visste vi när Ole fick jobbet permanent att han inte var den mest härdade, erfarna eller meriterade tränaren. Men vi har provat härdad, utsedd av Ferguson himself, det vill säga David Moyes. Som i åratal gjort underverk med en i stort sett obefintlig budget i Everton, men i United stod han handfallen. Vi har testat erfaren, för det finns väl få som bräcker Van Gaal där? Och vi gav mertiterad en chans, han körde spelarnas redan tveksamma moral i botten, men eftersom han hette Jose Mourinho var det Mou In ända tills det blev Mou Out, som varenda människa med ögon i skallen borde sett från dag ett. Att skicka vår klubb från hand till hand, som en oönskad trivialitet, mellan de mest populära namnen för dagen kommer inte ta oss någonstans.


Vi behöver någon med hjärta, som vet vad det innebär att tillhöra United. Och vi har äntligen fått det, någon som älskar om klubben. Som bryr sig om vad som händer med klubben, med spelarna och med oss även efter utgångsdatumet på kontraktet. Så för helvete, Ole är en av oss. Backa honom. Det kan ta tid. Det kommer ta tid. Personligen tror jag vi är minst två men förmodligen 3-4 transferfönster ifrån att kunna utmana om topp fyra igen. Men det får vara värt det, för nu har vi under sex års tid fått smaka på vad alternativet är, och det är fan i mig olidligt. Så tänk på det idag, särskilt efter matchen om det inte gått som vi vill. Rikta frustrationen och ilskan dit den hör hemma. Leta inte syndabockar bland våra egna, för helt ärligt, hjärtat är det enda vi har kvar nu.

0 | United | permalänk

Fall from grace.

Long time no blogg, men nu är jag tillbaka (ÄNTLIGEN) med en aningen mer läkt överarmsfraktur. Eller ja, läkt nog att manövrera ett tangentbord i alla fall. I en numera något sånär smärtfri vardag är det bara United som får mig att vilja ta en morfinöverdos, med andra ord: det mesta är som vanligt igen.

Och framför oss har vi Arsenal. Som inte alls känns som ”Arsenal” längre. För vad är det vi egentligen tänker på inför dessa möten? Fergie och Wenger som hetsar mot varandra med hela världens medialjus riktat mot sig? Keane och Viera som skallar varandra i spelargången? Giggs som skriver FA-cuphistoria eller att världen till två tredjedelar täcks av vatten och resten av Wayne Rooney? Jag vet inte, men nu sitter jag här med tomt sinne och tankarna på Rochdale och en sargad trupp, som i förlängningen tar tankarna till den ovärdiga behandling vår klubb fått utstå de senaste åren, till följd av ett förödande ägarskap. Ingen rolig känsla. Inga lösningar. Inget ljus i framtidstunneln.

MEN. Som vi Unitedfans fått lära oss den hårda vägen går det inte att leva på gamla meriter, det enda vi kan göra är att sträva efter nya och vi MÅSTE lyfta blicken och se de verkliga problemen. Det är inte spelarna. Det är inte Ole. Det är inte ens Woodward (åtminstone inte i den utsträckning många fans verkar tro).

Som ni säkert förstår kan vi (trots att vi är lite fula i mun occasionally) inte gå loss totalt på Uniteds ägare i en av klubbens offentliga kanaler som detta ändå någonstans är, så därför kommer jag runda av här för denna gång. Jag skulle dock vilja be alla våra läsare om något; ikväll när ni ser matchen så skulle jag önska att alla funderar ordentligt på varför blotta tanken på United-Arsenal på Old Trafford inte får nackhåren att resa sig och blodet koka, så som det alltid gjorde förut. Vad var det som gjorde att likgiltighet och tvivel smög sig in i hjärtat hos alla oss som firade som galningar vid Moskva 2008, och alla andra gånger vi varit störst? Och framför allt, vad kan du som supporter göra för att din klubb inte ska monteras ner? Fundera, kära ni, så hörs vi snart igen.

 

0 | United | permalänk

End Game.

Resultatet mot Huddersfield försatte mig i den värsta svacka jag någonsin haft som Unitedsupporter. Och det säger ändå en del med tanke på de hyfsat trista säsonger vi har bakom oss, men det här var droppen. Förmodligen beror det inte bara på att United skämde ut sig totalt mot ligans sämsta lag, för i bakhuvudet finns också tanken på ett titelrace mellan två klubbar jag hatar av hela mitt hjärta, och på att en av dem slog ut Barca och kommer äta upp Tottenham levande i Champions League-finalen den 1 juni. Det är bara så fruktansvärt jävla jävligt. Har sagt samma sak i flera veckor nu: om Liverpool vinner dubbeln så skjuter jag mig, för jag vägrar leva i en värld där det är möjligt.

Men bortsett från det bottenlösa hatet, den största anledningen till att man bara längtar tills den här säsongen äntligen är över är såklart Uniteds helt egen självförvållade misär. Bryr jag mig ens om femteplatsen? Nä. Det gör jag inte. Jag skiter i Europa League. Jag tror alla som har någon form av sunda prioriteringar skiter i Europa League. Och främst: jag tror att spelarna skiter fullkomligt i Europa League. Finns inget som tyder på att de bryr sig i alla fall. Det enda som kan ses som en liten tröst skulle vara att peta ner Arsenal på sjätteplatsen, mest för att de är den enda av de större klubbarna som är ungefär lika sorgliga som United just nu. Herre min JISSES vad trött jag är på fotboll.

Något som dock gladde mig aningen var Oles presskonferens senast. På ämnet sportchef intet nytt, men det pratades såklart om att Phelan fått jobbet som assisterande. Personligen delar jag Oles glädje i detta, har alltid älskat Phelan och Ole beskrev honom som en erfaren, respekterad, kunnig och omtyckt tränare, men framför allt: ”a Man United man” och detta värmde mitt hjärta något oerhört. Han fortsatte med att prata om sig själv, Phelan och Carrick som personer som verkligen bryr sig om klubben, och mitt i allt helvetes elände gör det mig riktigt glad att höra en manager prata så om United. När hände det senast?

Slutligen kom han in på att 1-2 av ungdomsspelarna kommer starta mot Cardiff idag. Oklart vilken dock, och man har ju helt ärligt inte fått se så mycket av ungdomarna som det lät som på Ole när han tog över. Hur som helst tror jag vi kommer starta enligt följande: De Gea as per usual. Shaw till vänster såklart, säsongens bästa spelare. Smalling och Jones. Ole hintade om att starta Valencia till höger som någon typ av avslutningsgrej. Har aldrig gillat Valencia men om det står mellan honom och Ashley Young så kan det verkligen kvitta kvalitetsmässigt. Kan ju också bli så att han får ett inhopp och en liten ovation i slutet, helt ärligt bryr jag mig inte. Förmodligen blir det ingen liknande ceremoni för Herrera som redan verkar ha gjort sin sista match för oss. Han fick en tårdrypande (LOL) avskedsvideo istället. Bland det mest märkliga och töntiga jag sett i år, men visst. Mittfältet kan bestå av Pogba, McTominay och Gomes. Hoppas det i alla fall. Och framåt blir det den klassiskt ointresserade Martial, den kritikimmune Rashford och den hårfagre Chong.

Vi kanske vinner. Kanske inte.

0 | United | permalänk

Äh.

Har verkligen försökt men det går verkligen inte att skriva om denna match. Återkommer inför nästa, om livslusten kommit tillbaka.

0 | United | permalänk