Författararkiv | Mats

Det är så jävla ledsamt

I snart 40 år har det alltid funnits en ständig följeslagare i mitt liv. En kompanjon som det alltid gått att återvända till oavsett vad som sker i övrigt i mitt och andra universum. En sån där osynlig partner, en kompis som Mållgan, en vän att vända sig till. Visst, det är inte alltid jag fått det stöd jag hoppats på i alla lägen, men jag har ändå vetat att hen finns där. För mig.

Det gör därför extremt ont att se ens livskamrat sakta drifta i väg, tyna bort. Tendenserna har under de senaste åren varit visat på denna riktning, men det har trots alla blessyrer, besvikelser och bortglömda löften ändå aldrig känts som om det skulle kunna hända på riktigt. Förrän nu.

När Manchester United i mitten av 2010-talet gick in i sin 2.0-fas för att matcha oljepengarna som rullades in i fotbollen accepterade jag ytterst motvilligt att klubben kände sig nödgad att göra så för att kunna behålla sin plats i hierarkin. Ända sedan dess har jag och många med mig förstått att det viktigaste inte varit att vinna någon liga igen utan att varje säsong säkra Champions League-spel för att kunna fortsätta vattna de amerikanska parasiternas omättliga törst. Det har jag aldrig accepterat, men vad ska man göra liksom? Älskar man någon eller något står man redo att hjälpa till, ända tills någonting fullkomligt oacceptabelt, något som man inte bara kan förlåta, inträffar.

Och det är på väg att hända här och nu. För det som sker är ingenting annat än en massiv ström av piss rakt i fejset på trofasta fotbollsfans, på oss som är själva kärnan, själva anledningen till att parasiterna kan sitta och räkna in nya sköna miljoner varje vecka. Hånet i att en klubb med den historia Manchester United fram till 2021 kunde stoltsera med begår detta övergrepp på supportrar och på fotbollen i stort är av en magnitud som saknar motstycke.

Att det äcklar mig är nog att bara ta i från knäna, snarare än tårna. Att se Uniteds värde på börsen skjuta i höjden efter beskedet är vedervärdigt.

Nu har jag definitivt inga illusioner om att Uefa och Fifa är några samariter som inte tittar på sedelhögarna. Men, och det är ett viktigt men, det finns fortfarande kvar en nivå av tävlingsverksamhet och pengar tillbaka till gräsrötterna. Med en motbjudande Superliga, stängd, inga åker ur, 15 klubbar är för all framtid garanterad en plats, skulle fotbollen i Europa dö. På riktigt.

Min 12-årige son sitter redan och ser sin dröm om att en dag spela i Premier League och Champions League för United rivas sönder framför honom. Vad ska ungarna sikta mot i framtiden? Att ta en plats i en uppvisningsliga? Vilka klubbar ska få nya fans när det inte finns något att sträva efter mer än att vara deltagare i någon slags Harlem Globetrotters-pastisch?

Jag förälskade mig i Manchester United, älskar Manchester, förlovade mig till och med en gång i Manchester. Allt för en fotbollsklubb som rörde om min värld och som tagit mig till platser och känslor som ingenting annat kunnat göra. Rushen och besvikelsen går hand i hand.

En fotbollssupporter har alltid drömmar. Oavsett om du håller på United, Como eller Cadiz. Det är själva grejen med supporterskap. Innan säsongen kickar igång är allt möjligt, ingen vet om himmel eller helvete väntar runt hörnet. Nu är parasiter på andra sidan världen på god väg att förstöra allt, alla förhoppningar, alla känslor som fotbollen skapar.

Varför? För att 10 miljarder känns bättre än 9 miljarder.

Det är så jävla ledsamt.

0 | United | permalänk

West Ham it is

David Moyes Starts Role As Manchester United Manager

David Moyes kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sin insats som manager i United, så klart, men för att han är den ende Unitedmanager jag pratat med i egenskap av journalist.

Anyway, i kväll kommer ett pånyttfött West Ham, anfört av ingen mindre än Moyes, till Old Trafford för att se till att OGS inte ska få chansen att förlora en semifinal till.

United av i dag är ett United som fortsätter att leverera osäkerhet. Visst, kontinuiteten har infunnit sig i stora delar av matcherna, men det går inte en 90-minutare utan att försvarsspelet gör sitt allra bästa för att fucka upp fansens minds. Nu är det ju inte så att det går att skylla på att mittbackarna ligger i cryosleep med förstörda leder längre, eller att omsättningen av spelare på kanterna är lika omfattande som under Dödgrävarens tid. Nej, det är någonting som saknas defensivt och paret Harry-Viktor har fått tid på sig så det räcker att skapa ett telepatiskt samspel, men icke.

Längst bak finns också en viss person som bär en del ansvar för det allt för läckande United. Vår favoritspanjor #2 (alla vet ju vem som är etta) har haft ett par tyngre år sen hans fenomenala 10-tal i klubben och frågan är hur länge han får ”hållas”. Han har visserligen inte kastat in så många bollar i egen kasse den här säsongen, men hans frånvaro av pondus i straffområdet har oroväckande nog återkommit. Med tanke på att vi numera har en vettig utmanare till De Gea är det här ett gyllene tillfälle för Solskjaer att ge Henderson en längre radda möjligheter att visa att han vill ha spaden.

FA-cupen är fortfarande en buckla som jag håller högt. Visst, traditioner är till för att brytas (och det gjorde ju United för 20-talet år sen) i allmänhet, men just den här är undantagen i min värld. FA-cupen finns i ens ådror sedan barndomen och även om charmen i princip är helt borta i och med publikfria matcher så slåss den vidare för sin överlevnad.

Så: Vinn i kväll.

Vinn allt.

0 | United | permalänk

Besvikelsen visar riktningen

En magnifik defensiv insats på Anfield höll Solskjaers United kvar i ligatoppen.

Liverpool v Manchester United - Premier League

Och det är ett bevis på vilken riktning detta United tagit att man inte bara är nöjd över en poäng mot Liverpool borta, utan besviken över att det inte blev tre.

Men vågar vi tro på någon riktig titelstrid när vi närmar oss squeaky bum time?

Än vågar jag inte tro. Men ett frö har såtts efter 0-0 på söndagskvällen.

Fenomenalt:

  • Försvarslinjen med Harry & co. Ingen av dem satte en enda fot fel, i princip. Och även om Liverpool var skadedrabbat så var dom inte det i offensiven utan hade samma gamla trio som skulle sätta gästerna på prov. Men Shaw, Lindelöf, Maguire och AWB lyckades med tur och (mest) skicklighet se till att hemmalaget knappt hade en målchans värd namnet. Det var länge sedan det hände och det var en fenomenalt skön känsla att se Liverpool stånga sig blodigt utan att ens egentligen sätta De Gea på prov. 
  • United leder alltså ligan när vi snart vänder på spelschemat. Och nu har ligan ju satt sig, så det är ingen “tillfällighet” att Solskjaers mannar är där de är. Jag vågar fortfarande inte tro på någon titelstrid, pessimistisk cyniker som jag är, men 

Unitedklass:

  • Managern bjöd inte på några överraskningar i startelvan direkt och det säger en del om Scott McTominays status att han – åtminstone i min värld – var given borta mot Liverpool. Efter en darrig inledning var han också en av de viktigaste spelarna i matchen.
  • Edinson Cavanis inhopp vittnade om att uruguayanen rimligen bör vara en startspelare framöver. Hans löpningar, one-touch-spel och näsa för var han ska vara är på en nivå som mannen som började i stället för honom just nu inte kan bidra med.
  • Framflyttningarna efter paus. United fick bättre grepp om positionerna och kunde hitta luckor i Liverpools defensiv på ett annat sätt än under första akten. Både Shaw och AWB fyllde på och skakade om ett Liverpoolförsvar med mittfältare som mittbackar. Tyvärr inte tillräckligt mycket, men det skedde ändå vid fler än ett par tillfällen. 

Oro:

  • För Anthony Martials finfina insatser under säsongen kan räknas på max ena handen. Fransosen får det aldrig att lossna ordentligt, och Liverpool borta var inget undantag. 

Inte toppen:

  • Inledningen var inte särskilt förtroendeingivande. Liverpools höga press och Uniteds oförmåga att sätta en stämpel på mittfältet gjorde att man knappt kom upp från egen planhalva. Och lägg till detta att man envisades med att sätta igång spelet kort från De Gea var lika förvirrande som knäppt. 
  • Chansmissarna… United kunde – och kanske borde – ha vunnit på Anfield. Två av de mest namnkunniga spelarna i truppen fick lägen som de kanske sätter 9 gånger av 10 på träning. Och förstå vilken kick det hade varit för United att “återta” tronen, åtminstone tillfälligt, och markera revir med en trepoängare på fiendemark. Men som sagt, det säger en del om hur styrkeförhållandena har förändrats att vi kan åka hem besvikna med “bara” en poäng borta mot regerande mästarna. 

Och slutligen:

  • Gladast över detta resultat var garanterat våra noisy neighbours i den blåa delen av Manchester. För med två matcher färre spelade kan de gå upp i ligatopp om de lyckas vinna dessa.
  • Liverpool gästar som bekant Old Trafford nästa helg och då är frånvaron av publik till gästernas “fördel”, precis som det var nu. Men med tanke på resultatet, och chansskapandet, borde Unitedspelarna rimligen gå ut på FA-cupgräst med raka ryggar och en rejäl skjuts av självförtroende i kroppen. Jag längtar! FA-cupen har jag, traditionsbunden som jag är, fortfarande stor respekt för och älskar att vinna. 
0 | United | permalänk

På titelresande fot … nej, eller?

Manchester United v Aston Villa - Premier League
MANCHESTER, ENGLAND – JANUARY 01: Eric Bailly of Manchester United celebrates at the final whistle of the Premier League match between Manchester United and Aston Villa at Old Trafford on January 01, 2021 in Manchester, England. The match will be played without fans, behind closed doors as a Covid-19 precaution. (Photo by Carl Recine – Pool/Getty Images)

För inte så länge sen efterlystes kontinuitet och Manchester United i en och samma mening.

Med tio raka i ligan utan nederlag kan vi säga att den är hittad.

2-1 mot Villa var ytterligare bevis på att United faktiskt har funnit en gemenskap och grinta som saknats, eller ofta varit på drift.

Och som grädde på moset verkar vi ha hittat en ”förlorad” mittback av toppklass igen. 

Magnifikt!

  • Bailly, Eric Bertrand. Ivorianen har i sommar varit i United i ett halvt decennium och ändå känns det som att det var nyss som han parkerade sitt bohag i Manchester. Givetvis är det det återkommande skadorna som satt käppar i hjulet för honom, men även hans förkärlek för obegripliga misstag. Samtidigt vet ju alla vi som sett hans högstanivå hur obegripligt bra han kan vara också, som mot Aston Villa, där vi förutom hans mästerliga block i slutsekunderna också såg en nästintill felfri mittbacksinsats. Lindelöf bör frukta för sin plats så länge Bailly kan hålla sig hel. 
  • Ligaformen! Ingen förlust sedan november och tvåa på endast målskillnad, i januari, är lika härligt som oväntat. Får Solskjaer fortsatt ordning på hemmaspelet kan det här bli den roligaste våren på åtta år. 
  • Matchen! Underbart att se en äkta engelsk ligamatch med två riktigt bra lag som höll hög klass rakt igenom. 

Manchester United-klass:

  • Farten och fläkten och tempot och viljan att attackera under stora delar av matchen. Oavsett om Villa såg farliga ut när de närmade sig De Gea (stabil igen, btw) så är det åtminstone det här United jag vill se, mer ofta än sällan. Med omställningar, med one-touch och rörlighet (det fanns perioder där det var statiskt, jag vet) och en vilja att attackera.
  • Pogba, Paul Labile. Jag vill ju ha ut honom ur klubben asap, men så länge han är kvar så är han så klart en spelare som ska stöttas. Och det blir ju lättare att acceptera att en spelare som “gjort sitt” i klubben fortfarande spelar kvar när han gör det som han gjorde mot Villa. Hans framspelningar, dribblingar (som innan 1-0-målet!) och split vision är av allra högsta klass, som vi alla vet. Fransosen saknade bara de egna skottsiktet denna kväll. 
  • Apropå när Pogba och Rashford satte fart på anfallet till ledningsmålet var det härligt att se Aron Wan-Bissaka få det utrymmet sista tredjedelen, vilket innebar att han var “tvungen” att skippa Valencia-vänd-hem-snett-bakåt-passningen. 
  • Apropå AWB var det också härligt att se honom revanschera sig för insatsen vid 1-1 med en “Henning Berg-rensning” i mitten av andra halvleken. Ni som minns, ni minns. 
  • Martials avslut till 1-0 gav mig van Nistelrooy-vibbar och kändes inte alls som ett typiskt Martial-mål. Kan han börja sätta den där typen av bollar ska vi inte nöja oss med 20+ utan börja sikta på 30+ i målkolumnen för hans del. 
  • Luke Shaw har spottat upp sig rejält sedan Telles ankomst. Det var precis vad som behövdes, verkar det som, för en vänsterback som stagnerat länge. Nu vill vi bara se offensiven bära frukt också. Det behövs om det verkligen ska bli en titelresa i vår. 

Icke gott nog:

  • Som sagt, AWB:s insats vid kvitteringen var patetisk. Spring hem och ta position i stället. Han var inte ensam skyldig till märkliga insatser i defensiven när Villa överöstes med generösa frisparkar.
  • Starten av andra halvlek. Det var ingen direkt överraskning när gästernas kvittering kom. Raka motsatsen till starten på första halvan av matchen. 
  • Michael Oliver hade en konsekvent medioker (för att vara snäll) afton på Old Trafford. Jösses, som han dömde. 

… till sist:

  • Maguire har en icke avundsvärd förmåga att ofta komma till bra nicklägen offensivt, få bra träff på bollen, men ytterst sällan lyckas sätta den. Han “borde” kunna göra 5-10 mål på hörnor per säsong.
  • Tyrone Mings är en spelare som endast hans egna fans kan uppskatta, gissar jag. Hur armbågen i Pogbas fejs inte ens VAR-kollades (mig veterligen i alla fall) är oförståeligt. I typ situationen senare kastade sig Traore framför Luke Shaw och var nära att få straff.  
  • Hade vi inte haft Bruno hade jag kanske tjoat “KÖP GREALISH!”. Villamittfältaren överglänste om möjligt vår älskade portugis och visade att han faktiskt har vad som krävs för att till och med ta en plats i United. 
  • Jag kom precis på att jag skrev ordet “titelresa” tidigare i den här texten. Herregud. Nej. Jag vågar inte tänka mer på det.
0 | United | permalänk

Mästerlige Matadoren!

Southampton v Manchester United - Premier League
SOUTHAMPTON, ENGLAND – NOVEMBER 29: Edinson Cavani of Manchester United celebrates scoring a goal to make the score 2-3 during the Premier League match between Southampton and Manchester United at St Mary’s Stadium on November 29, 2020 in Southampton, United Kingdom. Sporting stadiums around the UK remain under strict restrictions due to the Coronavirus Pandemic as Government social distancing laws prohibit fans inside venues resulting in games being played behind closed doors. (Photo by Ash Donelon/Manchester United via Getty Images)

Ni som vet, ni vet.

Få – ytterst få – händelser i livet skapar samma eufori som ett avgörande Unitedmål på stopptid. 

När det dessutom görs efter att ha hämtat upp 0-2 sista halvtimmen förstår ni varför gåshuden infinner sig. 

Eufori!

  • Givetvis det ögonblick Matadoren från Uruguay språngstyrde in 3-2 på St Mary’s. Sonen och jag omfamnades i eufori på ett sätt vi inte gjort framför en Unitedmatch på evigheter. 
  • Cavanis insats överlag. Hans rörlighet och rutin i straffområdesspelet var en fröjd att skåda.
  • Vändningen sista 30 minuterna. Det var knappast oförtjänt heller, med tanke på matchen i sin helhet. Och även om det knappast var våg efter våg av obönhörliga attacker från Uniteds sida, utnyttjade gästerna lägena de fick – till slut. 

Finfint:

  • Medan Matadoren “stjäl” alla rubriker ska vi inte glömma att vi fick se ytterligare en 8/10-insats av Bruno Fernandes. Portugisen hade 1+1 plus en hockeyassist och var som vanligt den som höll högst kvalitet av samtliga spelare på planen. 
  • Även om holländaren tröttnade på slutet (fullt förståeligt) så visade Donny varför han kan komplettera Bruno på ett alldeles utmärkt sätt när han blir helt varm i kläderna. Hans finfina rörelsemönster, kombinerat med en utmärkt spelförståelse och tvåvägsspelande, ger Bruno både tid och boll. Grabben är en tänkande mittfältare. Såna behövs.

Icke gott:

  • Alla dessa missade chanser! När till och med Greenwood missar lägen påverkade det tydligen övriga i laget, tills han togs av. Jag var helt övertygad, båda gångerna, han var fri med McCarthy att han skulle sätta den på sedvanligt sätt, hårt, i ett av hörnen. 
  • Rashford har fortsatta problem med beslutsfattande i fina lägen. Han skjuter när han bör passa och vice versa. Situationen när han fick drömläge på rullande boll vid 2-2 och i stället försökte spela fram en offsidespringande Fred var ett bevis på detta. Det är en aspekt av spelet som kommer med åren, så jag är dock inte orolig för framtiden. 

Maktskifte i buren?

  • När David De Gea förgäves slängde in sitt knä i stolpen och sedermera tvingades byta, kan det ha varit första steget mot ett skifte mellan stolparna i United. De Gea, som varit i princip ohotad etta i ett decennium (Lindegaard var dock och skakade honom lite i början av 2010-talet), är inte längre helt självklar med Dean Henderson nosande honom i hälarna. Och med tanke på att De Gea väntar sitt första barn, och varit särbo med flickvännen i Madrid under hela karriären i Manchester, så är det inte helt osannolikt att det kan vara början till slutet för honom på Old Trafford. Och äntligen har vi en egen målvaktsprodukt som kan axla manteln. Även om det är en gigantisk sådan att fylla. Givetvis menar jag inte att han per automatik drar hem för att han ska bli farsa, men med tanke på hans skakiga säsonger – och ytterligare en halvdan insats mot Southampton – så kan det vara dags nu.

Till sist:

  • Det känns som att Solskjaer alltid bara är 90 minuter från antingen himmel eller helvete varje gång United spelar. Och han har väl antagligen sig själv lite att skylla, med tanke på att man aldrig riktigt vet hur United ska uppträda där ute. Det vore skönt med stabilitet. Nu är ju alla dessa bortavinster visserligen stabilt så det står härliga till, men ni förstår vad jag menar.
  • Martial, Pogba och McTominay saknades, men det är svårt att i efterhand se att någon av dom hade kunnat göra skillnad den här aftonen. Det är ändå skönt att veta att United klarar av att vända mot en tuff motståndare trots att tre så namnkunniga spelare inte ens fanns på bänken. 
  • PSG till veckan blir ett utmärkt tillfälle för Solskjaers United att visa att man är att räkna med. 
  • James Ward-Prowse må ha en av ligans finaste fötter, men han borde ha fått se rött innan 2-1. Helt säkert. 
0 | United | permalänk