MUSS.se / blogg

Vi får ha i åtanke att Brighton de facto låg före United i tabellen inför mötet på Old Trafford.

Men det var egentligen bara ett lag på planen eftersom Solskjaers mannar stod för säsongens mest övertygande insats och det känns innerligt tillfredsställande att skriva, utan att tveka, att 3-1 sannerligen var i underkant.

Briljant:

• Harry Maguire har varit lite off från och till senaste veckorna, men mot Brighton visade han pondus på en nivå vi kan förvänta oss vecka ut och vecka in. Kanske var det så att armbandet fick honom att växa, kanske var det bara så enkelt att han också börjar hitta fötterna i en ny miljö, i ett nytt lag.  
• James fortsätter att vara helt fantastisk i många situationer. Han är galet skicklig på att mitt under accelerationen komma förbi med bollen i sista sekunden.
• Spelet över stora delar av matchen. Kanske var det på så sätt Uniteds mest övertygande insats under hela säsongen. Även i uppställt spel var det mer rörelse, mer one-touch-fotboll och fler Unitedmittfältare som förde bollen uppåt i banan vilket gav balansen helt i Uniteds ägo. Tre gula kort på gästerna första 30 minuterna vittnar om inte annat om just detta. Brighton var bäst i ungefär två minuter av matchen och lyckades på något sätt stå för två chanser varav ett blev mål.
• Rashfords flow. Killen spelade som en pånyttfödd med speed och finter som fick Pröpper att drömma mardrömmar. Avgörande 3-1-målet var fantastiskt  – speciellt med tanke på att han satte det på det svåraste sättet – och han var hela tiden central i omställningsspelet. Enda plumpen (igen) i protokollet var att han kunde (eller borde) ha haft några mål till.

Ljuspunkter:

• Med kapten Young avstängd fick Brandon Williams sin första Premier League-start i karriären. Och det vore lögn att påstå att han inte tog chansen. Williams spelade som en ärrad veteran och stod upp mot provokationer, tog för sig i offensiven och kunde med lite flyt till och med ha hamnat i målprotokollet. Här blir det synnerligen intressant att se hur OGS resonerar efter landslagsuppehållet. För, som det heter, är du bra nog är du gammal nog.
• Fred lyckades med mer under 90 minuter än jag sett honom göra tidigare under hela Unitedkarriären. Spelar han på den här nivån är han given i startelvan, för det är den här ribban vi kan begära av en Unitedmittfältare.
  
  

Trodde knappt mina ögon:

• Alltså, bollen studsade inte ens upp – så han kan inte skylla på det, Marcus. Årets miss så här långt på Old Trafford. Tack och lov fick det ingen avgörande betydelse för utgången av matchen, så vi och han kan mest skratta åt den bommen så här i efterhand.
• Självmål var än en gång välkommen tillbaka. Det är i vanliga fall en målgörare som brukar leta sig in i åtminstone topp 10 i Uniteds interna skytteliga, men har lyst med sin frånvaro alltför länge. Fram tills förre Östersundstränaren Graham Potter kom på besök, alltså.

Illa:

• McTominays skada oroar en del. Förhoppningsvis hinner han kurera sig under uppehållet.
• ”Bara” 3-1 med tanke på skadorna … nej, då, men här är det svårt att hitta mörker i en enskild match.
• Mörkret finns på andra håll, om man tittar på avståndet uppåt till topp 4-lagen. Men det låter vi bli nu.

Wow, vilken kväll det blev bara sådär från ingenstans? Av min Twitterfeed från gårdagen att döma var jag inte den enda som på förhand var lite.. låt oss kalla det skeptisk, till hur rolig denna match egentligen skulle bli. Men holy guacamoley ändå. Det var inte den match jag kommer ligga på min dödsbädd och minnas som den mest underhållande eller välspelade, men det ska inte förringas hur mycket positivt vi faktiskt har att ta med oss härifrån. Kan inte alla onsdagar vara såhär?

Ole’s at the wheel – och där ska han fanimej stanna
Japp, jag fortsätter strida för Oles case. Känns det inte som vi sett en liten förändring i hans matchcoaching de sista 2-3 matcherna? Han har kritiserats ganska hårt för att han inte gjort byten tillräckligt tidigt (eller alls) men det tycker jag vi ser förändring i nu. Man kan givetvis argumentera för att han borde gjort förändringar ännu tidigare i matchen även igår, och kanske agerat innan Chelsea tog över alltför mycket. Men samtidigt såg man ändå det där Chelsea-målet komma och att vi återigen tar ledningen i 73:e efter att Martial och Pereira kommit in tycker jag visar på fingertoppskänsla hos Solgutten. Mer sådant! Och samtidigt fortsätter hans nyförvärv vara bland de bästa i varje match, kanske med undantag av Maguire som tillsammans med andra var ansvarig för målet vi släppte in igår. Wan-Bissaka var som vanligt att lita på, och James är alltid underbar.

Ligacupens nyvunna status – ett tecken på att det går sådär.
För mig har ligacupen alltid känts som en bonusgrej. Inte i närheten av FA-cupstatus såklart. Mer en turnering det gärna får gå bra i, men som man samtidigt inte saknat när man förr eller senare åkt ut, för då har den positiva aspekten alltid varit ”nu kan vi fokusera på titelrace i ligan.” Eftersom det tyvärr inte är aktuellt längre (…) så tycker jag att årets ligacup är ett perfekt tillfälle att nå framgångar. I synnerhet ett år som detta, dels då vi ser en ny generation fantastiska unga Unitedspelare på allvar ge sig in i hetluften, men också när vi har en ny och relativt oprövad manager i Ole, som verkligen skulle stärka sin position genom att ta en cuptitel. Givetvis kommer ligaspel och Europa League prioriteras trots att chanserna till framgång där är betydligt mindre, men oavsett: en ligacuptitel skulle höja moralen något enormt, både hos laget och oss supportrar. Med det sagt hoppas jag vi tar hem skiten.

Scotty McSauce – får mig att sakna Pogba typ inget alls.
Jag ska ärligt säga att det tog mig lång tid att helt och fullt gilla McTominay som spelare. Jag tyckte väl inte han var bra nog helt enkelt, men det kliv han tagit sedan i våras är enormt, och nu tycker jag nästan det är lite kaptensmaterial över den pågen? Vidhåller helt att McTominay tilsammans med Daniel James har varit våra två bästa och mest jämna spelare den här säsongen, tillsammans med Wan-Bissaka och möjligen Maguire. Igår var han fullkomligt massiv, planens gigant överlägset men blir väl kanske snuvad på den titeln av herren här nedanför som stod för två mål, varav ett tämligen fantastiskt. Men ändå: tack till er som fortsatte tro på McSauce trots att jag slaktade honom Fellaini-style i bloggen vecka ut och vecka in. Consider me convinced.

Äntligen satt den förbannade frisparken
Okej, ärligt nu. Hur många av er suckade och svor eller äggade TV:n i frustration när Rashford gick fram för att ta frisparken? Jag tror att jag sa ”hundrade gången gillt nu” eller något sådant i passivt aggressiv ton och orkade knappt kolla, men jevlarr vad den satt. Vill hävda att detta är det snyggaste mål Rashford gjort i sin karriär, herre min JISSES. Precis när ångestpåslaget efter att han stegade fram för att ta straffen någorlunda lagt sig dessutom. (Ingen behöver här låtsas att ni inte suckade och svor även när han gjorde anspråk på straffsparken, efter senaste matchens två straffmissar var keff attityd tillsammans med hjärtklappning och tunnelseende befogat). Men det visade sig finnas exakt noll anlending till oro, och Rashford verkar vara påväg tillbaka till sin fina form igen. Förmodligen inte helt orelaterat till Martials återkomst. Önskar man kunde säga detsamma om Lingard, som var förtvivlat värdelös igår, och faktiskt varit en längre tid.

Chelskis nya filosofi.
Vill avsluta med att ventilera den provokation jag känner när det i positiva ordalag pratas om ”det nya, unga Chelsea.” Som om de satt en enda person under 20 år på laguppställningen ifall de inte hade varit så illa tvugna? Som supporter till en klubb som United, som alltid satsat på och värnat om sina egna känner jag bara avsmak åt deras försök att promota sig själva som en klubb med hjärta och själ. Chelsea kommer alltid vara plastiga, ihåliga Rent Boys för mig, även om jag visserligen kan tänka mig att om det är någon manager för Chelsea som faktiskt av egen fri vilja skulle kunna tänka sig att jobba på det sättet så är det Frank Lampard, även om han just nu inte har något annat val. Tycker förresten fortfarande det är beyond weird att se honom som manager, undrar om man någonsin vänjer sig.

Så, för att citera Kjell Bergqvist: ”passa på att vara glada nu, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång!”

Okej, det var bara Norwich, men ändå: Så här ska det vara att kolla på Unitedmatcher. Händelserika, målrika, uppretad hemmapublik, massor av chanser, tveksamma domslut och magnifika mål.

3-1 som borde varit 6-1 dessutom.

Det blir en skön vecka att gå in i som Unitedsupporter i morgon, för ovanlighetens skull.

Super:

• Samarbetet Rashford-Martial var enastående matchen igenom och nådde sin absoluta topp vid 3-0. One-touch dekorerat med en klackassist och som en slags extra förnedring lät Martial Norwichspelarna glida in i varandra medan han retfullt chippade in matchavgörandet. Martial borde kanske ha gjort ett hattrick och likaså borde förstås hans radarpartner ha gjort ytterligare ett, men det här var ett tecken på vad United kan erbjuda med dessa två herrar tillsammans längst fram. Och just ja, nedtagningen och avslutningen av Rashford… det är det där han har i sig och alltid har haft.
• Bortasegrarna haglar in helt plötsligt. Från ingenstans. Och tre mål! I en match!
• Spelglädjen såg också ut att vara närvarande. Kanske är det så enkelt att med självförtroende kommer ytterligare självförtroende och då kan United faktiskt bjuda på stunder av fotbollsgodis och jävlaranamma.

Slick:

• Scott McTominay må egentligen fortfarande vara aningen för begränsad för att bära ett mittfält i ett lag som Manchester United. Men hans aura mot Norwich visade att han vill vara en ledare på innermittfältet. Och när segern blev så klar som den blev förlåter jag hans drällande med bollen som gav hemmalaget ett tröstmål.
• Daniel James crossbollande. Walesaren var briljant med sina framspelningar och den mest minnesvärda var givetvis den excellenta assisten till 2-0. Bollen låg som limmad vid hans fötter också när han fick passningarna själv. Fantastisk att se, än en gång.
• Aron Wan-Bissakas outtröttliga försvarsspel. När Hernandez kom in efter paus fick den unge britten ännu mer att göra än han hade dessförinnan, men han gjorde det med den äran. Nu väntar vi bara på att offensiven ska bli lika högklassig.

Håller inte:

• Ashley Youngs vänsterbacksspel måste sjunga på den absolut sista versen. Norwichs två första och bästa chanser kom båda med kaptenen ute och viftade på helt andra ställen än där han skulle vara. Och så vansinnestacklingen kvarten in i andra halvlek … Han får lite plus för brytningen i samband med 3-0-målet, men i längden måste han ju spela på lånad tid.
• Straffskyttet. Man tror knappt sina ögon längre. Skicka fram Vigge, hädanefter.
• VAR-diskussionen kommer att fortsätta tills vi har lämnat denna jord. Mot Norwich stod den för flera märkliga (för att uttrycka det milt) beslut. Inte nog med att den första straffen var ytterst tveksam (för att inte säga bedrövligt dömd) – till råga på allt stod Krul utanför sin linje på båda straffarna. För det behövdes inga VAR-ögon heller.
• Det där insläppta målet i slutet. Herrejösses, vad billigt. Mot ett skadeskjutet Norwich tillät fyra Unitedspelare den visserligen pigge kubanen (!) Hernandez att springa igenom och sätta ett helt onödigt reduceringsmål.

Sist:

• Alltså, Tim Krul var helt makalös och stod för en riktig Brad Friedel-insats. Den sjukaste räddningen var förstås den på Martials nick när United skapade något så ovanligt som en het chans efter hörna. Men han fuskade som sagt på straffarna. Glöm aldrig.

Solskjaer var på väg mot en gammal hederlig Sir Alex-vinst.

Det höll inte hela vägen, men med tanke på förutsättningarna får 1-1 hemma mot Liverpool anses vara fullt godkänt.

Spelarna gav äntligen allt och de flesta gjorde det vi på förhand kunde begära av dem.

Även om det sved att se gästerna vara de enda som jagade segermål i slutet – på Old Trafford.

Helt underbart:

• Att Liverpool fick två VAR-beslut emot sig. Det gladde mig oerhört, speciellt med tanke på hur många av dessa beslut de fått med sig.
• Lille Daniel James fighting spirit. Han tog helt orädd smällar från Van Dijks bakdel och Fabinhos överkropp och går sin vana trogen in hundra i varje närkamp. En fantastisk förstärkning som går från klarhet till klarhet. Nu gäller det att kunna utnyttja honom ännu mer än man gjorde mot Liverpool.
• Marcus Rashford fortsätter att göra mål mot storlagen. Och i den här sortens matcher, där han får en partner med sig och United spelar på kontring, är han ett finfint vapen. Han hittade många ytor och briljerade även med att vifta bort Van Dijk i en närkamp.

Gott:

• När jag skriver ”Sir Alex”-vinst så tänker jag på de gånger där United varit uträknat och skadedrabbat mot ett på papperet starkare motstånd tidigare och Ferguson på något sätt ändå lyckats sno åt sig tre poäng. Mot Liverpool spelade Solskjaer sitt lag efter resurserna, stängde ner motståndarnas kantspel och frustrerade dem. Nu höll det inte riktigt hela vägen, men kanske gav det lite hopp (även om frågan om hur United ska spela när man är bollförande fortfarande är obesvarad).
• Klopp har alltså fortfarande inte besegrat United på Old Trafford. Det är fascinerande, med tanke på allt som hänt de senaste åren. Extra så med tanke på att detta United kanske är det sämsta sedan 80-talet.
• Många – speciellt lagets egna fans – tycker säkert att Liverpool inte kom upp i sin normala standard. Men då kan vi dra den gamla klyschan: ”Man spelar inte bättre än motståndaren tillåter”. Och United tillät inte Liverpool att spela bättre än man gjorde.
• Och det är ändå på något sätt tillfredsställande att sitta här och vara besviken efter bara en poäng mot de suveräna serieledarna. Det hade jag garanterat tagit innan matchen, utan att ens tveka.

Hmm:

• Vigge Lindelöf var inblandad i båda VAR-besluten och i situationen med Mané framförallt hade han turen på sin sida. Där ska han och DDG kommunicera bättre, och det var inte första gången vi såg ett missförstånd dem emellan. Frågan är om svensken är lite för ”vek” i de närkamperna också. 
• Apropå DDG fortsätter han också, trots mängder av rutin, att inte kliva utanför sitt målområde i onödan, vilket skapar onödigt stressfulla situationer.
• Kvitteringsmålet: nio Unitedspelare i eget straffområde och ändå lyckas bollen leta sig fram till Lallana. Vad sysslade Rojo med? Och Young?
• Liverpool gav United en hel del ytor att spela sitt omställningsspel på. Men efter paus, när det tidigt stod klart att hemmalaget tänkte sjunka djupare, fylldes inte på i samma utsträckning som tidigare. På grund av order? Eller trötthet? Eller bristande kunnande?
• Det är egentligen helt bisarrt att efter 4-0-segern mot Chelsea så har United inte gjort mer än ett mål i en enda match. På elva försök.

Oturligt:

• Tuanzebe, som kanske varit en av få utropstecken i höst, gick sönder på uppvärmningen och det kan ha varit skillnaden mellan en och tre poäng i dag. Nu var visserligen inte Rojo så där vårdslöst usel som han kan vara, men jag får för mig att Axel hade varit betydligt mer uppmärksam i samband med kvitteringsmålet. Och kanske försvann även chansen att ta Lindelöfs plats bredvid Maguire den närmaste tiden, beroende på hur allvarligt skadad han är.
• Och just 1-1-målet var ju oturligt. Det var ju ingen chans egentligen.

… and finally:

• United har en seger på de sex senaste matcherna. En. Det är hemskt.
• Faktum kvarstår: United går in i omgång 10 på 13:e plats. Trettonde. Det har väl inte hänt sen jag skulle gå in i tonåren. Det är hemskt.
• Ett sent kvitteringsmål åt fel håll var kanske inte det ultimata för att bygga självförtroende, men att hålla Liverpools chansskapande offensiv så kort borde vara det. Kan vi inte, snälla, få se en kross av något slag mot Partizan eller Norwich nästa vecka? Det vore fantastiskt att bara kunna få slappna av med en 3-0- eller 4-0-vinst någon gång, för omväxlings skull.

Något jag tänkt på mycket under veckan som gått, efter att ha läst den ena domedagsprofetian efter den andra om hur illa det kommer gå idag, är vad som händer efter matchen. Min känsla nu är inte densamma som för ett par veckor sedan mot Arsenal, att vi står inför ett storslaget gigantmöte som tappat all sin glans. För Liverpool är alltid Liverpool, och oavsett hur ojämna förutsättningarna varit de senaste 15-ish åren (mestadels till vår fördel) har matcherna alltid varit ovissa. Liverpool kunde åka och förlora mot typ Blackpool ena veckan för att sedan slå oss helgen därpå. Det har aldrig riktigt funnits rim eller reson, ingen rimlighet eller kontinuitet. Mötena med dem är nästan alltid isolerade från hur situationen ser ut i övrigt, allt kan hända.

Med det sagt vill jag ändå inte låta någon tro att jag har några större förväntningar på poäng, för om det någonsin sett mörkt ut inför ett möte med Liverpool så är det idag. Klopps Liverpool är bättre än någonsin, medan vi.. ja, ni vet ju själva. Samtidigt som vi är i desperat behov av poäng (vi är alltså i skrivande stund EN poäng över nedflyttningsplacering) är det inte en eventuell förlust idag som oroar mig mest, även om jag inser att förnedringen vid en 5-0 eller liknande förmodigen kommer driva mig till suicid. Jag är rädd, livrädd, att Ole får gå om vi förlorar idag. Jag vet inte hur stor risken är, om det är media som blåser upp saker som vanligt eller den mest pantade delen av fanskaran som fått får mycket luft på sistone, men det är nog inte omöjligt. Beroende på hur illa det går.

Och därför vill jag säga ett par saker, angående Oles vara eller icke vara (hur det ens diskuteras) som manager för United. I dagsläget hade ingen, jag upprepar: INGEN, tränare lyckats bättre eller kanske ens bra. De förbättringar vi så intensivt behöver kommer ta åratal att genomföra, och ska vi ha någon som helst chans att komma tillbaka till toppen måste vi ha någon i vår ringhörna. För vi har inte Ed, vi har inte Glazers. Den yttersta toppen bryr sig inte ett skit om jag går hem från puben med krossat hjärta idag. Därför behöver vi Ole, för han har sitt hjärta i United, och när United går dåligt blöder han precis som vi.

Självklart visste vi när Ole fick jobbet permanent att han inte var den mest härdade, erfarna eller meriterade tränaren. Men vi har provat härdad, utsedd av Ferguson himself, det vill säga David Moyes. Som i åratal gjort underverk med en i stort sett obefintlig budget i Everton, men i United stod han handfallen. Vi har testat erfaren, för det finns väl få som bräcker Van Gaal där? Och vi gav mertiterad en chans, han körde spelarnas redan tveksamma moral i botten, men eftersom han hette Jose Mourinho var det Mou In ända tills det blev Mou Out, som varenda människa med ögon i skallen borde sett från dag ett. Att skicka vår klubb från hand till hand, som en oönskad trivialitet, mellan de mest populära namnen för dagen kommer inte ta oss någonstans.

Vi behöver någon med hjärta, som vet vad det innebär att tillhöra United. Och vi har äntligen fått det, någon som älskar om klubben. Som bryr sig om vad som händer med klubben, med spelarna och med oss även efter utgångsdatumet på kontraktet. Så för helvete, Ole är en av oss. Backa honom. Det kan ta tid. Det kommer ta tid. Personligen tror jag vi är minst två men förmodligen 3-4 transferfönster ifrån att kunna utmana om topp fyra igen. Men det får vara värt det, för nu har vi under sex års tid fått smaka på vad alternativet är, och det är fan i mig olidligt. Så tänk på det idag, särskilt efter matchen om det inte gått som vi vill. Rikta frustrationen och ilskan dit den hör hemma. Leta inte syndabockar bland våra egna, för helt ärligt, hjärtat är det enda vi har kvar nu.