Som om varje närkamp vore hans sista

13 raka. 

Manchester United på Old Trafford är inte bara svårslaget just nu – det är omöjligt att vinna på Sir Matt Busby Way numera.

2-1 mot Crystal Palace var dessutom en sån där extra skön vinst med tanke på det som hände sista delen av matchen. 

Briljant:

  • 2-0-målet var extremt vackert. Tiki-taka hela vägen med 400 passningar innan Rashford – så klart! – styrde in bollen. Vår egen favoritmålskytt klarar sig lika bra som spets som vänsterytter nuförtiden. 
  • Apropå det målet är det en underbar syn att se United – detta United! – ha en så rörelse och vilja, i både offensiven och defensiven. Skillnaden jämfört med 90 procent av fjolårssäsongen är som natt och dag. Ibland är det fortfarande oerhört svårt att tro att det här är i princip samma lag som för ett år sen.
  • Lisandro Martinez-Raphael Varane. Okej, det är inte Rio-Vida-klass än, men den här duon har åtminstone visat att den kan vara lika bra. Och precis som i den engelsk-serbiska varianten är det en elegant, brytningssäker passningsspelare och en all-in-med-känslorna-utanpå-lirare som kompletterar varandra utmärkt. Och precis som i fallet med Rio-Vida är det fajtern man älskar att se. Licha spelar verkligen som om varje närkamp vore hans sista. 

Finfint:

  • Freds ansvarskänsla sen landsmannen tvingats lämna planen. Gav allt i närkamperna, var tidig att upptäcka och ansluta till Antony-Schlupp-bråket. 
  • Sabitzers lilla gästspel i slutet kan knappast visa helt och hållet vad österrikaren kan erbjuda, men det erbjöd tillräckligt för att ge en inblick i vad han kan. 
  • Älskade Bruno Fernandes. Ingen spelare är viktigare för laget, totalt sett, än portugisen. Straffen var dessutom peak Bruno med det lilla trippandet åter tillbaka. 
  • Uniteds återerövrande av bollen (före utvisningen). Rappt, intensivt och effektivt. Laget har även en annan rörelse i offensiven än tidigare år. 

Illa:

  • Alltså, Anthony Martial vill så klart inte vara skadad (utgår jag från), men det är löjligt att han missade en match till på grund av det. 20 uteblivna är facit så här långt och det är så klart ohållbart. Snart Phil Jones-nivå, liksom. 
  • Att det ska behöva bli sånt totalt kaos “bara” på grund av en utvisning. Två klockrena chanser på två hörnor i rad ska inte behöva hända bara för att man är en man kort. 

Frågetecken:

  • David De Gea är redan en legendar i Unitedhistorien, men det finns en del av mig som säger att det kan vara läge att hitta en ersättare till honom nu till sommaren. Hans oförmåga att dominera sitt mål- och straffområde är inte hållbart i längden. Reflexräddningarna på linjen i all ära, men vi såg exempelvis en boxning som var helt onödig. Där behöver United en målvakt som plockar ner bollen och ger laget andrum under en intensiv press. 
  • Wout Weghorst ska alltså leda United mot framgångar i varje match från nu fram till och med maj? Tillåt mig tvivla. Visst, nederländaren har sina fördelar, framförallt i targetspelet, men hans långsamhet och oväntat svaga huvudspel kommer inte att avgöra några tajta matcher. En okej länkspelare, men inte mer. 
  • Hur kan en domare med den erfarenheten göra så många klara misstag? Andre Marriner sänkte Bruno med en armbåge och dömde en frispark till Palace i slutet av matchen som var så märklig att jag tappade hakan när jag såg den. 
  • Apropå Marriner så kan man ju undra hur han och VAR bestämde sig för att “bara” ta Casemiro för rött i uppståndelsen efter Schlupps påhopp på Antony? Vi såg Ayew slänga näven i fejset på Fred, exempelvis. 

Operation Rädda Våren

Andy Carrolls insats i den blåvita tröjan på Old Trafford i helgen var sensationell. Och då menar jag sensationell i rakt motsatt betydelse än den positiva. Den förre Liverpoolspelaren var så bedrövlig att man knappt trodde sina ögon. Nu hade ju det räckt att skratta och skrocka rått åt det, men han var inte nöjd med att vara usel på planen utan kapade Unitedspelare till höger och vänster i sin Ronaldofrustration över att inte vara 25 år längre.

En av de vidrigare tacklingarna – som givetvis inte ens renderade ett gult kort – har nu sett till att vår kære Christian Eriksen sannolikt inte kommer att kunna påverka Uniteds vårsäsong alls. Danskens fotskada håller honom borta från det, medan Andy Carroll bara kan fortsätta att meja ner motståndare fram till maj.

Sjukt förstås, speciellt med tanke på att VAR inte ingrep, utan fortsatte att göra sig till åtlöje, samtidigt som United ”get all the decisions”. Sen kan man ju fundera på om VAR kunde gå in även i efterhand och utdöma straff för överfall som man av någon anledning bommade under matchen.

Men vi går vidare, eftersom det är så man gör. Och på deadline day agerade United förvånansvärt snabbt när klubben för första gången plockade in en österrikare. Marcel Sabitzer var inte det första namn jag tänkte på som ersättare för Eriksen under våren, eftersom han är en annan typ av mittfältare, men samtidigt skrockar jag lite uppgivet – och nöjt – åt lånet. Inte för att jag förväntar mig mirakel direkt, utan för att United nu lånat in tre spelare medan Chelsea handlat för typ 5 miljarder i samma fönster. Ända sedan Welbeck försvann och United började på allvar ta rygg på olje- och oljemiljardärerna har jag ogillat det. Jag vet att det varit ett måste, men jag måste inte tycka om det. Och nu när United – i jakt på att bli av med Glazyrerna så fort som möjligt – inte har några fler miljarder att skeppa i väg är det lånen som är the way forward. När köpet väl gått igenom kommer sedelbuntarna fortsätta tryckas med en enorm hastighet.

Och det blir bara värre, tyvärr. En framtid med Dundee United och IFK Göteborg i finalen av en europacup är fullständigt omöjligt framöver. Alla statligt ägda och eller finansierade klubbar kommer att göra den moderna toppfotbollen allt mer ointressant. Samma 15-20 klubbar gör upp om samma titlar i alla europeiska storligor och turneringar. Variationen kommer bara att bli mindre och mindre.

Men än finns det åtminstone några halmstrån att klamra sig fast vid. Som en hemmagjord Marcus Rashford. Och ska United lyckas under våren är det den absolut sista spelare som får gå sönder. Utan Rashford är United tämligen ofarligt framåt.

Sabitzerlånet är tänkt att försöka hålla kvar United i så många turneringar som möjligt. Med 500 matcher mellan i kväll och i juni lär vi få fler skador och vi är som mest sårbara just på mittfältet. Med Eriksen och McTominay (jag vet) borta den närmaste tiden är det bara Fred och Casemiro kvar, som kan hålla till där. Visst är Lisandro en möjlighet, men nej. Österrikaren bör så snart som möjligt få ta plats bredvid Casemiro. Förhoppningsvis klarar ten Hag av att skola in honom snabbare än han gjorde med den förre Realspelaren.

Anyway: I kväll går vi till vår första Wembleyfinal på ett antal år och med tanke på att det senaste bensinbolaget i Premier League står på andra sidan har vi inget annat val än att först spela av Forest och sen dränka skatorna i oljan.

Det är trots allt vår skyldighet.

Och med Sabitzer in finns fortfarande drömmen kvar om den mest spännande våren post-Alexander.

Med tio fingrar och nio tår på Wembley

Manchester United står nu med tio fingrar och nio tår i en final på Wembley. 

Erik ten Hag visade på City Ground att han satsar på en buckla redan sin första säsong i klubben. 

3-0 var till slut helt klockrena siffror.

Bäst:

  • Rashford börjar närma sig Rooney-när-han-var-som-bäst-form. Och precis som jag skrev efter förra matchen har han en sällsynt förmåga att få med sig bollen i motläggssituationer. Att han numera drar på sig minst två spelare vid varje bollmottagning skapar också utrymme för resten av laget. 10 mål på 10 senaste efter VM är otroliga siffror. 
  • Lisandro Martinez är inte bara älskvärd utanför planen (följ gärna hans hund på insta!) utan minst lika mycket så på den. Misstag av Vigge? Licha räddar. Långboll till djupledslöpande Bruno? Licha fixar. Rensning med bandagerat huvud och ögonbryn bara centimeter från dobbar? Inga problem. Och så vidare och så vidare. Må han få hålla sig hel så har vi en blivande legendar i vårt lag. 

Kul!

  • Vår gigantiske anfallare gjorde sin hittills bästa insats. Weghorst bidrog inte bara med ett påpassligt mål utan hans små skarvar och hold-up-spel var en stor anledning till att United kunde nåla fast Forest i omgångar. Och så kan han ju pressa, nederländare, det kan han verkligen. 
  • Antony bidrog denna kväll med mer än på mycket länge. Han ser fortfarande inte ut som en world-beater, men han visade kvalitéer som vi vill se oftare. Halv assist till Wouts mål, ett missat friläge och ett par curlade (så klart) avslut utanför Hennessey lovar gott. 
  • Bruno Fernandes var tillbaka i gammalt gott slag (och både blandade och gav). Kaptenens passning till den åter pigge Pellistri i förspelet till hans eget 3-0 var strålande. 

En härlig egenskap:

  • Detta United upptäcker ofta vad som inte stämmer och anpassar sig. I mitten av första halvlek, i samband med den till slut bortdömda kvitteringen, kontrade Nottingham på Unitedvis och en förändring krävdes. I andra halvlek såg vi ingenting av det. Erik ten Hag, alltså. Det var länge sedan man kände sig så lugn med en manager som man vet åtgärdar det han ser på planen. 
  • Eriksen vill verkligen inte skjuta i onödan. Känslan är att han väntar tills han “vet” att det kan bli farligt. Mot Nottingham var han bara centimeter från att skruva in ett ytterst vackert mål. Men han får gärna avlossa bössan lite oftare. 

Inte okej:

  • Sättet som United bjöd in Forest att kontringsspela. Nu var det inte bara den slarviga passningen av Rashford som satte laget ur spel, utan även positioneringen från Casemiro & co. 

and finally:

  • Med nästan hela kroppen redan i finalen hoppas jag att United kan vila ett par spelare i returen nästa vecka. Spelschemat är som bekant helt galet och truppbredden är inte universums bästa. Varane var en av dom som skyddades mot Forest. Kan tänka mig att Licha får samma behandling snart. 
  • United fick en frispark på matchens 80 första minuter. Otroligt. 

Veckans andra slap in the face

No Casemiro – no party. 

Nej, det gick inte att ersätta brassen på Emirates – och 2-3-förlusten får anses som helt i sin ordning, med tanke på Arsenals övertag i både spel och chanser. 

Topp 4 ser åter ut att vara Uniteds mål.

Och det går inte att vara förkrossad över detta. Även om det var jobbigt med ännu en sen käftsmäll samma vecka. 

Bäst:

  • Marcus 1-0. Världsklass. Ibland gör han mål tack vare sin märkliga förmåga att i motlägg få med sig bollen, men ibland lyckas han också göra såna här magiska mål. Tunneln när han skickade upp Partey på åhörarläktaren (pun intended) och så pang! 
  • Lichas mål! Och firande! Argentinaren reagerade som en världsklasstriker med sin nicklobb på uppstudss. Firade precis som man föreställer sig Martinez fira sitt första Unitedmål också. 

Imponerande:

  • Att United – som för drygt ett halvår sen var ett lag slaget i spillror – ändå kan pressa serieledarna (som bara förlorat en match på hela säsongen, mot …), ta ledningen, komma igen efter underläge, utan sin motor på mitten. Vi är bara i början av ten Hags ombyggnation. 
  • Comebacken efter Arsenals vändning. Den mentaliteten kommer att bli oerhört viktig om ten Hags bygge ska lyckas hela vägen på någon front redan i vår. Nu höll det inte hela vägen – och managern lät sannerligen både spelarna och världen veta vad han tyckte om det – men manegen är krattad: Vill ni vinna – visa det! 

Problem:

  • Detta United förlitar sig alldeles för ofta enbart på Marcus Rashford i offensiven. Antony kommer ytterst sällan till sin rätt och när Bruno och Eriksen inte får den tid de vill ha på bollen händer inte mycket framåt. 
  • Antonys defensiv – och offensiv. Brassen skulle kanske behöva en minivariant av Sanchos break. Det är inte mycket vettigt som händer framåt, och bakåt bryr han sig så där lagom mycket. 
  • Wouts sejour i United ska så klart inte bedömas på två insatser. Men än så länge har han sett ut som en forwardsvariant av Nemanja Matic – och det är ingen komplimang. Han är inte snabb, tappar luftdueller och lyckas inte suga in bollen för att vinna tid att bygga offensiven. Nu har vi två matcher mot lättare motstånd och då bör han kunna växa in i kostymen. Det är – som jag brukar tjata om – ingen social verksamhet att spela för United. Det ska levereras så fort som möjligt (och Martial har som vanligt valt att inte spela, ens när han är på planen).
  • 3 poäng tappade i slutminuterna på de 2 senaste är inte optimalt. 
  • När Casemiro inte är tillgänglig är vi åter till Scott McTominay. Det håller liksom inte. Det har inte hållit på flera år och kommer inte att göra det de närmaste fem åren heller. 
  • Aron Wan-Bissaks positionsspel. Ouch. 

… and finally:

  • Man saknar inte Darren Fletcher och Mike Phelan vid sidlinjen. Det gör man inte. Nutida United känns aningen mer seriöst. 
  • Varför boxar en oattackerad David De Gea bort bollen som en pojklagsspelare? Obegripligt. Han blir allt mer en gåta, spanjoren. Först stolphållandet och så nu detta. 
  • Arsenal ser ut att segla mot en första titel på tusen år. Men skador på ett par spelare? Klarar dom det? Man kan ju hoppas, åtminstone om alternativet är ni vet vilka.
  • Den här veckan kan vi förhoppningsvis återställa balansen efter chocken över att ha förlorat en match igen. Forest på onsdag och Reading på lördag kan vara den perfekta huvudvärksmedicinen.  Och då är brassen tillbaka. 

Manchester United är tillbaka

Vi har väntat i snart ett decennium, men den sovande giganten har nu börjat slå upp ögonen på allvar.

Manchester United är tillbaka.

Den här våren har nu förutsättningarna att bli den bästa på tio år. 

Superb:

  • Vändningen! Som det skreks här! Om det var osäkert vid 1-1 så var det ingen VAR-tvekan när Viva Garnacho serverade Rashford, som oavsett hur matchen ser ut, hur han ser ut, hur vädret är, hur många skador han har – inte kan sluta göra mål. 
  • Det är i mitten av januari och Manchester United kan faktiskt blanda sig i en titelstrid till våren. Jag vet, det är sjukt, men faktum är att en seger mot Arsenal till helgen gör att detta är en realitet. 
  • Uniteds defensiva struktur, framförallt i första halvlek, visade att laget nu har en spelplan försvarsmässigt som sitter. Jämfört med det förra derbyt var det som natt och dag. Ett vinnande lag börjar som bekant bakifrån. 
  • En stor anledning till det ovanstående: ten Hags val att plocka in Fred bredvid Casemiro på det defensiva innermittfältet. Brassarna vara fenomenala tillsammans och lyckades nästan helt neutralisera de Bruyne. 

Erik:

  • Jag vara garanterat inte ensam om att vara orolig när jag såg Malacias namn på vänsterbacken (och Shaw centralt). Men vid det här laget börjar man lära sig att lita på att ten Hag vet vad han gör. Den där backlinjen lät alltså Manchester City avsluta en gång på 90 minuter! 
  • 16 vinster på 19 senaste matcher – varav 9 raka – är ett otroligt facit efter brakförlusten på Etihad. Vi har haft bra sviter sedan Fergie försvann tidigare, men det här är första gången jag känner att vi har förtjänat det. Och den största delen i detta har förstås vår manager. För drygt ett halvår sen var det på gränsen till att man inte ville titta på matcherna eftersom spelarna inte såg ut att bry sig. Jag brydde mig inte heller om dom. Att på så kort tid gå från det till att älska laget är en bragd. 
  • Varane-Shaw som startande mittbackspar med klubbkaptenen, Sveriges landslagskapten och en världsmästare på bänken … Inte många förutom Erik ten Hag kunde ha förutspått att detta någonsin skulle ske. Men har han fått rätt i sin satsning på Shaw i mitten? Japp. Givetvis. 

Unitedklass:

  • Aron Wan Bissaka har länge varit den bortglömde 500-miljonersspelaren på Old Trafford. Men efter Dalots skada har engelsmannen fått en mini revival. Nu tappade han visserligen Grealish helt vid 0-1, men i stort lyckades AWB med sin roll. 
  • Old Trafford. Den gamla arenan, som ofta kan vara alldeles för tyst, skakade på ett sätt man inte upplevt många gånger det senaste decenniet. 
  • Bruno Fernandes hamnar numera ofta i skuggan av Rashford (så klart), men vi ska inte glömma vilken kapten han är i dessa matcher. Jag skulle fullkomligen hata att möta honom om jag var motståndare eller motståndarsupporter. Men hans energi, hans gnäll på domaren, hans spelförståelse … allt som behövs för att driva ett ten Hag-lag framåt. 
  • Garnacho bör vara gjuten som inhoppare resten av säsongen. När matcherna börjar öppna upp sig sista 20-25 är han perfekt med sin speed och entusiasm. 
  • DET kvitteringsmålet. Otrolig glädje att se alla samlas i förvåning, ilska och upprördhet över att det godkändes (ja, jag hade varit vansinnig om vi hade fått det emot oss) gör vinsten extra skön. United berör på ett sätt som inget annat lag – alltid. 

Sparkapital:

  • Vi behöver också minnas att United inte gjorde en klockren match offensivt. I början av andra halvlek, till exempel, gick det alldeles för fort för spelarna som inte hade något motvapen när City började röra både sig själva och bollen i ett högre tempo. Det innebar färre chanser för United att skapa något eget. 
  • Christian Eriksen var tämligen anonym större delen av matchen, men kanske mest efter paus där han befann sig i ett ingemansland. Nu har han ju gjort så mycket under säsongen att han är ursäktad en med hans mått mätt beskedlig insats. 
  • Apropå anonym, så var Anthony Martial anonymiteten personifierad. Fransosen höll ett testimonaltempo. Nu förväntar jag mig inte att Wout Weghorst ska vara någon speedkula, men jag kan tänka mig att nederländaren får mer uträttat. Förhoppningsvis kan hans ankomst höja Martial, även om jag tvivlar då han verkar ha svårt att hantera konkurrens. 

… and finally:

  • Efter en radda hemmamatcher står nu tre bortamatcher för dörren. Den primära? Just nu så klart Crystal Palace. En trea där ska inte slarvas bort. 
  • Alla tre skott på mål efter paus gick alltså in. Otroligt. De Gea gjorde noll räddningar i ett derby, och vi vann ändå. 
  • Även om det kändes kört i samband med det var det lite gulligt att se Casemiro och de Bruyne hålla varandra i handen i samband med Grealish 1-0. 

Derby day it is!

När United var den dominanta kraften under 1990-talet spelade vi inte så ofta viktiga derbyn och till slut mötte vi knappt city, eftersom dom valde att åka nedåt i seriesystemet. Efter att de återkommit hände det att dom vann, men United vann då ändå ligan, så det spelade liksom ingen roll.

Sen oljepengarna plöjdes ned i den numera helt oljefärgade delen av Manchester har dom – inte helt otippat – lyckats vinna ligan fler gånger än den äkta och röda delen. Samtidigt har United också vunnit en del derbyn, mest ihågkomna kanske under Solskjaertiden.

Senast blev det dock en av de värsta mötena jag upplevt. Jag blir upprörd bara av att tänka på det.

Uniteds ligafacit hemma mot Pep & co. är sorglig läsning. Två vinster på de tio senaste och då var den ena matchen så långt tillbaka att Ryan Giggs var manager och Ashley Young serverade Afrotanken ett av målen.

Under alla dessa år har vi gått in i de flesta av matcherna med våra grannar som favoriter. Och spelbolagen har även denna gång city som solklara sådana, vilket jag inte är emot alls, men kan tycka är aningen märkligt. Detta eftersom United har vunnit 15 av de 18 matcher man spelat sen 3-6. City har spelat 17 sen dess och vunnit 11. Och medan gästerna ”bara” vunnit 4 av de senaste 7 kan ten Hag skryta med åtta raka segrar.

Holländaren har skapat en maskin som ”bara” hackat till i inledningen av säsongen och ett par gånger sedan dess. Det har lett till mer optimistiska tongångar än jag sett på många år i Unitedskaran. Oroväckande? Självklart. Jag vill inte tro på vinst. Det är vidrigt.

Apropå att vinna: Startelvan tar väl ut sig själv? Eller? För mig är den hyfsat självklar.

DDG

AWB – Martinez – Varane – Shaw

Eriksen – Casemiro

Antony – Bruno – Rashford/Garnacho

Martial/Rashford

Att Dalot missar matchen är, med tanke på hans insatser efter skadecomebacken, inte samma katastrof som det hade varit innan VM. AWB har inte sett oduglig ut och portugisen har varit blek.

Om Martial missar är det inte heller hela världen med tanke på att han gör mål i typ var tionde match. Fördelen är att vi kan få Garnacho mot Walker om Rashford flyttas upp i banan.

Ett alternativ till detta är att plocka in Fred i stället för Eriksen. Flytta upp dansken, putta ut Bruno till höger och få en starkare defensiv. Men Bruno på en kant i utgångsposition är sällan lika effektiv och Eriksen har ju fått ett oerhört bättre komplement bredvid sig de senaste månaderna än han hade tidigare.

Och där tror jag den största nyckeln till framgång ligger. Får Casemiro grepp om matchen är chansen till tre poäng enormt mycket högre än om han inte får det.


Vinner vi matchen är vi med i titelstriden. En obegriplig mening att skriva, så här tio år sen senast det hände.  Förlorar vi är vi väck och får åter fokusera på Arsenalpriset. Å andra sidan har vi ett par cuper att slita för.

Nu är det bara timmar kvar.

Let’s do this.

sida 1 av 507äldre »