Det finns 3-3-klassiker i Europa på Uniteds cv sedan tidigare.

Matchen i Porto kan knappast räknas in på listan.

Eländet går nu in i sin 14:e raka höst. 

Åtminstone kul:

• Att än en gång se United ta en ledning med två mål borta i Europa. Det har hänt flera gånger det senaste året. 
• Att se the Rashford of old bidra så mycket offensivt. 1+1 kunde dessutom varit mer. 
• 2-0-målet var vackert värre. Højlunds vinst i nickduellen på mittplanen som avslutades av dansken själv några sekunder senare. 

Unitedklass:

• Mitt i allt elände lyckades faktiskt United – med tio man – sätta ordentlig press på Porto i jakten på åtminstone en poäng. 
• Onana. Räddat United från att släppa in 5-6 bollar de senaste matcherna. 
• Eriksens hörnor. Varit finfina under hösten. 
• Harrys kvittering. Rejält och bestämt.

Vemodigt:

• Att se de ytterst fragila Unitedspelarna än en gång falla samman i Europa. Kommer ett insläppt kommer minst ett till tätt inpå: Det har vi lärt oss nu. Men man vänjer sig aldrig riktigt vid att se kollapserna komma så ofta.
• Att det inte finns någon tydlig ledargestalt som tar tag i laget, rycker upp spelarna och manar till lugn och ro.

Hemskt:

• Försvarsspelet första halvlek. Uniteds vänsterkant var ett enda öppet fält för Portospelarna att anfalla på så det var ingen slump att både hemmamålen tillkom där. Att ingenting gjordes taktiskt för att stoppa det var obegripligt. 
• Bytet av Rashford. Visst, han var ihålig defensivt men offensivt gjorde han sin kanske bästa match för 2024 – och blir utbytt i paus. Känslan är att någonting sas/hände i omklädningsrummet som vi inte vet om.
• Oförmågan att från ledningshåll matchcoacha för att ställa till rätta med det “alla” ser ske på planen. Som det med vänsterkanten. 
• Två röda på fem dagar för kaptenen. Efter att det röda mot Spurs överklagats bort utsätter sig alltså Bruno för risken att åka på rött med två höga sparkar. Kan inte minnas att jag sett någon få två gula för det. Även om det inte var helt självklara varningar, ska inte det få hända så tätt inpå Tottenhammatchen. Apropå att ta ansvar. 

… and finally:

• Jag skulle aldrig ha påstått att United kändes mer solida med de Ligt och Licha. Sen jag skrev det läcker United som ett såll.
• Aston Villa på söndag. Borde givetvis vara ten Hags sista framträdande som manager för United. Frågan är som någon skrev i sociala medier inte vem som kan göra det bättre, utan “Vem skulle göra det sämre?”.

Ja, ni såg ju själva?

Groundhog Day bara fortsätter.

Manchester Uniteds kräftgång förändras inte under Erik ten Hag heller. 

Händer inget drastiskt är ligaspelet “över” inom kort även denna säsong. 

Just nu är det en fortsatt ledsam, sorglig och hopplös soppa. 

Härligt:

• Onana. Kameruanen var överlägset bäste Unitedspelare under kvällen, i visserligen minimal konkurrens. Utan hans storspel hade det stått 0-6 på resultattavlan. 

Sorgligt:

• Licha-de Ligt hyllades här förra veckan. Mot Spurs såg det ut som om de aldrig spelat tillsammans förut. Nederländaren var på gränsen till bedrövlig. 
• Vad gör Dalot vid 0-1? Det ska jag berätta: Han jobbar inte hem, upptäcker att han inte gör det, och sträcker upp handen i en ursäkt när Johnson stöter in bollen i öppet mål. Hur kan detta ske? Obegripligt. 
• United var katastrofala redan innan Brunos röda kort, men det var givetvis ingen utvisning. Hur VAR fick det till det är beyond me. Samtidigt: Nu får vi se hur ten Hag ställer upp utan portugisen under de kommande tre ligamatcherna. Kaptenen kan också behöva vila, med tanke på hur vilsen han sett ut under säsongsinledningen. 

Ofantligt trist:

• 1-6. Det är Uniteds målskillnad på Old Trafford i ligaspelet så här långt. Det är alltså helt otroliga siffror. 
• 0-3 i båda senaste hemmamatcherna. Utklassade. En halvtom hemmaarena innan slutsignal. Burop. Och då har ten Hag varit ansvarig i över två år. 
• Och för 3000:e gången de senaste 11 åren: Var är identiteten? Inställningen? Karaktären? Spelidén? Än en gång är det som att se 11 (och sen 10) individer fösas ihop för första gången tillsammans i någon slags välgörenhetsmatch och ha inställningen “jag vill inte göra illa mig och vad ska jag handla till middagen ikväll?” under tiden på planen. 

… till sist:

• United har nu vunnit 6 av sina 19 senaste ligamatcher. Och endast 1 av dessa vinster har kommit mot lag som slutade topp 10 förra året. Det är alltså sedan februari jag räknar då, så det är ett ganska stort urval. Ingen fluke. Det är alltså 23 poäng av 57 möjliga på en halv säsong vi snackar om. 
• Porto borta på torsdag och Aston Villa i Birmingham innan landslagsuppehållet. Det borde bli ten Hags sista match i Europa som Unitedmanager och därefter hans sista insats i England.. Å andra sidan var jag helt övertygad om att han inte skulle leda ut laget som ansvarig tränare i augusti heller. 

60 minuters kanonspel.

Det borde ha varit 3-0.

I stället kom United undan med andan i halsen efter Onanas superräddning och fick nöja sig med 0-0 i London.

Men första timmen lovade åtminstone gott.

Storligen imponerande:

• Hur United anföll i våg efter våg i första halvlek. Snabbt, effektivt och med en tanke bakom den speluppbyggande fasen. Det enda som saknades var det som är det allra svåraste att göra i fotbollen: Mål. 

Unitedklass:

• Onanas dubbelräddning i andra halvlek. Den första var stilig, men den andra var verkligen det man kan både förvänta sig och kräva av en Unitedmålvakt. Ändå ska det lyftas fram: Det var högsta klass på den paraden.
• Försvarsspelet: Tre matcher på en vecka – 0 insläppta mål. Det har helt klart blivit ett lyft med de Ligt och Licha som mittlås, och dessutom med en högre utgångsposition än tidigare. 
• Att de Ligt dessutom visar sig farligare än kanske någon annan mittback i United under 2000-talet i offensiva fasta situationer. Det kan bli fem-sex extramål jämfört med tidigare säsonger. På Selhurst Park var ett av lägen så pass bra att ett mål krävdes. 
• Kobbie. Alltid. 
• Christian Eriksen. Det är inte alltid man jublar när man ser danskens namn i en startelvan utanför typ ligacupen. Men mot Palace var han – till skillnad från exempelvis Fernandes – dominant centralt. 

Finns förbättringspotential:

• Sista halvtimmen sjönk United allt djupare i planen och Palace kunde ta över taktpinnen mer och mer. Om det var för att United inte orkade, eller för att Palace förändrade sitt spel är svårt att säga – kanske var det en kombination. 
• Avslutningarna, givetvis. Så många lägen, så många missade. United har missat alldeles för många chanser i upptakten av säsongen. Kanske kan Højlunds comeback ge fler alternativ. 
• Bruno Fernandes har inte varit i topptrim direkt. Det var han inte mot Palace heller. Ser han inte lite sliten ut? Portugisen spelar ju alltid och är inte purung direkt; han passerade 30 för några veckor sedan. 
• Bytena: Fick motsatt effekt än en positiv injektion. 
• Garnachos avslutningar. Verkligen hit or miss när argentinaren rinner igenom.

… and finally:

• Twente på onsdag – där kan vi spela bänken. Spurs på söndag: Då får vi se om ten Hags pojkar kan bygga vidare på första timmen från Selhurst Park. 

Det absolut bästa med Uniteds 3-0 på Southampton var självklarheten vinsten kom med.

Efter Onanas straffräddning reagerade United som the United of old.

Snabbt, skoningslöst och till slut helt bekymmersfritt.

Som det sig bör.

Fantastiskt:

• Just responsen på en katastrofal inledning som kulminerade med Dalots kapning som innebar straff. Southampton hade efter Onanas räddning inte ett enda avslut på mål och United kunde mycket väl ha vunnit med 5-0. Man kunde helt avslappnat njuta och se United spela av den andra halvleken, som om man gjorde sånt varje vecka.

Enastående:

• Amad Diallo fortsätter att imponera med sitt mogna spel. Det som imponerar mest på mig är hans beslutfattande som allt som oftast är on point.

Finfint:

• Licha och de Ligt visade gryende form tillsammans. Det kan nog bli bra det här. Om de Ligt dessutom visar sig vara ett vapen framåt i fortsättningen är det bara ytterligare positivism härifrån. 
• Joshua Zirkzees rörelsemönster gör honom till en annorlunda anfallspjäs i United. Mot Southampton användes han på ett fint sätt och bidrog starkt till chansskapandet. Synd bara att han inte fick hänga ett mål. Han hade ett par lägen: Framförallt det i slutet där Kobbie delikat spelade fram honom. 
• Rashfordmål! Fantastiskt vackert också, dessutom. Nu är det verkligen dags att bygga vidare på detta.
• Och hörnmål! Andreas Georgsson måste ha myst vid sidlinjen. 

Fortfarande frågetecken:

• Varför inleder United på det här sättet? Första 30 var rent av usla. Lågt tempo, dåliga individuella prestationer och håglöst passningsspel. 

… and finally:

• Medan Sancho redan debuterat för sin nya klubb sitter ett annat miljardförvärv, Antony, fortsatt fastvuxen på Unitedbänken. Varför är han ens kvar? För att ingen annan vill betala för honom, gissar jag. 
• Ugarte syntes till i en Unitedtröja för första gången och frågan är vad det betyder för Casemiros framtid? Förmodligen inte särskilt mycket. Brassen har en särskild plats i ten Hags hjärta.
• Apropå ten Hag: En sån här maktdemonstration – visserligen mot en nykomling – ger nederländaren andrum. Åtminstone tills nästa förlust. 

Tre bolltapp – tre bestraffningar.

Samtidigt var Erik ten Hags “nya” Manchester United inte heller värt mer.

Det lär bli en lång säsong – igen.

Åtminstone lite kul:

• Rashford lyckades med två fina inspel till Zirkzee! 
• Kobbie hade ett par tacklingar i första halvlek som var av absolut högsta klass. 
• Är det något som visar lite framsteg under hösten är det ändå att Liverpool inte fick skjuta runt 30 gånger mot Onana denna gång. 
• Amad satt orättvist på bänken, men kom in efter paus och visade Rashford hur man spelar ytter. Borde vara första namnet på positionen framöver. 

Alldeles för dåligt:

• Man kan inte förvänta sig att tappa bollar i uppspelsfasen och komma undan med det mot Liverpool. Ändå gjorde United – visserligen ansatta av pressande spelare – samma sak om och om igen med samma effektiva Liverpoolresultat. 
• United ställer alltså upp lika naivt i pressen så att det ger motståndarna Röda havet att valsa igenom centralt, gång på gång. Precis som förra säsongen. Suck.
• Missarna offensivt. Det var inte så att United inte hade lägen att spräcka nollan. Men med tanke på de senaste årens offensiva brister var det inte förvånande att Zirkzee & co. brände allt. 

Mardröm:

• Casemiro. Inte det enda problemet, så klart, men givetvis det mest iögonfallande. Brassens snabba fall från hyllad supermästare till sågad syndabock har varit fascinerande och nedslående att se. Lär dock få fortsatt förtroende av ten Hag, som ju påstår att Ugarte kan vara “månader bort” från att spela. 
• Ännu en övertygande förlust hemma mot de värsta rivalerna. Det är fan inte skojigt längre. Det händer aldrig åt andra hållet? När åkte United till Anfield och slaktade senast? 
• Rashford. Bortsett från de två crossarna mot Zirkzee var han lika iskall som han varit under hela 2024. 3 poäng på 19 senaste matcherna – varav den senaste i mars!
• Erik ten Hag var inte förstavalet för Ineos men fick likväl stanna – även om hans kontrakt bara förlängdes med ett år. Precis som Rashford är det här hans sista chans att visa var skåpet ska stå. Fortsätter han att misslyckas med att visa progression är han borta snart (vilket han i ärlighetens namn borde ha varit redan i somras).

… and finally:

• Efter 11 år är man nu van vid att det ser ut som det gör och det som förr var ilska är utbytt mot likgiltighet när målen trillar in bakåt. Efter fyra tävlingsmatcher under hösten kan man enkelt konstatera att det blir en lång säsong i år. Igen.
• Förr avskydde jag landslagsuppehåll med hela min själ. Nu känns det – ledsamt nog – ganska skönt att få en paus från United kommande vecka. Och så hinner man “glömma” insatsen mot Liverpool och tro på en magisk insats på sydkusten nästa helg.