Författararkiv | Lisa

MANCHESTER IS RED.

Alltså GUD. Dessa jävla derbyn blir min död. Och som en supporter som blivit bortskämd sedan barndomen av sitt hjärtas klubb, för att efter 25 år börja få smaka på den kalla hårda verkligheten så är det de här dagarna man lever för. Jag menar, detta scenariot: Ole leder United till derbyseger mot City, där spiken i kistan sätts på Fergietime utav en av våra egna som pussar klubbmärket mot ett jublande Stretford End. Ja, man kan ha sämre söndagar. Det kan man verkligen. Så jävla kär i den här klubben.

Mästerligt:

  • Jajamän, det är bara att stämma in i lovsången för Bruno Fernandes. Jesus Kristus, Josef, Judas, Maria och Petrus vilket lyft han varit för oss. Helt sjukt egentligen, och undertecknad får krypa till korset och medge att vår Bruno fått ett otroligt mycket större genomslag än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag såg ännu en Alexis, Falcao eller Di María framför mig. Mycket hype som alltid när United värvar, men när det väl kom till kritan så har resten av laget absorberat hans energi istället för tvärt om. Fantastisk fotbollsspelare, och sättet han kommunicerar och peppar sina lagkamrater är så välbehövligt. Så mycket klass. Take note Paul Pogba, det är såhär en stjärna i Manchester United beter sig.
  • Oles matchcoachning mot topplagen fortsätter att imponera. Kreativitet och fingertoppskänsla i världsklass både i ligaderbyt i december och idag. City bjöd verkligen upp till dans och jag tror bytena i andra halvlek bidrog mycket till att vi orkade hålla ut. Att få in en pigg, fräsch Bailly och ta ut en trött Williams som jobbat stenhårt i nästan 80 minuter, och dessutom en taggad McTominay och en stencool och kylig Ighalo på slutet gjorde att vi orkade hålla ut, och i slutminuten kunna panga in 2-0.
  • Och på tal om 2-0, McTominays skott efter Edersons taffliga utkast krönte en perfekt kväll, och är ett svårare nummer än det kanske ser ut som. Det ska såklart vara mål, men påpassligheten och kylan ska inte förringas. So. Much. Sauce.
  • Det känns som att vi nu lagt grunden defensivt. Vi är inte felfria, men vilken skillnad det är från i höstas. Lindelöf gjorde sin bästa match på mycket länge, Maguire var massiv i andra halvek, Williams slet som ett djur, Wan-Bissaka var ett monster defensivt men levererade även offensivt idag, vilket han som bekant fått kritik över att inte gjort tidigare, men den där tvåfotaren skojar man inte bort.
  • Derbyseger, Unitedvänner. Derbyseger.

Skräp:

  • Återigen så otroligt irriterande domarinsats, denna gången från Mike Dean. Att Daniel James inte har snapat för länge sedan efter alla dessa felaktiga varningar för filmning när han helt uppenbart blir brutalt kapad är ju ett smärre mirakel, och idag var det alltså Freds tur. Är inte helt övertygad om att det var straff i vår favör men filmning? Gode värld. Inte ens med möjligheter som VAR till sitt förfogande kan vissa få det rätt. Under all jävla kritik.
  • Det här med att man inte tar i hand med motståndarna innan matcherna för att undvika smittspridning av Coronaviruset är något ibland det löjligaste jag varit med om. Trodde det var ett skämt när jag såg det i Chelsea – Everton precis innan. Absolut, Storbritannien har säkert andra direktiv än de vi fått i Sverige, men vad fan. Dessa spelare bor alltså i samma stad, tillhör samma riskgrupp (vuxna män, uppenbarligen tillräckligt friska för att idrotta på elitnivå) och ska svettas tillsammans, markera och tackla varandra i 90 minuter, men att ta i hand innan matchen ligger utanför någon typ av gränsdragning? Jösses. Tilltron till mäns handhygien är tydligen inte alltför hög.

Noterar också: 

  • Det är så himla gott att ha McTominay och Bailly tillbaka. Vi har ju haft en skadeskjuten trupp länge och hanterat det så bra det gått känns det som, och det är ju fortfarande inte som om Ole kan välja och vraka, men vilken skillnad det gör när spelare som varit borta kommer in och verkligen levererar direkt. Tecken på välmående, och mot alla odds känns det faktiskt som att det gått en god vibe i laget de senaste veckorna. God stämning toppat med Agüeros huvud på ett fat, hehe. (Lugn kritiker och lipsillar, det var ett skämt).
  • Oles nyförvärv fortsätter att leverera. Wan-Bisse, Maguire, James, Fernandes och nu Ighalo. Ja, jag är ju såklart partisk i alla Oles framgångar because LOVE HIM men det är verkligen trevligt att se klubben gå i rätt riktning på den fronten. Ut med dödkött och in med spelare som vill vara i United. Lättare sagt än gjort har det visat sig, i en klubb som ägs och till stor del styrs av parasiter.
  • Något jag funderade på är att Martial vid ett tillfälle och James vid två gick rakt på mål istället för att lyfta blicken och spela snett inåt bakåt till Bruno, som vid samtliga av dessa tillfällen kom i stort sett fri på den ytan. Är vi fortfarande är så ovana att ha en tillförlitlig spelare i den positionen att man inte ens tittar upp och söker ett inspel? Det skulle visserligen vara fullt förståeligt när man är van att ha Lingard eller typ Pereira i den rollen, men är likväl en fråga som behöver adresseras för om Bruno fått bollen i det läget hade vi kunnat göra 2-3 mål till.
  • Två saker kan man vara säker på här i livet; att vi alla en vacker dag ska dö (men kanske inte så tidigt som man hade trott nu när Premier League-spelarna har slutat ta varann i hand innan matcher, kommer rädda världen det där..) och att man alltid får en glädjetår i ögonvrån när man ser en lycklig Alex Ferguson på Old Trafford. Fy fan vad det känns fint i hjärtat en dag som denna. Ren och skär lycka.

Vet ni vad som är rött? MANCHESTER.

0 | United | permalänk

Derby i Derby?

När jag var liten trodde jag att ett derby var när man skulle spela match mot någon man känner, typ föräldrarnas kompisars barn eller några av ens klasskamrater. Förmodligen berodde detta på att jag växte upp i en liten stad med max en serie i varje åldersgrupp och ibland inte ens det, så alla seriematcher var således derbyn tills man blev typ 16 år och fick resa utanför stadsgränsen. Så nu tänker jag alltid automatiskt ”åh kul, derby” när United ska spela mot ett lag med spelare man känner väl, vilket för oss in på kvällens match. För i ärlighetens namn, finns det någon Unitedspelare i modern tid vi känner bättre än Rooney? För mig är svaret ett glasklart nej. He is my Solskjaer. Så det känns både roligt, konstigt och en rejäl jävla gnutta vemodigt att åka och möta Rooney som hemmaspelare på Pride Park. Men så är det, the show must go on och det måste även en nostalgiker som jag.

Så nu var det då dags igen. Femte omgången av FA-cupen, min personliga favoritturnering som ni vet. Eller åttondelsfinalen som man kanske ska kalla det nu för tiden. Känslan är att det som Unitedsupportrar i allmänhet är intresserade av just nu är Europa League och våra chanser att ta oss till Champions League-spel nästa säsong. Förståeligt såklart men jag hoppas Ole inte prioriterar bort FA-cupen bara för det. Det tror jag faktiskt inte han gör. Dels för att han själv nog är bra jävla sugen på att ta sin första titel som manager för sitt United, men också för att han säkerligen inser vilken boost det skulle vara för oss alla att få vinna. Som en av mina gamla fotbollstränare brukade säga; du hittar inte vinnarmentalitet hos någon som aldrig vunnit. Så därför om något behöver vi hitta tillbaka till winning ways, även om det får ske på lägre nivå och i mindre skala.

Sen tror jag dessutom inte (till skillnad från alla andra verkar det som?) att Europa League är vår största chans till att nå CL. Att vi skulle lyckas hamna på topp fyra när säsongen når sitt slut tror jag blir riktigt svårt, men eftersom City trampat i klaveret och således även femteplatsen kan bli aktuell så finns där möjligen en liten ingång för oss. Alltså känns det inte som läge att börja vila spelare i någon turnering, och med tanke på att vi tack och lov fått lite påfyllning i truppen med både januarivärvningar och spelare tillbaka från skador så kanske vi inte ens behöver det. Vi har fortfarande en alldeles för tunn trupp, men läget är betydligt mindre prekärt nu än för bara ett par veckor sedan.

Fortsatt svårt att tippa Oles startelvor måste jag säga. Romero kommer starta, vilket känns skönt efter De Geas miss i inledningen i matchen mot Everton. Eftersom vi spelar i cupen idag så ger det honom en chans att få dra sig undan uppmärksamheten lite, utan massa drama och spekulationer kring huruvida han är petad, på väg att lämna eller liknande. I backlinjen gissar jag på Williams till vänster, Maguire och Bailly utgör mittbackspar, och förmodligen Wan-Bissaka till höger. Funderade även ett tag på Dalot, det är väl inte heller omöjligt I guess. På tal om att vila spelare så tror jag ändå på att McTominay sparas till helgen mot City. Det är gött att ha honom tillbaka men han var inte fantastisk mot Everton, särskilt inte i andra halvlek, och det skulle nog göra honom gott att få komma tillbaka i lagom takt. Istället ser vi nog Matic och Fred teama upp på innermittfältet. Bortsett från allt annat så är det trevligt att ha lite alternativ att diskutera, är man ju inte bortskämd med när det kommer till innermittfält. Mina farhågor kittlar mig med tankar på Pereira men Gud jag hoppas inte det. Framåt tror jag vi startar med James till vänster om han är fit för spel, Lingard centralt och Mata till höger. Hade ju såklart hellre sett Bruno än Lingard men vi har ett derby att ladda för. Centralt längst fram startar sannolikt Ighalo.

Dags att bänka sig hörrni, fina traditioner kräver fin uppladdning. UTFR.

0 | United | permalänk

Tillbaka igen.

Dags att bege sig till den brittiska hufvudstaden för en clash med den tredje plastigaste klubben vi vet.

Long time no see, och helt ärligt har det efter 0-0 mot Wolves för över två veckor sedan varit ganska skönt att slippa ha med United att göra känner jag. Min själ har varit så otroligt dränerad efter fotbollshösten 2019 att en paus var nödvändig. Och vi har ju haft annat kul att prata om under tiden, typ januarifönstret och coronaviruset. Good times.

Så en liten nulägesrecap: vi huserar för tillfället på en lika stabil som pinsam niondeplats i ligatabellen, i skrivande stund med 35 poäng på fickan. Vid vinst idag pinnar vi upp till 38 poäng (sorry för nobrainer) och kan då nå en sjundeplats, med två poäng ner till just Wolves.

Chelsea å sin sida ligger fyra på 41 poäng. Inte untouchable på något sätt, men att kvällens match är litegrann av en sexpoängare gör ju inte pressen mindre på oss. Och så det återkommande irritationsmomentet med snacket om Frank Lampards nya ”unga Chelsea” som i själva verket varken är nytt eller speciellt ungt. Samma gamla plastaskit som de varit de senaste 20-ish åren, och inte speciellt mycket yngre än United.

Sen gillar jag som bekant ändå tanken på just Lampard som manager för Chelsea. För några månader sedan när vi hade Lampard och Ole som tränare för Chelsea respektive United och Fredrik Ljungberg tog över som caretaker manager för Arsenal tänkte jag mycket på hur romantiken jag växte upp med i fotbollen är så gott som död, men hur fint det är när den får glimta fram lite här och var. Är kanske därför jag och vissa andra är så fästa vid tanken på Ole som Unitedmanager. Och vem kan egentligen klandra en för att vilja hålla fast i det lilla äkta som finns kvar i toppfotbollen idag?

Hur som, viktig match står på agendan och hade det funnits tid hade jag gärna pratat lite mer om Ighalo. Får bli en annan gång, men förhoppningsvis får han presentera sig för oss alla redan ikväll. Har inte sett någon bekräftad trupp ännu men räknar med att han finns med åtminstone på bänken.

Jag kan tänka mig följande startevla: De Gea i mål as per use. En backfemma från vänster bestående av Williams, Shaw, Maguire, Lindelöf och Wan-Bissaka. Innermittfältet utgörs antagligen av Fred och Matic, och sannolikt Fernandes framför dem. Anfallsmässigt kör vi på Martial och Greenwood. Hade jättegärna sett Ighalo från start men efter hans ”karantän” (tydligen bestående av fysträning i den lokala taekwondohallen i närheten av Carrington) är väl frågan hur redo han är för en start, men hoppas vi får se ett inhopp i alla fall.

Well, det är snart dags. Let’s do this.

0 | United | permalänk

Slutet på en era.

Fy fan, vilken tid vi lever i. Det är väl ingen som egentligen längre tvivlar på att Liverpool kommer vinna ligan i år. Trodde länge att jag aldrig skulle behöva se det hända under min livstid, men nu har vi alltså kommit dit. Det är inte mycket glädje jag kan uppbringa idag. Det är slutet på en era, en svidande påminnelse om vårt eget förfall, och ytterligare en käftsmäll som väcker en till en verklighet där Alex Ferguson inte längre kan knock them off their perch.

Så det vi har att spela om idag är dels tre poäng och ambitionen att nå en topp fyraplacering, och dels att Liverpool fan inte ska gå igenom denna säsong obesegrade. En motivation så god som någon i nuläget, antar jag. (Japp, det är sorgligt egentligen, men detta är vad United post-Fergie reducerat mig till).

Glädjande är också att Ole fortsätter restaureringen av truppen. Ashley Young blev näste man att lämna, och har förhoppningsvis en bra tid framför sig i Italien. Young har fått mycket kritik de senaste säsongerna, både från fans och etablerad media, men om man ska vara ärlig så är han långt ifrån den enda som inte levt upp till forna dagars glans, och absolut inte den mest underpresterande i truppen. Givetvis är det helt rätt för honom att lämna, och med facit i hand borde det kanske skett redan för typ två säsonger sedan, men det är ändå med ett styng av sorg i hjärtat som man ser honom gå. Ännu en liten del av det gamla United som faller bort.

Någon annan som fallit bort, om än mer tillfälligt tack och lov är Marcus Rashford, som inte finns med i truppen idag. Det kändes illa nog med skador på spelare som McTominay och Pogba, men att mista Rashford mot ligans tuffaste motstånd känns verkligen inte bra. Nu blir det istället Martial vi får förlita oss på.

En förmodad startelva härifrån skulle kunna bestå av: De Gea, Williams, Maguire, Lindelöf, Wan-Bissaka, Fred, Matic, Lingard, James, Martial, Greenwood.

Det finns inte mycket att säga idag. Vi vet vad vi har framför oss och vi vet hur det kan sluta. Nu blir det att fortsätta uppladdningen, i mitt fall med damerna som just nu möter Spurs, och samtidigt hoppas på en vinst ikväll. Det skulle göra denna säsong lite mindre smärtsam.

0 | United | permalänk

Årets första Derby Day!

”Hurra”

Det är i skrivande stund tre timmar kvar till match. Hur brukar er uppladdning se ut? Min ritual är inte helt oväntat sjukt destruktiv, och det är ungefär vid den här tiden jag slutar ha stresspåslag med irritation som följd, och istället går på apati och kallsvettningar. Det är nästan som Kübler-Ross-modellen. Ni vet de fem stadierna av sorg? Ungefär såhär.

Förnekelse: Jag går igenom cirka halva dagen och låtsas att vi inte möter City ikväll. Lugnt och skönt, inga konstigheter. Funderar på om vi har någon vettig öl hemma och om jag ska sticka till stranden med hunden en runda. Morsan ringer och vi pratar om lite ditt och datt.

Ilska: Dagen går och jag blir alltmer förbannad när jag tänker på hur det har fått bli såhär. Vad som gjorts med mitt United. Glazers. Ed. Varför man inte gav David Gill ett astronomiskt erbjudande när han sa att han funderade på att sluta. Du får vad du vill bara du stannar fem år till. Typ lite som Rooney fick under Moyes-tiden, med enda skillnaden att Gill hade gjort lite satans nytta. Obefintlig långsiktighet i klubbens agerande, oansvariga värvningar, ingen som helst vision och helt sjuka utgifter på vad man som bäst kan kalla mediokra fotbollsspelare. Ett jävla haveri är vad det är.

Förhandling: Men kanske, kanske, om vi ger Ole 2-3 sommarfönster på transfermarknaden? Om han får en chans att bygga sitt lag och förverkliga sin idé kanske vi hamnar på rätt kurs? Visst, det ser illa ut just nu, men det finns ju en plan med det här. Eller? Vi satsar ju på framtiden, bygger långsiktigt. Eller? Vi ska komma tillbaka till toppen med den här unga generationen, the United way. Eller?

Depression: Inser att det är helt åt helvete. Vi har inte kommit ett dugg längre idag än var vi befann oss när David Moyes fick gå och Lollo van Gaal tog över. Visst, Ole är en klubblegendar och världens mest älskvärda människa, men vad kan han uträtta här? Han är förmodligen den enda i hela organisationen som genuint bryr sig om klubben. Det känns så hopplöst. Vi säljer mediokra spelare, spenderar miljarder på exakt lika mediokra spelare som de som precis lämnat. Ägarna kör klubben i botten, fansen tappar hopp. Som världens mest deprimerande hamsterhjul, utan hamster.

Acceptans: Det är såhär det är nu. En fjärdeplacering i Premier League är en utopi, men om vi går till final i Ligacupen eller FA-cupen är det ändå inte en helt bortkastad säsong. McTominay är vår bästa mittfältare när Pogba lämnat. Liverpool vann Champions League. Liverpool vinner ligan, och vi är ljusår från att ens vara i närheten av ett titelrace. Men vi nöjer oss. Det finns ju alltid Europa League liksom. Inte lika kul som att spela i Champions League förstås, men samtidigt får man ju ha rimliga krav. Gilla läget. Acceptera.

Låter fruktansvärt, men håll med om att det är lite så det känns? Jag sitter fast i den loopen i alla fall, och kommer nog inte komma ur den förrän United är tillbaka på något som skulle kunna likna en värdig väg för klubben. Sen tror jag för den sakens skull inte det är omöjligt att vi vinner idag. Jag kan inte säga att jag är hoppfull, men det finns mycket kraft att hämta i hur vi slog dem senast, vilket var vår bästa insats under hela förra året i mitt tycke. Om City spelar på ett sätt som tillåter oss att kontra har vi mycket vunnet. De är inteextremt bra defensivt. (Inte vi heller, men med lite flyt kan det gå. Försvarsspelet var faktiskt helt okej mot Wolves.)

Snart dags för den riktiga startelvan att släppas, men under tiden får ni min. Derby är derby så jag tror faktiskt att De Gea startar, men hade inte sörjt nämnvärt om det blev Romero. Backlinjen från vänster tror jag utgörs av Shaw, Maguire, Lindelöf och Wan-Bissaka. Jag hade hellre sett Williams än Shaw i dagsläget, men är ganska säker på att Ole föredrar Luke ikväll trots allt. Centralt på mittfältet återstår nästan inget annat än Matic och Fred, inte så mycket att säga om. Framför dem kan jag faktiskt se att det blir Lingard i en sådan här match, med en gardering för att det givetvis kan bli Pereira. Men jag skulle nog säga Lingard ändå. Anfallet utgörs sannolikt av Rashford till vänster, Martial centralt och James till höger. Jag hade gärna sett Greenwood men tror Oles favoritanfallstrio är de tre föregående.

Snart vet vi, och snart är det dags. (Är i förhandlingsstadiet nu så måste hinna älta lite, vi hörs.)

0 | United | permalänk