Författararkiv | Mats

A tale of two halves

En poäng VAR till både United och Everton känns ju faktiskt rimligt efter den där fajten.

Med tanke på Evertons form sedan Ancelottis intåg är det inte fy skam att lämna Goodison med en pinne.

Och vi tog ju faktiskt in på serieledarna denna helg …

Huvudet högre igen:

  • Vår nya favoritportugis. Allting av offensiv kvalitet går genom Bruno Fernandes. När medspelarna blir lite varmare i kläderna (och de lär de oundviklgen bli när han skickar iväg dem med sina passningar) och förstår var passningarna kommer så kommer det att bli ännu fler slutprodukter än vi ser i dag. 1-1-målet var givetvis en liten bjudning från Pickford, men kvalitén när han bara låter bollen rulla med honom och trycker till på första touchen visar om inte annat vilken kaliber grabben har.

Strålande:

  • Harry Maguire (var en bjässe när Everton hade hörnkalas i andra halvlek och rensade som en besatt. Han har dock ingen superconnection med sin mittbackskollega, men vi får väl hoppas och tro att tiden talar för dem tillsammans även om jag misstänker att de passar lite för dåligt ihop.
  • Noll insläppta på hörnor, trots att de kom i en strid ström och United som bekant har för vana att bjuda på åtminstone något mål från dessa. Ett stort kliv framåt i denna aspekt.

Gott:

  • Nemanja Matic är fortfarande lika ”snabb” med boll som han är utan, men när han kopplar på sin ”Sheringham-hjärna” kan han fortfarande vara nyttig för United. Mot Everton hade han den uppskruvad rejält och hade dessutom lagt till shooting mode när han pepprade skott i början av matchen.
  • Första halvlek var United ett lag med ett mål i sikte efter det snöpliga baklängesmålet. Nu ska vi knappast påstå att det kryllade av stekheta målchanser framför den engelske landslagsmålvakten, men det var ett lag som tryckte på och ett som backade.

Inget vidare:

  • Andra halvlek var ganska blek sett med Unitedögon. Offensiven var inte alls lika flödande och spelarna slarvade ofta i uppspel och var tvåa på bollen i många situationer. Den ende som verkligen kunde skapa något var givetvis Fernandes. Bollinnehav från 63-37 till 50-50 visade också att pendeln svängde tillbaka till hemmalaget. Det var inte samma scenförändring som i Bournemouth-Chelsea dagen innan, men det var ändå fascinerande att se United tappa greppet så.
  • Domare Chris Kavanagh stod för en av de sämre rättsskiparinsatser jag sett i England på väldigt länge. Han tappade matchen ganska tidigt och fortsatte att göra det ända in i slutet. Det överlägset sämsta domslutet var när han gick på Evertonspelarnas reaktioner och gav hemmalaget frispark för hands när Fred fick iväg bollen med knät.
  • Victor Lindelöf och David De Gea bjöd på en riktig karusell i sina insatser, där vi fick se både det bästa och sämsta de har att erbjuda. Svensken var sen i brytningarna, fel i positionerna och stod däremellan för några fina situationer i kampen mot framförallt Calwert Lewin. Samspelet med Maguire lämnar dock fortfarande för mycket att önska. De Gea å sin sida stod för någonting jag inte jag tror jag sett sedan den minst sagt excentriske Barthez dagar – och avslutade med en mäktig benparad vid Sigurdssons friläge. Han känns inte ovärderlig längre, vilket är en märklig insikt.
  • Ytterbacksoffensiven. Med Luke Shaw är man van vid att det sällan blir några bidrag från vänsterkanten, men man har ju fortfarande förhoppningar om att Aron Wan-Bissaka kan bidra med mer. Men icke mot Everton. Inte alls.
  • De offensiva pjäserna Martial-Greenwood hade en eftermiddag att snabbt glömma.

Finally:

  • Dean Henderson kanske inte njöt när De Gea skickade in 1-0 i egen kasse och han kanske inte klättrade på väggarna av lycka när Pickford var snäll mot Bruno, men jag kan gissa att han innerst inne kan se att hans chanser i både United och England kryper allt närmare. Den enes död…
  • Såg inte spelarna lite väl trötta ut på slutet, förresten?
0 | United | permalänk

Best In Show

Det var många år sedan jag såg en spelare dominera en match i Unitedtröjan så totalt som Bruno Fernandes gjorde mot Watford.

Pogba har varit enastående ett gäng gånger sen återkomsten från Juventus, men portugisens insats på Old Trafford innehöll även någonting jag inte sett från fransosens sida: En glöd och ett enormt intresse att få med sig sina medspelare.

Nu inväntar vi bara, cyniskt nog, den första matchen när han inte har samma inflytande och den engelska kritikerstormen brusar upp …

Awesome:

  • Bruno. Efter att ha vilat helt i Europa League i veckan var han tillbaka i elvan igen – och vilken skillnad det blev! Trots att United var tämligen blekt i första halvlek, var det en spelare som var huvud och axlar högre än samtliga andra aktörer på banan och det var oerhört passande att det var Fernandes som både fixade och exekverade straffen. Hans skutt innan Foster stack åt fel håll var extra vackert. Efter paus, när matchen blev ännu mer öppen, blev hans överlägsenhet mer tydlig. Nu hoppas jag att Solskjaers liknelser med både Verón och Scholes inte tynger ner hans axlar, för den liknelsen är annars väldigt mycket on point. Det mest fascinerande hittills är att han verkligen försöker att slå de svåra passningarna, till skillnad från flera andra Unitedmittfältare.
  • Martials avslut. Alltså, det ser ju så enkelt ut när han Fifa-chippar in den så där, och för honom var det antagligen helt på känsla, men det är inte lätt. Får han den service som Fernandes ger honom kan vi lita på att vi får se flera mål av den typen. Promise.
  • Greenwoods 3-0. Grabben kan tydligen inte göra Gary Lineker-mål. Han hade svårt att få till det med Bruno i första halvlek (inte så konstigt med tanke på förutsättningarna), men lyckades jobba sig in mer och mer i matchen. Och det är alltid lika skönt att märka att pulsen går upp när en Unitedspelare får bollen i ett visst läge nära motståndarnas straffområde, som man märker när Greenwood skär in från kanten. Pang!

Great!

  • Nu var ju inte Daniel James i någon direkt högform mot Watford, långt därifrån, men det var samtidigt roligt att se honom ta sig förbi motståndare och vara kvickare i one touch-spelet i fler situationer än på länge. Han kommer att behövas in i slutracet, precis som Greenwood, med tanke på Rashfords frånvaro.
  • Scott McTominay är tillbaka! (Trodde aldrig att jag skulle skriva det med ett utropstecken!). Inte bara ges alternativ, utan det ges även bättre sådana. Hurra!

Not so great:

  • Vi ska inte glömma att Watford hade flera hetare (well, i sammanhanget var dom det) chanser än United innan 1-0. Och Sir Eltons grabbar var endast ett VAR-domslut (korrekt med dagens regler) från att kvittera. Första halvlek var – minus Fernandes – ofta det United vi sett alltför ofta den här säsongen.
  • Alltså, jag förstår inte envisheten med att ha två defensiva mittfältare på hemmaplan mot bottenlag som Watford. Speciellt inte när man har Matic (som är långsammare än Blanc när han till slut anslöt) och Fred (som gärna tappar bollar offensivt) att tillgå.

Sist:

  • Jag var väldigt förvånad över att Will Hughes fick 90 minuter. Det är allt jag har att säga om det.
  • Vi svenskar hade det inte lätt denna gång, när det handlar om tv-sändningar. Någonting är ”fishy” när det handlar om rättigheter här, så jag fick nöja mig med att snoka reda på NBC:s ”morgonfotbol” från Premier League. Här betalar vi hutlösa priser för att följa våra lag, men får alltså inte se United live för vårt abonnemang en söndagseftermiddag eftersom ”det påverkar publiksiffrorna”. I England. God help us.
  • Ingen av hackkycklingarna Lingard eller Pereira fanns med i matchtruppen denna gång och efteråt förklarade Solskjaer att konkurrensen skärpts och att det krävs förbättringar. Så ska det låta!
0 | United | permalänk

Into our arms

Omstarten efter ”semestern” slutade på samma sätt som den gjorde efter den riktiga semestern i somras.

Från 4-0 till 2-0 och vi är lika uppspelta för det.

United smockade till Chelsea och hoppet om Champions Leaguespel i höst kommer sannolikt att leva genom hela squeaky bum time-våren.

Wow:

  • Harry Maguire flög in på ett sätt vi inte sett sedan Nemanja Vidics dagar. Och då ska vi minnas att hans högerben flög ut på ett sätt som vi inte sett sedan … tja, jag minns inte.
  • Tre raka mot Chelsea alltså. Detta Chelsea som vi haft så förtvivlat svårt emot genom åren. Det går inte att bli annat än imponerad.

Bravo!

  • Brandon Williams. Killen går inte att oälska om man är Unitedsupporter.
  • Bruno Fernandes högerdojja är som väntat bra mycket bättre än många (allas?) andras i Manchester Uniteds stall. Inte bara för att United ÄNTLIGEN gjorde mål på en klassisk hörna-nicka-variant och inte bara för att hans luriga frirspark var en stolpdel från att överlista Caballero – utan för att hans till synes enkla passningar är någonting annat än det vi vant oss vid. Sen gör det inte ont att känna en ”Beckham”-känsla när vi får lägen, vare sig det är hörna eller frispark.
  • Många andra och jag har kritiserat Aron Wan-Bissakas offensiv varit under stora delar av säsongen, men han blixtrar till ibland som han gjorde också mot Chelsea. Hans patenterade Cruyffinter, som oftast slutar med en passning snett inåt bakåt till Matic, gick denna gång i dubbel form innan han levererade till Martial…
  • … som poppade upp och styrde in bollen (och Caballero) i mål i nästan slow motion-fart. Dessförinnan syntes han knappt – och sen försvann han igen. In och ut. Det räcker en sån här kväll.
  • Defensiven överlag: United såg – mot ett visserligen blekt och skadedrabbat Chelsea – ut som att de i mångt och mycket visste hur de skulle uppträda i försvarsspelet. Nollan kom som ett brev på posten och bortsett från Mounts Fernandes-kopia var det aldrig tokfarligt framför De Gea.

Okej, till slut:

  • Luke Shaw funkar avsevärt mycket bättre till vänster i en trebackslinje än som vänsterback i en fyrbacksdito. Han gjorde en blek första halvlek, men spelade upp sig rejält efter paus.
  • Anthony Martial sågs knappt till under matchen överhuvudtaget, men vi såg hans huvud när det väl behövdes. Han är uppe i 12 mål på 28 ligamatcher, vilket får anses som fullt godkänt – men någonting gnager över att vi inte får ut mer av honom. Samtidigt: Herregud – grabben ”avgjorde” på Stamford Bridge.
  • Vi vet efter de år som gått, även när vi inte sett honom, vad vi får av Eric Bailly. Han kan köra snurrfinter i eget straffområde, göra monsterbrytningar och lämna bort bollen på silverfat inom loppet av fem minuter. Han hade passat alldeles utmärkt i ett självspelande-piano-United, men blir en säkerhetsrisk i denna upplaga. Samtidigt: Jag älskar att se honom vara bra. Man kan antingen få se honom snurra upp motståndaranfallare på läktaren, men lika gärna få se honom bocka och lägga upp bollen på straffpunkten åt det andra laget.

Härligt:

  • Kaptenens förklaring till sparken i skrevet efter matchen var lite gullig. Hans blick i golvet sa liksom allt. Han vet.
  • VAR-kvällen var en härlig sådan. Maguire borde rimligen ha blivit utvisad och Azpilicuetas regelbrott kunde mycket väl ha dömts som en ”knuff in i knuffen” – men allt gick Uniteds väg.

Nja:

  • Nemanja Matic såg oväntat ganska pigg ut innan vinteruppehållet och behöll – inte helt oförtjänt alltså – sin startplats mot sin gamla klubb. Men oj, vad det såg virrigt, trögt och gammalt ut.

Sist:

  • Odion Ighalo kunde ha fått en drömdebut
  • Mino Raiola droppar alltså de kommentarerna strax innan avspark på Stamford Bridge. Livet för United kommer att bli bra mycket enklare när han flyttat både sig själv och Pogba så långt från klubben som det går att komma.
  • United är, trots allt, sjua i ligan, vilket får anses som passande med tanke på de snart sju år som gått sedan Sir Alex sa farväl. Men det är ju aldrig passande på riktigt.  
  • Club Brügge på torsdag alltså. Bring the Belgians on!
0 | United | permalänk

The Ole Gunnar dilemma

Var och en har en åsikt, så klart. Få är de som inte har skaffat sig en uppfattning om Ole Gunnar Solskjaer är rätt man att försöka resa en av världens stora idrottsjättar från att falla ner i irrelevansens djupa hål.

Jag är givetvis inget undantag. Jag har också bildat mig en uppfattning efter över ett år med Solskjaer som manager – konstigt vore väl annars.

Och min solklara uppfattning är denna: Han är inte The One.

Ole Gunnar Solskjaer kommer inte att klara av att återuppbygga Manchester United 3.0. Alltför mycket pekar på att han inte har de skills som behövs. Och då bortser jag helt från att han motarbetas av blodsugande Glazyrer och kvacksalvar-Ed. För det här handlar enkom om Solskjaer och hans förmåga att vara manager för Manchester United 2020. I viss jämförelse med hans föregångare.

Varför inte Ole Gunnar då? Först och främst: Om Ole Gunnar skulle få en blank check och sätta ihop valfritt lag är jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas med det. Ingenting av det vi sett under året som gått tyder på att han har en klar och tydlig spelidé. Lyckas man inte, oavsett manskap, visa för sina supportrar vad man försöker göra på så lång tid är det inte troligt att han skulle lyckas ens om han hade Mbappé, Messi och Ronaldo till sitt förfogande. Eller jo, han skulle kanske ”lyckas” eftersom deras individuella kvalitéer är så pass höga. Till och med högre än Martials, Pereiras och James, hur otroligt det än kan låta. Så det är klart att taktiker där ”ge Messi bollen så får vi se” än ”ge Pereira bollen så får vi se” lyckas bättre. Det skulle till och med du och jag fixa, utan att behöva anstränga oss alltför mycket.

Faktum kvarstår dock: Det finns många exempel på managers som lyckats och lyckas med betydligt sämre förutsättningar än Solskjaer har haft till sitt förfogande. Titta på Brendan Rodgers, till exempel. Eller Chris Wilder. Ofta kräver det ”bara” en spelidé som man anpassar sitt spelarstall efter. Eller tvärtom.

Men inte ens erfarna managers som Dödgrävaren och Mourinho lyckades övertyga oss om någon spelidé heller? Varför ska vi då kräva av en gröngöling att kunna presentera det? Jo, både van Gaal och Surpuppan hade spelidéer. Den förstnämndas var att tråka ut motståndare, publik och avlägsna gäster från andra sidan galaxen i så hög utsträckning som möjligt. Offensiven var som klippt och skuren från handbollens manual. Sidledspassningar en masse tills någon fick för sig att försöka dribbla sig in i en hög med kött.

Josés idé var att släppa in så få mål som möjligt, eftersom det var så han nått sådana oerhörda framgångar tidigare i karriären. Men med de spelare han hade till sitt förfogande gick det inte hela vägen. Och när han inte fick de spelare han ville ha gjorde han som alltid gjort: Han gjorde sig omöjlig. Precis som Sir Bobby misstänkt på förhand.

Solskjaers United lyckas som alla vet oerhört mycket bättre mot motstånd som har bollen mer än United och det är ju inte riktigt The United Way. Vi ska liksom inte behöva sitta och hoppas att vi ställs mot motstånd som dominerar matchbilden. Det fungerar liksom inte så, oavsett manskap.

Vi som varit med ett tag vet givetvis att United inte har någon copyright på att vinna ligan, och likaså vet vi att framgångar går i cykler. Titta bara på 70- och 80-talen. Och jag kan köpa att vi nu går mot sju år utan ligatitel (något jag inte upplevt sedan innan jag var tonåring) med just detta i åtanke. Men vad jag aldrig kommer att köpa är att vi har en manager som försvarar detta elände och inte lyckas uppbåda bättre resultat med de medel han trots allt har. Hans startelvor, hans byten och hans taktik visar överhuvudtaget inte någon genomgående förbättring över tid. Man ser liksom inte någon snabb eller ens någon långsam utveckling. Visst har skador säkert satt stopp för vissa av hans planer, men skador är inte någon ny ”uppfinning” som upptäcktes 2019 utan har – hur otroligt det än låter -varit en del av fotbollen ända sedan 1800-talet. För Uniteds del har det också varit en enorm stor del av fotbollen under 2010-talet, där få (om ens något?) lag kan konkurrera om antal skador.

Vissa kan komma att påstå att United med Pogba hade sett helt annorlunda ut under Solskjaer, men vi som sett United med Pogba vet att fransosen oavsett manager fortsätter att blanda och ge, likt en blender som sjunger på sista versen. Och vissa kanske säger att ”Men Fergie hade det också tufft i början av sin tid i United”. Men kom igen, Alexander hade vunnit en hel del i Europa och dessutom krossat Rangers-Celtic-dominansen i Skottland, vilket gjorde att hans förtroendekapital var av modell större. Han kunde visa upp ett helt annat cv än exempelvis Ole Gunnar, som lyckats i Norge och misslyckats i Wales.

När vi nu närmar oss upploppet på säsongen 2019/2020 är United väck ur ligacupen och ligan. FA-cupen och Europa League lever än, men det är ju turneringar som Tottenham ska ha kvar när vi är i februari. Inte United. Och det är trots att klubben sålt mycket skräp och köpt in spelare som Maguire och Fernandes (ja, jag vet att han bara har en match i klubben) för nära ett par miljarder.

När vi summerar säsongen blir jag ytterst förvånad om 1) det finns ytterligare en buckla i prisskåpet och 2) Solskjaer får fortsatt förtroende att leda klubben vidare i sommarens transferfönster. För även om Kvacksalvar-Ed har störst fokus på pengapungen, så måste även han inse att han än en gång gjort ett misstag och att det bara går till en viss gräns att blidka fansen med att anställa en hjälte från klubbens förgångna.

Vi har sett hur tidigare storklubbar, framförallt AC Milan (som låg mig oerhört varmt om hjärtat i slutet av 80-talet och början av 90-ditot), och även Liverpool haft enorma problem med att ta sig tillbaka till ligaeliten efter en lång tids dominans i densamma. United är inte immunt mot detta, men det som skiljer oss från många av de andra är att de ekonomiska förutsättningarna under åren alltid funnits där. Problemet har varit – och är – att de spenderats på fel sätt. Felköp, felanställningar, fel, fel och åter fel. Har man fel personer på fel platser är det naturligt att det blir fel. Så ser det ut oavsett om du är fotbollstränare, brevbärare eller signalvakt.

Milan försöker lösa det med Ibra – United med Ole Gunnar. Ingenting av det är rimligt. Det är bara plåster på öppna sår.

Ole Gunnar Solskjaer är ytterligare en i mängden av felsatsningar. Han är inte den vita kaninen vi ska följa.

Ibland är det egentligen inte konstigare än så.

0 | United | permalänk

Besvikelse #511

1-1, 0-0, 1-0 – och nu 0-0.

United mot Wolves är allt annat än målfyrverkerier den här säsongen.

En säsong som inte kan sluta fort nog. För så är känslan direkt på slutsignal efter besvikelse nummer 511 sedan augusti.

Bravo!

  • Harry Maguire må vara fortsatt oförmögen att hitta rätt i motståndarnas straffområde, men mot Wolves var han ofta dominant i defensiven och stod för kanske sin bästa insats i en Unitedtröja.

Okej:

  • Bruno Fernandes struttade till slut in på Old Trafford och han gjorde det i Paul Scholes gamla tröja. Portugisen gjorde en helt godkänd insats där han syntes mest i första halvlek, där han var ende hemmaspelare att avsluta på mål. Märkligt nog tillbringade han dock större delen av matchen långt ned på Uniteds mittfält och efter paus slarvade han en del. Men samtidigt: Första matchen i den engelska högstaligan och typ en dags träning med sina nya lagkamrater ursäkter en hel del.
  • Maguires radarpartner från Västerås var inte lika framträdande som engelsmannen – och stod för en del misstag och lät Jota dra upp honom på row Z – men var genomgående helt okej.
  • Och efter en trög inledning så var Luke Shaw faktiskt en pålitlig pjäs i defensiven.
  • David De Gea var på tårna denna afton. Det uppskattas.

Underkänt:

  • Uniteds anfallsspel – igen. United har gjort mål i en av de fem senaste ligamatcherna, vilket ju är helt sjukt. Över fyra och en halvtimme, varav tre på Old Trafford, utan att hitta rätt mot Burnley och Wolves – alltså det är svårt att ta in när laget jagar en Champions League-plats till hösten. Det är trist så det bara sjunger om det att tjata om det, men jag saknar fortfarande struktur i anfallsspelet. Vad vill spelarna? Vad för de för order? Hur är tanken att det ska se ut när det inte handlar om omställningar?
  • Ytterbackarna får givetvis order av sin manager hur de ska agera i offensiven. Men det gör ju inte saken bättre. Kombinationen Aron Wan-Bissaka och Luke Shaw har bidragit med en poäng (0+1) sedan augusti. AWB liknar tyvärr mer och mer sin företrädare på positionen när det kommer till anfallsspel – minus de stenhårda markinläggen på chans.

Besvikelser under underkänt:

  • Daniel James är fortfarande precis lika ofarlig som han var farlig under sina första månader i klubben. Hans speed ger honom ingenting eftersom han har ett självförtroende som en nyligen knockad MMA-fajter och att han fick 88 minuter mot Wolves är obegripligt. På samma sätt som han fick pulsen att gå upp när han fick bollen i höstas får han den numera att gå ned.
  • Jag har fortfarande inte förundrats över Andreas Pereiras positiva egenskaper i en enda match den här säsongen. Och än en gång misslyckades han med att imponera på ett enda sätt. Tappade bollar, slog bort enkla passningar och drog på sig frisparkar. Ungefär som han brukar göra, med andra ord.
  • I samtliga möten med Wolves som Martial/Jimenez/Jota varit inblandade i under 2019/2020 har Wolvesspelarna överglänst fransosen med råge. Denna kväll var inget undantag då hans ovilja att skapa rörelse längst fram än en gång gav hemmalaget problem att sätta tryck mot gästerna. Är det någon som verkligen lider i Rashfords frånvaro är det Martial. Med den här insatsen i färskt minne är det svårt att tro att lånet från Kina skulle försämra anfallspositionen i en av världens största fotbollsklubbar. Och det är obegripligt att Martial fortfarande inte kan hitta en kontinuitet, med tanke på de grundförutsättningar han har att dominera i offensiven.
  • Liverpool har alltså mer än dubbelt så många poäng som United. Och då återstår 13 omgångar …
0 | United | permalänk