Författararkiv | Mats

Säsongsbästa!

Vi får ha i åtanke att Brighton de facto låg före United i tabellen inför mötet på Old Trafford.

Men det var egentligen bara ett lag på planen eftersom Solskjaers mannar stod för säsongens mest övertygande insats och det känns innerligt tillfredsställande att skriva, utan att tveka, att 3-1 sannerligen var i underkant.

Briljant:

  • Harry Maguire har varit lite off från och till senaste veckorna, men mot Brighton visade han pondus på en nivå vi kan förvänta oss vecka ut och vecka in. Kanske var det så att armbandet fick honom att växa, kanske var det bara så enkelt att han också börjar hitta fötterna i en ny miljö, i ett nytt lag.  
  • James fortsätter att vara helt fantastisk i många situationer. Han är galet skicklig på att mitt under accelerationen komma förbi med bollen i sista sekunden.
  • Spelet över stora delar av matchen. Kanske var det på så sätt Uniteds mest övertygande insats under hela säsongen. Även i uppställt spel var det mer rörelse, mer one-touch-fotboll och fler Unitedmittfältare som förde bollen uppåt i banan vilket gav balansen helt i Uniteds ägo. Tre gula kort på gästerna första 30 minuterna vittnar om inte annat om just detta. Brighton var bäst i ungefär två minuter av matchen och lyckades på något sätt stå för två chanser varav ett blev mål.
  • Rashfords flow. Killen spelade som en pånyttfödd med speed och finter som fick Pröpper att drömma mardrömmar. Avgörande 3-1-målet var fantastiskt  – speciellt med tanke på att han satte det på det svåraste sättet – och han var hela tiden central i omställningsspelet. Enda plumpen (igen) i protokollet var att han kunde (eller borde) ha haft några mål till.

Ljuspunkter:

  • Med kapten Young avstängd fick Brandon Williams sin första Premier League-start i karriären. Och det vore lögn att påstå att han inte tog chansen. Williams spelade som en ärrad veteran och stod upp mot provokationer, tog för sig i offensiven och kunde med lite flyt till och med ha hamnat i målprotokollet. Här blir det synnerligen intressant att se hur OGS resonerar efter landslagsuppehållet. För, som det heter, är du bra nog är du gammal nog.
  • Fred lyckades med mer under 90 minuter än jag sett honom göra tidigare under hela Unitedkarriären. Spelar han på den här nivån är han given i startelvan, för det är den här ribban vi kan begära av en Unitedmittfältare.

Trodde knappt mina ögon:

  • Alltså, bollen studsade inte ens upp – så han kan inte skylla på det, Marcus. Årets miss så här långt på Old Trafford. Tack och lov fick det ingen avgörande betydelse för utgången av matchen, så vi och han kan mest skratta åt den bommen så här i efterhand.
  • Självmål var än en gång välkommen tillbaka. Det är i vanliga fall en målgörare som brukar leta sig in i åtminstone topp 10 i Uniteds interna skytteliga, men har lyst med sin frånvaro alltför länge. Fram tills förre Östersundstränaren Graham Potter kom på besök, alltså.

Illa:

  • McTominays skada oroar en del. Förhoppningsvis hinner han kurera sig under uppehållet.
  • ”Bara” 3-1 med tanke på skadorna … nej, då, men här är det svårt att hitta mörker i en enskild match.
  • Mörkret finns på andra håll, om man tittar på avståndet uppåt till topp 4-lagen. Men det låter vi bli nu.
0 | United | permalänk

Så ska en Unitedmatch vara!

Okej, det var bara Norwich, men ändå: Så här ska det vara att kolla på Unitedmatcher. Händelserika, målrika, uppretad hemmapublik, massor av chanser, tveksamma domslut och magnifika mål.

3-1 som borde varit 6-1 dessutom.

Det blir en skön vecka att gå in i som Unitedsupporter i morgon, för ovanlighetens skull.

Super:

  • Samarbetet Rashford-Martial var enastående matchen igenom och nådde sin absoluta topp vid 3-0. One-touch dekorerat med en klackassist och som en slags extra förnedring lät Martial Norwichspelarna glida in i varandra medan han retfullt chippade in matchavgörandet. Martial borde kanske ha gjort ett hattrick och likaså borde förstås hans radarpartner ha gjort ytterligare ett, men det här var ett tecken på vad United kan erbjuda med dessa två herrar tillsammans längst fram. Och just ja, nedtagningen och avslutningen av Rashford… det är det där han har i sig och alltid har haft.
  • Bortasegrarna haglar in helt plötsligt. Från ingenstans. Och tre mål! I en match!
  • Spelglädjen såg också ut att vara närvarande. Kanske är det så enkelt att med självförtroende kommer ytterligare självförtroende och då kan United faktiskt bjuda på stunder av fotbollsgodis och jävlaranamma.

Slick:

  • Scott McTominay må egentligen fortfarande vara aningen för begränsad för att bära ett mittfält i ett lag som Manchester United. Men hans aura mot Norwich visade att han vill vara en ledare på innermittfältet. Och när segern blev så klar som den blev förlåter jag hans drällande med bollen som gav hemmalaget ett tröstmål.
  • Daniel James crossbollande. Walesaren var briljant med sina framspelningar och den mest minnesvärda var givetvis den excellenta assisten till 2-0. Bollen låg som limmad vid hans fötter också när han fick passningarna själv. Fantastisk att se, än en gång.
  • Aron Wan-Bissakas outtröttliga försvarsspel. När Hernandez kom in efter paus fick den unge britten ännu mer att göra än han hade dessförinnan, men han gjorde det med den äran. Nu väntar vi bara på att offensiven ska bli lika högklassig.

Håller inte:

  • Ashley Youngs vänsterbacksspel måste sjunga på den absolut sista versen. Norwichs två första och bästa chanser kom båda med kaptenen ute och viftade på helt andra ställen än där han skulle vara. Och så vansinnestacklingen kvarten in i andra halvlek … Han får lite plus för brytningen i samband med 3-0-målet, men i längden måste han ju spela på lånad tid.
  • Straffskyttet. Man tror knappt sina ögon längre. Skicka fram Vigge, hädanefter.
  • VAR-diskussionen kommer att fortsätta tills vi har lämnat denna jord. Mot Norwich stod den för flera märkliga (för att uttrycka det milt) beslut. Inte nog med att den första straffen var ytterst tveksam (för att inte säga bedrövligt dömd) – till råga på allt stod Krul utanför sin linje på båda straffarna. För det behövdes inga VAR-ögon heller.
  • Det där insläppta målet i slutet. Herrejösses, vad billigt. Mot ett skadeskjutet Norwich tillät fyra Unitedspelare den visserligen pigge kubanen (!) Hernandez att springa igenom och sätta ett helt onödigt reduceringsmål.

Sist:

  • Alltså, Tim Krul var helt makalös och stod för en riktig Brad Friedel-insats. Den sjukaste räddningen var förstås den på Martials nick när United skapade något så ovanligt som en het chans efter hörna. Men han fuskade som sagt på straffarna. Glöm aldrig.
0 | United | permalänk

Nära en klassisk Sir Alex-vinst

Solskjaer var på väg mot en gammal hederlig Sir Alex-vinst.

Det höll inte hela vägen, men med tanke på förutsättningarna får 1-1 hemma mot Liverpool anses vara fullt godkänt.

Spelarna gav äntligen allt och de flesta gjorde det vi på förhand kunde begära av dem.

Även om det sved att se gästerna vara de enda som jagade segermål i slutet – på Old Trafford.

Helt underbart:

  • Att Liverpool fick två VAR-beslut emot sig. Det gladde mig oerhört, speciellt med tanke på hur många av dessa beslut de fått med sig.
  • Lille Daniel James fighting spirit. Han tog helt orädd smällar från Van Dijks bakdel och Fabinhos överkropp och går sin vana trogen in hundra i varje närkamp. En fantastisk förstärkning som går från klarhet till klarhet. Nu gäller det att kunna utnyttja honom ännu mer än man gjorde mot Liverpool.
  • Marcus Rashford fortsätter att göra mål mot storlagen. Och i den här sortens matcher, där han får en partner med sig och United spelar på kontring, är han ett finfint vapen. Han hittade många ytor och briljerade även med att vifta bort Van Dijk i en närkamp.

Gott:

  • När jag skriver ”Sir Alex”-vinst så tänker jag på de gånger där United varit uträknat och skadedrabbat mot ett på papperet starkare motstånd tidigare och Ferguson på något sätt ändå lyckats sno åt sig tre poäng. Mot Liverpool spelade Solskjaer sitt lag efter resurserna, stängde ner motståndarnas kantspel och frustrerade dem. Nu höll det inte riktigt hela vägen, men kanske gav det lite hopp (även om frågan om hur United ska spela när man är bollförande fortfarande är obesvarad).
  • Klopp har alltså fortfarande inte besegrat United på Old Trafford. Det är fascinerande, med tanke på allt som hänt de senaste åren. Extra så med tanke på att detta United kanske är det sämsta sedan 80-talet.
  • Många – speciellt lagets egna fans – tycker säkert att Liverpool inte kom upp i sin normala standard. Men då kan vi dra den gamla klyschan: ”Man spelar inte bättre än motståndaren tillåter”. Och United tillät inte Liverpool att spela bättre än man gjorde.
  • Och det är ändå på något sätt tillfredsställande att sitta här och vara besviken efter bara en poäng mot de suveräna serieledarna. Det hade jag garanterat tagit innan matchen, utan att ens tveka.

Hmm:

  • Vigge Lindelöf var inblandad i båda VAR-besluten och i situationen med Mané framförallt hade han turen på sin sida. Där ska han och DDG kommunicera bättre, och det var inte första gången vi såg ett missförstånd dem emellan. Frågan är om svensken är lite för ”vek” i de närkamperna också. 
  • Apropå DDG fortsätter han också, trots mängder av rutin, att inte kliva utanför sitt målområde i onödan, vilket skapar onödigt stressfulla situationer.
  • Kvitteringsmålet: nio Unitedspelare i eget straffområde och ändå lyckas bollen leta sig fram till Lallana. Vad sysslade Rojo med? Och Young?
  • Liverpool gav United en hel del ytor att spela sitt omställningsspel på. Men efter paus, när det tidigt stod klart att hemmalaget tänkte sjunka djupare, fylldes inte på i samma utsträckning som tidigare. På grund av order? Eller trötthet? Eller bristande kunnande?
  • Det är egentligen helt bisarrt att efter 4-0-segern mot Chelsea så har United inte gjort mer än ett mål i en enda match. På elva försök.

Oturligt:

  • Tuanzebe, som kanske varit en av få utropstecken i höst, gick sönder på uppvärmningen och det kan ha varit skillnaden mellan en och tre poäng i dag. Nu var visserligen inte Rojo så där vårdslöst usel som han kan vara, men jag får för mig att Axel hade varit betydligt mer uppmärksam i samband med kvitteringsmålet. Och kanske försvann även chansen att ta Lindelöfs plats bredvid Maguire den närmaste tiden, beroende på hur allvarligt skadad han är.
  • Och just 1-1-målet var ju oturligt. Det var ju ingen chans egentligen.

… and finally:

  • United har en seger på de sex senaste matcherna. En. Det är hemskt.
  • Faktum kvarstår: United går in i omgång 10 på 13:e plats. Trettonde. Det har väl inte hänt sen jag skulle gå in i tonåren. Det är hemskt.
  • Ett sent kvitteringsmål åt fel håll var kanske inte det ultimata för att bygga självförtroende, men att hålla Liverpools chansskapande offensiv så kort borde vara det. Kan vi inte, snälla, få se en kross av något slag mot Partizan eller Norwich nästa vecka? Det vore fantastiskt att bara kunna få slappna av med en 3-0- eller 4-0-vinst någon gång, för omväxlings skull.
0 | United | permalänk

Förfallet och raset och hej och hå vilket skit det är

Manchester Uniteds ras fortsätter med oförändrad styrka – och det är svårt att vara förvånad. Ingen som sett hur spelet sett ut de senaste veckorna kan vara förbryllade över det vi fick se på Tyneside.

United är tolva i ligan. Och det speglar tyvärr också kunskapsnivån och klassen på nuvarande lag. Hur sorgligt det än är.

Fint, ändå:

  • Unitedspelarna hade faktiskt avslut på mål. Jag knöt faktiskt en liten näve när Pereira träffade Dúbravka.
  • Bortastödet var, precis som i Haag, briljant.

Inte helt uppåt väggarna:

  • Axel Tuanzebe ska inte lastas för något mål den här gången. Och än en gång tyckte jag att han visade stor pondus och han verkar, märkligt nog, spela med självförtroende.
  • Daniel James. Åter var walesaren, som alltså kommer från Championship, det lilla offensiva ljus United kunde erbjuda. Men som vanligt fanns det inga i straffområdet som kunde ta vara på de inspel som yttern presenterade.

Bedrövligt:

  • Än en gång – ÄN EN GÅNG! – såg vi ett United som till synes verkar vara helt oförmöget att dra igång ett eget spel som kan hota ens ett bottenlag. Kanske är det svårt att göra det med två defensiva, och i grunden allt annat än kreativa mittfältare, som Fred och McTominay. Men å andra sidan ser det likadant ut när Pogba och Matic och vemsomhelst spelar på Uniteds mittfält. Saknas grundfilosofin så ser det ut som det gjorde mot Newcastle.
  • Apropå mittfälte, ja. McTominay ska inte få några nålar i någon voodoodocka, men den eller de som valde att lägga ut en halv miljard kronor på inköpet av Fred borde ju fundera över sitt eller sina karriärsval ganska mycket. Brassen är inte bättre än Kleberson på någon punkt. Och det är ingen komplimang.
  • Harry Maguires näsa för mål är ingen strikers näsa. Men han får inte missa det där läget. Och när han sen passivt låter Longstaff trycka in 1-0, istället för att gå upp i press (och kanske göra en lika magnifik brytning som han gjorde i första halvlek) så ska han få kritik för det. Oavsett prislapp.
  • 11 bortamatcher i rad utan seger är ju ingentin annat än bedrövligt. Det spelar liksom ingen roll vilka som står på andra sidan: Man vet numera på förhand att United inte ska vinna.
  • Om Tuanzebe är på ena ändan av självförtroendeskalan så är de flesta andra spelare på den andra. Och ingen annan personifierar detta bättre än Marcus Rashford, som ser ut som om han fått kvarsittning i skolan varje gång han går ut på planen numera. Han lyckas bannemej inte med någonting. Mot Newcastle sprang han runt lite, försökte sig på någon dribbling, men gav snabbt upp de intentionerna – och när han inte ens tar alla frisparkar vet man att hans ”confidence is shot”. Men vet ni vad: Då har våra ägare sedan tidigare tagit beslutet att inte ersätta offensiva spelare som Sanchez och Lukaku – vilket gör att alternativen inte finns där. Smidigt.

… and finally:

  • Premier League ser i nuläget ut att vara avgjort – redan i oktober. Så blir det sannolikt inte, men det ska nog till en enorm kollaps för att Liverpool ska tappa detta. Och är det några som kan tappa det så är det ju dom … En sak är klar i alla fall. Det är få saker som är roligare än att förstöra för andra lag, när man själv inte har något att spela för, så om Unitedspelarna inte är fullt fokuserade på att ge Liverpool säsongens första ligaförlust, då blir dom aldrig fokuserade.
  • Det är fortsatt oerhört fascinerande att United helt enkelt inte kan låta bli att ha en trupp där fem-sex startspelare roterar in och ut ur rehabrummet. Hur kan det bli så, säsong efter säsong? Med ny manager, ny personal i tränarstaben, osv. Det är en konstant som är obegriplig.
  • Än en gång: Det vi ser utspela sig framför våra ögon är inte Solskjaers fel. Visst, han gör sina misstag i sin taktik (som är dunkel, minst sagt), sina uppställningar, sina byten, osv. Men det här handlar till syvende och sist om resultatet av den misskötsel klubben drabbats av från de styrande högre upp i hierarkin. De bör inte vara förvånade, de heller, av det vi får se mot Rochdale, Astana, AZ, med flera.  
0 | United | permalänk

Mediokra mittenlag

United mot Arsenal engagerar alltid. Oavsett om det är titelstrid, som förr om åren, eller en match mellan lagen i nedre delen av toppen – som nu.

1-1 är ett resultat som smickrar Arsenal mer än hemmalaget, som hade chanser nog för att vinna med både ett och två mål.

Men kvalitén vittnade om två klubbar som sliter tungt just nu. Och lär göra det ett tag till. För det här var i sanningens namn mediokert mellan mittenlagen.

Sevärt:

  • Intensiteten i regnet efter paus på Old Trafford. Det smällde rejält i ett gäng situationer och hawaiifotbollen var i full flow. När det blir så öppet och chansrikt kan man glömma att skickligheten saknas.
  • 1-0-målet. Omställningen påminde lite om en annan omställning mot Arsenal. Nu avslutades det inte i samma rörelse, men Rashfords passning (som väl var riktad mot Pogba?) dukade istället för matchens höjdpunkt: Scott McTominays avstämda skott som var så välplacerat att Xhaka inte ville förstöra för skotten.

Berömvärt:

  • Alex Tuanzebe kallades in som ersättare när Wan-Bissaka dukat under i höstens halsonthärva. Oväntat nog fick han starta som vänsterback medan Young skeppades över till andra sidan. Och i 55 minuter var han hur stabil som helst.
  • Daniel James var en frisk fläkt stora delar av matchen och walesaren borde belönats med lika friska fläktar bredvid sig i offensiven. Härligt energisk i en-mot-en-spelet – och oftast segrande ur duellerna.

Hmm:

  • Nu är han kanske inte 100 efter skadefrånvaro, men man ska inte behöva sitta och glömma bort att Paul Pogba är med i en match på Old Trafford. Hans reflexhår glimmade till ett par, tre gånger på 90 minuter. Och vad gör han ens kvar i klubben om han inte vill vara där? Mot Arsenal var han mest en alibispelare som hovrade kring mittcirkeln utan att stå för särskilt mycket minnesvärt.
  • Vad är det med Uniteds offensiv och oviljan att dyka in framför mål när inspelen kommer? Under säsongen fylls det sällan på i straffområdet och mot Arsenal var det ofta likadant. När det väl fylldes på valde de flesta att avvakta längre bak och ingen gick in mot ytan nära Leno.
  • Alltså, vad är det med United och målgörandet? Hur svårt ska det vara att göra mer än ett mål i en match? Sista 20 fanns chanser nog att göra både ett och två mål – men icke då.

Oh, so sad:

  • Första halvlek. Oh, how the mighty have fallen, som det heter. När intensiteten saknas mellan United och Arsenal, brukar ändå kvalitén finnas där. Men den lyste upp hela den mäktiga arenan med sin frånvaro. Felpassningar, felbeslut, fel, fel, felen bara haglade från båda klubbarnas förnämsta fotsoldater.
  • VAR-regeln är fortsatt märklig för mig. Varför kollades inte Kolasinacs hands men Aubameyangs offside?
  • Kanske var det Tuanzebes ovana vid positionen som bidrog till situationen som ledde till 1-1, kanske inte. Oavsett var det tråkigt att en av våra egna ställde till det.
  • Rashfords självförtroende fick inte någon skjuts av straffmålet för några veckor sen. När han är on song litar man på att han sätter friläget som Pogba serverade honom. När han är i den här kostymen vet man redan när han får bollen att han inte kommer att få iväg ett avslut.
  • United är alltså på tionde plats. 12 poäng efter serieledarna. Med det här snittet når vi upp i 48 poäng och om serieledarna håller sitt kommer United att vara 66 poäng efter i maj (jag skojar, men bara lite).
  • United har vunnit två av de sju senaste ligamatcherna på Old Trafford. Två. Av. Sju.

… and finally:

  • Kevin Friend höll ungefär samma medelmåttiga kvalitet som lagen. Ibland var han till och med en nivå under spelarna.
  • Två bortamatcher väntar innan veckan är slut och jag är helt inställd på, tja, jag vet inte.  
0 | United | permalänk