Författararkiv | Mats

Nu har jag sett allt!

West Ham United v Manchester United - Premier League

Wow, wow, wow!

Unitedmatcher ska alltid handla om känslor – gärna åt båda håll och sluta lyckligt. 

Som i dag.

För om man som Unitedsupporter i slutminuterna i dag inte seglade upp och ner från enorm glädje via ilska och vrede till äkta eufori får man ta sig en funderare över sitt känsloliv. 

Olé!

  • Partnerskapet må ha ifrågasatts i landslagssammanhang, men i klubblaget kan man inte påstå att de har svårt att hitta varandra. Precis som mot Young Boys var det på gränsen till telepatiskt när Bruno Fernandes hittade sin landsman i straffområdet. Och Ronaldo är som Ronaldo är: Är han inte skoningslös på första försöket, så är han det på andra.
  • Var det någon man – efter fiaskot i Schweiz – verkligen unnade att få avgöra i 90:e så var det Jesse Lingard. Och han har en förkärlek för att göra den där typen av mål. Det är liksom inga Lineker-med-knät-från-en-meter när Jesse träffar rätt (sen har ju enorma problem med att spelare inte firar mot lag som han spelat i tidigare, men det är en annan femma). 
  • David De Gea hade ju inte räddat en straff sedan Cantona la av, så vi var nog ett antal miljoner fans världens över som redan räknat in West Hams kvittering. Att Nobles straff var blek hör inte till saken: De Gea räddade en straff! Nu har jag sett allt! Och inte bara det – hans säsongsinledning har varit överlag helt strålande och redan givit oss fler poäng än spelet förtjänat.
  • Reaktionen på det insläppa målet. Precis som förra säsongen har United en tendens att trycka på gasen ordentligt först efter att ha hamnat i underläge. En fin egenskap, förstås, men det vore ju skönt med lite mer dominans även vid 0-0, eller hur?

Godkänt:

  • Bruno är alltid inblandad när Uniteds poänggörare räknas in efter varje match, även om han inte är dominant i 90 minuter. Så också mot West Ham, där jag tyckte att han var bättre än jag sett honom på ett tag. Fortfarande lagets klart viktigaste spelare offensivt. 

Frågetecken:

  • McFred är lite tröttsamt att lyfta fram som lagets svaga punkt, men det är ibland ofrånkomligt. Titta bara på West Hams (visserligens turliga) ledningsmål och var mittfältsduon är placerad? Och Freds ständiga behov av att antingen tappa enkla bollar, eller slå borta enkla passningar … Förhoppningsvis kan McTominays mer dynamiska tvåvägsspel lyfta Fred tillräckligt högt under säsongen. 
  • Jag lyfte Maguires bleka säsongsstart efter förra ligamatchen och mot West Ham pekade inte formkurvan direkt uppåt. Kaptenen var kanske sämst i laget på London Stadium och frågan är vad det är med honom? Fokus någon annanstans? Oro över att inte vara nummer ett som mittback längre med Varens ankomst? Klart är i alla fall att Harry måste lyfta sig. Rejält. 

Horribelt, HORRIBELT:

  • Hur i all världens namn gick United från den matchen utan att ha fått minst en straf??!! Fullkomligt bisarrt och ingenting annat än en enorm skandal. Att Shaws hands anses vara straff är inte så värst mycket att orda om (även om vi kan ha en diskussion om armars “naturliga positioner”), men ironin i att West Ham får en elfmeter och gästerna inte får det är maxad. Martin Atkinson och hans VAR-kollegor visade hur den nya tekniken kan göra fotbollen till åtlöje. West Ham skulle också mycket väl kunnat kräva en straff till för AWB:s tackling.

And, finally:

  • Vi har fortfarande Edinson Cavani och Marcus Rashford (och en Sancho, varm i kläderna) att vänta in i offensiven – och då ligger vi ändå bara målskillnad från serieledning. 
  • Jadon Sanchos säsongsstart har mest gått i moll, och här var han – oavsett hur Solskjaer försökte få det att se ut – bänkad från start. 
  • David Moyes – The Formerly Chosen One – gjorde något som jag inte kan minnas att jag sett i ligasammanhang förut och bytte in en spelare enbart för att slå en straff. Nu blev det ju totalfiasko, men jag kan på något sätt gilla greppet. 
0 | United | permalänk

Stat alert!

Nu var det ett tag sen jag var statman så jag tog tag i det igen.

Jag inleder lite lugnt, dock.

Louis van Gaal (aka Dödgrävaren), José Mourinho och Ole Gunnar Solskjaer är de managers som både fått inleda och avsluta en säsong som Unitedtränare efter Den Stores avsked för över åtta år sedan. Samtliga har klockat in över 100 matcher på sitt cv och samtliga landar runt 50 procent vunna matcher (Mourinho har högst med 58 och Dödgrävaren lägst med 52).

Men hur ser det ut med offensiv respektive defensiv? Det enda vi kan vara helt säkra på innan vi tittar på siffrorna är att vi minns att det alltid stod 0-0 i paus när Dödgrävaren ansvarade för matcherna på Old Trafford. 

Som jämförelse tar vi så klart med Alexander, vars statistiska underlag är aningen högre då han sannolikt kommer att vara den enda under universums historia som når upp i 1500 matcher som boss.

Gjorda mål

Dödgrävaren: 1,53 per match

Mourinho: 1,69

Solskjaer: 1,87

(Den store: 1,85) 

Sådärja. Ole Gunnar hamnar på helt rätt sida när det kommer till offensiven och det stämmer ju väl överens med den bild man har av Solskjaers United; det är ytterst sällan man går mållös av planen.

Insläppta mål: 

Dödgrävaren: 0,95

Mourinho: 0,84 

Solskjaer: 1,00

(Den Store: 0,91)

Här är det lite oroväckande, så klart. Samtidigt får man ge honom att man hellre vinner med 4-2 än 1-0.

Sist: United hade sju managers på 68 år (mellan 1945 och 2013). 

United har sedan dess haft fyra managers på 8 år. 

Jag har en känsla av att det kan bli fem på nio om inte Solskjaer styr in en titel i vår.

Och: United hade inte haft en enda manager utanför de brittiska öarna innan Fergies farväl. Nu har vi haft tre i rad och jag blir mycket förvånad om näste man inte också är icke-britt.

0 | United | permalänk

This was all on you, Ole

BSC Young Boys v Manchester United: Group F - UEFA Champions League

Han ska ha mycket beröm för allt gott han har gjort så här långt, Ole Gunnar.

Han ska också ha lika mycket skit när det går käpprätt åt helvete, Ole Gunnar.

Matchen i Bern stoppar vi in i del 2 av det narrativet, för det här var en coachförlust – från matchminut 25 till matchminut 90.

Okej, kanske ni säger: Var det verkligen Solskjaer som inte blåste straff till Ronaldo? Var det Solskjaer som serverade en hemmaspelare med i princip öppet mål på stopptid? Och det kan jag med lugn och säker stämma säga ett rungande ”JA!” på.

För även om han, rent fysiskt, inte var den som gjorde detta så var allting som hände efter Aron Wan-Bissakas röda kort beslut som kom från Uniteds manager (Utvisningen är han helt oskyldig till, dock, kan jag säga efter viss tvekan).

  • Han plockade direkt ut Sancho för att sätta in den ytterst mediokre Diogo Dalot. Det innebar att United direkt hamnade under stor press.
  • När de så hade hamnat under den stora pressen, valde Solskjaer att påskynda förfallet genom att sätta in ytterligare en mittback på planen eftersom de ”hamnat under så stor press” (undrar varför).
  • När så United inte skapade någonting framåt överhuvudtaget mot klock- och chokladtillverkarna tänkte han plötsligt att han skulle plocka ut de två vassaste offensiva pjäser han hade för att säkra defensiven (minns att den var satt under hård press av någon anledning) och vips så var både Jesse Lingard och Nemanja Matic inne på wank-arenan medan de portugisiska superstjärna fick nöja sig med att stå bredvid Solskjaer och beskåda slutet av föreställningen.
  • Detta United – som inte hade ett avslut på mål sista 70 minuterna – fick plötsligt ett gult kort emot sig för maskning. Mot Young Boys.
  • Efter kvitteringen, den oundvikliga, skapade schweizarna inte så förfärligt mycket och då – i matchminut 89! – exekverade Solskjaer beslutet att from nowhere plocka ut sin djupast sittande mittfältare och kasta in – en anfallare!
  • Ett led i detta blev att United, som försvarat sig över en timme, tappade en defensiv pjäs och Jesse Lingard kände sig nödgad att kliva ner i Freds position och sätta spiken i kistan på den sämsta matchcoachning jag sett på mycket länge av en Unitedtränare.

Anyway: Nya tag i helgen. Spela Greenwood.

0 | United | permalänk

Newcastle it is

Manchester United Training Session

Och den stora frågan var givetvis om en av våra icke-brittiska stjärnor överhuvudtaget kunde eller skulle få spela.

Förhoppningarna var förstås att han inte skulle vara tillgänglig.

För det kan betyda att Ole Gunnar väljer att satsa på endast en sittande mittfältare – och fler ska inte behövas hemma mot ett lag av Newcastles kaliber. Vi behöver liksom inte en fyrbackslinje med två defensiva snubbar centralt. Det bör rimligen räcka med en, även om gästerna satsar på omställningar (vilket de givetvis kommer att göra).

Gung-ho attack är egentligen det enda vi kan förvänta oss och kräva med den offensiv United förfogar över. Med endast Rashford utanför det tombolahjul som förhoppningsvis gått i arv efter Alexanders sista år har United ändå en på papperet imponerande attackuppställning: Cavani (som inte verkar vara med i truppen?), Greenwood, Martial, Elanga (!), Sancho, Bruno, Pogba (som givetvis inte ska vara på egen planhalva ever again) och Snorungen bör kunna räknas som en av ligans allra bästa anfallstrupp.

Då behövs liksom inte Fred.

1-0-vinsten senast var en uppvisning i mycket av det sämsta United fortfarande kan erbjuda, snart tre år efter Solskjaers intåg. Men tre poäng ramlade turligen in på kontot och det är verkligen dessa turvinster som kan göra att ligan inte är körd redan i november.

Fortfarande, trots köpen av mittfältare och anfallare från både Bundesliga och Serie A, är min nyfikenhet och excitement den här hösten helt och hållet fokuserad på Mason Greenwood. Inte bara för att jag älskar när United producerar egna anfallare utan för att han faktiskt kan bli bättre än den största anfallare vi producerat under min livstid: lagförrädaren Mark Hughes.

Greenwood är en utsökt blandning av så många anfallstyper och har väl egentligen bara huvudspelet som sin svaghet so far. Han skjuter fantastiskt med båda fötter, har speeden, spelförståelsen, passningsspelet, arbetsmoralen och en näsa för mål som är i paritet med de allra främsta vi sett som hemmaspelare under 2000-talet.

Kärleksaffären mellan Newcastle och Steve Bruce är lika stark som bandet är mellan Stefan Effenberg och Lothar Matthäus. Det finns liksom ingen anledning att stöka till det på Old Trafford i dag.

5-0?

0 | United | permalänk

Smash-and-grab på Molineaux

Wolverhampton Wanderers v Manchester United - Premier League

Lagen som möts minst en gång i veckan gjorde så även i helgen.

Wolves-United är numera en match man tar för given ska finnas på schemat varje gång man vaknar en måndagsmorgon.

Det brukar inte vara veckans höjdpunkt och det var det sannerligen inte nu heller. United kan verkligen skatta sig lyckliga som snodde med sig alla tre poäng från Molineaux. 

Magnifikt!

  • Visst, cynikern kan tycka att det är oroväckande och en återgång till de “torra” åren när David De Gea är räddande ängel två veckor i rad, men kom igen: Visst är det härligt att se spanjoren återgå till det som var standard för honom förr om åren – och till och med överträffa det. Hans stelopererade handleder visade än en gång att stelopererade De Gea-handleder är #1 i ligan. 
  • Mason Greenwood. Det här blir hans säsong. Sanna mina ord. Okej, han missade till och med mål med ett par avslut i går, men man bara vet att han sätter något. Och det spelar ingen roll att Sa kanske borde ha gjort bättre. Det “borde” målvakterna tydligen rätt ofta när Greenwood avslutar i bortre. Det “borde” dom också när alla visste att Henry skulle skruva in den. 
  • Wolves ineffektivitet. Herrejösses, dom kunde ju ha gjort fyra-fem mål i den här matchen. Handen på hjärtat är det ju osannolikt att de lämnade planen med 0 gjorda igen. 
  • Wan-Bissaka är känd världen över för sin glidtacklingar. De brukar vara för att stoppa både spelare och boll, men den här räddningen var för att hindra bollen från att gå in och den gav United utrymme att faktiskt vinna den här matchen. 

Jodå, det vore synd att klaga:

  • Edinson Cavani kanske inte gjorde mycket väsen av sig, men det blev ändå en uppryckning i spelet när uruguayanen äntligen visade upp sig i Unitedtröjan igen (sista gången med #7?). United får en helt annan dynamik med Matadoren som spets. 
  • Apropå Cavani så får vi ge Solskjaer credd för att han för en gångs skulle gjorde ett med hans mått mätt tidigt byte. Redan efter sju minuter i andra halvlek, liksom?! Fortsätt gärna så! 

Inget vidare:

  • Det var mycket som inte stämde för United denna kväll. Men det som stack ut mest i mina ögon var än en gång bristen på spelplan. Igen. Det var lite, som sonen sa, “van Gaal-fotboll” igen. Presspelet funkade inte alls. Centralt mittfält funkade inte heller och anfallsspelet bestod mest i att någon bjöd på individuell briljans för att lösa upp knutarna. United var närapå utspelat första 30-35 minuterna av matchen. 
  • För att ha en spelplan av något slag förutsätter jag att spelarna ska skapa ytor med löpningar. Men rörelsen i United var åter alldeles för tafatt. Istället för att ha två-tre alternativ hade Unitedspelarna knappt ett. Det blev visserligen mer fart när Cavani kom in och drog isär Wolves, men allt var för lite, för sällan. 

Nyförvärven:

  • Jadon Sancho fick 70 minuter i sin första start. Han skapade i princip ingenting. Glöm och gå vidare. 
  • Raphael Varane. Fransosen spelade sin första match sedan Frankrike åkte ur i EM, men det syntes inte direkt någon ringrost. Han var följsam, irrade lite, aningen vek i luftspelet (á la Vigge) i duellen innan De Geas monsterräddning, men visade också sin pondus och rutin när han räddade upp ett par lägen då Maguire (som sett oväntat skakig ut i början av säsongen) gick bort sig. 

Bedrövligt:

  • Bruno fick gult för snack för andra matchen i rad. Oprofessionellt deluxe.
  • Fred-Pogba som sittande mittfältare. Det kan inte ske någon mer gång, va? 
0 | United | permalänk