Åh, herregud.

Vilken holmgång!

Och vilken helt sanslös insats av vårt älskade United. 

Det var länge sedan man hade en sån hjärtklappning och upplevde så många känsloresor under en match i FA-cupens tredje omgång.

Men oj vad det var värt det i slutändan. 

Magi!

• Segern, givetvis! Jag kan inte minnas att jag längtat efter en straffseger på samma sätt sedan Moskva 2008. Allt som byggdes upp under 90+30 minuter på Emirates inför straffavgörandet skapade en enorm känslostorm. 
• Altays förvandling. Från katastrofala första 70 minuter till att de följande 70 minuterna var en enda lång hjälteresa. En skaplig resa för turken, som för alltid kommer att vara ihågkommen för detta, oavsett hur framtiden blir för honom.
• Straffläggningen! Minns ni Sunderland för ett gäng år sen, när Unitedspelarna knappt fick fram bollen till mål? Det här var raka motsatsen. Raya var inte ens nära en enda av Uniteds straffar. Enastående! 
• Unitedspelarna visade också offervilja, hjärta och aggressivitet som jag inte sett på år och dar. Med den här inställningen under längre perioder av en säsong hade färre managers sparkats de senaste decenniet.

Värmer ens hjärta:

• Zirkzee. Inte bara det faktum att nederländaren lattjade med Arsenalbackarna lite som han ville – han fick avgöra allt! Jag kan bara föreställa mig lättnaden och euforin när han fick rulla in den femte straffen framför bortaklacken.  
• Har man en förkärlek för att se Harry Maguire nicka bort inlägg var det här en magisk match att uppleva. Det blev en match helt i Harrys stil och typ 20 år efter att han värvades fick vi se anledningen. 
• Harrys försvarspolare de Ligt var inte sämre han. Rensningen på Havertz inspel i förlängningen är 10/10 och i klass med den fantastiska Henning Berg-rensningen mot Inter i CL 1999. 
• Collyer hade inte mängder med minuter med A-laget i benen när han kom in. Och han gjorde precis det man kan kräva i ett lag med tio spelare. Fantastiskt kul! 

Ganska kallt:

• Rasmus stånkar och sliter och försöker, men nej, det går ofta inte särskilt mycket framåt i en konstruktiv väg. Han vill så mycket, men det är det många andra som vill också: Det gäller att höja sig ett snäpp under våren. 
• Diogo Dalots vansinnesbeslut att gå in på det sättet i en situation, där han står på gult kort. Han blir 26 år i mars och har spelat hundratals matcher på den här nivån och ändå fattar han det hjärndöda beslutet. Han skulle mycket väl ha kunnat få rött direkt där. Säsongen går verkligen inte Dalots väg. 
• Casemiro sitter med 4-4,5 miljoner i veckan i lön och så lufsar Collyer in på planen istället. Det säger väl allt. Brassen måste ju väck innan januari blivit februari. 

Helt iskallt:

• Domarinsatsen. Det var en väldig massa år sen man såg en så total finesslös insats som den av Andrew Madley. Makaber sekvens där Jesus trampar av Brunos sko och Bruno inte får frispark och kastar skon i marken och får gult kort ( detta medan Jesus bärs ut på bår). Och straffen? Straff 0 dagar av 7.

… and finally:

• Efter vändningen på Eastlands fick United ingen som helst medvind. Men efter 2-2 mot Liverpool och så nu detta, kan väl inte ens United undgå att ta med sig självförtroendet in i en räcka matcher? Southampton och Brighton står för motståndet närmast och även med förluster mot topplagen hade United gått in som favoriter. Allt annat än 6 poäng – båda går ju på Old Trafford – är ett stort misslyckande. 
• Rúben är den första manager jag verkligen, verkligen gillat sedan Sir Alex. Han säger hela tiden de rätta sakerna och ger ett otroligt professionellt intryck. 

Liket lever.

Uniteds 2-2 på Anfield var lika oväntat som att det var väntat med regn i Liverpool.

Äntligen fick vi se ett Rúben-lag spela med passion, beslutsamhet och – inte minst – målmedvetenhet.

Och Amorims lätt irriterade ilska efteråt gör att man inte kan undgå att gilla honom ännu lite mer.

Fantastiskt:

• Den andra halvleken var precis som andra halvlekar ska vara i möten med våra värsta rivaler. Böljande spel, målchanser, vansinniga beslut, kloka beslut, vackra mål, fuck taktiken och så vidare. En strålande reklam för Premier League!
• Licha Martinez 1-0. Först kliver han fram och bryter uppspelet, sen fortsätter han uppåt och serveras till slut av den för kvällen strålande Bruno Fernandes innan han Giggs-esque stänker upp bollen ovanför en chanslös Alisson. Helt makalöst oväntat och fantastiskt! 
• Mittfältet: I princip samtliga inblandade gjort säsongens bästa mittfältsinsats. Kobbie visade hur han kan ta sig fram ur i princip varje situation, Ugarte städade som ingen städat i United på flera år och om vi räknar in Bruno så var kaptenen kanske planens bäste spelare.
• Hans landslagskollega Diogo Dalot har inte gjort sig känd för att vara någon kantvirtuos i offensiven under hösten, men mot Trent Alexander-Arnold bjöds han på ytor efter ytor. Kunde ha haft åtminstone ett par assists. 

Unitedklass:

• Rasmus hade ingen jättespännande insats som striker – han springer ofta fel, vilket ofta också påpekas av hans lagkamrater – men han öppnade verkligen ytan för Amads 2-2. Att United gör ett snett-inåt-bakåt-mål hör inte heller till vanligheterna. De målen brukar nästan alltid skickas in i det andra straffområdet. 
• Reaktionerna på Maguires miss (som vi vid gud hoppas föregicks av en offside på Zirkzee) från medspelarna. Magiskt att se besvikelsen hos i princip samtliga när Harry hade kunnat bli odödlig. 
• Insatsen över 90. Visst hade Liverpool en period i första halvlek där de kunde ha spräckt nollan, men United hade också fina lägen (ja, jag tittar främst på dig, Rasmus). I andra halvlek gick båda lagen för segern och i slutändan var 2-2 ett resultat som speglade matchen. 

Också fint:

• Unitedklackens hyllning till Zirkzee när nederländaren klev upp för att värma upp. Värmde. 
• Garnachos inhopp. Argentinaren har inte rosat marknaden den senaste tiden, men klev in och gjorde en poäng.
• Leny Yoro. Den grabben kommer att glädja oss många gånger framöver. Vilken tackling i slutminuten!

Inte hundra:

• Visst, handsen är ju vad den är, men de Ligt ska givetvis inte sälja sig så otroligt enkelt som han gjorde mot Gakpo. Schoolboy error. 
• Rasmus hade som sagt ingen kul kväll. I andra halvlek var han i princip helt osynlig. 

… and finally:

• Det här var/är den bästa elvan Rúben kan ställa på benen (Shaw och Mount kan ju tyvärr inte ställas på benen och är därmed inte medräknade). Gissningsvis sker inte många förändringar inför Arsenal. 
• Michael Oliver står alltså en meter från Maguires tackling på Salah och anser att det är både frispark och gult kort. Horribelt. 
• Jesse Lingard var otroligt nog den senaste Unitedspelaren att göra mål på Anfield inför detta möta. Helt galet. Nu återstår att ta första segern sen 2016 när vi möts i nästa omgång av FA-cupen (ja, jag har fått hybris och ja, jag gissar att vi lottas borta mot Liverpool).
• Rúben klev alltså ut efter en oväntad poäng på Anfield och var förbannad på spelarna. Inte för insatsen mot Liverpool, utan för att de inte spelat så här tidigare. 

Stormen ökar till orkanstyrka och United är i gungning på ett sätt vi inte upplevt sen 1980-talet.

Mitt i det hela står en snart 40-årig portugis och försöker rädda det som räddas kan.

Men efter den halvtimmen hemma mot Newcastle är det svårt att se varifrån befrielsen ska komma.

Den enda befrielsen, just nu, skulle vara att säsongen tar slut så fort som möjligt. Men det är fem långa månader kvar. 

Okej:

• Efter den fullkomliga överkörningen som Newcastle utsatte hemmalaget för under drygt 30 minuter var faktiskt United det bättre laget därefter och borde rimligen ha gjort minst ett par mål.
• Kobbie. Skulle förstås ha startat. Det tog inte många minuter efter att Mainoo kommit in innan United skapade sin första målchans. Innan dess: Nada.

Sanslöst:

• Oavsett spelsystem, oavsett trötta ben, oavsett motstånd, oavsett om hela jorden var på väg att rämna: Man uppträder inte så där under matchens första halvtimme som Manchester Uniteds spelare gjorde. Jag har sällan sett en liknande genomklappning, ens i utspelningarna mot City och Liverpool, av ett Unitedlag på hemmaplan. Herregud, Newcastle kunde ha haft 5-0 på 30 minuter. På Old Trafford! 
• Och hur i hela fridens namn kan det fortsatt bara bli sämre och sämre ju oftare spelarna spelar i det nya systemet? Jag fattar att dom inte har tid att spendera tillsammans på Carrington, men de spelar trots allt matcher med det flera gånger i veckan. 
• Det är ytterst sällan Old Trafford vänder sig mot en av sina egna spelare, men stackars (och här bortser vi från det faktum att han var en av de allra sämsta spelarna på planen) Joshua Zirkzee fick uppleva det när hans tränare plockade av honom. Det var plågsamt att se nederländaren skynda in i katakomberna för att gissningsvis samla sig innan han kom ut med luvan över huvudet. Ovärdigt. Man kan jubla åt att Kobbie kom in, men det andra kan man strunta i. 
• Halva säsongen är spelad och en tabell ljuger inte. United är ligans 14:e “bästa” lag och har gjort 21 mål på 19 matcher. Det spelar liksom ingen roll om man kommer till bra eller riktigt bra lägen om man inte har spelare med förmågan att göra mål. Uniteds bäste målskytt är Bruno – och han har gjort lika många mål som Buonanotte i Leicester: 4. 
• Innermittfältet Casemiro-Eriksen måste ha gjort sin sista start tillsammans. För att uttrycka det milt: Duon snurrar inte med motståndarna centralt i planen. Och vad var det för reaktion brassen bjöd på efter att ha serverats en typ 80-procentig målchans av Kobbie?
• United har gjort NOLL mål på tre raka ligamatcher och inget på 3,5 timmars fotboll på Old Trafford. Siffror jag inte trodde jag skulle få se under min livstid.
• Ändå mer chockerande: Sex förluster under december har inte hänt sen min farfar var tonåring på 1930-talet. 
• Lisandro Martinez borde rimligen trivas i en trebackslinje, med två stora, tunga mittbackar som Maguire och de Ligt bredvid sig. I stället är han i sin största formkris sen han kom till klubben och var inblandad i båda Newcastles mål. Han såg fullkomligt vilsen ut på planen – till råga på allt med kaptensbindeln på sig.

… and finally:

• Oavsett vad Rúben sa efteråt så var det förstås en extra förnedring att plocka in Rashford i truppen, låta honom värma upp typ hela matchen utan att plocka in honom.
• Liverpool borta på söndag. Nu hinner åtminstone laget träna ihop några gånger innan det är dags för kölhalning på Anfield. 

Överlevnad.

Det är det Manchester United av i dag handlar om.

För det är nedflyttningsstrid som är flera resor närmare än ens en Europaplats just nu.

Vad vi såg mot Wolves är precis det vi är. Ett lag för den nedre delen av Premier League.

Och även om Rúben för bara några veckor sedan varnade att “en storm var på väg” kunde vi inte ana vindstyrkan i den.

Förrän nu. 

Helt ok:

• Casemiro och Eriksen försökte i alla fall skapa lite. Men det var i ett desperat läge, i ett desperat United. 

Illa:

• Är det verkligen meningen att Harry Maguire ska vara spelfördelare i detta system? Han håller ju i bollen i en evighet, för att sen dunka iväg en crossboll. Det påminner lite om en viss Chris Smalling en gång i tiden. Man ser också vem han ska passa tio sekunder innan passningen kommer. 
• Och Dalot i en Giggsroll? Hur länge ska det experimentet hålla på? Han är ju ingen dribbler, ingen som utmanar och går förbi eller som regelbundet kan kliva in och dominera en vänsterkant. 
• I offensiven är det fascinerande att se hur dåligt United fyller på. Efter den långa crossbollen spelats ut på kanten finns oftast max en medspelare inne i straffområdet. 
• Brunos första gula är givetvis tveksamt, men han ska definitivt inte ens ge domaren möjligheten att visa ut honom direkt i andra halvlek. Det är alldeles för dåligt av en så rutinerad spelare – som dessutom är kapten i laget (Samtidigt ska vi inte glömma att vi hade en annan kapten en gång i tiden som tog ännu galnare utvisningar…)

Hemskt:

• Inte ens innan Brunos röda hade United något att erbjuda. Mot ett lag som tippats åka ur, som knappt vunnit under hösten, som sparkat sin tränare, som legat under nedflyttningsstrecket … alltså: Oavsett system bör spelare med de namnen, de lönerna, de, ja, allt, kunna skapa mer. 
• Ju mer spelarna spelar 3-4-3 desto sämre blir laget på det? Jag får inte ihop det. 

Vedervärdigt:

• Hur kan ett lag som en dag aspirerar på att bli bäst i världen släppa in två hörnor direkt i mål två gånger på en vecka??? Jag har aldrig sett något liknande på professionell nivå. 
• United är alltså efter denna förlust på FJORTONDE PLATS halvvägs in i ligasäsong. Alltså, det är knappt man tror att det är sant. Men det är det. Och Sir Jim och hans konstnadseffektiviserande partners har nog fått en reality check de inte hade anat kunde komma deras väg. 
• Att det inte finns en enda naturlig målgörare i truppen är ju bortom sans. Zirkzee har mestadels varit katastrofal, medan hans danske kompanjon mest sliter omkring med motståndarförsvararna. Men vi pratar också om en klubb som också lånat in Ighalo och Weghorst för att göra mål de senaste åren …

Annars:

• Och varför ser Unitedspelarna både svagare fysiskt och konditionsmässigt ut än i princip alla motståndare? Vad är det för kravbild på Carrington nuförtiden?
• Mot Wolves gjorde Rúben endast två ändringar: Malacia fick stanna hemma och Zirkzee hamnade på bänken. Det innebär att portugisen börjar hitta sin “bästa” elva och det är ju sorgligt att den presterar på detta sätt.
• United har släppt in 9 mål på sina 3 senaste matcher. Enda gemensamma nämnaren: de Ligt saknades. Vi får hoppas att nederländarens återkomst ger United lite trygghet i defensiven. Det kan behövas. 

… and finally:

• Nästa tre matcher: Newcastle, Liverpool och Arsenal. Det innebär med stor sannolikhet att United blir kvar nära botten samt åker ur cupen. Och då handlar det – som Rúben säger – om att “överleva”. Beslutet att behålla ten Hag och ge honom några miljarder att handla för under sommaren framstår som mer och mer galet för varje match som spelas. 
• 1990 såg jag United live för första gången. Då slutade vi på en 13:e-plats i ligan. Så det är trots allt inte min första rodeo. 

The Diallo Derby.

Det är så vi kommer att minnas den här decembersöndagen 2024.

Amad fortsätter att bibehålla Uniteds underbara tradition med sevärda yttrar – och United vann dessutom, precis som i cupfinalen, helt välförtjänt.

Nu gäller det att njuta ett par dagar och sen att bygga vidare på den här triumfen.

Trippel-wow-wow-wow!

• Avslutningen på derbyt! Vi var nog ett gäng miljoner världen över som trodde att chansen till poäng var borta när Bruno (av alla!) chippade bollen utanför med kvarten kvar. Men tji fick vi! Först snappade Amad upp Nunes hemåtpassning, höll den kyligt och väntade in Nunes vansinnestackling (inte ens gult!) och straffen var den mest givna den här sidan Jesus födelse. 
• Och Bruno har ju missat förut, och man är alltid lite orolig, speciellt borta i ett derby, men wow! Sån kyla från den dittills tämligen anonyme kaptenen.
• Fast det bäst wow-et sparades till sist. Bara ett par minuter senare vevade Martinez iväg en cross som Amad (vem annars?) förvaltade på det enda sätt som det gick att förvalta den på. 

Unitedklass:

• Backlinjen. Harry var tillbaka som sista försvarsrese och tillsammans med Licha och de Ligt såg han till att Haaland fick iväg ett avslut på hela matchen. Och det var ett blockerat sådant. 
• Jag kan inte minnas när vi senast hade detta bollinnehav på Eastlands senast. Vanligtvis brukar det ju var 65-70 procent i Cityfavör, men den här gången var det närmare 50-50. Bara en sån sak. 

Också imponerande:

• Nu kom vändningen i de sista fem minuterna av matchen, men det går inte att påstå att United vann oförtjänt. Visst, det skapades inte mängder av lägen, men det gjordes det inte från Cityhåll heller. Och om Uniteds 1-1 föregicks av en sjukt oväntad passning så kom hemmaledningen efter ett slumpartat motläggs-inlägg. Och innan Amad fixade straff kunde Rasmus mycket väl ha fått en innan dess, efter Dias tackling i andra halvleken. 

Ledsamt:

• Mason Mounts skadehistorik. Han har redan missat fler matcher för United än han gjorde i Chelsea under hela sin karriär där. Sen han kom till Old Trafford har han gjort 90 minuter en gång. Som tur är verkar skadan som tvingade av honom i derbyt inte vara av den allvarliga sorten, men visst är det sjukt att spelare efter spelare utan skadehistorik kommer till United och plötsligt blir vrak. 

Snackisen #1:

• Eftersom det är Manchester United vi pratar om så var det givet att största delen av många eftersnacks-studios fokuserade på det som hände innan matchen. Rashford och Garnacho kapades helt från matchtruppen, och det var så klart inte bara för att de varit i klappusel form utan för att deras inställning inte varit den rätta, enligt Rúben. Ett magnifikt beslut från vår nye coach. Och att han då fick med sig en vinst utan dessa två – som kanske är lagets bästa offensiva duo på papperet – stärkte bara hans aktier. Frågan är nu hur Garnacho och Rashford reagerar på detta. Alternativ 1 är att de surar och säljs och alternativ 2 att de förstår vad som krävs. United är – tolfteplatsen till trots – ingen social verksamhet. 

… and finally:

• Spurs borta i cupen på torsdag och med det här självförtroendet som både spelare och fans fick av 3 poäng på Etihad skulle jag säga att det är 60-40 till Tottenham. 
• Sen väntar Bournemouth på Old Trafford och då ska jag för första gången se ett United på plats under Röde Rúben. Och kom ihåg: det regnar aldrig i Manchester när man väl är där!

Första halvleken var bland de värsta första halvlekar jag upplevt på 2020-talet.

Det krävdes ett par byten från Rúben för att plåstra om oss stackars fans som såg eländet i Tjeckien.

Och United är fortsatt obesegrat i Europa.

Wow:

• 2-1-målet. En liten juvel som utfördes högklassigt: Både speluppfattningen från Bruno och Rasmus mottagning (oklart om det var medvetet att få till den perfekta bågen, men skit samma) och exekution. Att dansken har börjat göra enklare mål, som 1-1, också, är bara härligt. 
• Och jag måste säga att jag verkligen älskar att Højlund – med rätta – var förbannad på Amad efter slutsignal. Diallo borde givetvis ha serverat honom i slutet, men valde att gå själv och slarva borta det dödande målet. 
• Bruno var bäst. En klass bättre än alla andra över 90 minuter.

Helt okej:

• Backlinjen. De Ligt, Licha och Mazraoui lär vara förstavalet så länge de håller. Och de bör bli både mer samspelta och tryggare med varandra. Hemmalaget vaskade inte heller fram mängder av chanser. 
• Bytena. Det blev en avsevärd kvalitetsskillnad när Rúben började möblera om i uppställningen efter paus. 

Illa:

• Fokusen i spelet, med så enkla delar som passningar och förflyttningar. Visst, planen i Plzen var bedrövlig, men det ska inte behöva se ut som det gjorde första 45. 
• United i slutminuterna alltså tre omställningar för att sätta 3-1-bollen och detta i 3-mot-1-lägen. Men alla slarvades bort på grund av dåliga beslut.

Fruktansvärt:

• Första halvleken. Det var så undermåligt – från båda lagen – att ögonen nästan gjorde ont. Illa nog att inga chanser skapades, men det var bedrövlig kvalitet på alla plan. 
• Även om ingen spelare stack ut i positiv bemärkelse första 45 så var det ett par som stack ut åt det andra hållet: Joshua Zirkzee och Marcus Rashford. Herrejösses, vilka insatser! Zirkzee tappade bollen konstant medan Rashford såg ut som han spelade sin första match på elitnivå. Erbarmligt är bara förnamnet. 
• Och så målvakten. Onana hade under hösten varit en av lagets i särklass bästa spelare, men sen kom Forestmatchen. Och så detta. Han kan inte hålla på så här utan att kastas ut ur laget? Först är han ute och hänger tvätt (och kör över Casemiro totalt) och sen gav han bort 1-0 till Vydra (som alltid gör mål mot United). 

… and finally:

• Derby på söndag och det har väl inte det senaste decenniet spelats ett derby där United kommer till spel med 6 vinster på sina 10 sista matcher medan lillebror har 1 seger på 10. Vad detta betyder återstår att se.
• Röde Rúben har nu inte varit i närheten av att spela samma elva två matcher i rad, men jag gissar att den elva vi får se på söndag är den han skulle vilja köra vecka ut och vecka in. 
• Att segern i Tjeckien var Uniteds första borta i Europaspelet på över ett och ett halvt år säger en del om statusen på klubben/laget av i dag.