Inte värdiga att bära tröjan

Säsongens sista månad har varit en enda lång och deprimerande vandring mot sommarledigheten.

Men mot Brighton la United plötsligt i nästa växel – när det gäller att skämma ut sig. 

Det var sorgligt, skamligt och sensationellt tragiskt att bevittna. 

Skönt: 

  • Att det snart är över. Den vidrigaste säsongen jag minns är snart ett vidrigt minne blott. Spelarna checkade ut i november, trots att dom tjänat miljoner och åter miljoner sedan dess. 
  • Att så många av de här pinsamma spelarna ska försvinna från klubben. Solskjaer påstod att man var “så nära” att klicka helt och det låter mer och mer som det mest verklighetsfrånvända jag hört. 

Sorgligt:

  • Att man ska behöva skämmas för att vara Unitedsupporter igen. Samtidigt som spelarna spelar helt utan skam. Inte nog med att dom alltså blev utspelade av Brighton – ingen brydde sig nämnvärt om det heller. Dom har inte brytt sig om den här säsongen på flera månader. Dom pissar på alla fans som betalar tusentals kronor för att följa klubben på bortamatcher i vått och torrt och det är sorgligt, skamligt och sensationellt uselt. 
  • Att bortafansen, ligans mest lojala, sjunger “you’re not fit to wear the shirt” visar hur otroligt lågt United har sjunkit. Det ska mycket till för att den sången kommer fram. 
  • Att Cristiano Ronaldo står och skrattar uppgivet åt sina egna medspelares insatser – under! – visar också vilken patetisk insats vi fick uppleva i Brighton. 
  • Vi har blivit totalt slaktade av våra värsta rivaler på hemmaplan. Vi har blivit totalt slaktade av både Watford och Brighton på bortaplan. Det är inga tillfälligheter direkt. Det är liksom inte bara en eller två dippar – det är konsekvent värdelöst. Om vi skulle gå igenom säsongen när den väl är över (gud, vilket sorgligt arbete) kommer vi inte att komma upp i mer än handfull matcher där United varit bra över större delen av 90 minuter. En handfull. Man borde inte vara chockad längre, men det är man. 

Slutligen:

  • I ligaavslutningen borta mot Palace borde inte en enda av de spelare som befann sig på planen mot Brighton spela. Inte en enda. Och hur kan man egentligen visa så lite stolthet över ynnesten att få bära en Unitedtröja? Inte bara en gång, inte bara två – utan konsekvent över tid. 
  • United har inte släppt in fler ligamål i snitt sedan säsongen 1970-71. Det är alltså över 50 år en Uniteds defensiv var sämre än den är i dag: Detta med kapten Maguire, svenske landslagskaptenen Victor Lindelöf och världsmästaren Raphael Varane. 
  • Ralf Rangnick har med rätta hyllats för sin klarsynthet kring Uniteds problem, men det går inte att påstå att anställningen av honom i november var en total katastrof. Ingen manager i modern tid har lyckats sämre än tysken och den/de som bestämde att han skulle plockas in borde aldrig mer få fatta ett fotbollsrelaterat beslut i sin karriär. Rimligen har vi hört och sett det sista av Ralf efter epilogen på Selhurst Park och ingen kommer att skriva sånger om honom efteråt. 
  • Sju gånger efter andra världskriget har United avslutat säsongen med minusmålskillnad. Mycket talar för att det blir en åttonde nästa vecka.

Så otroligt deprimerande

Jag är så ovillig till att prata om gårdagens match mot Arsenal, att jag istället kommer publicera ett referat från Uniteds seger med 8-2 över Arsenal från 2011.

Nej, jag skojar bara. Lite roligt får vi ju ha, och eftersom United inte bjussar på underhållningen längre så har ni oss, mig och Mats, som två små lysande fyrtorn i det hav av skit som är säsongen 21/22.

Det finns ett par saker jag tänkt på sedan matchen mot Arsenal.

– För det första, detta överhypade Arsenal var verkligen ingen fröjd att skåda. De var knappt bättre än oss, och vi är det sämsta fotbollslag jag någonsin sett (och för perspektiv: jag växte upp i Blekinge). Men sen är det också såå typiskt både Arsenal som klubb och deras fans att blåsa upp, vad som på sin höjd kan kallas blygsamma framgångar, till något stort och spektakulärt. Det Arsenal vi såg igår var värda namnet lika lite som United är värda sitt. Vi kan åtminstone medge att vi är skit. Arsenal har varit skit betydligt längre än vi, men är fortfarande i förnekelse. Nästan så man vill ge dem en kram och en kopp te.

– Inför säsongen tippade jag att United skulle sluta på en femteplats i ligan. Redan i november ändrade jag mig till sjunde. Ser absolut ut att kunna bli så, och jag blir inte förvånad om det går ännu sämre. Som det ser ut nu kan vi lätt förlora varenda en av säsongens återstående matcher, och det skulle inte ens vara så himla osannolikt. Det är en så jävla ledsam känsla. Förkrossande. In i märgen förkrossande.

– Jag uppskattar Rangnick som person, det gör jag verkligen. Han är den vettigaste managern att lyssna på av alla vi haft sedan Fergies dagar, och definitivt den ärligaste. Men herregud vilken besvikelse han varit som coach, sett till resultat. När han kom räknade jag med ett par matchers dip. Några veckors träning och sedan ett par matchers skakiga prestationer innan grunden till hans filosofi implementerats någorlunda, men sedan skulle resultaten komma. Stabiliteten, uddamålssegrarna och det uppstyrda försvarsspelet vi så desperat längtade efter. Men det kom aldrig. Vi väntar fortfarande. Och det kan för mig inte ses som något annat än en stor besvikelse, trots att jag tror att misslyckandet att nå topp fyra kan vara en blessing in disguise. För övrigt hade det ju varit trevligt med ett klargörande kring vad exakt det är Rangnick ska ha för roll i klubben när Ten Hag tillträder?

– Och på tal om Rangnicks misslyckande med fotbollsvärldens just nu mest otacksamma uppgift, så har de sista veckorna gett mig lite perspektiv på vilket omöjligt jobb Ole hade. Jag tycker fortfarande det var rätt beslut av klubben att låta honom gå, men vi ska trots allt ha i åtanke att han lyckades komma tvåa med ungefär den här truppen förra säsongen, och det var före den innehöll spelare som Ronaldo och Varane. Det är generellt svårt att jämföra säsonger på det sättet på grund av att yttre faktorer och förutsättningar kan skilja sig åt så mycket från en säsong till en annan, men det ger ändå en liten hint om vilken omöjlig jävla uppgift det är att driva detta dårhus.

Det här är den värsta säsong jag upplevt i mitt livslånga supporterskap. Det enda positiva med den är att den snart är över. Äntligen.

Skamlig insats #3409 den här säsongen

Manchester United anno 2022 är just nu sämre än man varit på över 35 år.

Det är ett vrak till fotbollsklubb.

I nuläget finns ingenting att se fram emot som Unitedsupporter – mer än att säsongsslutet bara är veckor bort.

Härligt:

  • Att säsongen alldeles snart är över. Det här har varit den värsta i mitt liv som supporter. Och då finns det några säsonger post-Fergie som konkurrerar. Men inget slår detta. 
  • Att många av de här spelarna snart aldrig mer kommer att visa sig i en Unitedtröja igen. 
  • Hannibal!

Ett enormt frågetecken:

  • När United spelar på Anfield är det minsta man kan begära att spelarna ska kunna se sig själva i spegeln efteråt – och jag tvivlar på att dom kan det? Eller? Dom kramas med motståndarna innan matchen, går ut och erbjuder i princip ingenting i fighting spirit och kliver av, åker hem och alla “vet” att det här laget redan stämplat ut för flera veckor sen? Ynka två avslut på en hel match, varav ett som faktiskt rullade mot Alisson. Borde vara straffbart. 

Skamligt:

  • Att man ens ska behöva sitta och tro att Paul Pogba fejkar skada och kliver av planen. En av planetens mest kända spelare har varit i klubben i sex år och jag minns typ tre matcher han har gjort. Fyra, om man räknar med mötet med Liverpool där jag – helt utan bevis – är övertygad om att han bara klev av för att han inte ville vara med mer. Ett oerhört sorgligt spelarkapitel i Uniteds historia. 
  • Om Pogba är sämst så är inte Maguire många mil efter om vi ser till den här säsongen. Kaptenen (det är ju nuförtiden ett skämt att han är det) var planens överlägset sämsta spelare på Anfield och det i sig ska ju inte bara ske. Han kunde ha gjort bättre ifrån sig på samtliga insläppta mål, men det var nog det sista som tog priset. Först slog han en så kallad “kompispassning” till debuterande Hannibal och när denne tappade bollen så hamnade kaptenen i någon slags brainfreeze och var inte längre att räkna med i defensiven och så blev det mål igen. Hela Maguires uppenbarelse på planen skriker ”jag vill inte vara här egentligen!”. 
  • 0-9 på två matcher mot Liverpool under en säsong, och känslan är att det kunde ha blivit mer. Det tog fem minuter innan matchen var över i och med 1-0. Och när United erbjöd lite motstånd i går, så växlade hemmalaget bara upp och satte 4-0. Som för att markera revir. Och ingen mer än Hannibal visade hjärta. 
  • Sätter man upp en fembackslinje med Phil Jones som central härförare i det här läget av säsongen så vet man att till och med Ralf Rangnick gett upp. Inte en enda United- eller Liverpoolsupporter kan ha tänkt när laguppställningarna kom att “wow, här kommer nog United och Jones att stänga igen”. 

Ledsamt:

  • Sällan ser man ett så snabbt förfall som Marcus Rashfords denna säsong. Mötet med Liverpool var FJORTONDE matchen i rad som han deltog i utan att göra mål. Som striker i Manchester United. Och han är ju av våra egna, vilket gör det hela än mer ledsamt. 

Sist:

  • De svenska kommentatorerna fortsatte givetvis den ytterst märkliga traditionen att alltid vara tysta under inspelningen av Liverpools sång innan match. Ingen annanstans är det lika viktigt att göra det. 
  • Vad gör egentligen Darren Fletcher i klubben? Och vad gör han egentligen på bänken? Jag blir provocerad av att se honom sitta där. 
  • Ten Hag behöver i princip göra “en Fergie” och reboota klubben igen, men jag har svårt att tro att det går med nuvarande styre, så risken är att han blir ytterligare en i mängden som inte lyckas efter Alex Ferguson. Tyvärr.

Everton it is

Finns det några som kan få stryk mot Everton så är det väl ändå Manchester United. Det borde vara både ologiskt och orimligt, men vi som kan vårt United vet att man mycket väl inte bara kan förlora utan även förlora rejält på Goodison.

Så hur mycket vi bryr oss?

Vet inte. Kanske 2 på en skala 1 till 1 milijon.

Men vi kan åtminstone konstatera att Raphael Varane är skadad igen. Även om jag (och ni) visste att en nästan-glaslirare kom till klubben som annars älskar att göra just mittbackar till glaslirare så närde man ändå en from förhoppning om att fransmannen kunde få en hel 35+-matchersäsong.

Hahaha. Jomenvisst.

Varane har varit med i 18 av 30 (31 med Everton) i PL och kommer alltså att max delta i runt 50-55 procent av ligamatcherna den här säsongen. Så få framträdanden har han inte haft sen han var 20 bast i Real för snart 10 år sen och det är så typiskt, så typiskt för Manchester United post-Fergie att det är här Raphael faller samman. När han väl spelat har han varit ömsom vin, ömsom vatten och tämligen snabbt fallit in i raden av obskyra insatser.

Men det går inte att påstå att han inte var varnad. Han kan knappast säga att han inte hade en aning om hur det ser ut i United,

Och snart är det avspark.

Hurra.

Snart är säsongen äntligen över

Åtta matcher återstår och jag ser inte fram emot en enda av dom. 

Den här säsongen kan inte sluta fort nog. 

1-1 mot Leicester förstärkte bara den känslan.

Glädjeämnen:

  • Ytterligare en match avklarad på vägen mot sommarledigheten. Nu är det inte långt kvar! 
  • Man får ju ändå ge fansen att man dyker upp varje gång, trots att alla vet hur det kommer att se ut. Vi fortsätter att lägga tusenlappar efter tusenlappar samt, inte minst, dyrbar tid på Manchester United.

Helt okej:

  • De Gea lär ju vara gjuten som säsongens bäste spelare i United för femte gången sen vi vann ligan senast. Ingen annan målvakt har ens vunnit det en gång. Och även om han varit stundtals skakig den här säsongen (vem har inte det?) så visade han världsklass igen mot Leicester. Den räddningen på Fofanas nick skojar man inte bort. Och samtidigt måste vi skänka en tanke åt De Gea som i snart tio års tid stått och sett detta United från bästa position. Vi andra kan ju titta bort eller stänga av, men David måste stå kvar och titta. 

Hemskt: 

  • Att Manchester United spelar en så formidabelt trist och ointressant fotboll att man inte vill se på den. Att spelarna ser ut att strunta i det. Ingen av spelarna i mötet med Leicester såg ut som att dom vare sig ville vara där eller brydde sig särskilt mycket om hur det gick i matchen. Så varför ska vi fans göra det? 
  • Marcus Rashford är i så pass dålig form att han inte ens platsar när det inte finns någon annan anfallare tillgänglig. Ändå väljer Rangnick att både ha honom på bänken samt att sätta in honom på planen. Varför? Rashford är så usel och tar ju bara upp plats, som i princip vilken ungdomsspelare som helst skulle kunna ha i stället. Om han var 100 när han var som bäst är han nu kanske 0. Han gjorde ingenting av värde mot Leicester. Och han har inte gjort någonting av värde under 2022.
  • United har vunnit 3 av sina 11 senaste matcher. Det är 27 procent. Ungefär var fjärde match. Och då har laget tillgång till Pogba, Bruno Fernandes och Cristiano Ronaldo. Att det ens är möjligt att prestera så lite är ändå fortsatt fascinerande. Lite som att försöka få så få rätt på en tipspromenad, när man inte har en aning om svaren utan försöker gissa fel. Nu saknades Ronaldo mot Leicester, men Pogba och Bruno (som obegripligt nog belönats med löneförhöjning) var helt anonyma. 

 

Sist:

  • Jag hade inte protesterat om McTominay fick rött. Inte bara för att han förtjänade det utan för att då hade vi fått in någon annan i tre matcher. 
  • Även om Fred fortfarande givetvis är för dålig för att egentligen platsa i United unnar jag honom all framgång. Han verkar vara en härlig figur. 1-1-målet var också påpassligt – ett sånt som vi förr i tiden gjorde i var och varannan match. 
  • Topp 4 är nu rimligen helt borta. Så i höst väntar Europa League eller Conference League – eller förhoppningsvis inget av det. 

 

Tillbaka-kaka

Som tiderna har förändrats ändå. När jag går tillbaka tio år i min Twitterhistorik ser jag att jag har postat bilder på typ svin som Ramsay Bolton (ni som vet, ni vet) med captions som ”if international breaks were a person” och liknande. Och jag kände verkligen så. Jag längtade så mycket efter United och Premier League att jag kände mig fysiskt sjuk ibland. Fredagkvällarna innan det drog igång efter ett landslagsuppehåll, och för att inte tala om efter sommaruppehållet, hade jag samma känsla som man hade när man somnade dagen före julafton som barn. Fast i vuxenversionen var det Rooney, Scholes, Ruud eller för all del Fergie, som var jultomten, snarare än mormor (som det alltid var i min barndom). Och jävlar vad julklappar man fick ibland. Jag var bara 10 när vi vann trippeln 99, så jag får not rejta dubbeln 08 som en aningen mer betydelsefull present. Lite som att stå och välja mellan att önska sig en Vespa Primavera eller en Vespa Sprint. Man blev liksom glad oavsett.

Och nu sitter man istället här och tycker att landslagsuppehållet snarare är som dagarna efter jul. En paus för själen, från saker som i värsta fall bara bidrar med stress och ångest. Sådär som julen kan vara när det blir för mycket, och definitivt så som United får mig att känna just nu. Jag vill fan bara vila! Så detta landslagsuppehåll har varit en välkommen liten paus, precis vad som behövdes innan det var dags att ta sig an Leicester.

Som på pappret just nu är ganska mycket sämre än vi är. Det skiljer fyra ligaplaceringar, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära ett stort poängglapp. I nuläget är det 14 poäng, men när mannen med den pinsamma David Brent-inspirerade självkänslan kasserat in sina två hängmatcher ser det säkert annorlunda ut. Förhoppningsvis är detta inget vi ska bidra till idag.

Och som vanligt efter uppehåll så är elvan svårtippad. Jag kör dessutom en landslagsbojkott, med anledning av det korrupta världsmästerskapet som ska spelas i ett påhittat land mitt i vintern, så jag har av princip vägrat hålla koll på Uniteds primadonnor i sina respektive landslag. MEN vissa saker är huggna i sten oavsett, exempelvis att De Gea vaktar buren. Shaw och Dalot spelar till vänster, respektive höger, i backlinjen. Varane startar i mitten, tillsammans med Maguire. Majoriteten av fans hade väl antagligen hellre sett Lindelöf teama upp med Varane, men min tolkning av situationen är att Maguire (som tydligen även buats och fått en del hat av Englandsfansen) spelar oavsett hur han presterar eller hur dåligt han mår, för Rangnick tror att han bekräftar kritikerna genom att bänka honom. Så sjukt. Om det någonsin funnits en spelare som behöver en paus från hetluften så är det vår kapten. Men det kommer givetvis inte hända.

Kan se Matic harva runt på mittfältet idag. Vet inte varför jag fortsätter ta ut honom i mina startelvor för jag har fan i mig alltid fel, och Rangnick föredrar uppenbarligen Scotty McSauce, men there you are. Fred spelar givetvis, och Bruno också. Ryktet (Manchester Evening News närmare bestämt) säger att Ronaldo fattas i matchtruppen på grund av att hans flickvän är gravid. Jag säger inget om detta. If I speak, I’m in big trouble. Och eftersom även Cavani är borta (skadad i landslagets tjänst tydligen) så faller bördan att leverera julklapparna idag på den gode Anthony Elanga. En ersättare så god som någon, anser jag. Till vänster finner vi nog Rashford, och till höger Sancho. Så som det ska vara.

Typ såhär tror jag vi ställer upp idag. På gott och ont. Har som sagt inget alls emot att Elanga tar anfallsplatsen centralt, men det öppnar upp för en startplats på vänsterkanten för Rashford, och det är väl något jag motsätter mig desto mer. Där har vi verkligen en som är en skugga av sitt forna jag, herregud. Ännu en spillra till fotbollsspelare. Och sorgligt nog är han inte ensam.

Får vi ihop det mot Leicester idag? Jag vet faktiskt inte.

sida 1 av 499äldre »