Författararkiv | Mats

Mästerlige Mason

Det var den här typen av matcher som United alltför länge snubblade på. Den typen av matcher där man satt och knöt näven av ilska över individuella misstag i defensiven och inkompetens i offensiven.

Men efter det ofrivilliga uppehållet är det som att Unitedspelarna knutit sina nävar och bestämt sig för att visa vad de egentligen kan.

5-2 hemma mot Bournemouth var nu till och med i underkant. Och det är ack så ljuvligt att både veta och känna. 

Majestätiskt:

  • Att vi kan känna “äh, det löser sig” efter ett tidigt 0-1-mål i rumpan. För efter 15 raka utan förlust är det inte bara spelarna som skaffat sig självförtroende deluxe. För även om Bournemouths defensiv lämnar en hel del i övrigt att önska kunde det här faktiskt ha slutat 10-2. Minst. 
  • Offensiven är nästan i overdrive i vissa lägen. Samtidigt är det svårt att försöka hålla tillbaka när man har spelare som Mason Greenwood att tillgå. Tonåringen är inne i ett nästan perverst stim och det finns en förklaring till att han är en av få spelare i Fifa 20 som har fem stjärnor på “fel” fot. Som om inte raketen med vänstern var nog drog han in en ännu mer imponerande fullträff med högern efter paus. Det är inte ofta man ser en striker som har förmågan att både få till den där kraften och samtidigt den precisionen som Greenwood har. 
  • 12-3 och nu tre raka vinster i ligan sedan omstarten, oavsett motstånd, är nästan mer än man kunde hoppas på. 
  • Jag sa till grabben “han sätter den i vänstra, lätt” när Bruno la upp frisparken. Bruno la upp bollen, satte frisparken till vänster, lätt. 6+5 på 9 ligamatcher skojar man inte bort. Jösses, vilken impact han har haft. Och jösses, med facit i hand, var hade United varit om han kommit redan i somras? 

Finfint:

  • Efter förlusten mot Burnley i början av året var i princip allt åt fanders i Unitedleden. Sen kom Bruno och vindarna vände. Givetvis ska portugisen ha en rättmätigt stor del i framgångarna, men Solskjaer har också visat att han trots allt kan få ihop en offensiv när han har rätt pusselbitar på plats. 
  • Gissningsvis “gav” Bruno bort straffen till Rashford, för att ge den unge britten lite skjuts i målgörandet. För trots den fina omstarten United gjort har Rashford haft lite problem att få bollen i nät. Nu var straffen inte den vassaste, men det viktigaste var givetvis att den satt. 

Svagare:

  • David De Gea fortsätter att vara o-De-Gea-ig i vissa lägen. 0-1-målet ska givetvis inte vara ett 0-1-mål och han körde något darrigt uppspel – igen. Sen ska vi förstås inte glömma hans räddning strax innan Bournemouths straff.
  • Harry Maguires återkomst efter covid-uppehållet har varit allt annat än fläckfritt. Inte nog med förnedringen vid Stanislas visserligen snygga ledningsmål, utan han bidrog också i hög grad till att Bournemouth fick trycket innan straffen, med en besynnerlig felpassning. 
  • Eric Bailly blandar som bekant högt och lågt på ett sätt som få andra mittbackar. Mot Bournemouth slog han till på den låga sidan direkt efter sitt inhopp – och sen höll han låg profil. Jag vet inte riktigt var jag står i frågan om hans framtid i klubben längre (givetvis inte bara på grund av det här misstaget), men han har varit på Old Trafford i ett gäng år och trots att vare sig Phil Jones eller Chris Smalling är på plats för att ta en plats för honom så kan skadorna ha satt stopp för hans möjlighet att ta en fast plats. 

Avslutningsvis:

  • VAR hade en hel del att göra denna lördagseftermiddag och kikade på offsider och handssituationer, men hur det/den/de kunde undgå att kolla in Lermas tackling på Martial som gav gult men var blodrött är för mig obegripligt. 
  • Med fem omgångar kvar är det ett riktigt getingbo i kamperna bakom Liverpool och city. Som det är nu är det rimligen en fjärdeplats som Solskjaers mannar bör rikta in sig på. Och det får väl anses som en liten framgång, med tanke på allt som hänt de senaste åren. 
0 | United | permalänk

Promenadseger i hettan

En promenadseger, som ramade in den märkliga stämningen på Old Trafford, fick vi till skänks denna stekheta junikväll.

Och som om inte det var nog fick vi även uppleva ett efterlängtat hattrick i ligan, via allas vår enigmatiske Antony Martial. 

Matchade temperaturen med extra glöd:

  • Tony M, givetvis. Får vi ett första ligahattrick sedan Alexanders dagar så kan det inte bli något annat. När han dessutom fullbordade på klassiskt Martialsätt är kvällen all, så att säga (för att parafrasera svenska Viasats Glenn Strömbergs favorituttryck). Första seniorhattricket också!
  • Missarna är förlåtna (även om de var jobbiga att uppleva även här i Skandinavien), för Sir Marcus serverar inte bara skolbarnen mat, utan även anfallspolarna frilägen. Oj, så nyttig han är, och så mer mogen han blivit i spelet.  

Med kvicksilvret däruppe:

  • Paul Pogbas bollbehandling, framförallt när det går snabbt, är en ibland en ren njutning för ögat. Sulfintstunneln i andra halvlek är given som en av höjdpunkterna. Med en given defensiv central mittfältare bakom ska det så klart gå att spela fransosen bredvid Bruno. 
  • Bruno Fernandes delaktighet i offensiven ska aldrig underskattas. Bakom de flesta chanser, och i hög grad ansvarig för målen. Gör egentligen aldrig någonting på chans, utan med en högkvalitativ tanke bakom. Wow-faktorn är kvar, tre månader senare. Han är med i det mesta, om det så är genomskärare, lyftningar, skarvningar eller avslut.
  • “GÖR NÅGONTING VETTIGT NU, ARON” tjoade jag till sonen – lite passivt aggressivt – och så prickade Wan-Bissaka den franska foten och matchen var i princip avgjord. Medan Shaw har fortsatta problem att bidra med någonting spetsigt i offensiven så blixtrar i alla fall britten till ibland. Som då. 

Höll 30-gradersstrecket:

  • Nu plågades inte defensiven av några stenhårt arbetande och jobbiga anfallare från det andra United, men nollan ska likväl hållas och det lyckades Uniteds försvar med utan några större åthävor. 
  • Matic kom in som defensivt ankare och styrde lugnt och koncist upp mittfältet. Gissningsvis precis det som var tanken. 

… and finally:

  • Fem byten i ett och samma svep i en tävlingsmatch skojar man inte bort i första taget. Påminde liksom om en försäsongsmatch i Los Angeles eller något. 
  • Inramningen på Old Trafford kunde givetvis ha varit annorlunda och stämningen likaså, om allt hade varit som vanligt, men jag tycker ändå att klubben lyckades göra en hyfsad feng shui-insats på läktarna. Credit, where credit is due. 
  • Norwich i kvarten på lördag, alltså. Med tanke på var Norwich är och var Bruno & co. är så kan det bara finnas en favorit, och det är aningen oroväckande. Men äsch, nu svettas vi vidare tills dess och njuter av ett glas rosé i Medelhavsvärmen och nynnar vidare på Martialramsan ända tills nästa avspark.
0 | United | permalänk

Väl värt väntan

Över hundra dagar utan fotboll hör inte till vanligheterna i våra liv.

Men när startelvan presenterades i går var det som att uppehållet aldrig hänt. Och när vi sedan fick se United ge Spurs alltför fria tyglar i defensiven var det också som om allt var som vanligt.

1-1 var ett rimligt slutresultat i en märklig tillställning. Men huvudsaken är att det är igång igen. Det tog inte lång tid att börja både gilla och ogilla det United gör på en fotbollsplan.

Väl värt väntan.

Bäst:

  • Att det är igång igen, givetvis.
  • Nu fick de bara en halvtimme ihop, och frågan är hur OGS tänker sig dem som parhästar i framtiden, men det gjorde allt annat än ont att se Pogba och Bruno på planen samtidigt. Pogba, som inte spelat tävlingsfotboll på ett halvår, stod för matchens delikatesser: Dels när han snurrade upp Dier i samband med straffen och dels när han på bråkdelen av en sekund uppfattade Rashfords löpning och drog en perfekt volley i djupled. Bruno då? Bäst på planen sett över 90 minuter.

Möcke bra:

  • Andra halvlek i jämförelse med första. Mycket föll på plats bara genom att James och Fred plockades ut. Med lite mer fokus och lite mer klant-Lloris i stället för super-Hugo hade tre poäng inte känts oförtjänt.
  • När Greenwood fick det där läget i slutet var jag inte ensam på jorden om att tänka ”han sätter den”. Så högt och långt har han stigit under säsongen att han är en spelare som jagar upp pulsen hos fans när han får bollen i vissa situationer.

Oskönt:

  • Försvarsspelet när Spurs bjöds på 1-0. Visst, hade Bergqvist Bergwijn spelat i United hade vi pekat på hans speed, men så dåligt får det inte ageras från spelare som Maguire (som gjorde en mäktig Mertesacker-imitation) och De Gea (även om Roy Keane tog i från knäna, det märktes att han inte kommenterat United på ett kvartal). För dåligt.
  • Daniel James hade att välja på att följa upp sin fina höst eller fula vår – och valde fel. Den här typen av matcher är inte alls för walesaren. Borde rimligen ha plockats redan i paus.
  • Luke Shaw kommer allt längre från min lista på vänsterbackar som bör starta i United. Han har liksom ingen spets någonstans och nästan de enda gångerna han briljerar är när han hamnat fel från början.
  • Jonathan Moss och Erik Lamelas kompisrelation borde hållas utanför fotbollsplanerna. Håll gärna båda två utanför planerna också, vetja.

Föröver:

  • En poäng på Tottenham Stadium efter tre månaders karantän är inte kattskit, även om det inte heller är något att ta en stänkare till för. Kampen om CL-platsen lär fortsätta in i kaklet och nästa vägskäl är Sheffield på onsdag. Allt annat än tre pinnar där är så mycket kattskit att vi aldrig mer borde titta på en katt om det inträffar.
  • Som nämnts förvandlades spelet positivt när Pogba och Greenwood kom in, och det kan inte finnas många skäl att inte starta dom mot namnen från Sheffield.
  • Englands mest populära fotbollsspelare då? Nja, Rashford har sett bättre kvällar än gårdagens. Hade han något avslut på mål? Minns inte det i så fall. Men kravbilden var egentligen inte hög på några spelare i går med tanke på rostigheten.

0 | United | permalänk

Spurs it is

Amen dåså.

Tänk vad en brukar avsky landslagsuppehåll och så tänker du det tusen gånger på en minut så har du det vi upplevt nu. Dessutom har det inte bara varit sträckta baksidor på nyckelspelare på äventyr i Bolivia, utan folk har dött till höger och vänster i en pandemi, så det går väl inte att bli mycket värre.

Ibland gnälls det (från både höger och vänster) om att vi inte investerar tillräckligt mycket i exempelvis sjukvården, utan ”låter” människor dö, medan pengar spenderas på ”onödiga” saker som konst, litteratur – och fotboll. Jag har aldrig förstått det argumentet, eftersom det i förlängningen skulle innebära att människor bara hölls vid liv som ett själv(ända)mål.

Men vi måste ju ha någonting att leva för? Vad tjänar det till att alla hålls vid liv in absurdum, om det inte finns någonting att njuta av?

Här kommer fotbollen i allmänhet, och Manchester United i synnerhet, in. Här finns det någonting att fokusera på, att absorbera, hata, älska och bara fucking få veta att man lever av, på både gott och ont.

Och äntligen är det dags igen att börja få ta del av ett liv där man i så märkligt hög grad påverkas av vad 15-16 personer från alla möjliga delar av världen, samlade i Manchester, jobbar med. Det är Unitedmatch igen, och även om ingenting är sig likt så är det lik förbannat United mot ladsits-Tottenham igen. Det ska spelas fotboll på öarna än en gång, med världens vackraste fotbollsbusiness som ena part. Så without further ado, så tar Lisa och jag tag i saker och ting, som sig bör.

Tre fucking månaders uppehåll – hur har det varit utan United?

Mats: Med tanke på att mars var universums längsta månad ever känns det som att säsongen på något sätt tog slut då. Pandemin har liksom pågått sen urminnes tider, så det är en surrealistisk känsla att det verkligen ska börja igen.

Lisa: Både skönt och otroligt jobbigt. Jag tror jag behövde ett break från United, för livet som förtvivlad supporter sliter mycket på mig. Ibland tror jag att jag älskar United för mycket, och som i alla destruktiva relationer behövde jag till slut sätta ner foten och klargöra en sak: it’s not me babe, it’s you. Sen kom Covid-19 och gjorde det åt mig. I en rasande pandemi kan det kännas själviskt att sakna fotbollen, men fan. Alla lever ju för något.

Vad minns du främst från ”pågående” säsong?

Mats: Att bergochdalbanan fick en sjuhelvets kurs utför (eller uppåt?) när Bruno slussades in. Ojojoj. Som skrivits tidigare: Det var oerhört länge sedan en spelare hade en sådan enskild påverkan på ett lag som den pojken haft. Och att Pogba fortfarande är kvar. Tror jag.

Lisa: Mycket tvivel. Det har varit min dominerande känsla kring säsongen 19/20. Och när det hela kulminerar i att säsongen avbryts och världen försätts i lockdown känns det inte direkt betryggande. Men jag hoppas, GUD vad jag hoppas, att Ole får fart på skutan.

Med Pogba och Rashford i aktion igen och Bruno fortfarande kvar, vad kan vi förvänta oss av slutet?

Mats: Ett: Motståndarna darrar oavsett formkurva på dessa herrar, oavsett hur många måltider för fattiga barn Rashford räddat, hur många instagraminlägg Pogba har raderat eller hur många Fifamål Fernandes har trixat in. Ingenting spelar någon roll i det läget, och det ska United

Lisa: Ett värdigt avslut på säsongen. Det är allt.

Vem av spelarna har den starkaste ”jag-skiter-i-corona-jag-kör-ändå-auran?

Mats: Även om Harry Maguire är en annan typ av spelare än föregångarlandsmänsmittbackar som Terry Butcher och Tony Adams har han en gammaldags aura som mycket väl skulle passa in under detta epitet.

Lisa: Haha lätt Phil Jones! Han kör ju på som en rabiessmittad tapir oavsett.

Och vem har den starkaste ”nä-ska-vi-verkligen-spela?”-auran?

Mats: Fred. Definitivt.

Lisa: Ighalo, med tanke på att det var han som tog Coronaviruset med sig från Kina och spred i Storbritannien. Lol.

Om du fick se ett sjuhelvetes spel, men det ändå inte räckte till en CL-plats, skulle du vara nöjdare än om det blev mer Dödgrävaren-spel och det räckte till CL?

Mats: Cynismen går i mitt blod, men vad fan. Jag vill inte se oss gneta till oss 1-0-vinster, utan jag vill ha alla kakor som existerar och både äta, behålla och sälja, stjäla tillbaka och återanvända. Vinn och vinn snyggt. Inget annat duger.

Lisa: Usch, alltid detta dilemma. Medveten om att fotboll inte alltid är ett vackert spektakel, så vill jag fan ändå inte se United grisa sig till framgångar. Samtidigt är man ju rätt svältfödd på framgångar och jag skulle väl eventuellt kunna förstå de som accepterar Dödgrävarspel av den anledningen. Men nej, inte för mig. Jag växte upp med Cantona som husgud, och det har väl någonstans satt standarden för mig.

Om du hade en vän eller bekant som hade återfötts-ish under pandemin och träffade hen och skulle övertyga hen om att Man United är the shit, vad skulle du säga?

Mats: Jag skulle säga så här: Följ med mig till Old Trafford på match, så kan vi prata om det sen.

Lisa: Skulle nog försöka plocka fram de personliga minnen och anekdoter jag har kring United som alltid gör mig glad, ledsen, lycklig eller rörd. Jag skulle visa varför Fergie är världens stamfader, Matt Busby är den ende guden och George Best hans profet. Berätta att jag skrattat och gråtit i regn och sol på Old Trafford och att jag träffade mitt livs kärlek (som idag är min make) på en pub i Manchester en sen januarikväll innan United-Stoke. Få hen att känna en bråkdel av det vi alla känner, då skulle hen vara fast för livet.

Och vad önskar vi oss i sommarpresent (förutom ex-kaptenens sexgunga, givetvis)?

Mats: Givetvis en smaskig sexstory med någon Unitedspelare involverad. Det SKULLE få allt att återgå till det normala, på något sätt. Eller så vill jag se en övergång som inte får mig att skaka av upphetsning, utan snarare får mig att eftertänksamt nicka och tänka ”ah, det där kan nog bli BRA”.

Lisa: Förutom sexgungan hade jag sett fram emot EM, och Janne Anderssons sexgungeaura som givetvis hade satt skräck i hela Europa, särskilt med Granen dinglandes i den. Men i rådande tider blev det inget med det. Istället önskar jag mig, klyschigt som fan jag vet men i alla fall, en TRYGG fotbollssommar där vi kan älska och njuta av vår sport utan dåligt samvete. Att alla tar sitt ansvar så att vi äntligen kan bli av med den här skiten, och att de som mist nära och kära i Covid-19 får sörja och läka.

Okej, då åker vi.

0 | United | permalänk

A tale of two halves

En poäng VAR till både United och Everton känns ju faktiskt rimligt efter den där fajten.

Med tanke på Evertons form sedan Ancelottis intåg är det inte fy skam att lämna Goodison med en pinne.

Och vi tog ju faktiskt in på serieledarna denna helg …

Huvudet högre igen:

  • Vår nya favoritportugis. Allting av offensiv kvalitet går genom Bruno Fernandes. När medspelarna blir lite varmare i kläderna (och de lär de oundviklgen bli när han skickar iväg dem med sina passningar) och förstår var passningarna kommer så kommer det att bli ännu fler slutprodukter än vi ser i dag. 1-1-målet var givetvis en liten bjudning från Pickford, men kvalitén när han bara låter bollen rulla med honom och trycker till på första touchen visar om inte annat vilken kaliber grabben har.

Strålande:

  • Harry Maguire (var en bjässe när Everton hade hörnkalas i andra halvlek och rensade som en besatt. Han har dock ingen superconnection med sin mittbackskollega, men vi får väl hoppas och tro att tiden talar för dem tillsammans även om jag misstänker att de passar lite för dåligt ihop.
  • Noll insläppta på hörnor, trots att de kom i en strid ström och United som bekant har för vana att bjuda på åtminstone något mål från dessa. Ett stort kliv framåt i denna aspekt.

Gott:

  • Nemanja Matic är fortfarande lika ”snabb” med boll som han är utan, men när han kopplar på sin ”Sheringham-hjärna” kan han fortfarande vara nyttig för United. Mot Everton hade han den uppskruvad rejält och hade dessutom lagt till shooting mode när han pepprade skott i början av matchen.
  • Första halvlek var United ett lag med ett mål i sikte efter det snöpliga baklängesmålet. Nu ska vi knappast påstå att det kryllade av stekheta målchanser framför den engelske landslagsmålvakten, men det var ett lag som tryckte på och ett som backade.

Inget vidare:

  • Andra halvlek var ganska blek sett med Unitedögon. Offensiven var inte alls lika flödande och spelarna slarvade ofta i uppspel och var tvåa på bollen i många situationer. Den ende som verkligen kunde skapa något var givetvis Fernandes. Bollinnehav från 63-37 till 50-50 visade också att pendeln svängde tillbaka till hemmalaget. Det var inte samma scenförändring som i Bournemouth-Chelsea dagen innan, men det var ändå fascinerande att se United tappa greppet så.
  • Domare Chris Kavanagh stod för en av de sämre rättsskiparinsatser jag sett i England på väldigt länge. Han tappade matchen ganska tidigt och fortsatte att göra det ända in i slutet. Det överlägset sämsta domslutet var när han gick på Evertonspelarnas reaktioner och gav hemmalaget frispark för hands när Fred fick iväg bollen med knät.
  • Victor Lindelöf och David De Gea bjöd på en riktig karusell i sina insatser, där vi fick se både det bästa och sämsta de har att erbjuda. Svensken var sen i brytningarna, fel i positionerna och stod däremellan för några fina situationer i kampen mot framförallt Calwert Lewin. Samspelet med Maguire lämnar dock fortfarande för mycket att önska. De Gea å sin sida stod för någonting jag inte jag tror jag sett sedan den minst sagt excentriske Barthez dagar – och avslutade med en mäktig benparad vid Sigurdssons friläge. Han känns inte ovärderlig längre, vilket är en märklig insikt.
  • Ytterbacksoffensiven. Med Luke Shaw är man van vid att det sällan blir några bidrag från vänsterkanten, men man har ju fortfarande förhoppningar om att Aron Wan-Bissaka kan bidra med mer. Men icke mot Everton. Inte alls.
  • De offensiva pjäserna Martial-Greenwood hade en eftermiddag att snabbt glömma.

Finally:

  • Dean Henderson kanske inte njöt när De Gea skickade in 1-0 i egen kasse och han kanske inte klättrade på väggarna av lycka när Pickford var snäll mot Bruno, men jag kan gissa att han innerst inne kan se att hans chanser i både United och England kryper allt närmare. Den enes död…
  • Såg inte spelarna lite väl trötta ut på slutet, förresten?
0 | United | permalänk