Arkiv | Anderson

Älska!

Europa League?

Nej. Ni såg ju själva?

Som min boss här på muss.se mycket riktigt påpekat så är all statistik som bara tar Premier League i beräkning ingen riktig statistik. Det vore som att bara ta med rekorden från OS sen vinter- och sommarspelen särades.

Men vissa grejer får man göra. Speciellt när det handlar om spelare jag kan minnas personligen. Så here it goes: Mina favoritspelare, alternativt de mest minnesvärda lirare, i varje tröjnummer United haft i Premier League. Märk väl att det inte handlar om de spelare jag ansett vara de bästa i respektive tröja, utan de som sticker ut av diverse anledningar.

Håll i hatten.

#1. Edwin van der Sar.

Den enkla förklaringen: Peter Schmeichel spelade i Manchester city. Så gör man inte när man är en Unitedlegendar. DDG är dock inte många centimeter ifrån att bli den nye ettan här på listan. Än så länge älskar jag Edwin mer, speciellt eftersom han framstår som någonting så ovanligt som en genomsympatisk holländare.

#2. Rafael.

Visst, Gary Neville och Paul Parker var bättre försvarare, men Rafael …

#3. Denis Irwin.

Mr. Reliable som aldrig var sämre än 7/10, men kanske hellre aldrig bättre än 7/10. Är man del av Erics favoritminne från tiden i United är man någon.

#4. Steve Bruce.

Älskvärd som få. Inte bara för Sheffield Wednesday. Genuin gentleman.

#5. Lee Sharpe.

Den svåraste. När jag till och med ger grabben min Rio i förnamn borde väl rimligen Mr. Ferdinand toppa? Men, nej, det gör han inte. Lee Sharpe var min första riktiga idol. Han var supercool i min värld.

#6. Jaap Stam.

Som så många före honom och så många efterföljare hade han en mardrömsdebut på engelsk mark. Jakob hade enorma problem med en viss Nicolas Anelka i Charity Shield – men sen växte han ut till kanske den bäste mittback klubben haft under Premier League-eran. Dessutom heter han ju – för araberna – Mats i efternamn.

#7. Eric Cantona.

Mon Dieu. Fråga inte.

#8. Anderson.

Vår älskade lilla syrgasbrasse som aldrig spelade en 90-minutersmatch på hela sin tid i Europa, typ.

Missar helt Ronnies: ”You a little bit disappointing because you come on and touch only one time the ball”. Han var en profil, Ando, i högsta grad. Jag kommer aldrig att glömma hans straff i Moskva, och jag kommer inte heller att glömma hans insats mot MK Dons som kan vara den sämsta jag sett av en så rutinerad lirare i en Unitedtröja.

#9. Dimitar Berbatov.

Föreställ dig Wayne Rooneys förstatouch (I know, men det kan inte hjälpas i det här fallet) och så tänker du ”hmm, undrar hur det ser ut på andra ändan av det spektrat?”. Think no more, just watch.

Och tänk att det fanns fans som på riktigt tyckte att han skulle väck för att han var, eh, lat. Idioti de luxe

#10. Ruud van Nistelrooy. 

Här är det faktiskt så att det handlar om både favorit och bäst. Ingen striker, varken förr eller senare, har varit lika dödlig som Rutgerus. Fy för den lede, vilken jävla anfallare. Det här målet är så jävla sjukt snyggt:

#11. Ryan Giggs.

Det är ju trots allt bara två pers som burit den förutom honom, så …

För alltid odödlig efter det mest enastående mål en Unitedspelare gjort under min livstid.

(12-13 Pluslåsta)

#14. Andrei Kanchelskis.

I hård konkurrens med Chicharito och Andy Goram Andy Goram. Ni vet en sån där ytter som inte går att tycka illa om, en Giggs fast till höger. Kommer faktiskt undan med spel i city enbart för att han var bortglömd då.

#15. Nemanja Vidic.

Impossible not to love av så många anledningar. Här är två.

#16. Roy Keane.

Jag har ännu inte blivit helt bekväm med hans roll efter karriären, men det vore väl ett nederlag om jag blev det? Gjorde vansinnigt mycket bra för United, och nästan lika många vansinniga saker. Gåshuden kommer nästan på stört när jag tänker på hans insats i Turin, hans ilska när Jeppes för korta passning i förlängningen fick honom avstängd i finalen, men det finns egentligen ingen annan scen som personifierar vilken oerhörd ledare han var än den klassiska tunnelincidenten med Vieira.

#17. Raimond van der Gouw.

Har man haft smeknamnet ”van der Gorgeous” på The Cliff så har man.

#18. Paul Scholes.

Så mycket finns att säga och skriva om vår älskade Ginger Prince. Jag minns att jag någon gång på 90-talet ringde in till Tipslördag (i TV4?) och sa till Billy Lansdowne (remember him?) att jag tyckte att Paul Scholes borde vara ordinarie i det engelska landslaget, och fick mothugg! Fick jag en elpistol mot pungen skulle jag plocka ut detta som mitt allra bästa minne med Paulie.

#19. Dwight Yorke.

Det här var en riktig profil och en sån vi egentligen aldrig haft sedan dess; en spelare som alltid hade ett leende på läpparna. Ungefär som att ta Antonio Valencia och göra precis tvärtom.

#20. Ole Gunnar Solskjaer.

Meh, hallå?! Okej, Robin van Persie hängde på sig den här också, men hallå?!

Camp Nou.

#21. Dong Fangzhuo.

Guard of honour-hyllades på Stamford Bridge. Det är så jävla sjukt.

#22. Henrikh Mkhitaryan.

En armenisk variant av Juan Mata kan aldrig bli fel. Att han är så bra som han är också gör inte ont.

#23. Luke Shaw.

Trots allt den bäste ytterback vi har och jag vägrar överbevisas. Trots Memphis inflytande.

#24. Kevin Pilkington.

När Schmeichel var skadad, och Schmeichel sålde man så klart aldrig, fick man lita till Kevin Pilkington. Tack och lov var det i Championship Manager. Eftersom jag spelade CM 24/7 genom större delen av 90-talet är det här ett namn som för alltid är fastetsat i mig.

#25. Antonio Valencia.

När han var som bäst var han ligans bäste högerytter.

När han var som sämst var han lagets sämste högerback.

Nu är han någonting mittemellan. Och han kan fortfarande inte prata engelska, efter ett decennium i landet.

Ändå är det den här sprinten på Anfield som gör att han toppar #25.

#26. Manucho.

Hur kan man inte älska Manucho? Som serverade en 17-årig Welbz i dennes PL-debut?

#27. Mikaël Silvestre.

Ingen superlirare, mer en O’Shea än en Evra, men han hade en egenskap som sticker ut: Han fuskade aldrig en meter när han fick inkast med sig. En riktig hedersknyffel.

#28. David Beckham.

Med tanke på att hans företrädare var liiiiiite mer inflytelserik är jag glad att Becks hade andra nummer också. Ni minns Becks, va?

#29. Alex Notman.

Extremt coolt namn, vilket räcker långt på en sån här lista. Tvingades pensionera sig som 23-åring, ett par år efter att han lämnat klubben för Norwich.

#30. Ronnie Wallwork.

Inte för hans insatser i Unitedtröjan, där han faktiskt kan stoltsera med en Premier League-medalj, utan för vad som hände sen. Ronnie har inte haft någon lätt resa efter karriären. Först blev han knivad av ett svartsjukt ex och höll på att stryka med, därefter misslyckades han med sina affärer och blev nästan pank för att följa upp det med att sälja stulna bildelar och åka in i finkan i 15 månader. Ut kommer han – och stjäl en bil (typ).

Den minnesgode har inga problem heller att komma ihåg att Ronnie en gång blev avstängd på livstid för att (i Royal Antwerpen) tagit struptag på en domare.

Sällan lugnt runt Wallie.

#31. Nick Culkin.

Världens dyraste målvakt, sort of.

#32. Darren Fletcher.

Unge Darren var länge en i raden av hackkycklingar som måste finnas i en Unitedtrupp och allra helst i en startelva. Men om man vill ha en mätsticka på hur högt han hölls av Sir Alex är det bara att titta på intervjun Den Gamle gav med WBA:s egen tv-station. Ger man Fletch nästan en kvart betyder det att man pratar om någon man gillar.

#33. Bébé.

Kan inte ha crossat många bollar under sin hemlösa period.

#34. Rodrigo Possebon.

Det österrikiske aset Emanuel Pogatetzs offer.

#35. Wes Brown.

Den siste, på rimlig nivå, aktive spelaren från trippelsäsongen är lika orange i dag som då.

#36. Jimmy Davis. R.I.P.

Helt och hållet av sentimentala skäl.

#37. John O’Shea.

Jompa, vår älskade Jompa som fortfarande hänger i, fick ett tröjnummer säsongen efter trippeln och det var inget annat än just #37. Snart är han själv 37 bast. Tunneln på Figo, lobben mot Arsenal, euforin på Anfield, frilägesräddningen mot Robbie Keane … hans karriär kantades av kulthändelser. Men jag måste nog fan säga att hans chip i London är bland de allra mest överraskande mål jag sett en Unitedspelare göra.

#38. David Healy.

Ett fascinerande nummer som Axel Tuanzebe fått överta då de tre senaste spelarna som burit tröjan har blivit landslagsspelare efter att ha lämna Old Trafford. Tom Heaton, Ron-Robert Zieler och Michael Keane är företrädarna.

Men innan den trion var det faktiskt David Healy som var uppe och nosade på A-lagsspel. Om jag inte är helt ute och cyklar hade han en nick i ribban i A-laget. Det var allt.

#39. Marcus Rashford.

Inte mycket till konkurrens här. Tom Thorpe hade den här tröjan under många år, men den lille reservlagshjälten blev aldrig någonting mer än en reservlagshjälte och Luke Chadwick är ju Luke Chadwick.

#40. Sylvan Ebanks-Blake.

Jag är väldigt fascinerad av dubbla efternamn, kanske för att jag aldrig haft det själv. Kanske för att jag vill se någon i United överträffa Vennegoor of Hesselink på ryggen. Borthwick-Jackson kom nära, men inte hela vägen fram.

#41. Floribert N’Galula

Visst, Kiko Macheda hade #41 när han kom in och sänkte Villa. Men heter man Floribert (FLORIBERT!) N’Galula … ja, ni förstår, det är inte alla Unitedspelare som hetat det.

#42. Giuseppe Rossi.

Så klart! Här är en liten favorit jag hade – som så ofta med anfallare som kommer från ungdomslagen – men som också misslyckades. Och efter Unitedkarriären hade han en liten boost, men sen kom skador på skador på skador och den lille amerikan-italienaren är nu på lån i Celta Vigo.

#43. Jonny Evans.

Detta räcker som motivering.

#44. Tommy Lee.

Man kan ju inte heta Tommy Lee, spela i United och inte vara ens favorit när man dessutom bär bloggarens favoritsiffra 4 – två gånger! 2005-06 var Tompas säsong med tröjnummer, någonting han för all framtid kommer att minnas.

#45. Davide Petrucci.

Lirar numera i turkiska Çaykur Rizespor vars största bedrift i Europa är en Intertotocupmatch från 2001. Vinner kampen här enkom på grund av att konkurrenterna heter Chris Eagles, Sean Goss och Oliver Gill. Davids grabb var med en kort sekund i min tanke eftersom han som 20-åring la av och började studera ekonomi som farsan. Han visste redan tidigt var de säkra stålarna finns, i stället för att harva runt i Conference i tio års tid. Men heter man Davide Petrucci är man svårslagen.

#46. Ryan Tunnicliffe.

Enbart på grund av vadet.

#47. Danny Welbeck.

Säsongen 07-08 hade Dat Guy dessa nuffror på ryggen.

När han försvann blev The Manchester We Know någonting annat.

Jag saknar hans halkande i motståndarnas straffområde oerhört.

#48. James Wilson.

Striker nummer 962 att komma fram i United utan att nå hela vägen. Det är längst bak och längst fram det är som allra svårast. Wilson är så klart helt rökt som tänkbar #1-striker i klubben, men

#49. Ravel Morrison.

Ligist-Ravel är fortfarande inte HELT rökt (no pun intended) som potentiell storspelare. Det kan man inte vara när man gjort såna här mål. Men jag skulle bli förvånad om Ravel, som nu är tillbaka i England med QPR, kommer till den topp han skulle kunna ha nått. Sorgligt, men sånt är livet.

#50. Sam Johnstone.

Världens minst ambitiösa målvakt. Passande tröjnummer.

#51. Zeki Fryers.

Vi får aldrig glömma när Ezekiel fälldes av Mållgan. Inte bara en gång, utan två.

#52. Larnell Cole.

Lite bortglömd liten lirare det här som lovade mycket – och imponerade på Paul Scholes – men som blev så lite. Lirar numera i skotska Inverness Caledonian Thistle.

#53. Jesse Lingard.

Enkel förklaring: Ingen annan har haft det.

 

Det kommer så klart en lista åt andra hållet någon gång.

Au revoir! 

2 | Anderson, Bebe, Berbatov, Cantona, Evans, Giggs, Henrikh, Rafael, Scholes, United, Valencia, Welbeck | permalänk

Berg > Rooney-RvP

bergius

Och så är Marcus Berg med och utklassar Olympiakos på bortaplan. Samma vecka som Wayne Rooney, Robin van Persie och Ashley Young inte ens varit i närheten av att göra det. Ett av Alex Fergusons många favorituttalanden var ”we always do it the hard way” och den inställningen har Moyes tagit till sig och fyrdubblat innan han installerade det i spelarna inför säsongen.

I vår spellediga helg vann Everton, Tottenham och Liverpool medan Uniteds andre huvudtränare tog hem en titel på Wembley. Vårt hopp för att undvika Europa League-förnedringen – som Fergie var först med häromåret – står nu sannolikt till att låta Newcastle passera oss. Och med Liverpool, city och Everton kvar att möta för Uniteds del lär det inte bereda några större bekymmer att fixa en åttondeplats.

Oavsett om det blir plats sju eller åtta – och det lär det bli – så blir det Uniteds sämsta placering i högstaligan sedan 1990. Det var samma säsong som jag såg pojkarna live för första gången. Pappa och jag åkte – båt! – till London och bevittnade när Gary Lineker stänkte in två bakom Jim Leighton och puttade ner Fergies mannar till 14:e plats. ”Don’t worry lad, they’ll win the cup” sa en empatisk Spursfan i katakomberna på White Hart Lane efteråt.

Det gjorde dom.

Och sedan dess har det gått (om vi räknar Charity Shield, och det gör vi helt godtyckligt här) TVÅ säsonger utan titlar för United: 2001-02 och 2004-05. Räknar vi bort CS kan vi lägga till 1994-95 och 2011-12. Det är ju oerhört. Speciellt med tanke på att innan Lee Martin sparkade hem FA-cupen i omspelet på Wembley så hade Uniteds trofésvep sedan Europacupfinalen 1968 endast omfattat ynka tre cuptitlar. På 22 år. Ja, och så en division 2-serieseger förstås.

Tänk förresten, att när vi gav bort titeln i sista omgången 1995 och slutade tvåa så exkluderade det United från Champions League-spel. Såna var reglerna på den tiden: Bara mästarna spelade i Champions League.

Äh, nu lägger vi nostalgin åt sidan och fokuserar på nuet. Och med nuet innebär det att det är fem dagar kvar tills nästa besvikelse match. West Bromwich borta är en av få sviter Moyes har kvar att radera ut. United har inte torskat i ligan på The Hawthorns sedan 1984. Uniteds ligacuplag – med Paul Tierney, Danny Pugh & co – var där och förlorade en sväng 2003, men annars får vi alltså gå tillbaka till Big Rons tid som manager.

WBA, utan Mackan Rosenberg nowadays alltså, slåss för glatta livet för sin överlevnad i Premier League. Samtidigt har ju United visat allt annat än fajterinstinkt så i mina ögon är det här upplagt för hemmavinst. Varje gång det vankas ny match börjar jag tänka positivt, någonting i stil med ”äh, men nu måste det ju lossna”, men i takt med att veckorna rullat iväg och förlusterna radats upp så har de tankegångarna avbrutits allt snabbare.

Baggies har vunnit 1 av sina 18 senaste matcher. Också oerhört oroväckande.

Laget i måndagens bloggskalle:

DDG

Rafael – Evans/Jones – Smalling – Evra

Carrick – Fellaini

Januzaj – Rooney – Mata

RvP

* Anderson har funnit sig väl till rätta i Florens. Fortfarande ingen 90-minutare.

Skärmavbild 2014-03-03 kl. 15.44.11

Och av de nio mål Fiorentina gjort sedan Anderson började involveras så har brassen varit på planen vid … ett.

* Wayne Rooney har spelat 568 minuter fotboll under 2014. Han har bidragit med en poäng, målet mot Palace.

Robin van Persie har spelat 489 minuter fotboll under 2014. Han har bidragit med fyra mål. När vi ser dessa hårda fakta kan man lite till mans undra om holländaren surar lite över sitt kontrakt i jämförelse med Scouserns. Solklart är i all fall att det är något som gnager inuti Bouchras make.

* Sist: Jag är fortfarande nyfiken på vad spelarna tycker om Steve Round.

3 | Anderson, Rooney, United, van Persie | permalänk

Tuesday-snuttar

andowlove

Andersons utspel häromdagen om att framförallt han och Nani var sugna på nya utmaningar efter lång tid i United förvånade många. Men den visade också samtidens sämsta sorts sportjournalistik.

Det visade sig vara bluff. Han hade inte alls snackat om att ”flera spelare vill lämna United”. Det var helt och hållet påhittat och det borde vi ha anat när det inte direkt fanns en källa till uttalandena utan det svävande ”reports in Italy”. Vi hade även Aftonbladets groda häromdagen angående Kim Källström. Jag som varit journalist ända sedan det förra millenniet har också gjort mina misstag och vet att det är lätt att låta bli att trippelkolla när det är bråttom. Och bråttom är det med tanke på den enorma konkurrens som existerar på den allt hårdare och samtidigt tunnar journalistbanan.

Fler och fler sådana här falska citat skapar dock fler och fler cyniker. På gott och ont. Förhoppningsvis lär man sig att kritiskt granska framförallt citat som inte har någon källa. Samtidigt är det viktigt att man inte drar alla medier och journalister över en kam. Precis som i alla yrken gör de/vi både bra och dåliga saker.

* Kul att många uppskattade min text om Moyes, vingspelet och hörnfegspelet med mera häromdagen. Me like you readers! Inte för att ni stryker medhårs, utan för att ni läser och har åsikter. De behöver givetvis inte vara samma som jag har. Det är kul med mothugg också, i alla fall när de är argumenterande.

Apropå den såg jag statistik i dag om Uniteds centrerade spel jämfört med tidigare säsonger. Statistik som befäster det jag skrev angående Moyes förkärlek för vingarna:

09-10: 30% (5 i PL)

10-11: 29% (11)

11-12: 30% (6)

12-13: 28% (8)

13-14: 24% (20)

Ingen Carrick under stora delar av säsongen – och ur slag när han väl lirat – och Scholes ute ur bilden bidrar förstås också till att sifforna ser ut så här. Men vår nye coach diggar som sagt kantspel.

* Jag hade missat att Moyes gamle lille huvudspelsjätte Tim Cahill hyllat Unitedmanagern för någon vecka sedan. Väldigt fina ord från australiern som befäster uppfattningen att Moyes fortfarande kan vara rätt man på rätt plats:

”Any manager going to a new club is going to take time to adapt – notwithstanding injuries to a player like Robin van Persie – but the club has identified his qualities, they know what he’s achieved and can see the bigger picture. What makes Moyes such a good manager? He has a wonderful ability to get the best out of players. Look at the courage of playing Adnan Januzaj, an 18-year-old, when the pressure is on. He’s found another level in England striker Danny Welbeck, as well.”

Den här underbara förmågan att få det bästa ur spelarna hoppas vi få se mer av nästa säsong.

Cahill fortsätter:

”Look at my scenario: I’m no world beater but he got the best out of me. Staying back and doing crossing sessions with him, working on my movements, being in the video room going over players with me, analysing teams, having the sheets for the players I’m playing against.”

Taktikern och analytikern Moyes dyker upp igen där.

”I’ll never forget the time he and his staff invested in me. He always told me to be the best I can be – I remember at a certain point he started playing me as a striker and he turned to me and said: ”I’m not going to buy a striker”. I thought: what! He said: ”you’re going to be the striker”. And I played 10-15 games, scored loads of goals and he left me there.
People need to just look at the bigger picture. People might sometimes think I’m biased – but look at what was created in eight years at Everton. We did some pretty amazing things at that club.
I back him to do the same at his new Theatre of Dreams.”

We’ll take your word for it, Timpa!

* Manchester United annonserade i att de som väntat tänker åka på en USA-turné i sommar. Hur det blir, vilka matcher som ska spelas och när, beror – brrrr – på om det ska spelas något EL-kval istället. Uschanbuschan.

Apropå sommaren så ska det oavsett EL-qualifiers spelas ett VM och där lär vi ha ett gäng lirare med:

Givna:

Evra, Valencia, Mata, Rooney, Hernandez, Nani, Carrick, Welbeck, RvP, Kagawa, Fellaini.

Har chansen:

Smalling, Jones, Cleverley, Zaha, Januzaj, Henriquez.

Åker inte:

Giggs, Rio, DDG, Evans, Lindegaard, Vidic, Young, Fletcher, Büttner, Kiko, Powell, Bebe, Varela, Lingard, Amos, Keane.

Kort reflektion av det jag själv skrev alldeles nyss: Det märkligaste här är förstås att Spanien måste få skador på minst två målvakter för att DDG ska åka med: Casillas, Valdes, Lopez och Reina ligger samtliga före i hierarkin. Zaha – han gjorde en ass, inte två senast – kan via en kanonvår i Cardiff skaffa sig ett dark horse-läge.

Jones Erlingmark-egenskaper gör att han bör ligga före Smalling i Roys tankar.

* Saknade plötsligt i dag inte bara en härförare av Keane-typ utan även en Bryan Robson. Tänk att få se ett sånt här mål i United av i dag:

Svårt att föreställa sig va?

10 | Anderson, VM | permalänk

Chelsea it is – part II

moyesinho

José Mourinho, mannen som grät när han insåg att han inte skulle få Unitedjobbet, har bestämt sig för att röra om i grytan inför mötet med mannen som fick förtroendet att leda Fergies arv. Det står honom fritt att göra så, men det står också mig fritt att tycka att det är patetiskt. Och jag är glad, oavsett hur det hade gått för honom i United, att vi har Moyes i stället. Jag gillar inte Mourinho som manager. Jag gillar inte hans stil. Med det sagt gillade jag inte allt Fergie gjorde heller, men han var så djupt inne i mitt dna att det inte gick att göra annat än älska honom.

Moyes hade inga muntra skadeuppdateringar på sin presskonferens i går och som vi alla misstänkte startar varken Rooney eller RvP (även om några blaskor misstänker att Roo kan följa med på resan och eventuellt riskeras). Min elva från häromdagen håller än. Inga uppdateringar om Evra gör att jag räknar med honom. Vår favoritgrodätare är ju aldrig skadad på riktigt.

DDG

Rafael – Vida – Smalling/Evans – Evra

Carrick – Fletcher

Valencia – Kagawa – Welbeck

Chicharito

Jag har börjat få en bra känsla inför matchen, vilket är lika adrenalinskapande som skrämmande. Egentligen ska vi inte ha en chans större än kanske 20 procent att vinna utan både Rooney och RvP och det är fördelaktigt att utgå från jättetorsk, men innerst inne har jag flera röster med minst kryss och till och med en vinst som vill skrika ut. 

Moyes gav också en allt annan än sanningsenlig förklaring till sin resa över Europa den senaste veckan:

”I just enjoy watching football. I want to enjoy watching football all over the world. I try to get to as many games – that’s my style. I’m not always going to games to sign players – I’m sometimes going just for more knowledge and watching what’s going on. So I’ve done a wee bit of globetrotting over the last few days.”

Okej att han gillar att kolla boll, det känner vi till sedan tidigare, men kom igen? Januari, ett United 11 poäng efter serieledarna, med en mittfältare utlånad och i veckan som leder mot en bortamatch mot Chelsea – då väljer klubbens manager att åka runt för att njuta av fotbollsmatcher i flera länder?

Troligt. Mycket troligt.

* Förresten, Moyes berättade att Fellaini ska börja träna för fullt nästa vecka. Sen är det ju upp till var och en att se det som positivt eller negativt.

* Anderson är nu helt klar för Fiorentina och har givetvis spelat sin sista match för United även om det bara handlar om lån under våren.

Den affären gör givetvis (?) att Moyes är säker på att det kommer in en spelare innan månaden är slut. Annars vore det vanvett att göra sig av med en innermittfältare. Dels med tanke på att det är just CM som saknas och dels med tanke på att Fletch fortfarande inte är 100 procent, Fellaini är Fellaini, Jones kan gå sönder när som helst och var som helst och Clevz letar rätt nivå.

48000-kronorsfrågan är då förstås: Vem? Mina pengar är på Coentrao även om det verkar mer och mer som att det blir en sommartransfer. 13 dagar kvar för Edward att förstå vad hans jobb går ut på. Eller så pöser han av stolthet över att ha gjort en deal i januarifönstret utan att bry sig om att det var en affär åt fel håll.

Vad tror ni? Kommer det ett nytt fejs? Rösta här intill!

* Om Fergies elftifjärde biografi var emotsedd i höstas så lär Keanos andra bli nästa kioskvältare med Unitedrubriker. Pajkastningen mellan de där egona kan fortsätta ända in i kaklet. Tragiskt och intressant på samma gång.

1 | Anderson, Chelski | permalänk

For Christ’s sake, don’t say that

anananana

Sir Alex Ferguson minns i sina senaste memoarer:

”I sent Martin to watch him in every game for four or five weeks. ”Martin said: ’Alex, he’s better than Rooney.’

”’For Christ’s sake, don’t say that,’ I told him. ’He’ll need to be good to be better than Rooney.’

”Martin was adamant.” Läs mer »

7 | Anderson, United | permalänk