Arkiv | Chelski

Chelsea it is – and gathering momentum

Jag kan inte för mitt liv förstå José Mourinho. Jag kommer nog aldrig att göra det. Det är så mycket som är märkligt med hans beteende på sistone. Som exempelvis påståendet att fansen är ”on Lukaku’s back” eller att stämningen på Old Trafford inte är till hans behagande. Well, José, det senare kanske i så fall är en reaktion på hur munter du är nuförtiden?

Han har alltid en bakomliggande agenda med allt han gör, portugisen. Om vi tyckte att Fergie var beräknande är det ingenting emot hur den här managern agerar. Varenda stavelse är noga uträknad, antingen långt innan presskonferenserna eller på vägen från the dugout till tv-intervjun efter matchen, så det är minsann inga spontana utspel han gör.

Frågan är då i stället vad han vill åstadkomma? Varför tar han också upp ”more money to the club” efter en vinst i CL, ungefär som att vi bryr oss om det? Är det fortsatt armbågande i sidan på Mr. Ed? Har dom fortfarande någon slags beef efter uteblivna transfers?

Jag vet inte, men jag vet att jag tycker att det är tröttsamt. Å andra sidan, om spelet ska reflektera sin manager har han verkligen tajmat allt till perfektion de senaste veckorna.

Apropå perfektion lär det krävas kanske inte just det, men åtminstone närmare det den här säsongen jämfört med förra när United åker till Stamford Bridge. Mourinhos första återkomst efter senaste Chelseavändan var en enda långa Chelseavånda. Vi har faktiskt bara vunnit där en gång i ligan sen 2002 (2012, och då blev Ivanovic utvisad innan Chicharito avgjorde). DET är helt galet egentligen.

Nu kommer United med säkrat avancemang (ja, trots att det krävs en poäng till) från CL medan Chelsea kommer stukat och utspelat. Frågan är då om surpuppan som bestämmer tänker sig utnyttja detta faktum på något sätt, samtidigt som han försöker kollra bort sin defensivfokuserade bortafotboll? Jag hoppas att han har en plan som går bättre än den han levererade förra hösten i alla fall. Det var plågsamt som satan (och jag hade dessutom just blivit dumpad). För i nuläget är inte ett kryss godtagbart när vi har i åtanke hur Peps pojkar trummar på.

Det snackades tidigare om Pogbacomeback just på söndag, men med tanke på att han inte lirat på jävligt många veckor är det väl tveksamt om han startar ens om han är redo att spela. Det ska bli galet skönt när han återvänder. Snart har han ju missat en femtedel av säsongen…

Startelvan säger i alla fall en del om hur United kommer att resonera på Stamford Bridge. Så om 48 timmar vet vi mer. Kanske hörs innan dess, vetja.


Apropå perfektion #3: Allas vår Patrice Evras utspel INNAN mötet med Guimaraes i Europa League var out of this world. Han uppgraderade allas vår Erics kick på Selhurst Park för över två decennier sen när han gav sig på en EGEN supporter.


Otippat? I kubik. Han som älskar den här sporten.

2 | Chelski | permalänk

Puss!

 

José Mourinho presenterade en elva som visade att det är Europa League som gäller som genväg till Champions League i höst.

Ändå fick vi detta, kanske den allra härligaste segern under hela året. Det var som Alex Ferguson all over; En uppställning som inte ”kunde” vinna, mot ett motstånd som blev favorit och med fans som satt som uppgivna frågetecken innan avspark med startelvan i handen.

2-0 mot Chelsea var inte bara den skönaste trepoängaren vi inkasserat den här säsongen. Inte bara för att fajten om topp 4 lever utan för att det var med just dessa förutsättningar. Ungefär som att Mourinho bara tog hem trean med en enkel axelryckning och bara ”äsch, vi satsar ju på Europa League, men okej, jag kan väl ta det här också, jag gör vad jag vill när jag kan”.

I love it.

Kanske den allra mest perfekt genomförda matchen sedan Alexander Chapman Fergusons dagar. Det var efterlängtat.

 

Formidabelt:

  • Ander Herrera! Den ettrige spanjoren körde man-mot-man mot och raderade i princip bort Eden Hazard från matchen helt och hållet. Att han dessutom bidrog med både ett mål och en assist måste göra det här till en av hans allra främsta insatser på Old Trafford. Att han dessutom ”väntade” tills 2-0-ledning i 72:a minuten innan han tog sitt gula kort gjorde saken bara ännu varmare.
  • Marcus Rashford! Den unge britten var sensationellt bra och sysselsatte på egen hand Chelseas försvar när det behövdes. Hans ständiga löpningar, hans arbetsinsats och hans förmåga att gräva fram bollen – wow. Ensam mot fyra Chelseaspelare? Bara kör. Bollen på väg ut till inspark? Bara kör.
  • Uniteds presspel! Det höll inte bara i sig i en kvart som det haft en tendens att göra så många gånger. I kväll höll det i sig matchen igenom.
  • Effektiviteten! Två avslut på mål – två mål första 70 minuterna.
  • Det här var alltså Uniteds första vinst mot Chelsea efter att ha misslyckats i de senaste åtta ligamatcherna. Senaste hemmavinsten mot ryssarna var för nästan sex år sedan.
  • Att 1-0-målet föregicks av ett bedrövligt uppspel av De Gea och en klockren hands på Herrera är ingenting annat än ljuvligt.
  • Att Kanté, spelarnas spelare av alla spelare i hela spelarvärlden, stod och sov och lät Young studsa bollen till Herrera innan 2-0 var ingenting som skar i mitt röda hjärta.

 

Otippat:

  • Ashley Young som kapten! Vem såg den komma i det här läget av säsongen, mot Chelsea? Inte jag. Att han skulle bytas ut till stående ovationer? Lika galet och lika härligt det.
  • Darmian, Rojo och Bailly var näst intill felfria. Ingen av de här spelarna är kända för att vara just detta, men i kväll var det inget snack.
  • Chelsea hade NOLL avslut på mål, för första gången på tio år på Old Trafford. De hade i princip inga chanser heller överhuvudtaget.

 

Fascinerande:

  • Ashley Youngs oförmåga att komma förbi i en-mot-en-situationer. Han lyckas i princip
  • Diego Costa måste vara en av spelarna i toppligor i världen det är lättast att tycka illa om. Jösses, vilken figur. Han knuffas och armbågas till höger och vänster, men så fort någon rör honom är det som att ambulans måste tillkallas. Blää.
  • Paul Pogba dominerade på inget sätt, inte iögonfallande i alla fall, men hans delikata glidtackling på Diego Costa i omställningsläge för Chelsea i första halvlek var matchens allra finaste.

 

Avslut:

  • United hade 8 raka ligamatcher utan seger mot Chelsea, vilket var en fruktansvärd svit för att vara United. Nu är den slut. Så slut den bara kan bli. Och dessutom har vi öppnat ligan för Spurs, som är betydligt enklare att gilla än Chelsea.
  • Uniteds tidiga 1-0 förvånade inte bara mig, utan ett antal hundra miljoner fans världen över. Det är bannemej inte varje gång vi ser United göra tidiga ledningsmål, vare sig det är på Old Trafford eller på resande fot.
  • Anthony Martial var inte ens med i truppen. Återstår att se hur han reagerar på detta.
  • Med den här typen av taktik kan United rubba både Spurs och city på bortaplan. Frågan är nu om det var en one-off eller starten på en mäktig Unitedspurt sista månaden.
0 | Chelski, Eftermatchbetyg | permalänk

Chelsea för fan

Jag hatar Chelsea. Jag borde inte göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det riktiga borde vara en slags likgiltighet, men den vägrar infinna sig. Varför denna känsla vuxit sig starkare med åren – för det har den – är svårt att förklara, men kanske det har att göra med att det är någonting som skaver med klubben. Någonting är det.

Mötet på Stamford Bridge i höstas var senaste gången United åkte på pumpen i ligan och den överkörningen har nog inte spelat en alldeles undanskymd roll för alla kryss som följt oss i fotspåren sedan dess. Inför Chelsea den gången hade United en kryssprocent på 15 – efteråt ligger det på 28.

Mourinho tog garanterat till sig väldigt mycket av det som hände på hans gamla jaktmarker. Matcher skulle stängas, Afrotankar bytas in vid första tänkbara läge (om de nu inte startade matcherna) och gnäll, detta ständiga gnäll, på för mycket spelande har influerat portugisen kraftigt. Förstår han inte att ju längre man går i turneringarna, desto mer matcher blir det? Är det en logik som gått honom helt förbi? Om han förlorat tidigt i cuperna, gett blanka fan i att köra sina bästaelvor i Europa League så hade det ju helt enkelt blivit färre speltillfällen. Ska det vara så svårt att förstå?

Jag har fortfarande inte bildat mig en helt klar uppfattning om hur jag ska hantera att Mourinho är ”vår”. När det kommer till säsongen som helhet så står det bortom alla rimliga tvivel att det varit den mest sevärda sen Alexanders avsked, men ändå är det något som gnager i mig. Till exempel är han ju så förbannat sur jämt, José, vilket gör att jag blir sur och följaktligen inte vill se några intervjuer eller presskonferenser med honom. Och förutom att han klagar på det täta matchandet mosar han ut märkliga utspel titt som tätt, som soppan med Luke Shaw och nu senast ”jag hade varit sur om jag var försvarare i United, blablabla”. Frågan är om hans man-management funkar som han vill eller om han istället bara skaffar sig ”fiender” i omklädningsrummet? Det sägs ju att han är väldigt hej och tjena och hallå med spelarna, vilket de uppskattar, men jag tvivlar på att de hjular i vardagsrummen hemma i sina mansions när han hänger ut dom till pressen. Mångmiljonärer eller inte, de vill ha sina egon smekta och inte spottade på. På gott och ont. Visst finns det många som fortfarande pallar ”old school”-behandlingen, men sedan Kieran Richardsons dagar har ”jag”-beteendet bara förstärkts, precis som i stora delar av ett samhälle som blivit aningen kallare och mer oempatiskt. (Nu blev jag påmind igen om att Alex hade en tavla som Kieran Richardson målat uppsatt på sitt kontor). Äsch, det har det ju inte. Det har ju alltid varit egoismen som ägt makten i fotbollsproffsens värld (minns bara Masse Magnussons ”det spelar ingen roll om vi vinner, bara jag gör mål” och Romarios dissande av taktiskt snack inför matcherna följt av ”se till att ge mig bollen bara så löser det sig”) och det har bannemej inte blivit kallare i samhället heller.

Skitsamma, i sommar tänker jag bestämma mig och komma med min dom om Mourinhos kärleksaffär till Manchester United verkligen kan blomstra eller är en enkel chimär.

En solklar vinst mot Chelsea i morgon skulle vara till hans fördel.

Jag vägrar se honom spela ett tillknäppt sidleds-5-3-2 igen, trots risken för Chelseas omställningsspel. Hemma ska det attackeras, hemma ska det vinnas, hemma ska det spelas champagnefotboll. Hur nu dessa ska kunna göra det:

DDG

Valencia – Bailly – Rojo – Shaw

Herrera – Carrick

Mkhitaryan – Pogba – Mkhitaryan (Rash)

Zlatan

När vi slog Chelsea på Old Trafford senast? I september 2011. SEPTEMBER! 2011! Då var jag bara 33 år! Pogba var fortfarande en Unitedspelare och Osama Bin-Ladin nyknäppt.

Sannolikt är det bara EN spelare från den matchen som startar i morgon.

Phil Jones, Chris Smalling och Juan Mata skulle sannolikt starta alla tre om de var friska. Men det är dom inte. De brittiska pojkarna är sällan det. Jones har spelat 52 procent av ligamatcherna sen han kom 2011, Chris Smalling kom året innan och har varit med i aningen fler: 56 procent.

Helt bisarra siffror. Bara Smalling har gjort fler än 25 ligamatcher under en säsong. En säsong. Och då ska vi betänka att det är ett bra tag sen Rio och Vida dels var som bäst och dels lämnade klubben.

Juan Mata då? Jo, den här förbannade operationen sabbar siffrorna rejält för honom och drar ner hans siffra till 77 procent när säsongen är över. Säger ändå en del om skillnaden i tur/otur/fysiska förutsättningar mellan Humle & Dumle och Hugs.

Mot 3 poäng!

Håll fanan högt!

Au revoir!
(PS. Je suis toujours malade. DS)

 

0 | Chelski | permalänk

Chelsea it is

”Du vet Zlatan, det här fingret åker in i rumpan på Azpilicueta ikväll. Lite försiktigt. Inget glidmedel dock”.

Ibrahimovic.

Rashford.

Martial.

Rooney.

Det är en skaplig matchbonus som Uniteds lönekontor kan stryka inför kvällens match på Stamford Bridge. Kvartetten ovan är avstängd och sjuk och skadad. Rooney ska tydligen än en gång ha kolliderat med allas vår Phil Jones.

Med tanke på uppställningen i Rostov häromdagen kan jag se en fembackslinje framför mig även i kväll. En fembackslinje som mosar bollar upp mot Afrotanken, som tyvärr är den mest rimliga ersättaren till den frånvarande kvartetten. Om han nu inte väljer att köra med Ashley som spets, det var ett tag sen …

DDG

Young – Bailly – Smalling – Rojo – Blind

Carrick

Mata – Pogba – Henrikh

Fellaini

Hade det varit Fergie vid rodret hade jag varit försiktigt optmist (åtminstone innerst inne). I dag är jag inte det, även om vi har en manager med enorm rutin. United har sällan varit mer nederlagstippat i en inhemsk cupmatch som de kommer att vara i dag.

Men betänk att det inte är några dussinlirare som, trots allt, ställer upp i offensiven. Det är nästan 2 miljarder i inköp, så några 0-4 på 20 minuter accepteras inte i dag heller.

Jag tror på 1-1. På riktigt.

Chelsea har redan ställt ut dojjorna.

Afrotanken is coming for them.

0 | Chelski, United | permalänk

Chelsea it is.

Okej. Vi närmar oss del två av tre i vad som känns som matchprogrammens gladiatorspel. Ur en känslomässig aspekt tror jag inte Chelsea är lika tungjobbade som Liverpool och City för oss supportrar, samtidigt som det såklart alltid är en speciell känsla (och en gigantisk utmaning) att åka och möta ett formstarkt Chelsea på Stamford Bridge. De flesta av oss har nog dock noterat att medias (både brittisk och internationell press) största fokus legat på Mourinhos återtåg till sin gamla hemmaarena, och vilket mottagande han förväntas få av plastgänget på läktarna där. Lite halvtrist att hypen kring själva matchen inte är så stor känner jag, men tror bossen i patenterad Mourinho-anda är mer än nöjd med att själv stå i skottlinjen och på så sätt lyfta lite press från vissa av sina spelares överbetalda axlar..

Läget i United då? Knappast något spektakulärt som inträffat sedan senast. Smalling verkar med all förhoppning inte ådragit sig några bestående men sedan i torsdags och verkar vara tillgänglig. Det ryktas dock om att Rooney skadat sig på träningen och därmed inte finns med i truppen. Osäker på huruvida det stämmer, men det ska likväl bli intressant att se hur Mourinho väljer att spela mot en klubb han troligtvis känner bättre än de flesta. Anyhow, utöver det känns läget oförändrat, och jag unnar mig att spekulera lite i när vi kommer få se ett längre framträdande av Mkhitaryan.. Mourinho har hintat lite om att han kommer vara redo ”väldigt snart”. Frågan är ju dock om Chelsea på Stamford Bridge är rätt tillfälle. I think not.

Som sagt, Chelsea är inte Liverpool eller City när det kommer till fansens engagemang, men det ger mig the creeps att åka till London, som vanligt i vetskapen om att viktiga (möjligen/troligen avgörande) poäng står på spel. Med lite otur kan vi efter denna omgången vara åtta poäng bakom ett i så fall ligatoppande Manchester City. En tanke som inte bara äcklar mig totalt, utan som också skulle innebära en låååång uppförsbacke. Sure, säsongen är lång, bollen är rund, allt kan hända och bla bla bla, men jag tror de flesta av oss är överens om att ett City med åtta poängs försprång är svåra att rå på. Om vi nu snackar ligaseger, vilket jag någonstans ändå hoppas att vi gör. Det realistiska vore kanske att prata om en topp fyra-placering, men en liten del av mig vägrar acceptera att vi går för något annat än total dominans, och vad Mourinho än tänker så vägrar jag även acceptera att vi åker till Stamford Bridge för något annat än tre poäng. Hybris? Självklart. Är väl United-DNA:t som talar..

För att bara kasta en snabb, otrevlig blick in i motståndarnas camp kan vi konstatera att Ivanovic och Fabregas båda är borta på grund av skador, samtidigt som John Terry uppges vara tillbaka från skada. Bra och viktig spelare för Chelsea givetvis, men samtidigt inget som ska påverka oss i någon större utsträckning. Mer oroande är kanske att både Hazard och Costa verkar vara i sjukt bra form, men det känns samtidigt aningen betryggande att detta är spelare som Mourinho känner väl.

Jaja. Nog om snackat. Matchstart om ett par timmar och vi inväntar startelvan. Ska vi hänga på toppen är det dags att visa det idag. Med handlingar och inte med ord. Så, utan någon som helst respekt:

Bring it, rent boys.

 

0 | Chelski, Henrikh, Mou, United | permalänk