MUSS.se / blogg

Alltså GUD. Dessa jävla derbyn blir min död. Och som en supporter som blivit bortskämd sedan barndomen av sitt hjärtas klubb, för att efter 25 år börja få smaka på den kalla hårda verkligheten så är det de här dagarna man lever för. Jag menar, detta scenariot: Ole leder United till derbyseger mot City, där spiken i kistan sätts på Fergietime utav en av våra egna som pussar klubbmärket mot ett jublande Stretford End. Ja, man kan ha sämre söndagar. Det kan man verkligen. Så jävla kär i den här klubben.

Mästerligt:

• Jajamän, det är bara att stämma in i lovsången för Bruno Fernandes. Jesus Kristus, Josef, Judas, Maria och Petrus vilket lyft han varit för oss. Helt sjukt egentligen, och undertecknad får krypa till korset och medge att vår Bruno fått ett otroligt mycket större genomslag än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag såg ännu en Alexis, Falcao eller Di María framför mig. Mycket hype som alltid när United värvar, men när det väl kom till kritan så har resten av laget absorberat hans energi istället för tvärt om. Fantastisk fotbollsspelare, och sättet han kommunicerar och peppar sina lagkamrater är så välbehövligt. Så mycket klass. Take note Paul Pogba, det är såhär en stjärna i Manchester United beter sig.
• Oles matchcoachning mot topplagen fortsätter att imponera. Kreativitet och fingertoppskänsla i världsklass både i ligaderbyt i december och idag. City bjöd verkligen upp till dans och jag tror bytena i andra halvlek bidrog mycket till att vi orkade hålla ut. Att få in en pigg, fräsch Bailly och ta ut en trött Williams som jobbat stenhårt i nästan 80 minuter, och dessutom en taggad McTominay och en stencool och kylig Ighalo på slutet gjorde att vi orkade hålla ut, och i slutminuten kunna panga in 2-0.
• Och på tal om 2-0, McTominays skott efter Edersons taffliga utkast krönte en perfekt kväll, och är ett svårare nummer än det kanske ser ut som. Det ska såklart vara mål, men påpassligheten och kylan ska inte förringas. So. Much. Sauce.
• Det känns som att vi nu lagt grunden defensivt. Vi är inte felfria, men vilken skillnad det är från i höstas. Lindelöf gjorde sin bästa match på mycket länge, Maguire var massiv i andra halvek, Williams slet som ett djur, Wan-Bissaka var ett monster defensivt men levererade även offensivt idag, vilket han som bekant fått kritik över att inte gjort tidigare, men den där tvåfotaren skojar man inte bort.
• Derbyseger, Unitedvänner. Derbyseger.

Skräp:

• Återigen så otroligt irriterande domarinsats, denna gången från Mike Dean. Att Daniel James inte har snapat för länge sedan efter alla dessa felaktiga varningar för filmning när han helt uppenbart blir brutalt kapad är ju ett smärre mirakel, och idag var det alltså Freds tur. Är inte helt övertygad om att det var straff i vår favör men filmning? Gode värld. Inte ens med möjligheter som VAR till sitt förfogande kan vissa få det rätt. Under all jävla kritik.
• Det här med att man inte tar i hand med motståndarna innan matcherna för att undvika smittspridning av Coronaviruset är något ibland det löjligaste jag varit med om. Trodde det var ett skämt när jag såg det i Chelsea – Everton precis innan. Absolut, Storbritannien har säkert andra direktiv än de vi fått i Sverige, men vad fan. Dessa spelare bor alltså i samma stad, tillhör samma riskgrupp (vuxna män, uppenbarligen tillräckligt friska för att idrotta på elitnivå) och ska svettas tillsammans, markera och tackla varandra i 90 minuter, men att ta i hand innan matchen ligger utanför någon typ av gränsdragning? Jösses. Tilltron till mäns handhygien är tydligen inte alltför hög.

Noterar också: 

• Det är så himla gott att ha McTominay och Bailly tillbaka. Vi har ju haft en skadeskjuten trupp länge och hanterat det så bra det gått känns det som, och det är ju fortfarande inte som om Ole kan välja och vraka, men vilken skillnad det gör när spelare som varit borta kommer in och verkligen levererar direkt. Tecken på välmående, och mot alla odds känns det faktiskt som att det gått en god vibe i laget de senaste veckorna. God stämning toppat med Agüeros huvud på ett fat, hehe. (Lugn kritiker och lipsillar, det var ett skämt).
• Oles nyförvärv fortsätter att leverera. Wan-Bisse, Maguire, James, Fernandes och nu Ighalo. Ja, jag är ju såklart partisk i alla Oles framgångar because LOVE HIM men det är verkligen trevligt att se klubben gå i rätt riktning på den fronten. Ut med dödkött och in med spelare som vill vara i United. Lättare sagt än gjort har det visat sig, i en klubb som ägs och till stor del styrs av parasiter.
• Något jag funderade på är att Martial vid ett tillfälle och James vid två gick rakt på mål istället för att lyfta blicken och spela snett inåt bakåt till Bruno, som vid samtliga av dessa tillfällen kom i stort sett fri på den ytan. Är vi fortfarande är så ovana att ha en tillförlitlig spelare i den positionen att man inte ens tittar upp och söker ett inspel? Det skulle visserligen vara fullt förståeligt när man är van att ha Lingard eller typ Pereira i den rollen, men är likväl en fråga som behöver adresseras för om Bruno fått bollen i det läget hade vi kunnat göra 2-3 mål till.
• Två saker kan man vara säker på här i livet; att vi alla en vacker dag ska dö (men kanske inte så tidigt som man hade trott nu när Premier League-spelarna har slutat ta varann i hand innan matcher, kommer rädda världen det där..) och att man alltid får en glädjetår i ögonvrån när man ser en lycklig Alex Ferguson på Old Trafford. Fy fan vad det känns fint i hjärtat en dag som denna. Ren och skär lycka.

Vet ni vad som är rött? MANCHESTER.

När jag var liten trodde jag att ett derby var när man skulle spela match mot någon man känner, typ föräldrarnas kompisars barn eller några av ens klasskamrater. Förmodligen berodde detta på att jag växte upp i en liten stad med max en serie i varje åldersgrupp och ibland inte ens det, så alla seriematcher var således derbyn tills man blev typ 16 år och fick resa utanför stadsgränsen. Så nu tänker jag alltid automatiskt ”åh kul, derby” när United ska spela mot ett lag med spelare man känner väl, vilket för oss in på kvällens match. För i ärlighetens namn, finns det någon Unitedspelare i modern tid vi känner bättre än Rooney? För mig är svaret ett glasklart nej. He is my Solskjaer. Så det känns både roligt, konstigt och en rejäl jävla gnutta vemodigt att åka och möta Rooney som hemmaspelare på Pride Park. Men så är det, the show must go on och det måste även en nostalgiker som jag.

Så nu var det då dags igen. Femte omgången av FA-cupen, min personliga favoritturnering som ni vet. Eller åttondelsfinalen som man kanske ska kalla det nu för tiden. Känslan är att det som Unitedsupportrar i allmänhet är intresserade av just nu är Europa League och våra chanser att ta oss till Champions League-spel nästa säsong. Förståeligt såklart men jag hoppas Ole inte prioriterar bort FA-cupen bara för det. Det tror jag faktiskt inte han gör. Dels för att han själv nog är bra jävla sugen på att ta sin första titel som manager för sitt United, men också för att han säkerligen inser vilken boost det skulle vara för oss alla att få vinna. Som en av mina gamla fotbollstränare brukade säga; du hittar inte vinnarmentalitet hos någon som aldrig vunnit. Så därför om något behöver vi hitta tillbaka till winning ways, även om det får ske på lägre nivå och i mindre skala.

Sen tror jag dessutom inte (till skillnad från alla andra verkar det som?) att Europa League är vår största chans till att nå CL. Att vi skulle lyckas hamna på topp fyra när säsongen når sitt slut tror jag blir riktigt svårt, men eftersom City trampat i klaveret och således även femteplatsen kan bli aktuell så finns där möjligen en liten ingång för oss. Alltså känns det inte som läge att börja vila spelare i någon turnering, och med tanke på att vi tack och lov fått lite påfyllning i truppen med både januarivärvningar och spelare tillbaka från skador så kanske vi inte ens behöver det. Vi har fortfarande en alldeles för tunn trupp, men läget är betydligt mindre prekärt nu än för bara ett par veckor sedan.

Fortsatt svårt att tippa Oles startelvor måste jag säga. Romero kommer starta, vilket känns skönt efter De Geas miss i inledningen i matchen mot Everton. Eftersom vi spelar i cupen idag så ger det honom en chans att få dra sig undan uppmärksamheten lite, utan massa drama och spekulationer kring huruvida han är petad, på väg att lämna eller liknande. I backlinjen gissar jag på Williams till vänster, Maguire och Bailly utgör mittbackspar, och förmodligen Wan-Bissaka till höger. Funderade även ett tag på Dalot, det är väl inte heller omöjligt I guess. På tal om att vila spelare så tror jag ändå på att McTominay sparas till helgen mot City. Det är gött att ha honom tillbaka men han var inte fantastisk mot Everton, särskilt inte i andra halvlek, och det skulle nog göra honom gott att få komma tillbaka i lagom takt. Istället ser vi nog Matic och Fred teama upp på innermittfältet. Bortsett från allt annat så är det trevligt att ha lite alternativ att diskutera, är man ju inte bortskämd med när det kommer till innermittfält. Mina farhågor kittlar mig med tankar på Pereira men Gud jag hoppas inte det. Framåt tror jag vi startar med James till vänster om han är fit för spel, Lingard centralt och Mata till höger. Hade ju såklart hellre sett Bruno än Lingard men vi har ett derby att ladda för. Centralt längst fram startar sannolikt Ighalo.

Dags att bänka sig hörrni, fina traditioner kräver fin uppladdning. UTFR.

En poäng VAR till både United och Everton känns ju faktiskt rimligt efter den där fajten.

Med tanke på Evertons form sedan Ancelottis intåg är det inte fy skam att lämna Goodison med en pinne.

Och vi tog ju faktiskt in på serieledarna denna helg …

Huvudet högre igen:

• Vår nya favoritportugis. Allting av offensiv kvalitet går genom Bruno Fernandes. När medspelarna blir lite varmare i kläderna (och de lär de oundviklgen bli när han skickar iväg dem med sina passningar) och förstår var passningarna kommer så kommer det att bli ännu fler slutprodukter än vi ser i dag. 1-1-målet var givetvis en liten bjudning från Pickford, men kvalitén när han bara låter bollen rulla med honom och trycker till på första touchen visar om inte annat vilken kaliber grabben har.

Strålande:

• Harry Maguire (var en bjässe när Everton hade hörnkalas i andra halvlek och rensade som en besatt. Han har dock ingen superconnection med sin mittbackskollega, men vi får väl hoppas och tro att tiden talar för dem tillsammans även om jag misstänker att de passar lite för dåligt ihop.
• Noll insläppta på hörnor, trots att de kom i en strid ström och United som bekant har för vana att bjuda på åtminstone något mål från dessa. Ett stort kliv framåt i denna aspekt.

Gott:

• Nemanja Matic är fortfarande lika ”snabb” med boll som han är utan, men när han kopplar på sin ”Sheringham-hjärna” kan han fortfarande vara nyttig för United. Mot Everton hade han den uppskruvad rejält och hade dessutom lagt till shooting mode när han pepprade skott i början av matchen.
• Första halvlek var United ett lag med ett mål i sikte efter det snöpliga baklängesmålet. Nu ska vi knappast påstå att det kryllade av stekheta målchanser framför den engelske landslagsmålvakten, men det var ett lag som tryckte på och ett som backade.

Inget vidare:

• Andra halvlek var ganska blek sett med Unitedögon. Offensiven var inte alls lika flödande och spelarna slarvade ofta i uppspel och var tvåa på bollen i många situationer. Den ende som verkligen kunde skapa något var givetvis Fernandes. Bollinnehav från 63-37 till 50-50 visade också att pendeln svängde tillbaka till hemmalaget. Det var inte samma scenförändring som i Bournemouth-Chelsea dagen innan, men det var ändå fascinerande att se United tappa greppet så.
• Domare Chris Kavanagh stod för en av de sämre rättsskiparinsatser jag sett i England på väldigt länge. Han tappade matchen ganska tidigt och fortsatte att göra det ända in i slutet. Det överlägset sämsta domslutet var när han gick på Evertonspelarnas reaktioner och gav hemmalaget frispark för hands när Fred fick iväg bollen med knät.
• Victor Lindelöf och David De Gea bjöd på en riktig karusell i sina insatser, där vi fick se både det bästa och sämsta de har att erbjuda. Svensken var sen i brytningarna, fel i positionerna och stod däremellan för några fina situationer i kampen mot framförallt Calwert Lewin. Samspelet med Maguire lämnar dock fortfarande för mycket att önska. De Gea å sin sida stod för någonting jag inte jag tror jag sett sedan den minst sagt excentriske Barthez dagar – och avslutade med en mäktig benparad vid Sigurdssons friläge. Han känns inte ovärderlig längre, vilket är en märklig insikt.
• Ytterbacksoffensiven. Med Luke Shaw är man van vid att det sällan blir några bidrag från vänsterkanten, men man har ju fortfarande förhoppningar om att Aron Wan-Bissaka kan bidra med mer. Men icke mot Everton. Inte alls.
• De offensiva pjäserna Martial-Greenwood hade en eftermiddag att snabbt glömma.

Finally:

• Dean Henderson kanske inte njöt när De Gea skickade in 1-0 i egen kasse och han kanske inte klättrade på väggarna av lycka när Pickford var snäll mot Bruno, men jag kan gissa att han innerst inne kan se att hans chanser i både United och England kryper allt närmare. Den enes död…
• Såg inte spelarna lite väl trötta ut på slutet, förresten?

Det var många år sedan jag såg en spelare dominera en match i Unitedtröjan så totalt som Bruno Fernandes gjorde mot Watford.

Pogba har varit enastående ett gäng gånger sen återkomsten från Juventus, men portugisens insats på Old Trafford innehöll även någonting jag inte sett från fransosens sida: En glöd och ett enormt intresse att få med sig sina medspelare.

Nu inväntar vi bara, cyniskt nog, den första matchen när han inte har samma inflytande och den engelska kritikerstormen brusar upp …

Awesome:

• Bruno. Efter att ha vilat helt i Europa League i veckan var han tillbaka i elvan igen – och vilken skillnad det blev! Trots att United var tämligen blekt i första halvlek, var det en spelare som var huvud och axlar högre än samtliga andra aktörer på banan och det var oerhört passande att det var Fernandes som både fixade och exekverade straffen. Hans skutt innan Foster stack åt fel håll var extra vackert. Efter paus, när matchen blev ännu mer öppen, blev hans överlägsenhet mer tydlig. Nu hoppas jag att Solskjaers liknelser med både Verón och Scholes inte tynger ner hans axlar, för den liknelsen är annars väldigt mycket on point. Det mest fascinerande hittills är att han verkligen försöker att slå de svåra passningarna, till skillnad från flera andra Unitedmittfältare.

• Martials avslut. Alltså, det ser ju så enkelt ut när han Fifa-chippar in den så där, och för honom var det antagligen helt på känsla, men det är inte lätt. Får han den service som Fernandes ger honom kan vi lita på att vi får se flera mål av den typen. Promise.

• Greenwoods 3-0. Grabben kan tydligen inte göra Gary Lineker-mål. Han hade svårt att få till det med Bruno i första halvlek (inte så konstigt med tanke på förutsättningarna), men lyckades jobba sig in mer och mer i matchen. Och det är alltid lika skönt att märka att pulsen går upp när en Unitedspelare får bollen i ett visst läge nära motståndarnas straffområde, som man märker när Greenwood skär in från kanten. Pang!

Great!

• Nu var ju inte Daniel James i någon direkt högform mot Watford, långt därifrån, men det var samtidigt roligt att se honom ta sig förbi motståndare och vara kvickare i one touch-spelet i fler situationer än på länge. Han kommer att behövas in i slutracet, precis som Greenwood, med tanke på Rashfords frånvaro.
• Scott McTominay är tillbaka! (Trodde aldrig att jag skulle skriva det med ett utropstecken!). Inte bara ges alternativ, utan det ges även bättre sådana. Hurra!

Not so great:

• Vi ska inte glömma att Watford hade flera hetare (well, i sammanhanget var dom det) chanser än United innan 1-0. Och Sir Eltons grabbar var endast ett VAR-domslut (korrekt med dagens regler) från att kvittera. Första halvlek var – minus Fernandes – ofta det United vi sett alltför ofta den här säsongen.
• Alltså, jag förstår inte envisheten med att ha två defensiva mittfältare på hemmaplan mot bottenlag som Watford. Speciellt inte när man har Matic (som är långsammare än Blanc när han till slut anslöt) och Fred (som gärna tappar bollar offensivt) att tillgå.

Sist:

• Jag var väldigt förvånad över att Will Hughes fick 90 minuter. Det är allt jag har att säga om det.
• Vi svenskar hade det inte lätt denna gång, när det handlar om tv-sändningar. Någonting är ”fishy” när det handlar om rättigheter här, så jag fick nöja mig med att snoka reda på NBC:s ”morgonfotbol” från Premier League. Här betalar vi hutlösa priser för att följa våra lag, men får alltså inte se United live för vårt abonnemang en söndagseftermiddag eftersom ”det påverkar publiksiffrorna”. I England. God help us.
• Ingen av hackkycklingarna Lingard eller Pereira fanns med i matchtruppen denna gång och efteråt förklarade Solskjaer att konkurrensen skärpts och att det krävs förbättringar. Så ska det låta!

Omstarten efter ”semestern” slutade på samma sätt som den gjorde efter den riktiga semestern i somras.

Från 4-0 till 2-0 och vi är lika uppspelta för det.

United smockade till Chelsea och hoppet om Champions Leaguespel i höst kommer sannolikt att leva genom hela squeaky bum time-våren.

Wow:

• Harry Maguire flög in på ett sätt vi inte sett sedan Nemanja Vidics dagar. Och då ska vi minnas att hans högerben flög ut på ett sätt som vi inte sett sedan … tja, jag minns inte.
• Tre raka mot Chelsea alltså. Detta Chelsea som vi haft så förtvivlat svårt emot genom åren. Det går inte att bli annat än imponerad.

Bravo!

• Brandon Williams. Killen går inte att oälska om man är Unitedsupporter.
• Bruno Fernandes högerdojja är som väntat bra mycket bättre än många (allas?) andras i Manchester Uniteds stall. Inte bara för att United ÄNTLIGEN gjorde mål på en klassisk hörna-nicka-variant och inte bara för att hans luriga frirspark var en stolpdel från att överlista Caballero – utan för att hans till synes enkla passningar är någonting annat än det vi vant oss vid. Sen gör det inte ont att känna en ”Beckham”-känsla när vi får lägen, vare sig det är hörna eller frispark.
• Många andra och jag har kritiserat Aron Wan-Bissakas offensiv varit under stora delar av säsongen, men han blixtrar till ibland som han gjorde också mot Chelsea. Hans patenterade Cruyffinter, som oftast slutar med en passning snett inåt bakåt till Matic, gick denna gång i dubbel form innan han levererade till Martial…
• … som poppade upp och styrde in bollen (och Caballero) i mål i nästan slow motion-fart. Dessförinnan syntes han knappt – och sen försvann han igen. In och ut. Det räcker en sån här kväll.
• Defensiven överlag: United såg – mot ett visserligen blekt och skadedrabbat Chelsea – ut som att de i mångt och mycket visste hur de skulle uppträda i försvarsspelet. Nollan kom som ett brev på posten och bortsett från Mounts Fernandes-kopia var det aldrig tokfarligt framför De Gea.

Okej, till slut:

• Luke Shaw funkar avsevärt mycket bättre till vänster i en trebackslinje än som vänsterback i en fyrbacksdito. Han gjorde en blek första halvlek, men spelade upp sig rejält efter paus.
• Anthony Martial sågs knappt till under matchen överhuvudtaget, men vi såg hans huvud när det väl behövdes. Han är uppe i 12 mål på 28 ligamatcher, vilket får anses som fullt godkänt – men någonting gnager över att vi inte får ut mer av honom. Samtidigt: Herregud – grabben ”avgjorde” på Stamford Bridge.
• Vi vet efter de år som gått, även när vi inte sett honom, vad vi får av Eric Bailly. Han kan köra snurrfinter i eget straffområde, göra monsterbrytningar och lämna bort bollen på silverfat inom loppet av fem minuter. Han hade passat alldeles utmärkt i ett självspelande-piano-United, men blir en säkerhetsrisk i denna upplaga. Samtidigt: Jag älskar att se honom vara bra. Man kan antingen få se honom snurra upp motståndaranfallare på läktaren, men lika gärna få se honom bocka och lägga upp bollen på straffpunkten åt det andra laget.

Härligt:

• Kaptenens förklaring till sparken i skrevet efter matchen var lite gullig. Hans blick i golvet sa liksom allt. Han vet.
• VAR-kvällen var en härlig sådan. Maguire borde rimligen ha blivit utvisad och Azpilicuetas regelbrott kunde mycket väl ha dömts som en ”knuff in i knuffen” – men allt gick Uniteds väg.

Nja:

• Nemanja Matic såg oväntat ganska pigg ut innan vinteruppehållet och behöll – inte helt oförtjänt alltså – sin startplats mot sin gamla klubb. Men oj, vad det såg virrigt, trögt och gammalt ut.

Sist:

• Odion Ighalo kunde ha fått en drömdebut
• Mino Raiola droppar alltså de kommentarerna strax innan avspark på Stamford Bridge. Livet för United kommer att bli bra mycket enklare när han flyttat både sig själv och Pogba så långt från klubben som det går att komma.
• United är, trots allt, sjua i ligan, vilket får anses som passande med tanke på de snart sju år som gått sedan Sir Alex sa farväl. Men det är ju aldrig passande på riktigt.  
• Club Brügge på torsdag alltså. Bring the Belgians on!