Tämligen enkla 3-0-segrar växer inte på träd nuförtiden. 

Speciellt inte med tre U21-spelare som härförare. 

Tyvärr kan Uniteds övertygande vinst smolkas av skadan på stackars Lisandro Martinez. 

Vackert:

• Kobbie, Rasmus och Alejandro. Tre nutida och framtida stjärnor och förhoppningsvis bärande spelare i United. 
• Dansken var strålande i CL i höstas men hade en trögare start i ligan: Nu mål jämt och mot West Ham var det hög klass på aktionen. 
• Garnacho har i det tysta blivit given i startelvan och det börjar bära frukt på allvar. Argentinaren trivs med stora ytor, som efter paus i går. 

Unitedklass:

• Licha. Det skulle vara en så oerhört sorglig situation om argentinaren visar sig vara svårt skadad. Men ten Hags ord efteråt och Lichas egen reaktion sa en hel del. Fram tills knät vred sig var mittbacken en av planens bästa spelare. Minns att Anderson spelade vidare med ett trasigt korsband, så det är tyvärr inte uteslutet att Martinez drabbades av det värsta. I så fall en pyrrhusseger som heter duga denna söndag…
• Diogo Dalot gör sin bästa säsong i United och jobbar sig så sakteliga upp mot att bli en stabil högerback. Fortfarande mycket bättre offensivt än defensivt, men mot West Ham höll han hyfsat rent bakåt på sin kant och blocken på Bowens friläge var matchens bästa defensiva manöver. 
• Casemiros brytning i samband med 1-0. Det är så vi är vana att se brassen dominera centralt. Mera sånt, tack! 

Room for improvement:

• Det egna bollhållande spelet. Fortfarande spelar United på ett sätt där man vill överraska motståndarna och ställa om (återerövringarna första halvtimmen var briljanta). I det uppställda blir det fortfarande statiskt och lättläst. 
• Bruno Fernandes. Sparkapitalet där! Portugisen har blandat och gett den senaste tiden och har en nivå till att bjuda på.

Icke Unitedklass:

• Harry Maguire var tillbaka i förstaelvan och även om han inte gjort bort sig särskilt ofta finns det ständigt latent hos ex-kaptenen. Och mycket riktigt: Två av West Hams bästa chanser efter paus var till största del hans fel. Nu lär vi dock få se honom resten av säsongen om Licha är borta. 

Sist:

• Visst känns det märkligt att United bara spelar en match i veckan typ hela våren? Frågan är om det gynnar eller missgynnar laget. Facit lär vi inte få förrän i april-maj. 
• Aston Villa borta på söndag står näst på tur. Då lär ten Hags “nygamla” United få bekänna färg. 

Bästa startelvan, bästa halvleken – bästa upplösningen..

Uniteds kväll på Molineaux slutade på det ultmata sättet: Sent drömmål av en egen ung spelare som tagit oss med storm de senaste månaderna. 

Kobbie Mainoo, 18, fick miljoner fans världen över att enas i ett unisont glädjevrål.

Enastående:

• Matchen! Inte bara för att United gjorde sin bästa halvlek på ungefär ett år utan för att manus skrevs för just den avslutningen. Och även om en trygg 3-0-vinst egentligen alltid är att föredra är ett 4-3-mål i 90+7 svårt att toppa. 
• Kobbie. Alltid. Inte bara för hans konstnummer i samband med målet, utan för att han som 18-åring med så lite erfarenhet inte borde vara så trygg med boll och i positionsspelet. 
• Första halvlek, som sagt, var det bästa vi sett av United på minst ett år. Med lite mer flyt, koncentration och fokus hade 5-0-ledning inte varit helt uppåt väggarna i paus. 
• Nu har vi gjort lika många mål som Luton! 

Hög Unitedklass:

• Försvarsspelet första halvlek. Wolves hade i princip ingenting. Kan det ha att göra med två världsmästare som mittbackar? Lisandro får bara inte vara skadad igen då han kanske är Uniteds enskilt viktigaste spelare. 
• Vi ska inte heller glömma bort 2020-talets Denis Irwin. Luke Shaw sköter oftast vänsterkanten på egen hand (Rashford är inte särskilt sugen på att jobba hem) och ger en enorm trygghet till laget. 
• Rashford må – med all rätt – vara ifrågasatt. Men hans 1-0 var superbt. 
• Scott McTominay är lika ifrågasatt han, men så länge han håller sig i motståndarnas straffområde är han välkommen att göra sina gästspel. Oförlåtligt av Wolves att lämna honom ensam där. 
• Omari Forsons bidrag i samband med Kobbies magi. Ännu en egen talang. 

Inte i toppslag:

• Bruno Fernandes hade en ytterst tung afton. Kaptenen kunde (borde) ha gjort ett par mål och dessutom var hans “passning” till Garnacho i slutet av första halvlek en av de sämsta som slagits under 2000-talet. Samtidigt får man ju ta det onda med det goda när det gäller en högriskspelare som Fernandes. 
• Casemiro körde en bensax efter tre minuter och sen var han 5/10 resten av matchen. Han ser fortfarande trött ut, defensivt, brassen. Offensivt är han fortfarande ett hot. 
• Vi kan väl alla vara överens om att Andre Onana – som åkte till afrikanska mästerskapen, stod en match, släppte in två mål, räddade noll skott och åkte hem igen – inte ingjuter förtroende. Nu har han snart ett halvår i klubben och jag har större förtroende för Altay som stått i 90 minuter. 

Katastrof:

• Antonys inhopp. En bilkrasch från början till slut. Måste varit sista gången han gick före Amad. Jag börjar mer och mer tro att han är den sämsta värvning United gjort. Någonsin. 
• Straffbeslutet. Horribelt på så många sätt: Okej att domaren på planen lurades av fallet, men när det sitter domare och kör repriser på repriser och konstaterar att “det där var helt rätt” så är någonting helt galet. Så tacksam att VAR inte finns i svensk fotboll. 
• Man ska inte kunna bli kontrade på efter en hörna i 90+5 när man är i ledning. Det ska inte vara möjligt. 

Sist:

• West Ham på söndag. Kampen om sjätteplatsen går oförtrutet vidare. Med den här startelvan kan vi mycket väl nå Europa League!  

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9.

8) Fred – 600 miljoner, Shakhtar Donetsk 2018

Ryssland för sex år sen var visserligen inget drömland då heller, men det var inte förbjudet att hämta spelare därifrån på den tiden så Uniteds magnifika scoutingstyrka tänkte att 600 miljoner var en fullt rimlig ersättning för Frederico Rodrigues Santos, eller Fred som han gillar att kalla sig själv. 

För att citera Mikael Wiehe:

“Är det verkligen Fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

Det var det verkligen inte.

Brassen lämnade fem år senare klubben och det var sannolikt bara han och hans närmaste som tyckte att det var ett orimligt beslut. Vi andra tyckte inte bara att inköpet var galet utan även det faktum att han och Scott McTominay var Uniteds centrala maskineri under så lång tid. Fred var en spelare som i princip aldrig excellerade åt det positiva hållet (bortsett från en dribbling som var en av de mer oväntade jag sett). Visst, han såg energisk ut och det går inte att ogilla honom som person. Men Manchester Uniteds A-lag är ingen social verksamhet så att den ständigt inkompetenta ledningen valde att punga ut mer än en halv miljard (plus löner och arbetsgivaravgifter och pension) för brassen var inte bara väntat, utan också oförlåtligt.

Back in the days, och nu snackar vi Roy Keane-days, brukade spelarna i United behöva nyförvärv, inte bara för att förstärka laget utan för att ge de ordinarie spelarna lite sparkar i röven varje sommar. Nuförtiden kommer nya spelare in och bara tar plats, utan att egentligen vare sig förstärka eller förbättra de ordinarie i startelvan. Fred hade sina styrkor: Han kunde bjuda någon 7/10-match ibland och kunde dessutom hitta rätt med något fluke-mål, men för den summan, och med så många starter förväntade vi oss åtminstone det dubbla i både prestation och utfall. Nu fick vi någon som sprang lite upp och ned och aldrig verkade hitta sin position riktigt (precis som en viss Anderson).

Samtidigt har inte United någon stark brassetradition, så att Fred också skulle läggas till samlingen mediokra/misslyckade förvärv från Sydamerikas Portugal är inget som förvånar.

Däremot kan man ju gilla att personen Fred lyckats få vinna så mycket i en liga som är mer på hans nivå, som den turkiska.

I United: För alltid en leende megaflopp.

Mål av anfallare, inte förlust och comeback för Licha Martinez.

Samtidigt ska vi erkänna att ett skadeskjutet Tottenham var det bättre fotbollslaget i 2-2-mötet på Old Trafford.

Så Sir Jim Ratcliffe kan knappast ha varit euforisk efter sin första match på OT efter att affären offentliggjorts.

Tillfredsställande:

• Anfallarna som hittade rätt. Som vi har längtat efter att få se två offensiva pjäser leverera i en och samma match. 
• Lisandro Martinez återkomst efter fyra månader. Måtte han få hålla sig frisk. Argentinaren kan vara skillnaden på utfallet i slutdelen av säsongen. 2024 års största jubel hittills (förutom mål) kan ha kommit när Licha klev in i andra halvlek. Som han har varit saknad!

Unitedklass:

• 1-0-avslutet från allas vår favoritdansk höll hög klass. Det borde vara vardagsmat från en Unitedanfallare på Old Trafford, men det är det inte.
• Samma med Rashfords avslut (poäng flera matcher i rad!). Han gjorde ingen strålande match totalt sett, men 2-1-målet var stiligt.
• Kobbie. Som så ofta helt ensam mot tre motståndare på mittfältet, men genomgående ytterligare en habil insats av tonåringen.

Inte okej: 

• Under ungefär tio års tid har United sett ut som att man inte kan göra mål på hörnor och att man när som helst kan släppa in mål på hörnor. Mot Spurs hade man tur att det bara blev ett bakåt. 
• Minns ni Højlunds fasthållning på Rodri i derbyt? Udogies på Garnachos var samma princip, men icke då. Jag förstår ten Hags “jag är van”-inställning efteråt. Det saknas konsekventa bedömningar från domarhåll. 
• Andra halvlek. Noll avslut på mål, knappt några touchar alls i Spurs straffområde. Och det märktes tydligt redan tidigt att Eriksen mest var en passiv åskådare i matchen: Vad gör då ten Hag? Plockar in Scott McTominay… Frågan är varför Casemiro var på bänken när han inte ens klarade en halvtimme. Samtidigt var skotten den ende som avslutade mot mål sista 45. 
• Apropå Scott: Han får inte missa det där läget i slutsekunderna. 

Framtiden:

• Det duggar inte direkt tätt med matcher för United nuförtiden och det är på ett sätt ganska skönt då man slipper matchångesten. Men nästa gång det är matchdag ska vi väl inte behöva vara orolig, med tanke på att det är antingen Eastleigh eller Newport på andra sidan. Eller?
• Uniteds business så här långt i januari är bara spelare ut, som Donny, Hannibal, Sancho, med flera. Får vi inte ens någon Wout-typ?  

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går. 

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget. 

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic.

Nu har turen kommit till en belgisk vagabond.

9) Romelu Lukaku – 1 miljard, Chelsea 2017

Belgaren tog sig om inte förr så verkligen in i Unitedfansens medvetanden i samband med Den Gamles episka avskedsföreställning i Birmingham när United lirade 5-5 mot West Brom och hans hattrick förstörde skottens epilog.

Sen lyckades han ganska väl även i Everton innan José Mourinho övertygade den osannolikt inkompetenta värvningsledningen i United att öppna på miljardplånboken för att värva honom.

Och det såg ju så bra ut till en början. Lukaku smällde in 10 mål på sina första 9 matcher – till och med bättre än en viss Sir Bobby – och United såg ut att ha fått en värdig ersättare till Wayne Rooney (som gick motsatt väg samtidigt som Lukaku ankom Old Trafford). 27 mål under första säsongen kan inte heller ses som en katastrof, men sen …

Säsongen 2018/2019 började eländet som senare samma säsong skulle sluta med att han försvann lika snabbt som han kom. Hans betongfot visade sig allt mer och så började han sura när polaren fick sparken och norrmannen kom in. Det blev långt mellan både målen och matcherna. När säsongen var över gjorde han någonting jag inte kan minnas en Unitedspelare ha gjort, vare sig förr eller senare, och vägrade komma tillbaka till Manchester efter sommaruppehållet. Han hängde med sitt Anderlecht och tänkte fan inte återvända till Carrington. Oförlåtligt och obegripligt.

Självklart gjorde United allt för att bli av med honom och tacksamt nog var Pirelliklubben i Milano villig att hosta upp hundratals miljoner för belgaren, så nettoförlusten för United blev inte enorm.

Däremot är hans två säsonger i klubben en sorglig påminnelse om hur fel det blir när fel manager får välja fel spelare. Lukaku är bevisligen en spelare som kan göra mål: Det vittnar om inte annat hans briljanta landslagsfacit om. Samtidigt är han också en spelare som verkligen inte har någon kontinuitet på den högre nivån att komma med. Han gjorde över 18 ligamål en enda av sina 9 säsonger i Premier League med fyra olika klubbar (i Inter var han briljant de två efterföljande åren efter att ha lämnat Old Trafford) och i United minns man mest hans horribla förstatouch och begränsade spelförståelse.

Vad han gör i dag? Han sitter på bänken i Roma. Vem som coachar honom?

Yes, så klart.

Sista chansen att ta en buckla: Då skickade ten Hag ut det bästa han hade mot Wigan.

Resultatet?

Mer än 30 avslut och en lugn och trygg 2-0-vinst. 

Annars var det mest roliga vilket motstånd som väntar i nästa runda av FA-cupen.

Skönt:

• Att ändå till slut kunna se en match där man inte kände att United kunde förlora matchen när som helst. Trots att Wigan hade den bästa målchansen inledningsvis och stack upp några gånger, så dominerade United totalt. Precis som man förväntades göra, men som man inte kan ta för givet längre. 

Unitedklass:

• Kobbie Mainoo fortsätter att vara lagets kanske bäste spelare, sett till förväntningar, ålder och erfarenhet. Så mycket lugn och spelsinne kombinerat med spelskicklighet för en tonåring.
• Antalet avslut. Kul att se!
• Omari Forson. Ytterligare en yngling från akademin att lägga till i historieböckerna om debutanter i A-lagssammanhang. 
• Diogo Dalots avslut. Bara att skryta med inför sina offensiva kollegor resten av träningsveckan.

Håller fortfarande inte:

• I sann Unitedanda finns det alltid någon eller något hacka på, och det ska “gärna” vara en av de egna. Förr om åren var det Darren Fletcher som ofta fick bära hundhuvudet – på senare tid är det Scott McTominay. Nu är det inget skotskt specifikt, men faktum kvarstår: Vi är många som undrar vad McTominay gör i detta lag. Skillnaden mellan honom och hans mittfältspartner Mainoo är milsvid. När skotten inte heller ens träffar mål med en handfull avslut blir det än mer obegripligt.
• Över 30 avslut, men ynka 2 mål. Anfallarna har en av de minst produktiva säsongerna i mannaminne.

Frågetecken kvarstår:

• Rasmus på topp hade ingen toppmatch. Dansken fortsatte att ofta ha en mittback i ryggen (hans spelstil går ut på det?) men när han inte gjorde det var han ofta fel i situationerna. Samtidigt är det inte den lättaste uppgiften att vara ensam striker när man har Rashford och Garnacho, inte fotbollsvärldens minst själviska spelare, på varsin kant om sig. 
• Varför väntade han så länge med bytena? Och varför sattes Pellistri in sista fem? Ytterst märkligt. 

Sist:

• Förstå vad nervöst för Newport och Eastleigh att köra omspelet och veta att Manchester United väntar – på hemmaplan! – i nästa omgång. Kanske inte det bästa ekonomiskt, men upplevelsemässigt det största de flesta av spelarna någon gång får uppleva i sina karriärer. Saker att älska med FA-cupen. 
• Brunos straff var inte världens största överfall, men det var likväl straff. Givetvis ska det dock diskuteras in absurdum om kaptenen filmade eller inte. United är 2024 fortsatt det mest diskuterade fotbollslaget i England. Underbart!