Stormen ökar i styrka

Leicester City v Manchester United - Premier League

Vi är på väg in i november och United har spelmässigt förtjänat att vinna 1 match den här säsongen.

1 av 11.

Leicesters 4-2-vinst var till och med i underkant och höststormen kring Solskjaer tar givetvis ny fart och kan mycket väl öka i styrka med tanke på spelschemat. Det kan bli en oerhört jobbig kommande månad, både för norrmannen och Unitedfansen. 

Bäst:

  • Doktor Marcus Rashford är äntligen tillbaka på planen. 
  • Mason Greenwood har verkligen varit det stora offensiva ljuset i den spelmässigt mörka Unitedhösten. Mot Leicester var han den ende som riktigt hotade framåt och vilket mål! När karriären väl är över tror jag dock inte att det kommer med ens på hans topp 20-lista. 

Inte minnesvärt i längden, men okej för stunden: 

  • David De Gea håller fortsatt hög kvalitet och det är som vanligt att när han är som bäst är United som sämst. En mer positiv kombo vore önskvärd, eller hur? United håller aldrig nollan nuförtiden. 
  • Lindelöfs djupledsboll (med fel fot!) till Rashfords kvittering. Drillofotbollen kan löna sig ibland, när man inte har något annat att ta till. 

Jösses!

  • Vi var många som utgick från att mittbacksparet för dagen skulle stavas Bailly-Lindelöf, men tydligen tycker Solskjaer att Bailly är så usel att han helt sonika istället kastade in en Harry Maguire som knappt sparkat på en boll på tre veckor. Hur det gick? Vi fick uppleva en mittbacksinsats som jag inte kan påminna mig att jag någonsin sett i en Unitedtröja. Engelsmannen var inblandad i samtliga fyra av Leicesters mål och i två av dom var det katastrofala beslut som fattades. Vid 1-1 tittar han bort (!) medan bollen kommer från De Gea och uppfattar inte (?) hur nära Iheanacho är. Vid 3-2 har han koll på Vardy, men struntar plötsligt i honom för att titta på boll. Helt ofattbart. Jag kan inte ens minnas att jag någonsin sett en så rutinerad mittback göra en sämre insats i Uniteds defensiv. 
  • Efter att ha sett lite tendenser (a.k.a inte bara kontringar åt fel håll) i Uniteds fasta situationer i början av säsongen så har det gått käpprätt åt helvete de senaste matcherna. Två insläppta igen och totalt ofarliga framåt. Den nye coachen där har en del att jobba med, minst sagt. 
  • Att Paul Pogba spelar som en av två sittande mittfältare, fortfarande, 2021 är ett enda stort mysterium. Fransosen är lika skicklig i defensiven som Antonio Valencia var med sin vänsterfot. Leicester kunde ofta med två, max tre, raka passningar i uppspelsfasen enkelt vara förbi Pogba-Matic. 
  • Apropå det är United alldeles för ofta alldeles för långsamt och stillastående och förutsägbara. När till och med Pogba efter matchen ifrågasätter taktiken efteråt vet man att det är illa även i truppen. 

Sist:

  • Solskjaers vara eller icke vara kommer att vara en fråga ända tills den dag han till slut inte är Unitedmanager. Jag vill aldrig att en Unitedmanager ska sparkas, eftersom det per definition innebär att det går åt helvete för laget, och jag vill inte heller att Solskjaer ska få foten. Jag vill hellre att det går bra. 
  • United är bara fyra poäng från serieledning, men det är inte där skon klämmer. Det är ju hur det ser ut spelmässigt. “Alla” vet vid det här laget att United har en massa fantastiska spelare, men inte är ett fantastiskt lag. 
0 | United | permalänk

We’re back baby!

Tillbaka igen, efter ännu ett landslagsuppehåll. Hade hoppats på lite mer personlig glöd och tillförsikt här, men istället är jag snarare orolig. Leicester har för den sakens skull inte börjat säsongen speciellt bra, men det har inte vi heller och det stressar mig. Men vi jobbar med det vi har!

Ja, det här med resultaten då.. Det råder ju ingen tvekan om att vi behöver tre pinnar idag. Vi ligger i skrivande stund förvisso bara två poäng efter Chelsea som toppar tabellen, och mellan oss och dem har vi Liverpool och City. Tight i toppen alltså, men vi har inte mött några av de övriga topplagen ännu och spelschemat vi har framför oss de kommande veckorna är skittufft. Vinst idag är alltså enormt viktigt, för framöver kan vi nog räkna med en stundtals snål skörd.

Positivt är dock att Rashford verkar vara tillbaka igen. Förhoppningen är att han kommer tillbaka med ny energi och motivation, för helt ärligt känner jag mig sjuk när jag tänker på förra säsongens skadade eller halvskadade, ständigt frustrerade Rashford som hasade in och ut på planen och låg oss mer till last än vad han gjorde nytta. Nej tack, ge mig svunna tiders Dr Marcus med pigga ben och målsiktet inställt, då ska det nog gå vägen.

Som sagt, Leicester har inte inlett säsongen speciellt väl och det får ju gärna fortsätta, för det är ett lite skadeskjutet gäng vi ställer upp med idag. Åtminstone i backlinjen där Maguire sedan tidigare är borta, och nu också Varane. Satans landslagsuppehåll. Så utöver De Gee, Shaw och Wan-Bissaka så kan vi nog räkna med att det blir Lindelöf och Bailly som håller fortet idag. Inte optimalt men återigen; vi jobbar med det vi har. Mittfältet är också stympat såtillvida att Fred antagligen inte spelar, då han precis är återkommen från landslaget, och han ersätts såklart av Matic eller Pogba, om vi utgår ifrån att McTominay som del av McFred är default. Jag skulle föredra Pogba-Matic tillsammans idag, tycker de har en bättre dynamik än Matic och McTominay, men landar ändå i att Ole kör på McTominay och Pogba, vilket lämnar vänsterkanten till Sancho (och ett möjligt inhopp för Rashford?) Centralt Bruno, till höger Greenwood och längst fram Ronaldo.

Vad kan gå fel liksom? Vill men vågar inte riktigt hoppas på någon form av vändpunkt här. Hade varit otroligt bra om vi kunde göra en riktigt bra höst och jul för att ta kommandot i toppen. Läste någonstans att vi är obesegrade på bortaplan i 30 matcher om vi tar poäng idag, och det vore väl en fin streak att bibehålla. Men som ni vet är yours truly alltid en aning skeptisk, så jag tippar på en intetsägande match som slutar 1-1.

Men är som vanligt positivt inställd till att bli motbevisad. Bring it!

0 | United | permalänk

Rewind and repeat.

Nu har jag den där känslan igen. Tror det började under Van Gaal, och sedan har den kommit och gått lite under åren. Det var längesedan senast, men nu är den tillbaka. Känslan att vi varje vecka ser samma match. Det kvittar om motståndarna heter Aston Villa, West Ham eller Everton, vi ser samma match om och om igen. Totalt oförmögna att ändra eller på minsta sätt kontrollera matchbilden. Vi bara åker med. Som ett fyllo som somnat på spårvagnen. Argumentet att vi bara är i början av säsongen och att det än finns hopp för förändring smakar allt beskare för varje vecka, och snart är timglaset för den ursäkten tomt. Det finns inga tendenser till bättring. Ingen tydlig bild, ingen röd tråd.

Man är kanske naiv, men jag trodde inte det skulle se ut såhär snart två månader in i säsongen. Vi är kanske inte längre ett sjunkande skepp. Ole har täppt till hålen i skrovet, men vi driver sure as hell fortfarande runt på öppet hav, utan varken vind i seglen eller land i sikte. Och det är oroväckande, mycket oroväckande.

Om vi börjar med det positiva:

  • Återigen, De Gea. Jag vet inte vad som hänt, men just när typ alla, inklusive yours truly, förra säsongen trodde att Dave slutligen var finito så reser han sig ur Europa League-finalens aska, som Jesus över Rio de Janeiro, och kommer tillbaka till sitt livs form? Det är faktiskt helt otroligt. En De Gea på sin bästa dag är en av världens bästa målvakter, medan en De Gea utan självförtroende inte är en bättre keeper än vad typ jag hade varit. Och just nu är det den förstnämnda vi har, som tur är. Long may he stay..
  • Trots att allt inte gick felfritt var det gott att se en hyfsat ordinarie backlinje tillbaka. Visst, Shaw gjorde kanske inte sin bästa match, och jag väntar fortfarande på en extra nivåhöjning från Varane. Men i gengäld var Wan-Bissaka väldigt bra, och helt ärligt tycker jag Lindelöf är att föredra över Maguire just nu, även om han inte för närvarande varit skadad. Maguire har börjat säsongen uselt. Och ingen är nog mer tacksam över att Dalot inte syntes till än Dalot själv. Stackarn.
  • Vi måste ta en sekund, eller kanske rent av en timme, att beundra Brunos mottagning innan han serverar Martial Uniteds enda mål i matchen. Gode värld.
  • Tidiga byten är något de flesta supportrar efterlyst under en lång tid, och igår kom ett dubbelbyte redan i minut 57. Det fick kanske inte helt önskad effekt, men det var skönt att slippa frustrationen när vi kört fast och inga förändringar görs.

Trist:

  • Återigen, startelvan. Kan inte bara varit jag som fick krupp när man såg Martials namn i laguppställningen. Nu fick han visserligen göra mål, och det unnar man ju honom såklart, men jag anser fortfarande att han behöver lämna. Gärna redan i januari. Sen ska det sägas att vi fortfarande ställde ett så pass bra lag på banan att vi borde kunnat vinna denna match ändå, men den genomgående känslan är väl att man inte får ut det bästa av spelarmaterialet vi har. Varken på individnivå eller som lag, egentligen.
  • Och på tal om januari, den stående punkten på gnällistan: vårt innermittfält. Att värvningen av Ronaldo gjorde så att det uteblivna köpet av en adekvat defensiv mittfältare hamnade i skymundan är minst sagt beklagligt, och detta bör vara allra högsta prioritet från och med nu. Fred och McTominay är inte startspelare för United. McTominay är för mig en truppspelare som bäst, och Fred bör över huvud taget inte vara i klubben.
  • Den fortsatt iskalla behandlingen av Donny. Jag förstår det bara inte. Säger inte att han är lösningen på vårt mittfältsproblem, men med tanke på det rådande haveriet är det enbart sjukt att han aldrig på riktigt fått chansen. Han får en halvlek här och där, vilket såklart i längden är dömt att misslyckas, och när det väl händer straffas han med en månad på bänken. Hur är det rimligt?

Oroväckande:

  • Något annat som inte bådar gott, och som verkar drabbat fler klubbar än oss, är den klena start på säsongen som flera av spelarna som deltog i sommarens EM-slutspel har fått. Hos oss syns det tydligast hos Maguire tycker jag, som helt ärligt inlett säsongen bedrövligt. Men också Shaw ser ut att vara lite ur gängorna, och även Sancho som då dessutom knappt fick någon speltid av Southgate.
  • Högerpackspositionen. Det blev ju tydligt i veckan hur extremt mycket vi står och faller med Wan-Bissaka där. Likt alla andra kommer han förr eller senare under säsongen behöva vila för att hålla, och vem har vi då till vårt förfogande? Dalot? Nej, inte bra nog. Bortsett från innermittfältet behöver vi förstärka högerbacken ganska omgående.

Och nu blir det en välbehövlig vila från United och Premier League. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka med lite större tilltro mot Leicester om två veckor. Just nu känns det ganska tungt, men man lider så länge hoppet lever antar jag. So long.

0 | United | permalänk

We’ll Die Another Day

Nej, det var inte en match som United borde ha vunnit.

Nej, Ronaldo hade inte fått spela 90 minuter om det stått något annat namn på ryggen. 

Ja, Solskjaers framtid hade fått ett helt annat narrativ med ett annat resultat.

Men man kan inte bortse från kombinationen Champions League-kväll, stopptid och Cristiano Ronaldo. 

Och lättnaden syntes om inte annat på hur Unitedmanagern firade i samband med 2-1-målet.

Manchester United v Villarreal CF: Group F - UEFA Champions League

Bäst:

  • David De Gea. På god väg, tyvärr, mot att bli Årets spelare igen. Så jävla roligt ändå att spanjoren kunde komma tillbaka i gammalt fint slag efter några motiga år. 
  • ÄNTLIGEN både mål och seger mot Villarreal. Det må ha varit hur “orättvist” som helst, men efter alla dessa icke-vinster – som går över ett decennium tillbaka – var det banne mej på tiden. 

Bra!

  • Bruno. Den utespelare som fick 90 minuter som höll högst klass i hemmalaget. Konkurrensen knappast mördande, dock. 
  • Edinson Cavani var i mina ögon den Unitedspelare som var bäst, sett till flest kvalitetsingripanden per minut (nickmissen till trots). Hittade luckor, var betongstark i närkamperna och gav – som vanligt – en annan dynamik i straffområdet och i närheten av det. 

Kan hålla huvudet hyfsat högt:

  • Jesse Lingard kom in och blev matchavgörande igen. Strålande samspel med Ronaldo i samband med segermålet, och hans briljanta snabbtänkthet att lägga sig i fosterställning med händerna över huvudet innan Ronaldo imponerade. Dessutom nära att själv avgöra några minuter innan. 
  • Ronaldo – men det är i princip bara tack vare vinstmålet. Dessförinnan var han i princip helt ofarlig. 
  • Alex Telles vänsterfot. Han reparerade sin insats i samband med 0-1 där han höll Villarreal onside med en lika otippad som fantastisk träff.

Okej:

  • Fred och Lingard och Cavani var alla inblandade i avgörandet. Och alla byttes in – så där hittade Solskjaer rätt med sin matchcoachingen, åtminstone. 

Samma fråga som vanligt, som nu egentligen kan besvaras:

  • Uniteds struktur i offensiven är en gåta. I flera år har vi väntat på att se en klar och tydlig presentation av vad Solskjaer vill ha för vägvinnande anfallsuppbyggnad. Efter i kväll har jag gett upp letandet och konstaterar: Han vill att spelarna ska bjuda på individuell briljans, helst i underläge efter att ha underpresterat. För det såg ut ungefär som mot West Ham och Aston Villa den senaste veckan: Förvirrat, ostrukturerat och ofarligt.

Lite ledsamt: 

  • Jag skrev efter senaste matchen att frånvaron av Shaw (och här avstängde AWB) är kännbar eftersom “Telles och Dalot är för dåliga”. Och så gick Dalot ut och blev fullständigt avklädd, stackaren. Inte riktigt ett Gary-mot-WBA-moment, men insatsen var knappt bättre. Och i offensiven höll hans inlägg landsmannen Bébés klass, vilket inte är en komplimang. 

Sist:

  • Hade rollerna varit ombytta hade vi suttit och funderat över hur vi inte åkte hem med tre poäng efter den matchen, de chanserna. Nu får Villarreal göra detta, men frågetecknen kvarstår fortfarande för United i den här – på papperet – enkla CL-gruppen. Gissningsvis behövs en tre antingen i Spanien eller Bergamo för att säkra avancemanget. 
  • Vad gjorde Varane för tokgrej innan 0-1? Sprang bort sig totalt på mittplanen och lämnade defensiven i totalt kaos. Hmm. 
0 | United | permalänk

Villareal igen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade en bra känsla inför ikväll. Det känns verkligen inte bra. Inte. Det. Jävla. Minsta. Som ni vet är inte Europa League något MUSS-bloggen håller speciellt kärt, men jag kan säga att straffläggningen mot Villareal i finalen i våras är något ibland det vidrigaste jag upplevt som supporter. Visst, vi har förlorat viktigare finaler. Flera gånger bara under min livstid och säkert före det också, men detta var något i särklass, och helt klart en av mina mörkaste fotbollsrelaterade stunder någonsin. Såklart var det surt av flera anledningar, att Solskjær inte fick vinna sin första titel som Unitedmanager var en av dem. Men sättet vi åkte ut på, De Geas säsong och straffläggningen som följde.. fy fan. Jag mår fortfarande fysiskt illa av att tänka på det. Jag vet att många av er inte delar denna känsla, men jag försökte se det på Youtube innan för att peppa mig själv lite och omvandla ångesten till ilska, men det gick fan inte.

Och nu var det då dags igen. Har sett många hetsa på sociala medier under dagen om att detta är en måste-match, och samtidigt som jag ofta föraktar den typen av uttalanden (för helt ärligt, det är inte många matcher under en säsong som de facto är måste-matcher), men idag kan jag faktiskt förstå det. Nej, såklart är det inte ett måste att vinna. Fördelaktigt definitivt, med tanke på att vi sket bort tre poäng mot Young Boys, men ingen ko på den poängmässiga isen – än. Jag tror inte heller att Oles jobb är i någon större fara vid förlust ikväll, han sitter säkert oavsett. Men, och detta är nog det som gnager mig mest. Om vi förlorar ikväll är det, sett över alla turneringar, vår fjärde förlust på fem matcher, och jag har märkt att det inte bara är hos mig, som under hela tiden varit Ole In, som tvivel nu börjar krypa in under skinnet på allvar. Alltså, egentligen inte tvivel på vår förmåga eller Oles lagbygge, för det har i sanning varit fantastiskt. Och då ska det ju ändå tilläggas att han till skillnad från många andra tränare i storklubbar arbetar i konstant motvind, med slokdolmar som Ed och Glazers att krypa för. Det är snarare det fantastiska arbete han gjort med truppen som får mig att undra om han inte borde få ut mer av detta fantastiska han skapat. Det defensiva mittfältet är ett stående problem, det tjatar jag om varje vecka och det har väl oavsett inte undgått någon, men i övrigt har vi faktiskt en otrolig trupp just nu. Anfallsmässigt i synnerhet. Så borde vi då inte få lite mer utdelning? Man kan argumentera för att varken West Ham, Aston Villa eller Young Boys är så dåliga som många vill få det att låta, men sanningen är ändå att de inte ska ha en chans mot United.

Så nej, jag är inte jättepositiv. Sen kan det ju såklart vara en av de kvällar där Ole efter en negativ streak helt plötsligt går all in mastermind och vinner övertygande, eller ”säkrar sitt jobb ett tag till” som vissa kallar det. Och givetvis hoppas jag att det blir en sådan kväll, för det ser faktiskt inte ljust ut. Med all sannolikhet ställer vi upp med en sargad backlinje. Telles och Dalot på varsin ytterbacksposition (mår illa och får magsår) är så jävla långt ifrån tillräckligt som det kan bli. Dessutom är Maguire borta och Varane kommer antagligen teama upp led Lindelöf i mitten. Mittfältet.. ja, vem vet? Kör vi vidare med McFred eller får Donny en chans? Drar han ner Pogba i banan eller får vi rent av se Matic? Jag har ärligt talat ingen jävla aning om varken vad jag tror kommer hända eller vill ska hända. Framåt tror jag vi får se Sancho (dags att börja leverera, grabben) till vänster om Pogba flyttats ner, Bruno centralt och Greenwood till höger, med Ronaldo längst upp. Och i mål? Den för vars skull jag är så jävla sugen på att örfila Villareal in i nästa vecka; De Gea.

Så en måste-match men ändå inte. Värsta sorten. Hur som helst ser jag gärna att vi i efterhand kommer få referera till denna match som Dave’s Revenge. Tack.

0 | United | permalänk