Han är pappa, sambo, mångmiljonär, fotbollsproffs och beundrad av miljoner människor. Ändå är han så förbaskat orolig för någonting.
Ni vet hur han alltid rynkar ögonbrynen och ser ut som om hela världen håller på att rasa samman. Den där blicken är aldrig nöjd med någonting. Oavsett om det är vid 0-0 i början av en match eller vid 5-0-ledning i slutet. Är han fundersam på vad som håller på att hända med hans älskade klubb? Är det något som gnager utanför planen? Tänker han på livet efter fotbollen och vet inte vad han ska göra? Vad är det som trycker honom? Jag har ingen aning, men fick jag chansen skulle jag lägga armen om honom och säga att allt är okej.
För i söndags visade Giggs att det inte finns någon anledning att vara arg slash besviken på någonting. Jag kan inte påminna mig att jag sett Giggs spela innermittfältare i en viktig match tidigare. Men killen med Manchester Uniteds mest ledsna look är unik. Nu har han sprungit upp och ner, kors och tvärs, fram och tillbaka på kanterna på Old Trafford i hundra år, spelat forward, hoppat in som vänsterback och nu vikarierar han som innermitt. Han blir 33 i november och fan vad jag kommer att sakna honom i Unitedtröjan.
Det snackas om den tunga tiden efter Cantona, post-Beckham-eran och hÃ¥let efter Keane. Det är tomrum som man kan skotta igen med en ihÃ¥lig plastspade. I alla fall om man jämför med den svarta grop Giggsen kommer att lämna efter sig. Old Trafford-publiken har sett en Ryan Giggs – och nÃ¥got liknande lär de aldrig fÃ¥ se igen. Han personiferar allt det United stÃ¥r för; snabbhet, teknik och en fantastisk förmÃ¥ga att underhÃ¥lla medspelare och publik.
Jag minns en landskamp mellan Wales och Västtyskland i början av 1990-talet när Giggs gör en dribbling som inte ens gÃ¥r att försöka härma i slow-motion (jag försökte fantastiskt mÃ¥nga gÃ¥nger). I övrigt minns jag inte sÃ¥ mycket frÃ¥n den tiden. Det säger rätt mycket – bÃ¥de om mig och honom.
Lee Sharpe som konkurrerade på samma position var raka motsatsen. Alltid ett leende. Och det är kanske där man hittar anledningen till Giggsys bekymrade min. Den beryktade festen där Sir Alex åkte hem till Sharpe och kastade ut alla, för att sedan skälla ut de båda, kan vara anledningen till walesarens tunga axlar. Sharpe fortsatte att spela och vara glad, medan Ryan fortsatte att se ledsen och skyldig ut.
Ni vet vem som fortfarande är proffs.
Men faktum kvarstÃ¥r: Min favorit är pÃ¥ väg att äntra de sista stegen pÃ¥ karriärsstegen – och det smärtar. Fast dÃ¥ sÃ¥na ögonblick som när hans frispark hittar Ferdinands skalle inträffar spolas dom tankarna rakt ner i slasken. DÃ¥ dansar jag framför tv:n pÃ¥ jobbet, fÃ¥r den enda grattissignalen frÃ¥n pappa pÃ¥ mobilen, ser inga hinder, inga jobbiga dagar där man ska upp halv sju och lämna in biljäveln som nÃ¥gon idiot krossat en strÃ¥lkastare pÃ¥, inga problem alls.
Då är det bara Ryan Giggs och jag. Utan bekymmer.
Mats Svensson är sportjournalist på Tidningen Folket i Eskilstuna och benhård Unitedsupporter. Är 27 år och har följt United sedan Jesper Olsen huserade på kanten under 1980-talet. Herr Svensson kommer då och då att bidra med intressanta krönikor till hemsidan. Ett stort tack till Mats från MUSS-redaktionen!
Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]