MUSS.se / blogg

Söndag, fotboll, FA-cup! Alla förutsättningar för en helt underbar dag. Kvartsfinal och Leicester väntar. Antar att det inte bara är jag som hyser ett permanent agg mot Brendan Rodgers sedan hans tid i Liverpool, vilket så klart bara kryddar kvällen ytterligare. En potentiell rysare som kan sluta i total lycka, med andra ord. Och det ser väl inte helt illa ut på vår sida fronten, för en gångs skull. Vi är kvar i både Europa League och FA-cupen, jag ser det som ytterst osannolikt att vi skulle missa topp fyra i ligan, och även om våra faktiska prestationer på planen inte alltid ser ut precis som vi önskar så håller vi oss mer än flytande. En okej lägesrapport känner jag, för tillfället i alla fall.

Sen ska jag medge att mitt enda (enda) intresse av Europa League ligger i en Champions League-plats vid seger. Ska jag rangordna prioriteringen av cuper så är FA-cupen sjumilakliv före EL, och eftersom vi ser ut att säkra en CL-plats genom våra prestationer i ligan förstärks känslan av att Europa League definitivt är längst ner på listan just nu. Det var så klart gott att slå ut Zlatan, han behöver en liten reality check då och då så han inte glömmer att han är mänsklig, men bortsett från att kunna bidra med den lilla tjänsten känns EL verkligen bara som en bonus. Och kanske för att tysta en och annan av Solskjærs kritiker. FA-cupen däremot: fullt blås framåt!

Något som inte brukar vara speciellt kontroversiellt men som är lite intressant idag är vem som kommer vakta buren. De Gea är tillbaka efter en tid hemma i Spanien där han bland annat fått barn, och medan han varit där har Henderson ersatt honom. Med den äran, skulle jag vilja påstå. Henderson har varit stabil generellt, och jag är inte helt övertygad om att han inte hade spelat dessa matcher oavsett om De Gea hade varit där eller ej. Tråkigt som det är så har vår tidigare så solide Dave vacklat ordentligt de senaste åren, och frågan är väl om det inte var dags för Henderson att få chansen ändå. Men nu blev det som det blev och mer får vi förmodligen aldrig veta, men det gör ju bara laguttagningen idag ännu mer intressant. Ole har båda sina målvakter tillgängliga, och av tradition är det vanligtvis andremålvakten som är cupmålvakten, i synnerhet i de mindre turneringarna som FA-cupen ändå får sägas tillhöra. Så att starta De Gea idag skulle å ena sidan indikera att han nu är Mr Cupmålis, samtidigt som det skulle innebära att direkt peta Henderson som haft en bra period vid första möjliga tillfälle som De Gea är tillbaks. Att starta Henderson skulle innebära att han väljer honom trots att De Gea är tillgänglig, men också att Henderson fortsatt är cupmålvakten. Intressant scenario ändå. Jag personligen landar i att Henderson startar idag, och att De Gea nog är Oles nummer ett när det kommer till kritan. Vi får väl se i eftermiddag helt enkelt, eller vem han väljer när ligan är tillbaka efter kommande landslagsuppehåll.

Övrigt under avd. Glädjande händelser har vi Pogbas återkomst och andra halvlek mot Milan. I min och många andras mening bäst på plan, och bortsett från det även segermålskytt. Tack som fan säger jag bara. Är medveten om att jag är en av de som förmodligen kritiserat Pogba mest, men helt ärligt, den underpresternade, hybrisdränkta, Raiolainfekterade egoisten Pobga förtjänar det alla dagar i veckan. Den här Pogba däremot, den spelsugna, kreativa lagspelaren Pogba ser jag gärna mer av. Det är en ren fröjd och glädje att se honom och Bruno tillsammans. Hur de sätter standarden för resten av spelarna, det är något Cantonabetonat över det. Och jag bara utgår ifrån att han startar idag. Givetvis.

En liten koll på övrig trupp och möjlig startelva kan faktiskt också vara lite roligt idag. En cupmatch skulle absolut kunna bjuda in till rotation i elvan, och vi har väl en och annan spelare som verkligen skulle behöva vila. Men eftersom ett landslagsuppehåll ligger runt knuten tror och hoppas jag ändå att Ole kör på, matchen idag är så pass viktig. Min gissning är att kanske James bänkas, och så Rashford givetvis, men annars blir det förhoppningsvis inte alltför mycket ändringar.

Som sagt tror jag på Henderson i mål, trots ett minst sagt intressant och lurigt scenario kring just målvaktsfrågan. Backlinjen blir samma som vanligt, alltså Shaw, Maguire, Lindelöf, Wan-Bissaka. Bailly ska väl vara skadefri (men verkar tjura över annat och är därför inte supertillgänglig). Hade kunnat se varför Bailly med sin snabbhet skulle vara att föredra när vi ställs mot råttfacet Jamie Vardy, men Maguire och Lindelöf var så bra sist att jag tvivlar på att Ole väljer en ofit mittback på någon av deras bekostnad idag. Shaw är bättre än all konkurrens och Wan-Bissaka har ingen konkurrens, så inget snack där.

Mittfältet tror jag det blir McFred. Kan inte se något annat faktiskt. Till vänster startar Pogba, i synnerhet om Rashford är borta, och dessutom var det där han kom in mot Milan och var fullkomligt briljant. Bruno centralt, inget snack där heller. Sedan blir det intressant. Jag kan absolut se Greenwood starta till höger, men hade faktiskt inte blivit helt förvånad (eller förfärad) om vi får se Amad där. I synnerhet om Cavani startar längst fram, tror verkligen de två är en fin combo. Sen har pressen i England har spekulerat en del om det är något lurt på gång med Cavani, är han sjuk/skadad/missnöjd eller något annat, eftersom han tydligen valde att avstå och ta sig själv ur truppen mot Milan. Ingen klarhet där mig veterligen, men jag tror och hoppas att han startar idag.

Och slutligen, om man får vara så skamlöst positiv som jag gärna blir när solen skiner och United spelar FA-cupmatcher och ge ett litet matchtips, så känner jag att 2-1 till United hänger i luften. Målskyttar: Pogba och Bruno.

Up the fucking Reds!

Newcastle. Det yttersta beviset på att feelgood-wankers och hobbylivscoacher som slänger sig med trams som ”välj glädje” och annan jävla optimismpropaganda vet fuck all om livet. För har man känt det livslånga hatet och föraktet mot Newcastle United Football Club, då vet man vad det innebär att leva, och man vet hur underbart befriande det är att hata. Liverpool, Leeds, City, Arsenal och Chelsea i all ära. Beroende på vilken generation man tillhör har man nog lite olika inbördes ordning på sin egen personliga hatlista, men kandidaterna är för det mesta desamma. Men så har vi Newcastle, vars förhatlighet aldrig egentligen fötts ur någon reell konkurrens (förklaring överflödig, Newcastle har aldrig och kommer aldrig vinna något av värde, eller vara relevanta i något positivt sammanhang). Anledningen till att man kräks ur alla kroppsöppningar vid tanken på Newcastle är deras hybris och generella skitattityd mot United. Det största mindervärdighetskomplexet en klubb någonsin haft.

För mig började det med Kevin Keegans (”I will love it if we beat them”) totala meltdown efter att Fergie psykat sönder honom totalt. Recap för nykläckta ynglingar som inte var med på den tiden, eller trötta gamlingar som inte riktigt minns: säsongen 95/96 ledde Newcastle ligan med tolv poäng, och lyckades ändå till sist sluta tvåa, fyra poäng bakom United. Denna bitterhet har de förstås aldrig kommit över, och Keegan seglade in i mitt hjärtas djupaste hat för att stanna där för evigt <3

Sedan har vi ju hela Alan Shearer-baletten och hur han mosade sin egen karriär genom att tacka nej till Fergie, inte en utan två gånger. Enbart hans egen förlust såklart, vem behövde honom när man hade Cantona? Och utan Shearers fuck-up hade vi ju dessutom aldrig fått vår fantastiskt fina läktarsång You are my Solskjær heller, så helt klart en win för oss. Såhär i efterhand förstås, där och då var det idel bitterhet. Idag tycker man ju mest bara synd om Alan Shearer.

Och så det man har i färskast mine: Alan Pardews krig mot Ferguson. Minns ni? Det började med att Fergie (som vanligt med rätta) lackade ur på domarteamet i Uniteds match mot Newcastle på Boxing Day 2012. Fergie klarade sig utan bestraffning och detta beklagade sig Pardew över i media dagarna som följde, vilket fick Fergie att svara:

”Pardew has come out and criticised me.. Alan Pardew is the worst at haranguing referees, his whole staff, every game. He was at it the whole game on Wednesday. He shoved the referee and makes a joke of it and he’s got the cheek to criticise me. It’s unbelievable. He forgets the help I gave him. The press have had a good field day out of it. They’ve addressed every possible avenue. The only one they’ve left out is Barack Obama. He’s too busy. I carry that because I’m the manager of the most famous club in the world. I’m not at Newcastle, a wee club in the north-east. That’s simply the facts of life.”

Efter denna lysande comeback var vi i krig mot Newcastle. Och den som inte avskydde Alan Pardew innan gjorde det definitivt efter hans löjliga lilla dansfirande när han mötte United som manager för Crystal Palace. Den glädjen blev kortvarig, som ni vet vände vi ju och vann den matchen, men man fortsatte att avsky Pardew. Och Newcastle. Det enda lilla smolket i hatbägaren är väl nu att allas vår älskade Steve Bruce är den som leder Newcastle idag. För älskar man inte Steve Bruce, då är det något som inte står rätt till.

Och matchen idag då? Well, vi måste helt enkelt vinna den. Leicester slog nyss Aston Villa och City leder väntat mot Arsenal, vilket gör att vi i skrivande stund ligger på en tredjeplats. Tre poäng bakom Leicester och TRETTON poäng bakom City. Oacceptabelt givetvis. Men lämnar ytterligare orosmoln gällande tabellen tills efter matchen tror jag.

YOU ARE MY SOLSKJÆR.

David Moyes kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sin insats som manager i United, så klart, men för att han är den ende Unitedmanager jag pratat med i egenskap av journalist.

Anyway, i kväll kommer ett pånyttfött West Ham, anfört av ingen mindre än Moyes, till Old Trafford för att se till att OGS inte ska få chansen att förlora en semifinal till.

United av i dag är ett United som fortsätter att leverera osäkerhet. Visst, kontinuiteten har infunnit sig i stora delar av matcherna, men det går inte en 90-minutare utan att försvarsspelet gör sitt allra bästa för att fucka upp fansens minds. Nu är det ju inte så att det går att skylla på att mittbackarna ligger i cryosleep med förstörda leder längre, eller att omsättningen av spelare på kanterna är lika omfattande som under Dödgrävarens tid. Nej, det är någonting som saknas defensivt och paret Harry-Viktor har fått tid på sig så det räcker att skapa ett telepatiskt samspel, men icke.

Längst bak finns också en viss person som bär en del ansvar för det allt för läckande United. Vår favoritspanjor #2 (alla vet ju vem som är etta) har haft ett par tyngre år sen hans fenomenala 10-tal i klubben och frågan är hur länge han får ”hållas”. Han har visserligen inte kastat in så många bollar i egen kasse den här säsongen, men hans frånvaro av pondus i straffområdet har oroväckande nog återkommit. Med tanke på att vi numera har en vettig utmanare till De Gea är det här ett gyllene tillfälle för Solskjaer att ge Henderson en längre radda möjligheter att visa att han vill ha spaden.

FA-cupen är fortfarande en buckla som jag håller högt. Visst, traditioner är till för att brytas (och det gjorde ju United för 20-talet år sen) i allmänhet, men just den här är undantagen i min värld. FA-cupen finns i ens ådror sedan barndomen och även om charmen i princip är helt borta i och med publikfria matcher så slåss den vidare för sin överlevnad.

Så: Vinn i kväll.

Vinn allt.

Idag minns vi offren från flygkraschen i München 1958. MUSS-redaktionen har satt ihop ett minnesdokument för att hedra Busby Babes och övriga personer som miste livet i denna tragedi, det hittar ni här. Det senaste året har sagt oss att det finns viktigare saker i livet än fotboll, men den 6 februari är en dag då åtminstone jag påminns om hur viktig fotbollen och kärleken till alla som på något sätt är en del av United är. Spelare, ledare, fans världen över. I sådana här stunder är vi alla lika. Vi står tillsammans. Vi är United.

Vi närmar oss slutet av januari, och ännu ett transferfönster har kommit och snart gått. Egentligen förstår jag inte varför jag är besviken för jag hade verkligen inte förväntat mig några underverk, det gör man ju inte i januari. Men två saker har stört mig på sistone, och någonstans hade jag väl hoppats lite att man skulle åtgärda det nu. Det första är högerbacken. Jag har egentligen inga problem med Wan-Bissaka. Ska man tro Unitedfansen på Twitter så är han knappt en division fem-spelare, som vanligt är kritiken helt överdriven. Visst, han är inte den mest bolltrygga spelare man sett, och han lämnar en del att önska offensivt, men han är inte skitdålig. Långt ifrån. Det som saknas är konkurrens. Det jag saknar är samma effekt vi sett på Shaw sedan vi värvade Telles. Herregud. Som någon sa, Telles har gjort Shaw till en engelsk Roberto Carlos. Det hade vi behövt på högerbackspositionen också.

Det andra är en anfallare. Om det är någon fråga som verkligen delar Unitedfansen i två läger så är det Martials vara eller icke vara i klubben. Jag gillar Martial, hans högstanivå är otroligt hög och han hade en fantastisk säsong förra året. Men nu är det inte tillräckligt, och jag har någonstans landat i att förra säsongens fina målfacit var mer en tillfällighet än något annat. Det kan tyckas synd att klaga i dagsläget (top of the league och allt) men helt ärligt, om det inte vore för Brunos helt otroliga poängfacit hade vi legat jävligt illa till på den fronten. Bruno har i skrivande stund gjort elva mål den här säsongen. Rashford har gjort sju. Martial och Canavi har gjort sex mål tillsammans. Det är extremt långt ifrån bra nog. Den här säsongen har många karaktärsdrag som liknar en titelvinnarsäsong, men det vi saknar är den där notoriske anfallaren som genererar 20+ mål i ligan per säsong. En Van Persie-typ. Jag blir mer och mer övertygad om att Martial inte är den anfallaren, hur vass han än må vara på en bra dag. Det är inte bara problematiskt just av den uppenbara anledningen att man sällan vinner ligan utan en sådan anfallare, det är också jobbigt eftersom det hämmar andra. Alltså, Martial gör inte mål. Då spelar vi istället Cavani längst fram och Martial får ta vänsterkanten, vilket gör att Rashford får spela på högerkanten där han är betydligt sämre. Då har vi alltså två spelare ur position vilket i sin tur missgynnar Cavani. Dilemma för Ole och en ond jävla cirkel för Uniteds målskytte. Och detta är anledningen att jag önskar en ny anfallare, och även om jag inte väntade mig att en sådan skulle ansluta i januari känner jag mig lite besviken, trots allt. Man vill ju vinna ligan liksom.

Och på det så har vi Liverpool idag, IGEN. Andra gången på en vecka. Personligen känner jag mig inte lika nervös idag som senast, kanske för att dagens match inte påverkar ligapoängen, kanske för att den sidledstuggande tyskens manskap är i ganska rutten form. Tror dock ändå att vi har ungefär samma matchbild att vänta som sist, men jag hoppas att vi vågar lite mer från start. Tyckte helt ärligt att vi var bättre sett över 90 minuter i förra mötet och vi skapade definitivt de farligaste chanserna. Bara att fortsätta där vi slutade. Sen går det ju inte heller att bortse från att Liverpool kommer till Old Trafford idag med extremt mycket att bevisa, och det kommer inte bli någon walk in the park för oss. Det är FA-cupens fjärde omgång, och jag vet att många tycker det var surt att få såhär bra motstånd så tidigt. Jag känner lite tvärt om. United – Liverpool är en potentiell semifinal, möjligen final, och jag åker hellre ut tidigt än sent som det ser ut nu. När vi för första gången har en chans på ligan (som det ser ut i dagsläget i all fall) så slipper jag gärna två eller tre tungviktsmöten på vägen till en final om man ändå ska förlora. MEN, därmed inte sagt att vi kommer åka ut mot Liverpool. Kanske är vi bra och breda nog att klara ett titelrace såväl som ett FA-cupslutspel.

Och jävlar hörrni, vad jag vill vinna FA-cupen igen.