Arkiv | Rooney

The Return of the Captain

Härommånaden skrev jag under rubriken ”NEJ” (eller kanske NEI) i United-Supporteren en tyckande text om varför Wayne Rooney inte bör räknas som en legendar i klubben. Jag fick några arga mejl efter detta, någonting jag kallt tagit med i beräkningen.

Och minns jag rätt har jag även argumenterat för att Gary Neville inte heller bör räknas som det, men jag minns inte varför. Jag tror att det hade att göra med hans dumhet. Kanske.

Hursomhelst så kommer vår gamle kapten – Wayne alltså, inte Gary – tillbaka till sin gamla arbetsplats i dag för att jobba på planen och hans PR-team har jobbat för högtryck inför den efterlängtade (?) återkomsten. Han kommer naturligtvis att få ett varmt välkomnande också, den gamle Scousern, och det har jag absolut ingenting att säga någonting om.

Skulle det hemska hända och Rooney gör mål vet ni så klart vad jag tycker att han ska göra. Men han skulle förstås inte göra det, vilket är lika skumt som när domarna förklarar fotbollsreglerna för fullblodsproffs inför hörnor.

Nog om det där sidospåret och vidare till vad som egentligen betyder någonting: Återtagandet av serieledningen. Eftersom city hade flyt igen i går behöver United sätta typ ett halvdussin baljor på Everton i kväll, och det utan att Paul Pogba leker överlägsen på mittfältet. Frågan är hur det kommer att gå eftersom i princip allt ändå pekar på hemmaseger. Everton har fått en sjukt underwhelming start på säsongen och mosas av allt och alla, både i England och Europa.

Men Paul ja, för bövelen! Enligt engelsk eter kan han inte bara missa en månads spel utan TRE!

Då orkar jag inte.

Samtidigt såg vi United spela helt okej utan sin klarast lysande stjärna senast och förhoppningsvis kan Herrera gneta bort ringrosten och springa åttor och nior kring allt motstånd, som han brukar göra, med eller utan boll.

Everton ska vi slå ändå.

Nu måste jag fortsätta låtsas leva livet utan United. På återhörande.

2 | Pogba, Rooney | permalänk

The goings and the eventual goings

Another year has gone by, och vi har läge att sammanfatta insatsen under den tredje managern post-Fergie – och det är inte det lättaste. Så jag skjuter ytterligare på det och väljer istället att fokusera på vilka spelare som garanterat försvinner och de som troligen gjort sina sista matcher i klubben.

För omsättningen fortsätter i sann Manchester United v. 2.0-anda.

Vi lär få räkna med minst fyra-fem in och minst lika många ut.

Definitivt väck:

Wayne Rooney.

Kaptenen fick äran att lyfta sin sista buckla i karriären i Solna efter att ha kommit in i slutskedet och kört en klassisk Rooneytackling. Bör bjuda David Moyes på en räkfrossa i veckan resten av sitt liv med tanke på kontraktet till 2019, men han kan inte stanna längre. Det går bara inte.

Det var ett nöje en längre tid, Wayne, men nu har det snart gått lika lång tid av handen-på-pannan-ögonblick som uppspärrade-ögon-av-wow-diton.

Din tid är över.

Adnan Januzaj

Pojken som kunde göra allting tappade alla begrepp. Framgången steg honom åt huvudet och när till och med nedflyttade Sunderlandfans gör narr av honom förstår man hur långt south karriären tagit honom. Sorgligt. Frågan är hur många miljoner pund han spelade ner sitt värde på Tyneside. Kontraktet med United går ut nästa sommar, och han är 22 bast, så det lär inte bli några fantasisummor. Å andra sidan har Ed visat sig vara mer krävande det senaste året, så kanske någonstans runt £10 mille inte är helt otroligt. Eller?

Sannolikt väck:

Ashley Young

32 år, ofta skadad, aldrig poäng, kan fortfarande inte gå förbi sin gubbe. Det han har till sin fördel är att han ”kan” spela på flera positioner och att han ibland lyckas vara hel när andra är trasiga. Nöjer han sig med 10-12 matcher från start? Är svaret ja tror jag att han blir kvar, är svaret nej, så … Han har haft en märklig tid i United, förresten. Det känns som att han gjort typ en minnesvärd match på sex år.

Zlatan Ibrahimovic

Självklart skulle den aldrig svårt skadade Ibrahimovic till slut paja när han kom till United. Självklart börjar ryktena om att han ska stanna spridas när han i dagarna la upp en insta där han sparkar boll. Men rimligtvis dröjer det ett halvår till innan han är redo och inga officiella rapporter har kommit om vad han hade för skada, vilket tyder på att det var mycket i knät som var trasigt. Inga tårar skulle fällas från mina ögon oavsett vad utfallet blir: Stannar han är hans vinnarskalle ovärderlig i omklädningsrummet, lämnar han har den förhoppningsvis smittat av sig tillräckligt. Vad jag tycker? Att han ska stanna om han vill. Men jag tror inte att han vill. Varför? Jag kan inte för mitt liv se Zlatan låta sin karriär fejda på samma sätt som Rooney och i United kan han inte garanteras en startplats med den här – lejon eller inte – svåra skadan i bagaget. Han lär inte bli snabbare och rörligare, direkt.

James Wilson

Wilson var lite hetare på gröten än Rojo-Ibra och drog korsbandet redan i oktober och har så klart inte spelat sen dess. 22 bast i december och rimligen noll framtid i United, tyvärr.

Chris Smalling och/eller Phil Jones

De är lite som siamesiska tvillingar så frågan är om det går att separera dom vid en försäljning eller om köparen lär få ett paketpris. ”KÖP TVÅ VRAK, BETALA FÖR ETT”. När nu Mourinho faktiskt fått se dem på nära håll under en säsong borde han inse att de dels inte har en jämn, hög nivå som är bra nog och dels faktiskt är trasiga nästan jämt. Vem jag skulle behålla? Jones, trots allt. Tre år yngre och därmed finns faktiskt en mikroskopisk chans till utveckling. Smalling är 28 och borde peaka, men han gör det bara i portioner och det är inte tillräckligt.

Sam Johnstone

Sam har hängt i United sen förra decenniet, men har vid 24 års ålder ännu inte gjort en A-lagstävlingsmatch för klubben. Med tanke på hur Mourinho snackat upp Pereira så är chansen minimal att han får göra det.

Han kan väl välja mellan någon av alla utlåningsklubbar, kanske.

Kanske väck: 

David De Gea.

Real Madrid eller inte. Det som kan irritera mig väldigt mycket samtidigt som jag också på ett sätt kan uppskatta det är De Geas tystnad. Han bidrar och bidrar inte till ryktena genom att aldrig säga ”jag vill flytta” eller ”jag älskar United, jag vill stanna”. Å ena sidan Senaste rykten var ett £60 mille-bud, vilket placerats av någon illvillig tjomme och Sky Sports nappade. Han vet om att han kan bli en legendar om han stannar, men vill han återvända till sin hemstad tänker jag inte skjuta honom för det. Vad jag inte orkar med är en sommar till som slutar med en trasig fax och en målvakt som inte sägs kunna fokusera och därmed petas. Frågan är dock hur den viktigaste personen i sammanhanget, José Mourinho, resonerar.

Luke Shaw

Mycket talar för att Shaws Unitedkarriär i mångt och mycket tog slut i samband med den där tacklingen från Hector Moreno. På tre säsonger har han inte ens lyckats komma upp i 50 matcher för klubben. Han har fått kritik för sin inställning och sitt leverne också, inte bara internt utan så externt som det kan bli. Sommaren lär bli avgörande för Shaw, som ju åtminstone tagit Uniteds skadekultur till sig på ett imponerande sätt.

Marcos Rojo.

Nu är det inte mycket som talar för att Rojos karriär går mot sitt slut på grund av korsbandstrasandet, men en vet ju aldrig hur återhämtningen går. Säljs Shaw OCH Young lär Rojo bli kvar och säljs ROJO och SHAW lär Young bli kvar och …

Anthony Martial.

Så klart inget förstaalternativ på ”UT-LISTAN” för många av oss fans som uppskattar Tonys potential, men med tanke på hur hans senaste säsong ofta såg ut är det klart att rykten drar igång. Men det vore både galet och dumt och idiotiskt att antingen låna ut eller sälja karl’n redan. Här skulle jag bli både besviken och förbannad om Mourinho anser att loppet är kört. Martial kan mycket väl fejda ut i glömska, men den tiden är inte nu. Vi har sett vad han kan, även den här säsongen.

Ingen aning:

Matteo Darmian.

Italienarens karriär såg länge ut att vara över, men skador och en mini-revival såg honom faktiskt sköta sig med den äran under upploppet. Frågan är om det var bra nog ofta nog för Mourinho? Kanske, kanske inte. Lyckas han blir jag imponerad, även om jag givetvis hellre ser en sån som TFM få fler chanser på de positioner som Darmian åtminstone på papperet ockuperat under större delen av säsongen.

Helt klart kvar:

Sergio Romero,  Jesse Lingard, Michael Carrick, Marouane Fellaini, Timothy Fosu-Mensah, Daley Blind, Juan Mata, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly, Marcus Rashford, Ander Herrera, Antonio Valencia, Paul Pogba.

0 | Darmian, De Gea, Januzaj, Jones, Martial, Rojo, Rooney, Shaw, Smalling, United, Wilson, Zlatan | permalänk

Ligacup > europaliga

Ligacupfinalen står för dörren och kylen är givetvis fylld till brädden med Cristal.

Not.

Men oavsett om statusen på ligacupen – i din och min värld – är 1 eller 100 så är den ändå flera snäpp över Europa League. Jag kan aldrig vänja mig vid att United lirar där, även om jag gjort några tappra (?) försök att skriva både före och efter matcherna där. Men när det blir som det blir mot St Etienne (returen kan ha varit det mest ointressanta jag sett i tävlingsmatchväg sen Guinness-cupfinalen på försäsongen häromåret) och när vi lottas mot Rostov i åttondelen. Rostov, liksom?!

Ligacupen är visserligen ingen Champions League heller, men det är bra mycket mer, ja, grinta i den. Den är som ett jobbigt femte hjul som alltid hänger på när man åker på semester och som är svår att bli av med trots att man vill göra mer extraordinära saker än att gå och ta en ljus lager på det största turiststråket. Ibland lyckas man skaka av hen, men ibland lyckas hen att ta med hela sällskapet till Pacotacos eller vad ett sånt ställe kan heta.

Och då, när hen väl lyckats, är det inte så jäkla dåligt som man trodde, även om vägen dit kantades av gny och gnäll.

United har inte varit i final i ligacupen sen 2010 då ingen annan än Michael Owen gjorde ett av målen och Antonio Valencia var bäst på planen. Det är alltså sju år sen (för er som var tveksamma, och för er andra också) och det vore synd och skam att säga att jag gråtit blod över de uteblivna titelmöjligheterna sen dess.

Men jag förbereder mig bra mycket hellre för Southampton på Wembley än försöker återhämta mig efter 0-4 mot MK Dons med Dödgrävaren vid rodret.

En final är en final i alla lägen. Även för en pessimist.

Utan Mkhitaryan och Carrick blir uppgiften att leverera Mourinho dennes första Unitedtitel aningen svårare, även för hans laguttagningsarbete. Kanske får han kalla på tombolan? Eller så kan han bara läsa här.

De följande sju spelarna är givna:

DDG

Valencia – Bailly

Herrera – Pogba – Mata

Zlatan

Sen är det lite svårare: Rashford, Martial, Fellaini (tyvärr), Blind, Lingard, Smalling, Rojo, Young, Rooney (?) och Darmian gör sen upp om resterande fyra platser. Jag ser gärna:

DDG

Valencia – Smalling – Bailly – Blind

Herrera – Pogba

Rashford – Mata – Martial

Zlatan

Men jag tror att Fellaini kan ta Pogbas plats defensivt och Pogba skickas upp som #10. Tyvärr. Jag tror mer på mig.

Känslan inför matchen då? Förlängningsläge. Eventuellt straffar.

Zlatan avgör.

Jag känner att jag måste vara bakis för att ladda.


Wayne Rooney släppte häromdagen ett uttalande där han klämde ur sig följande:

“Despite the interest which has been shown from other clubs, for which I’m grateful, I want to end recent speculation and say that I am staying at Manchester United. I hope I will play a full part in helping the team in its fight for success on four fronts.

“It’s an exciting time at the club and I want to remain a part of it.”

Snabbnedkokning av det här:

  1. Han kommer givetvis aldrig att flytta från nordvästra England. Aldrig. Det är större risk att Giggs tar över på Anfield än att detta sker.
  2. NU PASSAR DET att stanna, när han sitter med två år kvar på ett vansinneskontrakt.
  3. Han försöker behålla någon slags värdighet med sitt ”interest from other clubs”, men vi vet alla att det inte finns några stora klubbar längre där ute som kan tänkas köpa honom.

Men frågan är vad han gör i sommar. För han kommer knappast att vara aktuell för en regelbunden startplats i United ever again. Till slut har vi äntligen kommit till den punkten. Han är ju för dålig, helt enkelt. Därmed inte sagt att han är betydelselös i klubben, som kulturbärare. Han påstår sig ju älska klubben och då har han fortfarande, åtminstone till sommaren, en viktig roll att fylla.

Sen blir det rimligen tack och adjö. Det vore bäst för alla inblandade.

0 | Rooney, United | permalänk

Wembley it is

Som kanske några noterade uteblev helgens eftermatchblogg, vilket är typ fjärde gången på lika många år. Anledningarna till det är flera, men för er som läser är det ganska ointressant att veta vilka dessa är. Ungefär lika spännande som att veta vilket pressfika vi journalister får i halvtidspaus på Friends eller Vicarage Road, typ. Sjukt osexigt alltså. Mitt huvud pallade inte att skriva helt enkelt. Det var fyllt med annat.

Tack och lov är det inte Halleys komet vi följer så vi behöver bara vänta några dagar på nästa gång vi hoppar upp på hästen. Så redan på torsdag tassar vi fram till fjärrkontrollen med förväntansfulla fingrar och med oförställd glädje skakar igång nästa Henrik Strömblad- eller Niklas Holmgren-stånkande framför våra öron.

Det har varit kuken att se United de senaste gångerna, men med tanke på att det ändå är som att bli killad på ryggen i jämförelse med att gång på gång bli slagen i mellangärdet under Dödgrävaren är jag ändå tillräckligt tillfredsställd, vilket säger så oerhört mycket om så oerhört mycket.

2-0 från hemmamötet ska räcka 10 gånger av 9 så egentligen finns inte så mycket att orda om. Förlorar United med tre mål eller en eventuell straffläggning här bör skampelarna ställas upp i varje gatukorsning från Old Trafford genom centrala Manchester.

Det ska inte ske.

Det ska vara omöjligt.

Å andra sidan var det inte omöjligt för mannen nedan att se ”positive things” efter 0-4 mot MK Dons.

Skärmavbild 2017-01-23 kl. 23.25.37

Vi har förresten några andra händelser att klara av, som inte avhandlats här i någon gigantisk utsträckning här än, och vi tar dom i tur och ordning för ordningens skull. Lisa puttade så klart lite på dom här två med nosen häromdagen, så jag tar bara vid där hennes puttande slutar. Först, för er som kanske bott i en hydda, granne med minoriteten av det annars så framåtsträvande igbofolket i Nigeria, utan wifi, den senaste veckan:

  1. Morgan Schneiderlin är såld till Everton.
  2. Memphis Depay är såld till Lyon.
  3. Wayne Rooney har gjort 250 mål.

Morgans avsked gör mig aningen putt. Inte med tanke på hur han sett ut i United, utan för att han egentligen borde ha sett annorlunda ut. Han föll helt enkelt i fällan som en del gör. Han var en av dom som såg bättre ut MOT United än MED. Vi har fler exempel: Alan Smith, Marouane Fellaini, Dion Dublin, Bastian Schweinsteiger och Jeppe Blomqvist är andra exempel, så han slipper åtminstone ensamheten. Här ska vi dock minnas att det krävs att man inte är på nivån man var MOT United utan MED. Annars räcker det inte. Good isn’t good enough. Morgan var egentligen aldrig riktigt dålig, eller ens dålig. Han var ungefär som han alltid varit, men det håller som sagt inte.

Därmed inte glömt att han var en av alla som använts – säkert även av mig – som jag inte kunde irritera mig på. Han var en sån vars namn när det dök upp i startelvan möttes av ett ”ja, det är nog inte så tokigt” ungefär 100 procent av gångerna. Problemet med honom är att hans mer anonyma Carrickagerande sällan ledde till någonting som skulle kunna likna en Carrickkult. Han har ju kvalitéer, grodätaren, men det hade ju Bébé och Bellion också.

Så slutsatsen blir ett lakoniskt konstaterande: Han borde ha varit bättre. Han kunde också ha haft turen att komma in i ett annat läge av förhållande United-och-dess-spelare. Tajming kan vara allting i så många avseenden i livet.

”Drömfångaren” Memphis goodbye skiter jag egentligen fullständigt i eftersom jag är så besviken. Jag är mest irriterad över att han hade så stora lår och därmed inte alls var så snabb som man trodde i fotbollskontext. Och att han i princip var nöjd över att ha fångat sin jävla dröm när han sajnat för United. Han hade inte skallen med sig. Han sa att han hade det, men det hade inte. Han rappade.

Jag skrev när han var klar att: ”Det finns alltid uppenbara risker med att ta en 21-åring från den holländska ligan och flytta honom till en av världens bästa ligor och ta för givet att han ska lyckas där också. Samtidigt ger Memphis intrycket av att vara en personlighet som har det som krävs: Jävlaranammat, fysiken, snabbheten – och kanske framförallt – bandet till Louis van Gaal.”

Det sista hade jag fan ingenting för. I stället kom han till England och installerade M7-nackskydd på sina Rolls Royce som han körde till ungdomsmatcherna. Roy Keanes blodtryck i det läget hade varit lika roligt att se som att se den alltigenom sorglige figuren Kent Ekeroths min när han insåg att han blivit filmad medan han plockade fram järnrör för att vara tuffare än han någonsin är.

Och så över till det som givit störst eko över denna del av universum.

Wayne Rooneys rekord är så klart värt att uppmärksamma. Det var ju oundvikligt att grabben som var en av världens mest spännande – och bästa – anfallare en gång tiden skulle fixa det förr eller senare med tanke på att han snart har varit i klubben i 13 år. Samtidigt är ju 250 delat på 13 bara 19 så man kan ju faktiskt undra varför det tagit så lång tid? Eller så kan man låta bli det. Allting handlar om vad man vill uppnå. Varför vill hen säga det hen säger?

Som de flesta av er vet har jag ungefär 250 andra Unitedspelare framför Wayne Rooney på min lista över favoritlirare i klubben. Så klart handlar det om listan över dem jag älskar mer än honom. Men ska jag stänga av hjärnan – åh, det var skönt som satan – så är ju pojken givetvis med på åtminstone topp 14. Han har en karriär som egentligen saknar motstycke i brittisk fotboll på så många sätt, och samtidigt är han ingen självklar legend i mina och många andras ögon av lika självklara ögon.

Medan jag i svaga stunder ”hoppats” att Sir Bobby ska kliva av den jordliga scenen innan Rooney passerat hans rekord har jag så klart egentligen inte varit allvarlig i de ”förhoppningarna”. Eller? Nej. Klart han ska ha en skopa kärlek för sin insats, Wayne, även om det tagit lite tid. (Men frågan kvarstår: Hur länge ska United leva i det förflutna? Nu har han ju nått den gräns ”alla” i affärsverksamheten ville att han skulle nå så att Nike skulle kunna kötta ut sin logga överallt – och vad återstår då? 1-1-mål på tilläggstid mot Stoke i all ära, men vi borde så klart kräva mer av en lirare som har tre mille i cash money på sin lönespec varje vecka. I alla fall i dag.)

250 baljor skojar vi inte bort, oavsett hur lång tid det skulle ta att göra dom (och att försöka skoja bort dom).

Han var magnifik en gång i tiden, Wayne. Kanske ända fram till 2011. Inte många av oss födda före 2011 kan skryta om det.

Det måste vi ge honom.

Men allt har sin tid.

2 | Memphis, Rooney, Schneiderlin | permalänk

Stoke it is.

Okej. Stoke alltså. Känner spontant att bitterheten över att the dippers dödade vår winning streak faktiskt inte nått så katastrofala höjder ändå. Vi är trots allt obesegrade i 16 matcher nu, sett till alla cuper och turneringar. Matchen mot Liverpool var såklart inte på något sätt den bäst genomförda vi skådat, och resultatet blev ju också därefter. Inspirationen var det dock inget fel på, och matchen innehöll det enda jag saknar mer än avgöranden på Fergie-time, doubles och trebles: ELDEN.

Det var tio sinnessjuka sista minuter mot Liverpool och det tar jag med mig till Stoke idag. Att likgiltigheten är borta. För finns det något värre än att se United och inte känna någonting? Det är en tomhet värre än något annat jag upplevt. Men det verkar vara borta nu. Vi lever igen.

Så. Stoke borta. För bara något år sedan var det helt klart en av säsongens värsta matcher för mig. Upplever dock nu mer och mer att Stoke idag inte är detsamma som Stoke för 2-5 år sedan. Och trots att de idag är ett betydligt bättre (och framförallt roligare) fotbollslag är det inte riktigt samma tungjobbade gäng som före Hughes. Utöver detta har de i nuläget ett par skador, och dessutom några spelare iväg med sina respektive landslag. The stage is set for United.

Mourinho gjorde dock inte mycket väsen av vår medvindseufori på presskonferensen senast. Dock konstaterade han att vi intar Stoke City med fullt manskap, förutom Bailly då som återigen är iväg på international duty. Har personligen snart gett upp allt hopp om att någonsin få se Shaw igen, men vi vet i alla fall nu vem som är världens bästa högerback.. fråga Mourinho annars 😉

Väljer som vanligt (pågrund av pågående jinx) att inte spekulera i någon konkret elva, men tror inte det blir extremt många ändringar idag gentemot matchen mot Liverpool. Gissar att om det över huvud taget sker någon markant ändring någonstans så blir det i så fall i ligacupen mot Hull eller FA-cupen mot Wigan, då vi återigen har ett tight matchschema framför oss. Kul!

Och ja, jag borde kanske säga några sista ord i farväl om Schneiderlin och Memphis. Har kanske egentligen inte mycket att säga om någon av dem, men för sakens skull. Schneiderlin gjorde extremt lite/inget avtryck alls hos mig, och jag tror helt ärligt att jag inte hade märkt någon skillnad om United hade sålt honom i smyg. Sad but true.

Memphis, å andra sidan, var det ju lite större hype kring. Åtminstone när han kom till klubben. En sådan man hoppades skulle ta en to the moon and back men det hände liksom aldrig. Tror absolut att Memphis kan göra bra ifrån sig i andra klubbar framöver, men helt uppenbart inte rätt för United. Ganska likgiltig när det gäller honom också, to be honest.

Men! Låt oss nu återgå till dagen och matchen vi har framför oss. Med all förhoppning fortsätter vår förlustfria streak med en vinst den här gången. Och låt för Guds skull Rooney göra det där målet. This is the one.

0 | Bailly, Memphis, Mou, Rooney, Schneiderlin | permalänk