Att VARa, eller icke VARa.

Vi ångar på, gode värld vad härligt! Matchen idag var bra, inte perfekt men bra, och helt ärligt räcker det för mig. För nu i alla fall. Kom på mig själv under matchen med att sitta och tänka att jag hade velat se oss i Champions League nästan enbart för att få en värdemätare på hur detta United skulle stå sig i Europa. Vet inte hur det är med er, men jag tror nästan jag har blivit lite fartblind av United post Covid-19. Bruno är såå bra. Martial är såå bra. Greenwood är SÅÅ BRA. Men hur bra, egentligen? Jag vill veta, och jag vill veta nu. Antar att det är ett gott tecken att Oles United får oss att bli förväntansfulla och ivriga inför framtiden, snarare än trötta och uppgivna, vilket är den exakta definitionen av hur jag har känt för United hela året fram tills typ nu.

Det började inte speciellt bra idag. Det var väl egentligen inte förrän efter första halvlekens vattenbreak som vi tog tag i matchen och återgick till något som kunde likna det United vi sett de sista veckorna. Ja, jag var väl inte heller den enda som blev lite småtrött av att upptäcka att matchen skulle dömas av Jon Moss. Igen. Men knappt hann jag tänka tanken förrän straffsituationen dök upp och då kom en ny tanke; han kommer aldrig ge oss en sådan straff. Men hör och häpna, Moss hjärta United och en iskall doja signerad Bruno senare stod det 1-0. Man kan väl tycka vad man vill om VAR (jag är generellt positiv, för att göra en lång historia kort) och även känna att det var en hårt (om inte felaktigt) dömd straff, men vi har alla sett domare blåsa straff för mindre, både till oss och mot oss. Så jag klagar inte i alla fall. Fiat quicquid accidet och så vidare.

Wowfaktorn:

  • Som en person som tycker att juniorfotboll är sanslöst tråkigt så känns det gott att kunna smickra sig själv med att vara en (av många, säkert) som följt Greenwood sedan ganska långt tillbaka. Jag har inte riktigt tålamodet att följa ett gäng fjunisar där man vet att bara någon enstaka kommer ta sig upp och bli en Unitedspelare av rang. (The Class of 92 är och förblir ett ganska sällsynt fenomen). MEN i Greenwoods fall har det alltid funnits en speciell vibe. Han har utvecklats något enormt, men enkelheten och den där svårdefinierade elegansen har han alltid haft. Han får allting att se så lätt ut, och jag kan verkligen relatera till de fans som i två säsonger högljutt krävt att han ska starta varenda match. Är dock glad att tålamodet funnits så att han fått slussas in successivt, och att vi nu är framme vid tiden då vi inte längre behöver vänta. Han är här nu, Mason. Och han är här för att stanna.

Inte så wow:

  • Om man ska få deppa en liten aning över något så är det väl mest att det är synd att inte Rashford känns riktigt i fas. Givetvis inser vi alla att formkurvor både toppas och bottnar. Sådan är fotbollen, och man kan med fördel istället tänka att det är väldigt positivt att vi nu har så många spelare som tar det offensiva ansvaret när den som varit vår mest pålitliga målskytt för tillfället inte gör det. Mest tråkigt för Rashford bara, jag hade unnat honom så himla mycket att få njuta av flowet med övriga gänget. För även om Rashford har det lite trögt på poängfronten så frodas United just nu.

Framåt då?

  • Något som slagit mig flera gånger den sista veckan eller så. I Muss lokalförening Red Army Göteborg tippar vi tillsammans inför varje match, och på punkten ”första målskytt” har det blivit väldigt svårt helt plötsligt. Tidigare printade jag dit Rashford på ren reflex, vem annars hade vi liksom, men nu är det plötsligt betydligt svårare. Vi har alternativ. För första gången på jag vet inte hur länge så känner jag tillförsikt i att vi kommer göra mål (plural) och att såväl målskyttet som assisten sprids hejvilt i truppen. Och ta Martials reaktion när han blev utbytt idag! Trodde han skulle sänka Ole. Han var hungrig, han ville inte gå av planen. Minns man ens trötta, Berbatov-påettdåligtsätt-liknande Tony M från Mourinhos tid? Icke! Att Martial har en målskytt av rang i sig har vi alltid vetat, nu vet han det själv också. Jag menar, karln går runt och ler! The revival of Martial händer, och jävlar vad glad det gör mig.

Omladdning och uppladdning, på måndag tar vi Southampton i ett anfall av hybris och kör utav helvete mot tredje(JA TREDJE!)platsen! UTFR.

0 | United | permalänk

Mästerlige Mason

Det var den här typen av matcher som United alltför länge snubblade på. Den typen av matcher där man satt och knöt näven av ilska över individuella misstag i defensiven och inkompetens i offensiven.

Men efter det ofrivilliga uppehållet är det som att Unitedspelarna knutit sina nävar och bestämt sig för att visa vad de egentligen kan.

5-2 hemma mot Bournemouth var nu till och med i underkant. Och det är ack så ljuvligt att både veta och känna. 

Majestätiskt:

  • Att vi kan känna “äh, det löser sig” efter ett tidigt 0-1-mål i rumpan. För efter 15 raka utan förlust är det inte bara spelarna som skaffat sig självförtroende deluxe. För även om Bournemouths defensiv lämnar en hel del i övrigt att önska kunde det här faktiskt ha slutat 10-2. Minst. 
  • Offensiven är nästan i overdrive i vissa lägen. Samtidigt är det svårt att försöka hålla tillbaka när man har spelare som Mason Greenwood att tillgå. Tonåringen är inne i ett nästan perverst stim och det finns en förklaring till att han är en av få spelare i Fifa 20 som har fem stjärnor på “fel” fot. Som om inte raketen med vänstern var nog drog han in en ännu mer imponerande fullträff med högern efter paus. Det är inte ofta man ser en striker som har förmågan att både få till den där kraften och samtidigt den precisionen som Greenwood har. 
  • 12-3 och nu tre raka vinster i ligan sedan omstarten, oavsett motstånd, är nästan mer än man kunde hoppas på. 
  • Jag sa till grabben “han sätter den i vänstra, lätt” när Bruno la upp frisparken. Bruno la upp bollen, satte frisparken till vänster, lätt. 6+5 på 9 ligamatcher skojar man inte bort. Jösses, vilken impact han har haft. Och jösses, med facit i hand, var hade United varit om han kommit redan i somras? 

Finfint:

  • Efter förlusten mot Burnley i början av året var i princip allt åt fanders i Unitedleden. Sen kom Bruno och vindarna vände. Givetvis ska portugisen ha en rättmätigt stor del i framgångarna, men Solskjaer har också visat att han trots allt kan få ihop en offensiv när han har rätt pusselbitar på plats. 
  • Gissningsvis “gav” Bruno bort straffen till Rashford, för att ge den unge britten lite skjuts i målgörandet. För trots den fina omstarten United gjort har Rashford haft lite problem att få bollen i nät. Nu var straffen inte den vassaste, men det viktigaste var givetvis att den satt. 

Svagare:

  • David De Gea fortsätter att vara o-De-Gea-ig i vissa lägen. 0-1-målet ska givetvis inte vara ett 0-1-mål och han körde något darrigt uppspel – igen. Sen ska vi förstås inte glömma hans räddning strax innan Bournemouths straff.
  • Harry Maguires återkomst efter covid-uppehållet har varit allt annat än fläckfritt. Inte nog med förnedringen vid Stanislas visserligen snygga ledningsmål, utan han bidrog också i hög grad till att Bournemouth fick trycket innan straffen, med en besynnerlig felpassning. 
  • Eric Bailly blandar som bekant högt och lågt på ett sätt som få andra mittbackar. Mot Bournemouth slog han till på den låga sidan direkt efter sitt inhopp – och sen höll han låg profil. Jag vet inte riktigt var jag står i frågan om hans framtid i klubben längre (givetvis inte bara på grund av det här misstaget), men han har varit på Old Trafford i ett gäng år och trots att vare sig Phil Jones eller Chris Smalling är på plats för att ta en plats för honom så kan skadorna ha satt stopp för hans möjlighet att ta en fast plats. 

Avslutningsvis:

  • VAR hade en hel del att göra denna lördagseftermiddag och kikade på offsider och handssituationer, men hur det/den/de kunde undgå att kolla in Lermas tackling på Martial som gav gult men var blodrött är för mig obegripligt. 
  • Med fem omgångar kvar är det ett riktigt getingbo i kamperna bakom Liverpool och city. Som det är nu är det rimligen en fjärdeplats som Solskjaers mannar bör rikta in sig på. Och det får väl anses som en liten framgång, med tanke på allt som hänt de senaste åren. 
0 | United | permalänk

Bring it Bournemouth!

Jag har varit i Bournemouth en gång. Ganska många år sedan så minns inte allför mycket mer än att vi badade i havet (skitigaste vatten jag sett i mitt liv) och att det var kallt som satan. Mina trevligare minnen av Bournemouth kommer från Old Trafford, eller möjligen från vardagsrummet hemma i Karlshamn, vilket kan ha involverat chilinötter, cola och Tips-Extra tillsammans med farsan. Hur som helst, ser gärna att Bournemouth gett mig ytterligare ett lyckligt minne vid dagens slut.

Om detta vore en vanlig dag i det nu mera hårda livet som Unitedsupporter hade jag haft mycket onda aningar inför eftermiddagens drabbning. Bournemouth ligger nästsist i tabellen på 27 poäng liksom Aston Villa fast med sämre målskillnad. Deras form har fortsatt vara usel sedan ligan återupptogs och de har hittills endast mäktat med att göra ett mål sedan dess. Vilket ett vanlig dag skulle innebära guldläge för Bournemouth, för om det är en klubb som gjort det till en vana att droppa poäng mot formsvagt motstånd och slå alla möjliga bottenrekord de senaste åren så är det vi. MEN. Idag är ingen vanlig dag. Jag tror vi alla känner det. Det vilar en positiv vibe över United som åtminstone jag inte känt sedan Ole tog över som interim efter Mourinho och drog en streak på typ tio raka segrar. Något känns annorlunda, och jag är säker på att vi krossar Bournemouth av bara farten. Vilket såklart i sin tur gör mig skitnervös, är inte van att känna mig såhär positiv och självsäker när det kommer till United. Känslan av sårbarhet är således total. (Man skiter knäck i spiraler, som det heter där jag växte upp).

Nåväl. Det är snart dags. Elvan släpps om någon timme, men ska likväl ge mig på en liten spekulation om dess innehåll. Vi startar med De Gea, inget nytt där. Antar att de flesta hade velat se Williams till vänster (jag är personligen kluven till vem jag föredrar just nu) men jag tror ändå Ole kör på Shaw, han verkar ha bestämt sig för att det är Luke som gäller där. Lindelöf och Maguire utgör mittbackspar och Wan-Bissaka startar till höger. (Efter hatstormen jag fick på grund av min förhoppning att Dalot skulle starta mot Norwich så kommer jag från och med nu hålla tummarna för att Dalot blir ordinarie på alla positioner för all framtid. Pöh!)
Centralt finns det väl inget annat än Matic och Pogba just nu? Pogba är fantastisk, det vet vi, men tycker även Matic ser så otroligt mycket fräschare ut nu än för bara typ ett halvår sedan. Kanske gjorde uppehållet honom gott, eller är det bara så enkelt att det nu är betydligt lättare för honom att komma till sin rätt med en Pogba i form bredvid sig, och en underbar Bruno framför sig? För ja, Bruno startar givetvis. Ole nämnde i sin presskonferens att ett par spelare kände sig lite tilltufsade sedan matchen mot Brighton, och jag tänker att en av dem skulle kunna vara Rashford, men eftersom vi inte hört mer om det utgår jag från att han startar på vänsterkanten. Jag hoppas att vi får se Greenwood till höger, medan Martial känns given längst fram centralt.

För ytterligare snack finns både jag och Mats på Twitter, ride on!

0 | United | permalänk

The year of the virus.

Antar att det är lika bra att såhär från början peta hål på elefanten i rummet. Jag har drabbats av värmeslag/uttorkning, en global pandemi råder och Liverpool har säkrat ligatiteln. All jävla sans tycks ha lämnat världen, och samtidigt kan vi konstatera att 2020 i evig tid kommer kommas ihåg som The Year of the Virus, för oss Unitedfans i dubbel bemärkelse.

Kvartsfinal i FA-cupen väntar, och ett på pappret ganska humant motstånd likaså. Norwich ligger sopsist i Premier League och med endast fem vunna matcher hittills under skitsäsongen 19/20 så bör* det väl egentligen inte vara något snack om att vi ska flyga vidare till semin utan större problem.

(*man har varit med förr..)

Med sju matcher kvar i ligan och som mest tre i FA-cupen om vi tar oss till final så utgår jag ifrån att det kommer satsas all in i båda turneringarna. Vad beträffar ligan kommer vi förmodligen också behöva vinna resterande matcher för att säkra fjärdeplatsen, så det kommer bli ett par tuffa sista veckor för många spelare. Man kan ju också riktigt känna hur totalt jävla supersugen Ole är på att få vinna FA-cupen. Förståeligt, för som trogna Mussbloggenläsare vet är det min personliga favoritcup. Sen hade det ju inte heller varit fy skam att vinna den för att totalt slakta sönder Liverpool i Community Shield till hösten. För den som så många andra bördor kommer också läggas på Ole till nästa säsong. Nu när ett svagt och värdelöst Manchester City bekräftat det vi alltid vetat, att de är ett luftslott byggt på smutspengar, och inte klarade sin uppgift att hålla Liverpool borta från ligatiteln är det helt enkelt upp till kamp för oss som gäller. I 20 år höll vi dem stången, sen kommer City och klarar inte ens fem minuter typ. En skam är vad det är. Usch.

Men, det där är gårdagens nyheter. Nu blickar vi framåt. Av Oles presskonferens att döma kommer vi nog få se ett par ändringar i elvan från senast. Slänger en vild chansning på att vi hittar Romero i mål. Förhoppningsvis får Shaw vila efter en ganska bedrövlig insats mot Sheffield senast, och in vill jag istället ha Williams. Maguire och hans massiva huvud lär ju inte få någon vila, och man kan väl anta att det istället får bli Lindelöf (förlåt Jonas Olsson, jag menar ”Vigge”) som får stiga åt sidan till förmån för Bailly. Både Tuanzebe och Jones uppges vara skadade. Jag kan faktiskt se Dalot få starta idag. Jag gillar honom mer än Ole gör verkar det som, och tycker generellt att han får alldeles för lite speltid.

Centralt på mittfältet reppas vi sannolikt av Fred och McTominay, och jag skulle också gissa att vi startar med Pereira framför dem. Oles logic det där, jag förstår inte längre vad någon tränare ser i honom. Föredrar såklart Fernandes, men om han ska vilas någon gång mer innan säsongens slut så får det nog vara nu. Alternativet är väl att han startar och spelar en halvlek eller kanske max någon timme. Lingard är också tillbaka men drog på sig lite baciller i dagarna och kommer antagligen då inte starta på grund av sjuk, och i nuvarande klimat är det väl antagligen lika bra att inte ta några risker. Han är tydligen med i truppen dock. Jag tror istället att Mata kommer in på högerkanten. Vänsterkanten är jag kluven till. Jag tror att James kommer starta, men hoppas på Rashford. Oklart. Längst fram startar Ighalo.

Det börjar dra ihop sig. Jag ska ladda upp med jordgubbar och resorb, förutsatt att jag överlever till matchstart. Inte lätt att vara en isbjörn i ett tropiskt Göteborg 🙁

UTFR

0 | United | permalänk

Promenadseger i hettan

En promenadseger, som ramade in den märkliga stämningen på Old Trafford, fick vi till skänks denna stekheta junikväll.

Och som om inte det var nog fick vi även uppleva ett efterlängtat hattrick i ligan, via allas vår enigmatiske Antony Martial. 

Matchade temperaturen med extra glöd:

  • Tony M, givetvis. Får vi ett första ligahattrick sedan Alexanders dagar så kan det inte bli något annat. När han dessutom fullbordade på klassiskt Martialsätt är kvällen all, så att säga (för att parafrasera svenska Viasats Glenn Strömbergs favorituttryck). Första seniorhattricket också!
  • Missarna är förlåtna (även om de var jobbiga att uppleva även här i Skandinavien), för Sir Marcus serverar inte bara skolbarnen mat, utan även anfallspolarna frilägen. Oj, så nyttig han är, och så mer mogen han blivit i spelet.  

Med kvicksilvret däruppe:

  • Paul Pogbas bollbehandling, framförallt när det går snabbt, är en ibland en ren njutning för ögat. Sulfintstunneln i andra halvlek är given som en av höjdpunkterna. Med en given defensiv central mittfältare bakom ska det så klart gå att spela fransosen bredvid Bruno. 
  • Bruno Fernandes delaktighet i offensiven ska aldrig underskattas. Bakom de flesta chanser, och i hög grad ansvarig för målen. Gör egentligen aldrig någonting på chans, utan med en högkvalitativ tanke bakom. Wow-faktorn är kvar, tre månader senare. Han är med i det mesta, om det så är genomskärare, lyftningar, skarvningar eller avslut.
  • “GÖR NÅGONTING VETTIGT NU, ARON” tjoade jag till sonen – lite passivt aggressivt – och så prickade Wan-Bissaka den franska foten och matchen var i princip avgjord. Medan Shaw har fortsatta problem att bidra med någonting spetsigt i offensiven så blixtrar i alla fall britten till ibland. Som då. 

Höll 30-gradersstrecket:

  • Nu plågades inte defensiven av några stenhårt arbetande och jobbiga anfallare från det andra United, men nollan ska likväl hållas och det lyckades Uniteds försvar med utan några större åthävor. 
  • Matic kom in som defensivt ankare och styrde lugnt och koncist upp mittfältet. Gissningsvis precis det som var tanken. 

… and finally:

  • Fem byten i ett och samma svep i en tävlingsmatch skojar man inte bort i första taget. Påminde liksom om en försäsongsmatch i Los Angeles eller något. 
  • Inramningen på Old Trafford kunde givetvis ha varit annorlunda och stämningen likaså, om allt hade varit som vanligt, men jag tycker ändå att klubben lyckades göra en hyfsad feng shui-insats på läktarna. Credit, where credit is due. 
  • Norwich i kvarten på lördag, alltså. Med tanke på var Norwich är och var Bruno & co. är så kan det bara finnas en favorit, och det är aningen oroväckande. Men äsch, nu svettas vi vidare tills dess och njuter av ett glas rosé i Medelhavsvärmen och nynnar vidare på Martialramsan ända tills nästa avspark.
0 | United | permalänk