MUSS.se / blogg

En poäng borta mot Wolves är en poäng bättre än förra säsongen och således ingen katastrof. Men det känns så onödigt.

Det borde så klart ha varit tre.

Den stora snackisen blir – med all rätta – så klart Pogbas val att ta straffen.

Redan innan fransmannen lagt upp bollen på straffpunkten var jag irriterad över att han hade missat.

Ögongodis:        

• 1-0-målet var ett briljant bevis på vad fart bakifrån, i kombination med one-touch-spel faktiskt kan ställa till med mot uppställda handbollsförsvar. Och avslutningen var Zlatan-esque.
• (faktiskt 1-1-målet också, vilket var sagolikt vackert, tyvärr).
• Martials första halvlek. Med lite mer tåga (vid 0-0 på Rashfords inspel) och flyt (bollen som stannade upp i slutet av första) hade han kunnat dubbla målskörden i första halvlek. Överlag en av hans bästa matcher på länge också.
• Aron Wan-Bissaka som högerback är alltså en av de mer enorme uppgraderingarna jag upplevt på en position på många år. Då snackar jag framförallt i defensiven, där han i princip är omöjlig att passera, även om han ramlar och ligger bakom motståndaren. Och hans lugn i täta situationer, där han ofta löser med en enkel klack till en medspelare, är skönt att se.
• Tempoväxlingen från Pogba som ledde fram till straffen. Där är han överlägsen i United när det handlar om teknik, tanke och utförande. 

Habilt:

• Första halvlek såg United oväntat stabila och kontrollerande ut. Det skapades inte mängder med chanser framåt, men å andra sidan kom inte hemmalaget fram till någonting.

Lite oroligt/irriterande:

• Maguire och Lindelöf såg inte skakade ut, men de såg inte heller solklara ut, vare sig i samarbetet eller individuellt. Maguire kom fel in i ett gäng situationer, medan Lindelöfs passningsspel lämnade lite i övrigt att önska. Och nu har vi höga krav, för det är helt klart betydligt lugnare att se dessa spelare i mittförsvaret i stället för de som inte ens fick plats på bänken nu heller.
• Fasta situationer. Vi såg Wolves (med Moutinho i spetsen) stå för två varianter i samband med målet. Först vid frisparken med Jimenez nick i stolpen och sen vid kvitteringen. Hur ofta ser vi United göra något liknande? I dag fick vi se lyftningar mot Maguire och Rashford dra från höften från typ 35 meter.
• Pogba bör rimligen aldrig slå en straff i United igen. Nu har han missat fyra det senaste året.
• Bytena? Eller snarare vad det handlade om? James var trött, Lingard var länge i princip helt osynlig i ett vakuum (eller chansmissare), men det dröjde 80 minuter innan Solskjaer gjorde någon förändring i spelarmaterialet. Och då sätter han in Mata? Ytterst märkligt.

Sist:

• Med tanke på i princip samma matchtrupp – och nästan samma elva – fortsätter Solskjaer att visa gamla gardet var skåpet ska stå. Tänker Rojo, Smalling & co. sitta och räkna in miljonerna, eller flytta för att få spela?
• Och med tanke på Neves förkärlek för att drämma in bollar från just den positionen verkar det märkligt att United inte var uppmärksamma nog på honom.
• Palace hemma till helgen bör rimligen inbringa minst tre poäng. Ingenting annat.  

Ja, jäklar, ja! Visst hade jag en känsla av att det skulle bli tre poäng i dag, det hade jag. Men 4-0!? Aldrig föresvävade mig den tanken inför Chelsea.

Solskjaer behövde detta så innerligt mycket. Vi fans behövde det minst lika mycket. Och spelarna också.

En ligapremiär är alltid speciell. En ligapremiär med 4-0 mot Chelsea på Old Trafford är extra speciell.

Magiskt:

• 3-0-målet. Wow. Den passningen från Pogba, den nedtagningen och det avslutet från Rashford. Wow, wow, wow. Klasspelare gör så och det var ett tag sedan man kände den där euforiska känslan i Uniteds omställningar.
• Glädjen från framförallt Daniel James (är han längre än hörnflaggan?) när han satte spiken i kistan var så genuin som den kan bli. Och medglädjen från lagkamraterna var lika skön den. Gåshud över hela kroppen.

Unitedklass:

• David De Gea darrade betänkligt under våren, men mot Chelsea var han precis sådär stabil vi vant oss vid att han är.
• Rashford-Martial är nyckeln till offensiven och att båda fick näta direkt i premiären var helt underbart. Rashford på kanten och Martial centralt ser numera helt naturligt ut.
• Partnerskapet Maguire-Lindelöf har höga förväntningar på sig och för att vara första matchen tillsammans går det inte att påstå annat än att det lovade gott. Maguire övertygade stort, medan Lindelöf hade några mindre fel. Men det här kan nog bli något. Lägg till att Maguire direkt visade sin ledaregenskaper och det … mmm.
• Nollan. Det var inte i går det hände senast, och även om det bara var centimeter ifrån några gånger, så är det alltid glädjande att se De Gea lämna planen med rena lakan.
• Aron Wan-Bissaka har imponerat stort under försäsongen och fortsatte även att göra det mot Chelsea. Jag är mest fascinerad av hans bläckfiskben som slingrar sig runt motståndarna från alla möjliga håll. Han är också typ raka motsatsen till Matteo Darmian i en-mot-en-situationer. Vilket är en komplimang till AWB, alltså. Inte till Darmian.

Något oroande:

• Mittfältet i första halvlek öppnade sig likt Röda havet och Chelsea kom alltför lätt till avslut. Det är lite oroande överlag med tanke på att det inte finns så många alternativ när det inte fungerar. Matic är liksom ingen trollkarl längre. Tack och lov såg det mycket mer habilt ut i andra halvlek, där Chelsea fick jobba hårdare för att komma till avslut.
• Paul Pogbas magiska assist till trots (och en passning med vänsterfoten till Shaw som var så osannolikt läcker att man skulle kunna veva den om och om igen) – fransmannen var ganska beskedlig sett över hela matchen. Tänker han fortfarande på Spanien? När United nu valde att inte ta in en mittfältare till är han nyckeln till en säsong som ska gå i positivismens tecken. Då har vi inte råd att se Pogba försvinna så ofta som han gjorde mot Chelsea (framförallt i första halvlek). Han var inte usel i dag, inte alls på något sätt, men hans spelmotor behövs oftare mot motstånd som håller en annan kaliber än det orutinerade Chelsea gjorde. Han får sluta vara gåtfull, helt enkelt.

Sist:

• Mycket handlade om vilka som spelade från start och vilka som satt på bänken. Men samtidigt visade också Solskjaer med frånvaron av en mängd spelare vad han anser om dem. Killar som Smalling, Jones och Fred fick inte ens plats på bänken där i stället Tuanzebe och Greenwood tog plats. En signal om ganska mycket, får vi hoppas.
• United hade alltså ligans yngsta startelva (någonstans kring 24 år). Det ger i alla fall lite eko till de gamla goda dagarna.
• Det här var första gången under 2019 som vi gjorde fyra mål. Med rörligheten i anfallet och både Martial och Rashford med ännu mer rutin i bakfickan är jag ganska säker på att det händer igen innan vi ringer in 2020.

Med säsongsstarten runt knuten väljer en av bloggarna att bryta armen medan den andra känner pliktkänslan och skriver några rader. Ni får själv lista ut vem som gjort vad.

Som vanligt är timmarna innan säsongen drar igång som ett vakuum av nollställda känslor medan både katastroftänk och hopplösa förhoppningar om framgång enfaldigt turas om att försöka ta sig in.

United har gjort typ en tredjedel av vad dom borde ha gjort på transfermarknaden så förutsättningarna för en attack mot titeln är så gott som obefintliga. Visst, ungtupparna kan slå igenom, men känslan och intellektet säger att det inte på långa vägar räcker för att rubba vare sig city eller Liverpool. Jag är fullt förberedd på ytterligare en vår där ångesten över att tvingas välja mellan fucking pest och kolera står på agendan när det drar ihop sig i titelracet.

Rimligen blir det en säsong som resultatmässigt påminner om fjolåret. United, Chelsea, Tottenham och Arsenal får slåss om platserna 3-6 och eftersom jag i grunden har en pessimistisk syn tror jag att United drar det kortaste strået här. Mycket beroende på den tunna truppen. Skador på Maguire (ger honom till september innan han börjar bebo rehabrummet regelbundet) och Pogba och 20-30 procent i slagkraftighet försvinner i ett nafs.

Så ”expect nothing” får bli mottot inför avspark mot Chelsea. Det är alltid roligare att bli positivt överraskad än tvärtom.

Årets Unitedspelare: AWB.

Årets fiasko-Unitedspelare: Nemanja Matic.

Årets Unitedskyttekung: Marcus Rashford.

Årets överraskning: Att Anthony Martial ler under minst tre matcher utan att ha gjort mål eller blivit nedsparkad och besviken över ett domslut.

Årets antal titlar: 0.

Årets mest överskattade: Luke Shaw.

Årets mest kritiserade Unitedspelare: Jesse Lingard.

Årets Darren Fletcher: Scott McTominay.

Årets Unitedtwittrare: OSullivanMUFC. Alltid.

Årets ”jag-har-en-sexgunga-i-källaren-aura-när-Valencia-flyttat-hem-sin”: Alex Tuanzebe.

Mitt tips:

1. city
2. Liverpool
3. Tottenham
4. Arsenal
5. Chelsea
6. UNITED
7. Wolves
8. Leicester
9. Everton
10. Watford
11. Bournemouth
12. Norwich
13. Aston Villa
14. Newcastle
15. Palace
16. West Ham
17. Southampton
18. Burnley
19. Sheffield United
20. Brighton

Harry Maguire är en Manchester United-spelare och livet känns mycket bättre för många. Framförallt för Harry Maguire, gissar jag.

Tänk att det bara är tio år sedan Cristiano Ronaldo kostade motsvarande summa (I know inflation and stuff, men ni fattar). Nu får alltså United punga ut med nästan 1 000 000 000 kronor för att få en ganska bra mittback. För er som aldrig föreställt er skillnaden mellan en miljon och en miljard är detta ett tankeexperiment som sätter lite ljus på det: En hög med tusenlappar ovanpå varandra som motsvarar en miljon är 90 centimeter hög. En hög med tusenlappar ovanpå varandra som motsvarar en miljard är 90 meter hög.

Så, vad får vi för spelare och varför får vi just Jerry Maguire?

Ja, vi får självklart en ytterst kompetent mittback som har förutsättningar att bli en fantastisk sådan. Är han då inte redan en sådan, med tanke på prislappen? Absolut inte. Men han har mycket av den grinta som Uniteds mittbackar saknat under alltför lång tid. Och egentligen finns det ingen uppsättning av mittbackar att tala om. Bailly går sedan länge fetbort eftersom han fått de tidigare kronvraken Jones och Smalling att se ut att vara gjorda av titan. Jones och Smalling går så klart bort för att… äh, jag orkar inte mer. Det ger oss i princip Lindelöf och eventuellt Tuanzebe att snacka om.

Därför kommer Maguires intåg – priset skiter jag som bekant egentligen sedan länge i sedan Manchester United v. 2.0 bildades utan min inblandning – egentligen som det enda rimliga. Han har inte bara styrkan i luften och spelet med fötterna som två redan högt utvecklade färdigheter utan han kan även bidra med det som engelsmännen kallar no-nonsense attitude i det som under fjolåret var en hönsgård till försvar.

Han är pålitlig, han är sällan briljant, men han är ytterst sällan – om ens någonsin – Smalling-Jones-usel. Maguire har potential, men han har också erfarenhet från England så det räcker och bli över. Det är ingen chansning United gör, och det hade inte Solskjaer heller råd med (om vi nu ska snacka stålar). Han var tvungen att få in en mittback som inte behöver någon inskolningstid i ligan och kan prestera 7 eller 8 av 10 match ut och match in. Det blev liksom oundvikligt till slut.

Det är inte omöjligt att han till och med kan bli en Unitedlegendar i framtiden. Ett partnerskap mellan Lindelöf och Maguire lär knappast bli någon Bruce-Pallister eller Rio-Vida-konstellation, men kommer de bara halvvägs är många bollar räddade.

Men kom samtidigt ihåg vad Alex Ferguson sa om Phil Jones: ”“Jones, arguably the way he is looking, could be our best ever player” (eller Bosse P på Viasat som såg honom som den ”näste Paul Scholes”).

Chelsea hemma på Old Trafford lär knappast vara för tidigt för att bedöma hur han kommer att anpassa sig i världens vackraste företag fotbollsklubb.

United är som vi alla vet åter på europeisk mark efter en andra sidan världen-turné som i mångt och mycket såg helt okej ut. Inte bara resultatmässigt med fyra raka vinster, utan även spelmässigt vissa stunder.

Men framförallt såg det oerhört mycket gladare ut än det gjorde under Surpuppans sista turné som Unitedboss. Nu vinner man så klart inga matcher med enbart breda leenden, men ibland behöver vi människor bara lite hopp. Mourinhos avsky för att leva och leda Manchester United väckte allt annat än just detta. Ole Gunnars mer lättsamma och positiva attityd påverkar så klart både spelare, ledare och supportrar i en annan riktning.

Det som är extra roligt är – som alltid, inget slår detta – att egna spelare visat att de har mer än bara Instagramkonton att slå sig fram med. Både Angel Gomes och Mason Greenwood är genuina, internationella löften, som mycket väl kan nå den absoluta toppen. Gomes snabba fötter och instinkt vid 1-0-målet mot Spurs kanske inte skulle vara lika ”enkelt” att utföra i en tävlingsmatch, men det ska likväl utföras (nu påmindes jag plötsligt om ett stunning mål som väl Bojan Djordjic gjorde mot Celtic någon försäsong?).

Greenwood är bara 17 bast men spelar som han vore åtminstone … 19-20 i alla fall. Beslutsamheten vid målet mot Inter visade om inte annat just detta. Men spelet i övrigt visar också en mognad som lovar gott, även om jag är försiktig när det gäller att pusha fram en så pass ung anfallare i United. Det dräller inte riktigt av dom som lyckats sen Mark Hughes dagar.

Sen är det förstås fullkomligt obegripligt att flera spelare fortfarande lyckas KLÄNGA sig kvar i klubben. Vad i helvete gör spelare som Marcos Rojo och Matteo Darmian fortfarande i United? Är det inte bättre att bara skeppa dom på fri transfer och göra plats för unga spelare som åtminstone fortfarande kan hoppas slå igenom? Klart som fan att det är. Ge dom x antal månadslöner så kan dom hoppa ner till Halifax eller Boston United, vilket är mer deras nivå nuförtiden.

Ni vet redan hur värvningsstrategin i klubben ser ut dock, så det behöver vi inte gå in mer på. Och de två som kommit in har sett lovande ut. I synnerhet är det fascinerande att ha en högerback som är snabb, brytsäker och svår att komma förbi en-mot-en. Det var bannemej inte i går jag såg något så lovande i United (okej, kanske inte sen Darmians första höst då jag också trodde på typ högerbacksguden). Wan-Bissaka var inte billig, men kan visa sig vara ett riktigt kap ändå.

Och i dag skrev Dean Henderson på ett nytt kontrakt med United. Jag räknar kallt med att han inte spelar en enda minut för A-laget i Premier League.

Till sist: Danny Welbeck fyller 30 nästa år.