Författararkiv | Mats

Besvikelsen visar riktningen

En magnifik defensiv insats på Anfield höll Solskjaers United kvar i ligatoppen.

Liverpool v Manchester United - Premier League

Och det är ett bevis på vilken riktning detta United tagit att man inte bara är nöjd över en poäng mot Liverpool borta, utan besviken över att det inte blev tre.

Men vågar vi tro på någon riktig titelstrid när vi närmar oss squeaky bum time?

Än vågar jag inte tro. Men ett frö har såtts efter 0-0 på söndagskvällen.

Fenomenalt:

  • Försvarslinjen med Harry & co. Ingen av dem satte en enda fot fel, i princip. Och även om Liverpool var skadedrabbat så var dom inte det i offensiven utan hade samma gamla trio som skulle sätta gästerna på prov. Men Shaw, Lindelöf, Maguire och AWB lyckades med tur och (mest) skicklighet se till att hemmalaget knappt hade en målchans värd namnet. Det var länge sedan det hände och det var en fenomenalt skön känsla att se Liverpool stånga sig blodigt utan att ens egentligen sätta De Gea på prov. 
  • United leder alltså ligan när vi snart vänder på spelschemat. Och nu har ligan ju satt sig, så det är ingen “tillfällighet” att Solskjaers mannar är där de är. Jag vågar fortfarande inte tro på någon titelstrid, pessimistisk cyniker som jag är, men 

Unitedklass:

  • Managern bjöd inte på några överraskningar i startelvan direkt och det säger en del om Scott McTominays status att han – åtminstone i min värld – var given borta mot Liverpool. Efter en darrig inledning var han också en av de viktigaste spelarna i matchen.
  • Edinson Cavanis inhopp vittnade om att uruguayanen rimligen bör vara en startspelare framöver. Hans löpningar, one-touch-spel och näsa för var han ska vara är på en nivå som mannen som började i stället för honom just nu inte kan bidra med.
  • Framflyttningarna efter paus. United fick bättre grepp om positionerna och kunde hitta luckor i Liverpools defensiv på ett annat sätt än under första akten. Både Shaw och AWB fyllde på och skakade om ett Liverpoolförsvar med mittfältare som mittbackar. Tyvärr inte tillräckligt mycket, men det skedde ändå vid fler än ett par tillfällen. 

Oro:

  • För Anthony Martials finfina insatser under säsongen kan räknas på max ena handen. Fransosen får det aldrig att lossna ordentligt, och Liverpool borta var inget undantag. 

Inte toppen:

  • Inledningen var inte särskilt förtroendeingivande. Liverpools höga press och Uniteds oförmåga att sätta en stämpel på mittfältet gjorde att man knappt kom upp från egen planhalva. Och lägg till detta att man envisades med att sätta igång spelet kort från De Gea var lika förvirrande som knäppt. 
  • Chansmissarna… United kunde – och kanske borde – ha vunnit på Anfield. Två av de mest namnkunniga spelarna i truppen fick lägen som de kanske sätter 9 gånger av 10 på träning. Och förstå vilken kick det hade varit för United att “återta” tronen, åtminstone tillfälligt, och markera revir med en trepoängare på fiendemark. Men som sagt, det säger en del om hur styrkeförhållandena har förändrats att vi kan åka hem besvikna med “bara” en poäng borta mot regerande mästarna. 

Och slutligen:

  • Gladast över detta resultat var garanterat våra noisy neighbours i den blåa delen av Manchester. För med två matcher färre spelade kan de gå upp i ligatopp om de lyckas vinna dessa.
  • Liverpool gästar som bekant Old Trafford nästa helg och då är frånvaron av publik till gästernas “fördel”, precis som det var nu. Men med tanke på resultatet, och chansskapandet, borde Unitedspelarna rimligen gå ut på FA-cupgräst med raka ryggar och en rejäl skjuts av självförtroende i kroppen. Jag längtar! FA-cupen har jag, traditionsbunden som jag är, fortfarande stor respekt för och älskar att vinna. 
0 | United | permalänk

På titelresande fot … nej, eller?

Manchester United v Aston Villa - Premier League
MANCHESTER, ENGLAND – JANUARY 01: Eric Bailly of Manchester United celebrates at the final whistle of the Premier League match between Manchester United and Aston Villa at Old Trafford on January 01, 2021 in Manchester, England. The match will be played without fans, behind closed doors as a Covid-19 precaution. (Photo by Carl Recine – Pool/Getty Images)

För inte så länge sen efterlystes kontinuitet och Manchester United i en och samma mening.

Med tio raka i ligan utan nederlag kan vi säga att den är hittad.

2-1 mot Villa var ytterligare bevis på att United faktiskt har funnit en gemenskap och grinta som saknats, eller ofta varit på drift.

Och som grädde på moset verkar vi ha hittat en ”förlorad” mittback av toppklass igen. 

Magnifikt!

  • Bailly, Eric Bertrand. Ivorianen har i sommar varit i United i ett halvt decennium och ändå känns det som att det var nyss som han parkerade sitt bohag i Manchester. Givetvis är det det återkommande skadorna som satt käppar i hjulet för honom, men även hans förkärlek för obegripliga misstag. Samtidigt vet ju alla vi som sett hans högstanivå hur obegripligt bra han kan vara också, som mot Aston Villa, där vi förutom hans mästerliga block i slutsekunderna också såg en nästintill felfri mittbacksinsats. Lindelöf bör frukta för sin plats så länge Bailly kan hålla sig hel. 
  • Ligaformen! Ingen förlust sedan november och tvåa på endast målskillnad, i januari, är lika härligt som oväntat. Får Solskjaer fortsatt ordning på hemmaspelet kan det här bli den roligaste våren på åtta år. 
  • Matchen! Underbart att se en äkta engelsk ligamatch med två riktigt bra lag som höll hög klass rakt igenom. 

Manchester United-klass:

  • Farten och fläkten och tempot och viljan att attackera under stora delar av matchen. Oavsett om Villa såg farliga ut när de närmade sig De Gea (stabil igen, btw) så är det åtminstone det här United jag vill se, mer ofta än sällan. Med omställningar, med one-touch och rörlighet (det fanns perioder där det var statiskt, jag vet) och en vilja att attackera.
  • Pogba, Paul Labile. Jag vill ju ha ut honom ur klubben asap, men så länge han är kvar så är han så klart en spelare som ska stöttas. Och det blir ju lättare att acceptera att en spelare som “gjort sitt” i klubben fortfarande spelar kvar när han gör det som han gjorde mot Villa. Hans framspelningar, dribblingar (som innan 1-0-målet!) och split vision är av allra högsta klass, som vi alla vet. Fransosen saknade bara de egna skottsiktet denna kväll. 
  • Apropå när Pogba och Rashford satte fart på anfallet till ledningsmålet var det härligt att se Aron Wan-Bissaka få det utrymmet sista tredjedelen, vilket innebar att han var “tvungen” att skippa Valencia-vänd-hem-snett-bakåt-passningen. 
  • Apropå AWB var det också härligt att se honom revanschera sig för insatsen vid 1-1 med en “Henning Berg-rensning” i mitten av andra halvleken. Ni som minns, ni minns. 
  • Martials avslut till 1-0 gav mig van Nistelrooy-vibbar och kändes inte alls som ett typiskt Martial-mål. Kan han börja sätta den där typen av bollar ska vi inte nöja oss med 20+ utan börja sikta på 30+ i målkolumnen för hans del. 
  • Luke Shaw har spottat upp sig rejält sedan Telles ankomst. Det var precis vad som behövdes, verkar det som, för en vänsterback som stagnerat länge. Nu vill vi bara se offensiven bära frukt också. Det behövs om det verkligen ska bli en titelresa i vår. 

Icke gott nog:

  • Som sagt, AWB:s insats vid kvitteringen var patetisk. Spring hem och ta position i stället. Han var inte ensam skyldig till märkliga insatser i defensiven när Villa överöstes med generösa frisparkar.
  • Starten av andra halvlek. Det var ingen direkt överraskning när gästernas kvittering kom. Raka motsatsen till starten på första halvan av matchen. 
  • Michael Oliver hade en konsekvent medioker (för att vara snäll) afton på Old Trafford. Jösses, som han dömde. 

… till sist:

  • Maguire har en icke avundsvärd förmåga att ofta komma till bra nicklägen offensivt, få bra träff på bollen, men ytterst sällan lyckas sätta den. Han “borde” kunna göra 5-10 mål på hörnor per säsong.
  • Tyrone Mings är en spelare som endast hans egna fans kan uppskatta, gissar jag. Hur armbågen i Pogbas fejs inte ens VAR-kollades (mig veterligen i alla fall) är oförståeligt. I typ situationen senare kastade sig Traore framför Luke Shaw och var nära att få straff.  
  • Hade vi inte haft Bruno hade jag kanske tjoat “KÖP GREALISH!”. Villamittfältaren överglänste om möjligt vår älskade portugis och visade att han faktiskt har vad som krävs för att till och med ta en plats i United. 
  • Jag kom precis på att jag skrev ordet “titelresa” tidigare i den här texten. Herregud. Nej. Jag vågar inte tänka mer på det.
0 | United | permalänk

Mästerlige Matadoren!

Southampton v Manchester United - Premier League
SOUTHAMPTON, ENGLAND – NOVEMBER 29: Edinson Cavani of Manchester United celebrates scoring a goal to make the score 2-3 during the Premier League match between Southampton and Manchester United at St Mary’s Stadium on November 29, 2020 in Southampton, United Kingdom. Sporting stadiums around the UK remain under strict restrictions due to the Coronavirus Pandemic as Government social distancing laws prohibit fans inside venues resulting in games being played behind closed doors. (Photo by Ash Donelon/Manchester United via Getty Images)

Ni som vet, ni vet.

Få – ytterst få – händelser i livet skapar samma eufori som ett avgörande Unitedmål på stopptid. 

När det dessutom görs efter att ha hämtat upp 0-2 sista halvtimmen förstår ni varför gåshuden infinner sig. 

Eufori!

  • Givetvis det ögonblick Matadoren från Uruguay språngstyrde in 3-2 på St Mary’s. Sonen och jag omfamnades i eufori på ett sätt vi inte gjort framför en Unitedmatch på evigheter. 
  • Cavanis insats överlag. Hans rörlighet och rutin i straffområdesspelet var en fröjd att skåda.
  • Vändningen sista 30 minuterna. Det var knappast oförtjänt heller, med tanke på matchen i sin helhet. Och även om det knappast var våg efter våg av obönhörliga attacker från Uniteds sida, utnyttjade gästerna lägena de fick – till slut. 

Finfint:

  • Medan Matadoren “stjäl” alla rubriker ska vi inte glömma att vi fick se ytterligare en 8/10-insats av Bruno Fernandes. Portugisen hade 1+1 plus en hockeyassist och var som vanligt den som höll högst kvalitet av samtliga spelare på planen. 
  • Även om holländaren tröttnade på slutet (fullt förståeligt) så visade Donny varför han kan komplettera Bruno på ett alldeles utmärkt sätt när han blir helt varm i kläderna. Hans finfina rörelsemönster, kombinerat med en utmärkt spelförståelse och tvåvägsspelande, ger Bruno både tid och boll. Grabben är en tänkande mittfältare. Såna behövs.

Icke gott:

  • Alla dessa missade chanser! När till och med Greenwood missar lägen påverkade det tydligen övriga i laget, tills han togs av. Jag var helt övertygad, båda gångerna, han var fri med McCarthy att han skulle sätta den på sedvanligt sätt, hårt, i ett av hörnen. 
  • Rashford har fortsatta problem med beslutsfattande i fina lägen. Han skjuter när han bör passa och vice versa. Situationen när han fick drömläge på rullande boll vid 2-2 och i stället försökte spela fram en offsidespringande Fred var ett bevis på detta. Det är en aspekt av spelet som kommer med åren, så jag är dock inte orolig för framtiden. 

Maktskifte i buren?

  • När David De Gea förgäves slängde in sitt knä i stolpen och sedermera tvingades byta, kan det ha varit första steget mot ett skifte mellan stolparna i United. De Gea, som varit i princip ohotad etta i ett decennium (Lindegaard var dock och skakade honom lite i början av 2010-talet), är inte längre helt självklar med Dean Henderson nosande honom i hälarna. Och med tanke på att De Gea väntar sitt första barn, och varit särbo med flickvännen i Madrid under hela karriären i Manchester, så är det inte helt osannolikt att det kan vara början till slutet för honom på Old Trafford. Och äntligen har vi en egen målvaktsprodukt som kan axla manteln. Även om det är en gigantisk sådan att fylla. Givetvis menar jag inte att han per automatik drar hem för att han ska bli farsa, men med tanke på hans skakiga säsonger – och ytterligare en halvdan insats mot Southampton – så kan det vara dags nu.

Till sist:

  • Det känns som att Solskjaer alltid bara är 90 minuter från antingen himmel eller helvete varje gång United spelar. Och han har väl antagligen sig själv lite att skylla, med tanke på att man aldrig riktigt vet hur United ska uppträda där ute. Det vore skönt med stabilitet. Nu är ju alla dessa bortavinster visserligen stabilt så det står härliga till, men ni förstår vad jag menar.
  • Martial, Pogba och McTominay saknades, men det är svårt att i efterhand se att någon av dom hade kunnat göra skillnad den här aftonen. Det är ändå skönt att veta att United klarar av att vända mot en tuff motståndare trots att tre så namnkunniga spelare inte ens fanns på bänken. 
  • PSG till veckan blir ett utmärkt tillfälle för Solskjaers United att visa att man är att räkna med. 
  • James Ward-Prowse må ha en av ligans finaste fötter, men han borde ha fått se rött innan 2-1. Helt säkert. 
0 | United | permalänk

Solskjaer och hans nio liv

LIVERPOOL, ENGLAND – NOVEMBER 07: Manager Ole Gunnar Solskjaer of Manchester United walks off after the Premier League match between Everton and Manchester United at Goodison Park on November 07, 2020 in Liverpool, England. Sporting stadiums around the UK remain under strict restrictions due to the Coronavirus Pandemic as Government social distancing laws prohibit fans inside venues resulting in games being played behind closed doors. (Photo by Matthew Peters/Manchester United via Getty Images)

Varje gång viskningarna om Solskjaers vara eller inte vara ökar till mer eller mindre högljudda rop, så lyckas han att ingjuta mod och få sina trupper att leverera. 

Goodison Park var inget undantag, där pennorna garanterat vässades när Everton tog en tidig ledning, och en Bruno på underbart spelhumör gav norrmannen välbehövligt andrum. 

Frågan är nu hur många liv han förbrukat – och om vinsten till slut kan kickstarta Uniteds ligasäsong på allvar. 

Ljuvligt:

  • När han är på det här humöret är han head and shoulders över både med- och motspelare. Bruno Fernandes var överallt på Goodison Park, med framspelningar, avslutningar, tacklingar, dribblingar… sällan har han varit mer överlägsen som Matchens lirare. Och man vet att han sätter den bollen till Cavani i stället för att gå för ett hattrick för att han tänker på lagets bästa.
  • … även om en viss brasse skulle kunnat utmana om den utmärkelsen. Ni som läst mig under de senaste åren vet att min inställning till Fred har varit tveksam, men jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag ser någon prestera på hög nivå. Mot Everton var brassen strålande. Han låg rätt i positionsspelet, hittade tacklingarna och brytningarna samt gav de offensivt mer funktionella spelarna bollen i rätt lägen. Kan han fortsätta på det här sättet är han ett av de första namnen i Ole Gunnars startelva. 

Viktigt:

  • Med ett tämligen tidigt 0-1-mål i baken – efter ett Evertonmål stöpt i Drillo-skolan – kunde man tänka sig att United med tanke på debaclet i Turkiet skulle ha fallit ihop ytterligare. I stället knöt man nävarna i (de visserligen frånvarande) fickorna och visade att det finns sisu i det här laget. En förlust hade med all säkerhet satt en enorm press på de allt annat än omtyckta ägarna att agera, men anförda av Bruno visade man grinta.
  • Och detta efter att ha spelat i typ en annan världsdel för bara två och en halv dag sedan… Det är egentligen helt galet att FA sätter fortsatta käppar i hjulet för sina egna lag, som representerar förbundet i Europa.
  • Edinson Cavani har knappt satt något avtryck på United sedan ankomsten. Uruguayanen har visserligen knappt haft några tillfällen att göra det heller, men det kan verkligen inte skada att vår nya #7 skickligt fick kontra in trean på stopptid. 
  • Luke Shaw må ha svårt att få fram saliv när han spottar (vilket han försöker ofta), men han har verkligen växt de senaste veckorna. Han tappar inte lika ofta i positionerna, och mot Everton stod för han fint understöd i flera lägen. 

Fortsatta frågetecken:

  • Paul Pogba. Fransosen bänkades igen och lämnade inte heller den här gången något större avtryck efter sitt inhopp. 27 år gammal kan jag inte tänka mig att det här är den nutid han hoppades eller förväntades att befinna sig i. 
  • Scott McTominay var briljant i defensiven och i sitt sätt att ge Lindelöf/Maguire understid, men hans förmåga att göra sig spelbar och vara spelfördelare är inte alls på samma nivå. Med den formation som Solskjaer använde sig av i dag, hamnar bollen otvivelaktigt hos antingen Fred eller Scott och skotten känns inte som en Scholes eller Carrick, direkt. 
  • Mittbacksbesättningen. Maguire känns självklar, trots alla frågetecken som fortfarande finns kring hans högstanivå, men vem ska egentligen ta en plats bredvid? Mot Everton visade Lindelöf återigen att hans förmåga att med kraft mota bort motståndarnas anfallare inte är där den borde vara. Eric Bailly spelar två matcher och är sen skadad i tio gånger så många, medan Axel Tuanzebe imponerade mot PSG, men det är typ enda gången han imponerat de senaste åren. Vad är tanken här, OGS? 
0 | United | permalänk

En i princip meningslös match

Manchester United v Chelsea - Premier League

Efter den makalösa slutspurten i Newcastle och drömslutet i Paris blev det här ett riktigt magplask.

0-0 hemma mot Chelsea i en allt annat än välspelad fotbollsmatch blev en oväntad och oönskad reaktion på detta.

Det var en match som ytterst få neutrala njöt av – och jag har svårt att tro att fansen av något av lagen gjorde heller. 

Okej:

  • Inte förlust. Alltid okej. 
  • Bruno Fernandes har en blick för spelet som ingen annan på planen har. Det är härligt när hans lagkamrater är med på det hela, men när det blir som mot Chelsea är det som att det är en spelare som kan och tio som inte kan det.
  • Defensiven håller ju hyfsat. Tre raka matcher utan “motståndar”-mål är väl inte helt odugligt. Och mot Chelsea höll försvaret gästerna, som ju sprutat in mål tidvis, tämligen kort. 
  • Bänken! Kan det ha varit en av de namnkunnigaste vi haft på många år i ligaspelet? 

Håller inte:

  • Jag var nog inte ensam om att tro att United hittat en pärla i Daniel James förra hösten. Men det visade sig att hans korta 15 minuter i rampljuset var nog snarare 2 minuter. Det går liksom inte att vara “ur form” i över ett år, utan det är väl bara att inse att walesaren inte håller på den här nivån (just nu). Mot Chelsea hade han sin kanske 40:e mediokra insats av 50 möjliga och det är för en utomstående obegripligt att han får starta en sån här match. 
  • Ytterbackarnas offensiv var ytterligare bevis på att vare sig AWB eller Luke Shaw har det som krävs framåt.
  • Tre raka matcher på Old Trafford: En poäng av nio möjliga. Det är inte okej på något sätt och ett fullkomligt bedrövlig facit. 
  • Matchkvalitén var bedrövlig. Första halvlek var helt sinnessjukt oengagerande. 
  • Spelmässigt var det än en gång en match där man hade svårt att se vad OGS United vill göra. Sidledsspelet var den dominanta 

Och?

  • Vad gör Donny van de Beek i United? Lallar omkring på Carrington och hämtar vattenflaskor? Jag gissar i alla fall att han en dag som denna hellre skuttat omkring hemma i Nederländerna och vunnit med 13-0 än att sitta i hällregnet i norra England en dag som denna. Varför värvades han då, egentligen? 
  • Med tanke på Newcastle och – framförallt – Paris senast borde det varit ett United det sprudlade om av självförtroende. Men, nej? Och handlar det bara om OGS startelva, eller andra orsaker? Det såg då minsann inte ut som ett lag i medvind, utan snarare tvärtom. 
0 | United | permalänk