#3 Harry Maguire

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba. Som femma återfann vi en holländare: Donny van de Beek.

Strax utanför pallen hoppade den pianospelande chilenaren Alexis Sanchez in.

I dag plockar vi fram listans andra mittback. Mannen som hatar den grekiska civilisationen.

3) Harry Maguire – 1 miljard, Leicester 2019. 

Säsongen 2023/2024 är över. Det innebär att Harry Maguire varit i United i ett halvt decennium. 

Med tanke på vad Sheffieldsonen hade åstadkommit med Leicester var det egentligen bara den enorma prislappen som förvånade när United och Solskjaer slog till och gjorde Harry Maguire till tidernas dyraste mittback. 

Föga anade man hur hans status skulle se ut fem år senare, när han under en lång tid blivit en driftkucku över hela världen. 

Kunde detta ändå ha slutat på något annat sätt?

Efter Rio-Vida-tiden hade United problem att hitta ett liknande partnerskap i mittlåset. Smalling-Jones inledde på 10-talet den epok som än i dag pågår: Förbannelsen över mittbackar i United. Pojkarna gick sönder till höger och vänster och medan Smalling hittade nya rehabrum i Rom blev Jones fast i sitt – och till slut vräkt. Att United behövde förstärka defensivt var tydligt då spelare som Lindelöf och Rojo inte alls blev de stöttepelare klåparna med checkarna trodde och hoppades.

När Ed Woodward och Ole Gunnar Solskjaer slog sina huvuden ihop och kom fram till att Harry Maguire var mannen att leda United in i 2020-talet var det egentligen inte ett helt hopplöst företag på förhand. Visst var prislappen enorm, och vi får ta med att det var United i beräkningen. Maguire hade imponerat i både Hull och Leicester och etablerat sig i landslaget och sågs som en ledare av det klassiska, brittiska gränssnittet. En miljard (som betalade för Leicesters nya träningsanläggning) är numera som 100 miljoner kronor var för 10-15 år sen, men på en mittback? Var inte det lite galet?

Jo.

Och det skulle visa sig bli en enorm missräkning.

Detta även om det skrivs som en “katastrof” när Harry missar FA-cupfinalen mot city 2024 har de fem åren som passerat varit till stora delar en mardröm för honom. Under ett halvt decennium har Maguire i princip varit en driftkucku i United. Mest beroende på att han inte varit tillräckligt bra för att vara kapten för en klubb av Uniteds storlek. Vi ska minnas att han kommit in i en turbulent tid i Uniteds historia (det hade nog varit lättare att skriva på för Fergie, säg 1996, än för Solskjaer 2019) men samtidigt är det också en position man bör kunna sticka ut positivt från när United är satt under mer press än under 90-, 00- och 10-talet (fram till 2013).

Harry är stor. Han är inte jättelångsam. Han har spänst och han har ledaregenskaper.

Men när man ser honom spela kan man inte förstå varför han inte lirar i Championship, utan i Manchester United. Inför säsongen 23/24 försökte klubben till slut bli av med honom, men West Ham var inte beredd att erbjuda samma enorma lön som United så han blev kvar.

Resultatet? Maguire spelade flest matcher av samtliga mittbackar i United under säsongen och klubben hamnade på sin sämsta placering någonsin Premier Leagues historia (ja, jag färgas lite av historieomskrivningen här och låtsas inte om Division One som fanns i 130 år dessförinnan). Maguire har inte varit klappkass denna säsong, men ser man på hans fem år i klubben kan ett samlat betyg inte bli högre än max 3,5 av 10.

Så dåligt har det faktist gått.

Att dessutom bli fråntagen kaptensbindeln säger mycket om hur hans klubblagskarriär vandrat under åren i United.

Och värvar man en inhemsk spelare för kostnaden av en träningsanläggning kan man kräva minst det dubbla av det han presterat.

Jag kan inte minnas en enda match där jag tänkt: “Wow, det här är verkligen en mittback som andas Manchester United-klass”. På fem år. Varför? Han utstrålar allt annat än pondus, självsäkerhet och den karisma en Unitedspelare behöver. Tänk Eric Cantona och tänk sedan tvärtom. Där placerar jag Maguire. Han är givetvis ingen oduglig fotbollsspelare, men med tanke på den standard vi satt på Unitedmittbackar genom historien så är han inte ens topp 15 under min livstid.

Under kommande säsong fyller han 32 år. Hans kontrakt går ut 2025 (med option). Oavsett vem som tränar klubben i höst tar jag för givet att han gör det utan Harry i truppen.

Det blev liksom aldrig ett vinnande koncept.

En fenomenal avskedsksyss

En fruktansvärd säsong fick ett helt magiskt avslut. 

United tog sin tyngsta titel på åtta år – med egna produkter som matchhjältar.

Går det att vara annat än tagen av stunden?

Fullkomlig eufori:

  • När slutsignalen gick. Åtta år av väntan på en ny cuptitel (både EL och ligacupen är givetvis en trappa ner i jämförelse) och som det satt fint! Glädjetårar och gåshud och hela paketet levererades på en och samma gång. 
  • 2-0-målet var – sett till arena, situation och motstånd – resultatet av det snyggaste anfall jag sett United sy ihop under 2020-talet. Från Rashfords crossboll hela vägen till Brunos helt utomjordiska assist. Vansinnigt vackert. 

Vackert:

  • Inte nog med att vi vann – det var inte en smash-and-grab-seger heller. United utförde en taktiskt alldeles strålande insats där city i princip inte skapade några heta målchanser värda namnet. Haalands i virket, Alvarez friläge och så två långskott från Kyle Walker var allt jag skrev ned. Otroligt. Varför har inte United låst lag på detta sätt tidigare?
  • Kobbie och Garnacho. Två tonåringar från egna leden där den förstnämnde burit United i sitt hjärta sen barnsben. Att få komma in på Wembley och bli matchhjälte är helt otroligt. 
  • Kobbie Mainoo, ja. Här har vi en mittfältare som har potentialen att bli en superstar, en galjonsfigur för ett titeljagande Manchester United. Wow, vilken spelare! 

Unitedklass:

  • Backspelet. Man får ju en helt annan trygghet med Lisandro Martinez i laget. Det vågar jag påstå att i princip varenda topplag på planeten skulle instämma i. 
  • Att man inte klappade ihop totalt efter reduceringen. Det hände ju drösvis med gånger under säsongen att United släppte in mål i par. Kom det ett visste man att ett till skulle komma tämligen snart. Icke så denna gång. 
  • Sofyan Amrabat! Föredrogs framför Casemiro (som både drog från bänken och från landet illa kvickt efteråt) och det var otroligt nog ingen katastrof. Afrikanen stod för sin finaste insats i en Unitedtröja i sin sista match. All heder. 

Slutligen:

  • Trots att säsongen avslutades på allra bästa tänkbara sätt får vi inte glömma att den till den allra största delen varit en mardröm. United har spelat katastrofalt, slutat åtta, dragits med mängder av skador, men samtidigt inte imponerat överhuvudtaget när man haft de flesta spelare tillgängliga.
  • Och det bör rimligen ha inneburit att Ineos för en tid sedan beslutat att ten Hag inte är rätt man att leda laget in i ännu en “ny era”. Han avslutade hursomhelst på bästa tänkbara sätt.
  • Visst skulle Onana ha tagit Dokus skott (han var knappt skymd). Men vad gör det när vi har en buckla i handen?!
  • Slut på fotboll till augusti? Nej, då. Vi håller givetvis koll på Unitedspelarna i sommarens Europamästerskap. Vilka vi håller på? Alla lag där United finns representerat, givetvis.

Äntligen är plågan över

Äntligen!

Sista matchen på Old Trafford för säsongen är avklarad och nu kan vi börja drömma om en ny tid, en ny säsong på Drömmernas teater till hösten.

Att United dessutom avslutade ganska snyggt gjorde inte ont. 

3-2-segrar är alltid lika fina.

Allra bäst:

  • Att Bruno Fernandes fick visa hur mycket han saknats. Det är inte ofta portugisen missar fotbollsmatcher, men de två han bommat har United lämnat mållösa. När han var tillbaka lämnade United matchen med tre gjorda. Han är och förblir motorn som kan dra igång offensiven. 
  • Amad Diallo har tillhört United sedan Solskjaers dagar, men har först nu fått ett litet genombrott. 1+1 (även om assisten kanske inte var riktigt meningen) mot Newcastle – och så förstås hans avgörande mot Liverpool – ger oss ett hopp om att vi kan ha en storspelare där.

Också bra:

  • Att Sofyan Amrabat fick avsluta sin allt annat lyckade sejour i klubben med att visa att han inte är fullständigt hopplös (även om han så klart skulle ha dragit på sig en straff). Blocken på Isaks skott var strålande. 
  • Lisandro Martinez gjorde comeback igen! Han har snart gjort fler comebacker än matcher under säsongen. Måtte han hitta både form och tempo inför Wembley. Det lär behövas.
  • Kobbie. Så mycket mer United får ut av honom när han slipper försöka vara tvåvägsspelare hela tiden. Offensivt är han vassare.

Samma gamla visa:

  • Trots att United spelade utan en given anfallare och hade fem centrala mittfältare på planen kunde Newcastle ofta bara trava igenom mittfältet. Obegripligt nog. 
  • Casemiro. Är det för att han inte hänger med vare sig i skallen eller benen längre som han chansar i tacklingarna så ofta? Hur som helst lär vi knappast få se honom i Unitedtröjan i höst. 
  • United kom ut i andra halvlek och hade liksom bestämt sig för att ge Newcastle så många möjligheter som möjligt att kvittera. På fyra minuter gav United bort tre omställningar och vid tredje tillfället hittade Gordon 1-1.

Sist:

  • United har aldrig släppt in så här många mål i Premier League (1,57 per match). Och ska vi titta på målsnittet från tiden innan, när det var 42 matcher per säsong, får vi gå tillbaka till 1970-talet. Otroligt. 
  • Onana har hållit nollan i 2 av de 17 senaste matcherna.
  • Brighton borta i en av de minst spännande avslutningarna på en ligasäsong jag kan minnas. Toppstriden är avgjort, bottenstriden likaså. Inte ens en Champions League-plats finns kvar att spela om. United blir sannolikt åtta, vilket är den sämsta placeringen i PL-historien. 
  • Äntligen är säsongen, en av de värsta jag kan minnas, snart över. Men först ska vi till Wembley för att i alla fall försöka göra den minnesvärd även av en positiv anledning.

 

En sorglig syn

Jag vet inte var jag ska börja.

Det är bara så ledsamt.

Manchester United är fortfarande – otroligt nog – ett lag i fritt fall.

En sorglig syn.

Inte världens värsta:

  • 0-4 var trots allt siffror som smickrade United. Det kunde lika gärna ha slutat 0-7 utan att man hade protesterat.
  • Givetvis bortastödet. Lika magnifikt som alltid. 

Illa:

  • Att United inte såg ut att ge upp – och ändå vara så långt ifrån att skaka mäktiga Crystal Palace. Herregud. 

Bedrövligt:

  • Anfallsspelet. United hade två avslut på mål på 90 minuter, varav en nick av Casemiro var den enda riktigt heta chansen. Och då hade vi namnkunniga spelare som Garnacho, Mount, med flera på offensiva positioner. 
  • Att sätta in stackars Wheatley i slutminuterna för att behöva vara en del av de mer pinsamma insatser United stått för under 2020-talet. Han hade inte behövt vara en del av det. Svagt ledarskap.

Katastrofalt:

  • Insatsen som helhet. Skämskudden var konstant närvarande och när målen rasade in blev man inte ens arg. Man skämdes.
  • Casemiro. Visst kan det vara taskigt att sparka på en som ligger (och det gjorde brassen en hel del på Selhurst Park…) men samtidigt är det en flerfaldig mästare vi snackar om. Förfallet är häpnadsväckande. Han chansar som en division 5-spelare i tacklingarna?!
  • Nu är Evans och Casemiro kanske inte förstavalet som mittbackar i någon klubb som aspirerar på att vara ett topplag i Europa, men kom igen: Vem är det som “ser till” att varenda mittback värd namnet är skadad? Hur går det ens till? 
  • Beslutet att blåsa frispark för Henderson. Svagt. 

Till sist:

  • Tre matcher kvar. Jag tror på max en poäng totalt. Sen återstår att se hur många som hinner komma tillbaka till cupfinalen 25 maj. Den lär bli sevärd …
  • Än en gång: Erik ten Hag kliver inte ut som Manchester United-manager i augusti. Inte en chans.

#4 Alexis Sanchez

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba. Som femma återfann vi en holländare: Donny van de Beek.

I dag plockar vi fram listans andra sydamerikan: Den pianospelande chilenaren.

4) Alexis Sanchez, 400 miljoner, Arsenal, 2018

Vi pratar ingen Mozart eller Bach och vi var nog inte särskilt lätträknade, vi som nästan ville krypa ur skinnet när Manchester United presenterade “Robin van Persie 2.0” som det senaste tillskottet från norra London. Uniteds sociala medier-team har väl nästan aldrig varit rätt ute, men här var det en all time low. Kanske inte med tanke på presentationen, som var något annorlunda, men med tanke på utfallet. För enligt uppgifter långt senare ville Sanchez lämna United dagen efter.  “After my first training session, I got home and told my family and my agent – can I not rip up my contract and go back to Arsenal?”. Härlig inställning av ett proffs – och samtidigt en oerhörd kapning av Manchester United post Ferguson. 

Detta uttalande kom alltså trots en rapporterad veckolön på i runda slängar 6 miljoner kronor. Att chilenaren inte hamnar högre upp på listan handlar enkom om det faktum att han försvann ganska fort. För Sanchez gjorde bara en och en halv säsong i United innan han aldrig mer sågs till i rätt tröja på Old Trafford. Så vad fick vi då under den tiden och varför i hela fridens namn slängde klubben ut dessa summor på honom?

5 mål på 45 matcher är ett målsnitt på 0,1 fullträffar per match. Ingen annanstans i Alexis karriär hittar vi ett lägre målsnitt. Och då räknar vi ända från hans enda säsong i River Plate 2007/2008 till hans nuvarande tid – ja, 35-åringen lirar än och blev precis mästare – i Inter. Det är ganska talande för så mycket, med tanke på att hans mest framgångsrika tid var i London och att han föll pladask direkt när han styrde kosan norrut mot Manchester.

I spelet imponerade han föga förvånande inte alls. Dels var det svårt att integreras i ett Mourinho- och senare Solskjaer-lett United, och dels var det svårt att se att han ens ville vara där (vilket han alltså inte ville). Han var motvillig hjälte i någon FA-cupmatch, men det är väl det enda positiva man minns spelmässigt. Kroppspråket (se bilden bara) var rätt ofta talande, och när Solskjaer tog över blev det till slut dags att inse att tiden var räknad och Alexis skeppades iväg på lån till Milano. Saknad av exakt noll supportrar.

Hela historien illustrerar på ett bra sätt vansinnet som präglat ledningen i United post Fergie. Vi snackar ett utlägg på över en halv miljard kronor för en spelare som vare sig ville var i klubben eller kunde prestera i den. Om det hade varit ett enstaka felsteg hade man kunnat ursäkta det, men det här har varit mer regel än undantag under 2010- och 2020-talet. För många tomtar i för många ledande positioner har verkligen gjort sitt allra yttersta för att förstöra så mycket som det bara går för klubben.

En skam för Manchester United.

Precis som Alexis Sanchez tid som #7.

#5 – Donny van de Beek

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba.

Och nu är det dags för den nederländska totalfotbollens märkligaste fiaskon:

5) Donny van de Beek, 450 miljoner, Ajax, 2020.

Donny anlände som 23-årig firade Ajaxhjälte. “Ta hand om honom väl” skrev Edwin van der Sar på Twitter och så här, snart fyra år senare, kan vi med lätthet konstatera att – det gjorde United inte.

Under sin första säsong i klubben figurerade han i 36 matcher, varav 19 i ligan – men bara 4 i startelvan, vilket gav en tidig fingervisning om hur lågt hållen han var redan från början. Under de tre efterföljande noteras han för totalt 26, varav 16 i ligan. Man kan så här i efterhand verkligen undra vem det var som fick för sig att han skulle bli en viktig pjäs i ett fortfarande trasigt United.

För i Holland hade han varit magisk. 2018-19 startade han nästan samtliga matcher för Ajax, som vann ligan för första gången på fem år och gick till semifinal i Champions League efter att ha spöat Juventus. Donny gjorde mål mot italienarna liksom i semin mot Spurs. Året efter gjorde han flera mål i CL igen och sen dog hans karriär när Ed Woodward lyfte på luren. Fler karriärer har gått samma öde till mötes, men Donnys är speciellt. Han ratades tämligen omgående av Ole Gunnar och vi fans fick aldrig se honom regelbundet, vilket gjorde att han blev sedd som någon slags “frälsare” som vägrades speltid. Detta trots att han var ytterst medelmåttig när han väl syntes på planerna.

I januari förra året fortsatte eländet med en skada som gjorde att holländaren inte ens kunde spela under resten av säsongen. Och då hade till och med den mest hoppfulle United-Donny-supportern tappat hoppet om att holländaren skulle bli den frälsande mittfältaren att göra Bruno sällskap som alla hoppats på.

En av de mer märkliga aspekterna med van de Beek är att man hade otroligt svårt att se vilka styrkor han hade – eller ens på vilken position han skulle utnyttjas allra bäst på. På det sättet påminner han en del om Anderson, som kom från Porto som en offensiv mittfältare, men efter att Fergie fått för sig att han skulle spela längre ned i banan så hade varken han eller vi någon aning om vad han pysslade med. Ser man det så är det faktiskt nästan lite synd om Donny – men samtidigt ska vi minnas att det faktiskt inte är en social verksamhet att spela boll med Unitedloggan på bröstet.

Utlåningen till Everton gjorde varken honom eller Everton gott och vi kan säkert fastslå samma sak med Eintrachf Frankfurt när årets säsong ska sammanfattas. I sommar blir det, fyra år efter den bejublade ankomsten, ett avsked för den nu 27-årige mittfältaren, antagligen för ett i sammanhanget vrakprisigt pris. Fram till nu har hans val att skriva på för United knappast satt Donny på några topplistor, men här kliver han in på en respektabel topp 5-position.

Alltid något.

sida 1 av 517äldre »