MUSS.se / blogg

”Det här är till stora delar en Championshipelva” var min första reaktion när jag såg Solskjaers startuppställning mot Burnley.

Efter 90 minuters spel på Old Trafford är jag inte mer övertygad om att det här laget är på en högre nivå än så, ibland, dessa dagar.

Det här är skamligt.

Det är beklämmande.

Det är sorgligt att behöva uppleva.

Magnifikt:

• Att anti-Glazerssångerna ekade inte bara på Old Trafford utan ur tv-apparaterna världen över. Problemet, det överhängande, ligger givetvis som alla vet, hos ägarna.

Alright:

• Matics passningsspel i första halvlek.
• Aron Wan-Bissakas offensiv i densamma.

Fruktansvärt:

• Det vi såg på Old Trafford. Visst, det finns ursäkter som skador och annat (vad det nu kan vara), men det är ingenting annat än skamligt att en av världens rikaste klubbar kan stå för den här insatsen. 34 poäng på 24 omgångar är så horribelt att man knappt tror sina ögon. Spelmässigt var det ingenting efter att United hamnat i underläge som fick en att tro att de skulle vända underläget. Jag skrev på Twitter att det här är det sämsta United jag minns i mitt liv och det ångrar jag inte. Visst, Louis van Gaals var tråkigare att se på, men de var bannemej inte sämre än detta. Och ni såg själva: Old Trafford lämnade arenan i drivor långt innan slutsignal. Det är ett tecken så gott som något.
• Fred, Pereira och Lingard har nu tillsammans (checkade Soccernet för er som undrar) avslutat över 120 gånger mot motståndarnas mål den här säsongen. Det har resulterat i två (2!) mål. Det är alltså tre mittfältare i United vi snackar om varav åtminstone två av dom oftast är med i de offensiva räderna.
• Det här är alltså fjärde säsongen i rad som United misslyckas med att besegra Burnley på hemmaplan. Kan ni förstå det?

Sist:

• FA-cupen i helgen. Har sällan varit så otaggad på att se en Unitedmatch som jag är inför den.
• Det var allt. Ta hand om er.

Ja, så här är det ju och det behövde vi liksom inte någon lathund på Anfield denna söndag för att få svar på: Liverpool är flera klasser bättre än United.

På i princip allting. Både på och utanför planen.

En ”hedersam” förlust är liksom ingenting man som supporter går och drömmer om. Men verkligheten tar ingen hänsyn till lagsympatier så det är bara att konstatera att resultatet var lika rättvist som väntat.

Även om man så klart hoppades att motivationen skulle kunna besegra klassen en sån här gång.

Med tanke på att förlusten kom som ett brev på posten så är dock uppgifterna om Rashfords långa frånvaro just nu någonting som smärtar mer, än utspelningen på Anfield.

Bäst:

• De Gea. Spanjoren rolled backed the years vid några tillfällen med ett par högkvalitativa räddningar och passade även på att visa ett hetsigt humör, som jag sällan – ens någon gång? – sett honom göra i samband med Liverpools första bortdömda mål. Och han sprang till och med ut från sitt eget straffområde!

Kan få ett gäng ryggdunkningar:

• Fred spelar med hög risk, men i det sällskapet han hade på Anfield stack han ut bland mittfälterna på ett positivt sätt. Kanske främst för att han var mittfältet på egen hand. Växt under säsongen, till min – och gissningsvis fleras – överraskning.
• Spelet i andra halvlek, efter Liverpools tidiga anstormning, visade att United trots avsaknaden av skärpa och klass ändå hade möjligheten att skrämma hemmalaget. Förstå vad en Rashford och Pogba i form då hade kunnat erbjuda.

Trist:

• ALLA vet att det inte kommer många lägen på Anfield och att man därför måste ta till vara på chanserna som kommer ens väg och vara fullt fokuserad när tillfällena dyker upp. Men icke så, tyvärr, denna gång. James hade två fina lägen i inledningen – men slarvade. Pereira hade flera chanser att lägga bollar – men slarvade. Martial …
• Ja, Anthony Martial hade Uniteds överlägset bästa chans när han, som så ofta brukar placera in bollen, fick för sig att ta i för drottning och fosterland och då drämde bollen över Alisson.
• Vi är 30 poäng bakom Liverpool. Trettio. Och vi är inte ens inne i februari.
• United saknar ju så uppenbart så många klasspelare på så många positioner att man baxnar. Varje Liverpoolspelare vet i (nästan) varje given moment var de ska lägga bollen, vilka spelare de ska markera, lägga in pressen, ta löpningarna osv. Oftast raka motsatsen till United, fortfarande.

Tillbaka till Carrington med svansen mellan benen:

• Aron Wan-Bissaka stod för en av sina mest förvirrade insatser i en Unitedtröja. Han brukar se vilsen ut vanligtvis, men det är ju mer hans uppsyn. Mot Liverpool var han osedvanligt uppe i det blå och lät sig till och med bli uppsnurrad på läktaren av planens vitaste garnityr.
• Andreas Pereira kan ju inte rå för att han blir uttagen, men hans begränsningar är ju fortsatt enorma. Han stannar upp anfallen, tar skott i fel läge, väljer passningar han inte borde välja alltför ofta. Det går liksom inte. Fortfarande en enorm gåta hur han kan spelas vecka ut och vecka in. Misstänker att han fortsätter att vara galet imponerande på träningarna.
• Om Glazers och deras lakejer hade några svansar att svaja med skulle den här matchen än en gång belysa detta faktum och vad som behöver göras. Men i stället lär de väl se en hedersam 0-2-förlust mot överlägsna ligaledarna som ”ett fall framåt”…
• Den eller de som fick den lysande idén att sätta så korta spelare som möjligt mot en av ligans bästa huvudspelare på fasta situationer. Tänkte de att Williams och Fred tillsammans är över tre meter långa?
• Oerhört fascinerande i slutminuterna var att en nyinbytt Dalot inte ens plockade en Henderson – som startade matchen – i en löpduell. Tror till och med att en krampande Shaw hade fixat det.
• Daniel James skulle må bra av några veckor som enbart inhoppare, med tanke på hur det sett ut de senaste månaderna. Mot Liverpool kom han än en gång (no pun intended) till korta.

Och det är måndag igen …

• Marcus Rashford, vår alldeles egne världsstjärna, sägs alltså vara skadad de närmaste två-tre månaderna. Som om det inte var illa nog med både Pogba och McTominay i rehabrummet. Och då har vi både FA-cupen och Europa League kvar att avhandla för att försöka få till en okej avslutning på säsongen. Utan dessa tre är det svårt att se dagsljuset.
• Med snart bara tio dagar kvar av transferfönstret har United just nu minus på in-och-ut-kontot. Fascinationen är inte lika stark som tidigare år, utan det handlar mer om en uppgivenhet – för så här ser det ut.

Fy fan, vilken tid vi lever i. Det är väl ingen som egentligen längre tvivlar på att Liverpool kommer vinna ligan i år. Trodde länge att jag aldrig skulle behöva se det hända under min livstid, men nu har vi alltså kommit dit. Det är inte mycket glädje jag kan uppbringa idag. Det är slutet på en era, en svidande påminnelse om vårt eget förfall, och ytterligare en käftsmäll som väcker en till en verklighet där Alex Ferguson inte längre kan knock them off their perch.

Så det vi har att spela om idag är dels tre poäng och ambitionen att nå en topp fyraplacering, och dels att Liverpool fan inte ska gå igenom denna säsong obesegrade. En motivation så god som någon i nuläget, antar jag. (Japp, det är sorgligt egentligen, men detta är vad United post-Fergie reducerat mig till).

Glädjande är också att Ole fortsätter restaureringen av truppen. Ashley Young blev näste man att lämna, och har förhoppningsvis en bra tid framför sig i Italien. Young har fått mycket kritik de senaste säsongerna, både från fans och etablerad media, men om man ska vara ärlig så är han långt ifrån den enda som inte levt upp till forna dagars glans, och absolut inte den mest underpresterande i truppen. Givetvis är det helt rätt för honom att lämna, och med facit i hand borde det kanske skett redan för typ två säsonger sedan, men det är ändå med ett styng av sorg i hjärtat som man ser honom gå. Ännu en liten del av det gamla United som faller bort.

Någon annan som fallit bort, om än mer tillfälligt tack och lov är Marcus Rashford, som inte finns med i truppen idag. Det kändes illa nog med skador på spelare som McTominay och Pogba, men att mista Rashford mot ligans tuffaste motstånd känns verkligen inte bra. Nu blir det istället Martial vi får förlita oss på.

En förmodad startelva härifrån skulle kunna bestå av: De Gea, Williams, Maguire, Lindelöf, Wan-Bissaka, Fred, Matic, Lingard, James, Martial, Greenwood.

Det finns inte mycket att säga idag. Vi vet vad vi har framför oss och vi vet hur det kan sluta. Nu blir det att fortsätta uppladdningen, i mitt fall med damerna som just nu möter Spurs, och samtidigt hoppas på en vinst ikväll. Det skulle göra denna säsong lite mindre smärtsam.

Man njuter mer när de här matcherna kommer nuförtiden, va?

4-0 var lika kassaskåpssäkert som siffrorna visar, och de egna offensiva produkterna stod för delikatesserna tillsammans med den (nåja) gamle filantropen från Burgos.

Fenomenalt:

• Marcus Rashfords fantastiska form och säsong fortsätter. Redan innan de två målen mot Norwichs syntes det att den unge britten var het. Han dribblade, sköt och hittade löpningar som han gör när han är i ordentligt slag. Det är ju helt sjukt att grabben redan bränt av 200 matcher för United. Fortsätter han i det här tempot är han också upp på topp 20 av mesta målgörare för United redan nästa år. Ever. Wow.
• Det var väl inte bara jag som tänkte ”han sätter den i bortre” när Greenwood fick bollen? Så underbart att ha en spelare som får pulsen att gå upp bara när man ser honom få bollen i rätt lägen.
• Juan Mata har haft en mager säsong, både spel- och poängmässigt. Men Norwich blev en härlig påminnelse om vilken delikat spelförståelse och vänsterfot som fortfarande finns i veteranens repertoar. När han får utrymme och löpningar framför sig kan det bli så.
• Brandon Williams må göra till synes enkla misstag då och då (vilket är helt förståeligt), men helhetsbilden är givetvis att ynglingen numera är otvivelaktig etta som vänsterback. Fixade straff, missade öppet mål – det är en helt annan offensiv till vänster än det är till höger i United nowadays.

Unitedstandard:

• De Gea stod i princip sysslolös matchen igenom för ovanlighetens skull. Avstånden mellan nollorna har varit alltför långa för att det ska kännas ”normalt”. Men att spanjoren fortfarande brinner för både nollor och United märktes när han räddade Cantwells (som överreagerade som om De Gea gjort en utomjordisk insats) och Norwichs enda riktiga chans i slutet av första halvlek.
• Maguire var som genom Guds försyn tillbaka på planen, och trots en del tveksamma insatser, såg han och – framförallt – Lindelöf till att hålla Norwichs tonåriga anfall kort.
• Okej, det var inte på en direkt hörna, men det var ändå i samband med en sådan som United gjorde mål. Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag såg Martial gå upp och nicka in bollen.
• Arbetsinsatsen var härlig att skåda, och att den verkligen höll i sig matchen igenom. Spelarna ville fortsatt framåt och låg på Norwich och pressade, trots den stora ledningen. Härligt!

Tveksamheter:

• Jag kan inte hjälpa att fortfarande vara tveksam till Andreas Pereira. Visst, han hade sina stunder i går, med fina framspelningar (minns när han gav Williams tom kasse), men han väljer så ofta fel alternativ.

Sist:

• Ingen Young i truppen. Ingen Lingard i truppen. Nu ska vi inte dra enorma växlar av det, men det minskar ju knappast sannolikheten att kaptenen de facto är på väg bort från klubben. När det gäller Lingard återstår det väl mer att se, först och främst om uppgifterna om att Raiola och han skakat tass stämmer.
• Missnöjet med ägarna och herr Woodward vädrades högt och tydligt världen över på Old Trafford denna gång. Och detta i stor Unitedledning, vilket gav sångerna extra emfas.

Katten lekte med råttan och så var drömmen om en cupfinal på Wembley i vår plötsligt så nära döden man kan komma.

City mosade United i en halvlek och det var smärtsamt att uppleva.

Tacksamt:

• Bara 3-0 efter första 45. Det kunde ha varit 6-0. Så vidrigt var det och gav otäcka flashbackar till 2011.

Litet jippi:

• Reduceringsmålet var oerhört tjusigt och extra fint att det var två hemmaodlade anfallare.
• Rashford som kapten i ett derby på hemmaplan var ju också oerhört vackert.

Fängslande:

• City kom alltså till start utan både Jesus och Agüero och med en Sterling helt ur slag i avslutningslägena – och körde ändå över United totalt under första 45. Under en lång period i första halvlek fick inte United låna bollen överhuvudtaget.
• Och detta efter att United, som så ofta, inlett lovande första 10-15 med fin press och några halvchanser. Jag förstår inte hur det kan vara så ofta förekommande att man (i alla fall jag) sitter och är orolig när United startar bra, eftersom man vet att det kommer att vända. Nu kom ju vändningen via ett näst intill ostoppbart drömmål, men ändå.

Uschanbuschan:

• Tredje raka utan seger för United, som alltså är utan vinst 2020.
• Som om inte det var nog har vi väl haft typ två avslut på mål de senaste två matcherna.
• Egentligen att slå in en öppen dörr här: Men ett mittfält med Fred-Pereira och ett mittlås med Lindelöf (hur trött såg inte han ut efter att typ startat varje match hela livet?) är det inte plättlätt att vinna matcher. Titta också på hur Uniteds offensiv såg ut med den oduglige Lingard centralt och en helt-ur-slag-walesare på ena kanten. Jämför det med Silva-Mahrez-De-Bruyne som har som specialitet att hitta genomskärare framåt, medan Unitedspelarna har som specialitet att hitta genomskärare hemåt.
• Lindelöf, ja. Han åker lika mycket berg- och dalbana som fansen, men till skillnad från oss gör han det på planen. Från att ha varit hackkycklig till att ha blivit den mest stabile mittbacken till denna mardrömsinsats defensivt (offensivt, efter paus, fick vi åtminstone se några exempel på hans fina passningsfot). Svensken verkade extremt förvirrad av det faktum att City inte använde sig av en renodlad anfallare och stötte i fel lägen och halkade i desamma. Vid 2-0 startar anfallet med att han nickar in bollen i banan och vid 3-0 ligger han halvvägs inne på Citys planhalva, av någon outgrundlig anledning.

I övrigt:

• Det var verkligen ett fint ögonblick i spelargången innan match när Manchesters egen Marcus Rashford skulle leda ut laget som kapten för första gången och De Gea gibbonplockar något skräp ur hans hår. Kärlek.
• Phil Jones fortsätter vara den stora driftkuckun i United, men förutom att han faktiskt var minst dålig av mittbackarna i dag så tycker jag lite synd om honom. Missförstå mig rätt, men hans dagar i klubben – och på hög nivå? – är ju sedan länge räknade så det är nästan taskigt att starta honom. Lyteskomiken blir ju liksom oundviklig när han åker upp läktaren via Kevin De Bruyne och i slutminuterna drabbas av kramp. Som mittback. Jag vill inte ens skälla på honom längre.
• Oj, vad tröttkört United såg ut under slutdelen av matchen. Frågan är hur mycket piggare de kommer att se ut redan på lördag?