Förfallet och raset och hej och hå vilket skit det är

Manchester Uniteds ras fortsätter med oförändrad styrka – och det är svårt att vara förvånad. Ingen som sett hur spelet sett ut de senaste veckorna kan vara förbryllade över det vi fick se på Tyneside.

United är tolva i ligan. Och det speglar tyvärr också kunskapsnivån och klassen på nuvarande lag. Hur sorgligt det än är.

Fint, ändå:

  • Unitedspelarna hade faktiskt avslut på mål. Jag knöt faktiskt en liten näve när Pereira träffade Dúbravka.
  • Bortastödet var, precis som i Haag, briljant.

Inte helt uppåt väggarna:

  • Axel Tuanzebe ska inte lastas för något mål den här gången. Och än en gång tyckte jag att han visade stor pondus och han verkar, märkligt nog, spela med självförtroende.
  • Daniel James. Åter var walesaren, som alltså kommer från Championship, det lilla offensiva ljus United kunde erbjuda. Men som vanligt fanns det inga i straffområdet som kunde ta vara på de inspel som yttern presenterade.

Bedrövligt:

  • Än en gång – ÄN EN GÅNG! – såg vi ett United som till synes verkar vara helt oförmöget att dra igång ett eget spel som kan hota ens ett bottenlag. Kanske är det svårt att göra det med två defensiva, och i grunden allt annat än kreativa mittfältare, som Fred och McTominay. Men å andra sidan ser det likadant ut när Pogba och Matic och vemsomhelst spelar på Uniteds mittfält. Saknas grundfilosofin så ser det ut som det gjorde mot Newcastle.
  • Apropå mittfälte, ja. McTominay ska inte få några nålar i någon voodoodocka, men den eller de som valde att lägga ut en halv miljard kronor på inköpet av Fred borde ju fundera över sitt eller sina karriärsval ganska mycket. Brassen är inte bättre än Kleberson på någon punkt. Och det är ingen komplimang.
  • Harry Maguires näsa för mål är ingen strikers näsa. Men han får inte missa det där läget. Och när han sen passivt låter Longstaff trycka in 1-0, istället för att gå upp i press (och kanske göra en lika magnifik brytning som han gjorde i första halvlek) så ska han få kritik för det. Oavsett prislapp.
  • 11 bortamatcher i rad utan seger är ju ingentin annat än bedrövligt. Det spelar liksom ingen roll vilka som står på andra sidan: Man vet numera på förhand att United inte ska vinna.
  • Om Tuanzebe är på ena ändan av självförtroendeskalan så är de flesta andra spelare på den andra. Och ingen annan personifierar detta bättre än Marcus Rashford, som ser ut som om han fått kvarsittning i skolan varje gång han går ut på planen numera. Han lyckas bannemej inte med någonting. Mot Newcastle sprang han runt lite, försökte sig på någon dribbling, men gav snabbt upp de intentionerna – och när han inte ens tar alla frisparkar vet man att hans ”confidence is shot”. Men vet ni vad: Då har våra ägare sedan tidigare tagit beslutet att inte ersätta offensiva spelare som Sanchez och Lukaku – vilket gör att alternativen inte finns där. Smidigt.

… and finally:

  • Premier League ser i nuläget ut att vara avgjort – redan i oktober. Så blir det sannolikt inte, men det ska nog till en enorm kollaps för att Liverpool ska tappa detta. Och är det några som kan tappa det så är det ju dom … En sak är klar i alla fall. Det är få saker som är roligare än att förstöra för andra lag, när man själv inte har något att spela för, så om Unitedspelarna inte är fullt fokuserade på att ge Liverpool säsongens första ligaförlust, då blir dom aldrig fokuserade.
  • Det är fortsatt oerhört fascinerande att United helt enkelt inte kan låta bli att ha en trupp där fem-sex startspelare roterar in och ut ur rehabrummet. Hur kan det bli så, säsong efter säsong? Med ny manager, ny personal i tränarstaben, osv. Det är en konstant som är obegriplig.
  • Än en gång: Det vi ser utspela sig framför våra ögon är inte Solskjaers fel. Visst, han gör sina misstag i sin taktik (som är dunkel, minst sagt), sina uppställningar, sina byten, osv. Men det här handlar till syvende och sist om resultatet av den misskötsel klubben drabbats av från de styrande högre upp i hierarkin. De bör inte vara förvånade, de heller, av det vi får se mot Rochdale, Astana, AZ, med flera.  
0 | United | permalänk

Mediokra mittenlag

United mot Arsenal engagerar alltid. Oavsett om det är titelstrid, som förr om åren, eller en match mellan lagen i nedre delen av toppen – som nu.

1-1 är ett resultat som smickrar Arsenal mer än hemmalaget, som hade chanser nog för att vinna med både ett och två mål.

Men kvalitén vittnade om två klubbar som sliter tungt just nu. Och lär göra det ett tag till. För det här var i sanningens namn mediokert mellan mittenlagen.

Sevärt:

  • Intensiteten i regnet efter paus på Old Trafford. Det smällde rejält i ett gäng situationer och hawaiifotbollen var i full flow. När det blir så öppet och chansrikt kan man glömma att skickligheten saknas.
  • 1-0-målet. Omställningen påminde lite om en annan omställning mot Arsenal. Nu avslutades det inte i samma rörelse, men Rashfords passning (som väl var riktad mot Pogba?) dukade istället för matchens höjdpunkt: Scott McTominays avstämda skott som var så välplacerat att Xhaka inte ville förstöra för skotten.

Berömvärt:

  • Alex Tuanzebe kallades in som ersättare när Wan-Bissaka dukat under i höstens halsonthärva. Oväntat nog fick han starta som vänsterback medan Young skeppades över till andra sidan. Och i 55 minuter var han hur stabil som helst.
  • Daniel James var en frisk fläkt stora delar av matchen och walesaren borde belönats med lika friska fläktar bredvid sig i offensiven. Härligt energisk i en-mot-en-spelet – och oftast segrande ur duellerna.

Hmm:

  • Nu är han kanske inte 100 efter skadefrånvaro, men man ska inte behöva sitta och glömma bort att Paul Pogba är med i en match på Old Trafford. Hans reflexhår glimmade till ett par, tre gånger på 90 minuter. Och vad gör han ens kvar i klubben om han inte vill vara där? Mot Arsenal var han mest en alibispelare som hovrade kring mittcirkeln utan att stå för särskilt mycket minnesvärt.
  • Vad är det med Uniteds offensiv och oviljan att dyka in framför mål när inspelen kommer? Under säsongen fylls det sällan på i straffområdet och mot Arsenal var det ofta likadant. När det väl fylldes på valde de flesta att avvakta längre bak och ingen gick in mot ytan nära Leno.
  • Alltså, vad är det med United och målgörandet? Hur svårt ska det vara att göra mer än ett mål i en match? Sista 20 fanns chanser nog att göra både ett och två mål – men icke då.

Oh, so sad:

  • Första halvlek. Oh, how the mighty have fallen, som det heter. När intensiteten saknas mellan United och Arsenal, brukar ändå kvalitén finnas där. Men den lyste upp hela den mäktiga arenan med sin frånvaro. Felpassningar, felbeslut, fel, fel, felen bara haglade från båda klubbarnas förnämsta fotsoldater.
  • VAR-regeln är fortsatt märklig för mig. Varför kollades inte Kolasinacs hands men Aubameyangs offside?
  • Kanske var det Tuanzebes ovana vid positionen som bidrog till situationen som ledde till 1-1, kanske inte. Oavsett var det tråkigt att en av våra egna ställde till det.
  • Rashfords självförtroende fick inte någon skjuts av straffmålet för några veckor sen. När han är on song litar man på att han sätter friläget som Pogba serverade honom. När han är i den här kostymen vet man redan när han får bollen att han inte kommer att få iväg ett avslut.
  • United är alltså på tionde plats. 12 poäng efter serieledarna. Med det här snittet når vi upp i 48 poäng och om serieledarna håller sitt kommer United att vara 66 poäng efter i maj (jag skojar, men bara lite).
  • United har vunnit två av de sju senaste ligamatcherna på Old Trafford. Två. Av. Sju.

… and finally:

  • Kevin Friend höll ungefär samma medelmåttiga kvalitet som lagen. Ibland var han till och med en nivå under spelarna.
  • Två bortamatcher väntar innan veckan är slut och jag är helt inställd på, tja, jag vet inte.  
0 | United | permalänk

Fall from grace.

Long time no blogg, men nu är jag tillbaka (ÄNTLIGEN) med en aningen mer läkt överarmsfraktur. Eller ja, läkt nog att manövrera ett tangentbord i alla fall. I en numera något sånär smärtfri vardag är det bara United som får mig att vilja ta en morfinöverdos, med andra ord: det mesta är som vanligt igen.

Och framför oss har vi Arsenal. Som inte alls känns som ”Arsenal” längre. För vad är det vi egentligen tänker på inför dessa möten? Fergie och Wenger som hetsar mot varandra med hela världens medialjus riktat mot sig? Keane och Viera som skallar varandra i spelargången? Giggs som skriver FA-cuphistoria eller att världen till två tredjedelar täcks av vatten och resten av Wayne Rooney? Jag vet inte, men nu sitter jag här med tomt sinne och tankarna på Rochdale och en sargad trupp, som i förlängningen tar tankarna till den ovärdiga behandling vår klubb fått utstå de senaste åren, till följd av ett förödande ägarskap. Ingen rolig känsla. Inga lösningar. Inget ljus i framtidstunneln.

MEN. Som vi Unitedfans fått lära oss den hårda vägen går det inte att leva på gamla meriter, det enda vi kan göra är att sträva efter nya och vi MÅSTE lyfta blicken och se de verkliga problemen. Det är inte spelarna. Det är inte Ole. Det är inte ens Woodward (åtminstone inte i den utsträckning många fans verkar tro).

Som ni säkert förstår kan vi (trots att vi är lite fula i mun occasionally) inte gå loss totalt på Uniteds ägare i en av klubbens offentliga kanaler som detta ändå någonstans är, så därför kommer jag runda av här för denna gång. Jag skulle dock vilja be alla våra läsare om något; ikväll när ni ser matchen så skulle jag önska att alla funderar ordentligt på varför blotta tanken på United-Arsenal på Old Trafford inte får nackhåren att resa sig och blodet koka, så som det alltid gjorde förut. Vad var det som gjorde att likgiltighet och tvivel smög sig in i hjärtat hos alla oss som firade som galningar vid Moskva 2008, och alla andra gånger vi varit störst? Och framför allt, vad kan du som supporter göra för att din klubb inte ska monteras ner? Fundera, kära ni, så hörs vi snart igen.

 

0 | United | permalänk

Att låta eller inte låta

Fansen till världens vackraste fotbollsklubb är som så ofta de senaste sex åren delade i två delar: De som vill sparka nuvarande Unitedmanager och de som inte vill sparka nuvarande Unitedmanager.

Med tanke på att United gick nästan 30 år utan att göra sig av med någon manager – och nu har kickat tre på fem år – är det lätt att förstå båda sidor. Å ena sidan är resultaten ända sedan i våras inte i närheten av vad vi kan förvänta oss och för att förändra det behövs en ny röst i omklädningsrummet. Å andra sidan har det inte direkt gjort susen att sparka vare sig Moyes, Dödgrävaren eller Mourinho så det kanske är dags att äntligen ge någon tillräckligt med tid att bygga upp någonting nytt. Eller?

Var jag står? Jag har efter den enormt oväntade och underbara smekmånaden sett OGS göra sig av med det dökött som många av oss ville bli av med. Jag har sett honom förstärka på positioner där vi behövde förstärka. Han har United-DNA i blodet och han vill spela ”The United Way”.

Samtidigt har jag och du och vi alla sett en matchcoach som inte riktigt är en av de allra vassaste i världsfotbollen. Och vi har sett en manager, som precis som företrädarna, inte fått in tillräckligt med förstärkningar.

Summa summarum: Solskjaers händer är lika bundna som managerns alltid varit sedan Glazyrerna kom in och började roffa åt sig stålar. Ingen kan förvänta sig att norrmannen ska kunna uträtta de underverk som hans mentor gjorde ända in i slutet. Men med tanke på att sparkandet hit och dit fortfarande inte hjälpt så lär knappast det vara lösningen heller. I min värld ser jag Solskjaer få tre transferfönster till att visa åt vilket håll United 3.0 är på väg. Det borde vara rimligt.

Det United vi har sett under hösten är en sorglig syn. Efter drömpremiären har vi fått se laget hacka sig fram som det egentligen gjort under flera års tid. Ett lag utan spelidé, ett lag utan självförtroende, ett lag utan mittfält och ett lag där spelare turas om att gå sönder för att i förlängningen ge ledningen käftsmäll efter käftsmäll för att ersättare inte köpts in vare sig för Sanchez eller Lukaku.

Greenwood och Rashford i all ära, men det ska inte vara en 17-åring och en 21-åring som United offensiv vilar på. Och att mittfältet ens ska behöva se en begränsad spelare som McTominay vara given som startspelare är lite ledsamt. Liksom det faktum att alternativen är Fred, som inte på långa vägar är bra nog, och Matic, som är slut på den här nivån sedan ett år tillbaka. Addera också en världsstjärna som inte längre vill vara i klubben så förstår vi att själva motorn i ett topplag saknas.

Stora lag byggs dock som bekant bakifrån och det är väl det positiva vi får ta med oss in i vintermörkret. Ett nytt kontrakt för DDG med en fyrbackslinje som bör kunna spela många år tillsammans är åtminstone en byggsten.

Apropå Glazyrerna så hittade jag det här mitt i min flyttstädning:

Han kunde inte ens, när han jobbat sin sista dag för klubben, låta bli att hylla blodsugarna. Men hur många managers efter honom har valt att så förbehållslöst ge amerikanerna credd?

Nej, just det.

0 | United | permalänk

Skandalöst x 2

Bortaspöket bara växer och växer – medan Manchester Uniteds självförtroende på resande fot bara krymper och krymper.

Samtidigt står det Uniteds ledning dyrt att inte köpa in en ersättare till Romelu Lukaku.

Och det är mer skandalöst än att förlora mot West Ham.

Beundransvärt:

  • Aron Wan-Bissakas glidtackling var egentligen första halvleks enda riktiga ljusglimt för United. Men den var å andra sidan väldigt ljus, den glimten.

Stabilt:

  • Apropå Wan-Bissaka var det fascinerande att se att Felipe Anderson ganska snabbt besluta sig för att inte ens försöka gå förbi honom. Han insåg det hopplösa i det och när AWB till och med jagade hem honom på egen planhalva i en omställning fick Pellegrini nog och bytte ut honom.
  • Andra halvlek såg ändå United visa lite mer grinta och bygga upp ett par tjusiga anfall. Men när man spelar lite drygt en halvtimme utan en forward på planen är det kanske inte så konstigt att det blir svårt att nå hela vägen in i nätet. Nu var det McTominay och Maguire som de fetaste chanserna nådde och det är som bekant inga målmaskiner.

Ledsamt:

  • Hur tomt och öppet det ofta var på Uniteds mittfält. McTominay och Matic är inget Scholes-Keane-partnerskap, men det ska ju inte vara så stora hål i ett mittfält hos en klubb av Uniteds storlek. McTominay är ung och orutinerad och kommer undan alltför tung kritik, men att Matic överhuvudtaget fortfarande startar matcher är ju ytterst ledsamt. Visst, han har rutinen och i första halvlek spelade han oväntat nog en del på en touch, men sen föll han tillbaka igen.
  • När man ser Lingard (som ju inte gjort poäng för United sen typ Mourinhos dagar) och Fred bytas in när jakten på kvittering går in sin mest intensiva fas går inte pulsen upp för att man som Unitedsupporter vittrar blod. Snarare tvärtom.
  • United på bortaplan är liksom aldrig tre poäng längre. Det spelar ingen roll vilka som står på andra sidan; United kan inte vinna någon annanstans än på Old Trafford nuförtiden.
  • Offensiven i första halvlek var passiv, uddlös och i princip obefintlig. Inga fylld på i omställningarna, inget mönster gick att hitta i uppspelsfasen och det verkade helt enkelt inte som om det var några som ville sätta press på West Ham.
  • Två (2!) poäng har United skramlat ihop totalt mot Wolverhampton, Southampton, Palace, och nu West Ham. Det är den realiteten vi får acceptera.

Huvudlöst:

  • Med Martial skadad och nu Greenwood borta med halsfluss fanns egentligen inget annat val än att fortsätta med Rashford på topp. Ynglingen som helt plötsligt bär Uniteds offensiv gick givetvis sönder, vilket innebär att United jagade kvittering i London helt utan anfallare på planen. Att spelare går sönder och/eller blir sjuka är ingenting nytt 2019 och Glazers/Woodwards huvudlösa beslut att inte ersätta Lukaku är den enda anledningen till att läget blev så.

Sist:

  • Det kan inte vara lätt att vara Phil Jones nuförtiden. Det ska mycket till för att en mittback ska hamna bakom Marcos Rojo i rangordningen bland mittbackar. Men det är likväl där han hamnat, den i dag på läktaren sittande engelsmannen.
  • Nobles tackling på AWB var solklart rött i min bok i alla fall.  Nu blev han matchens lirare i stället.
  • Ledsamt, om det inte var nog med det som redan noterats, är förstås att matchen såg ut precis som jag förväntat mig efter att ha sett elvorna. Det är den här nivån United är på nuförtiden. Men det gäller väl att ha tålamod …
0 | United | permalänk