MUSS.se / blogg

Varje gång viskningarna om Solskjaers vara eller inte vara ökar till mer eller mindre högljudda rop, så lyckas han att ingjuta mod och få sina trupper att leverera. 

Goodison Park var inget undantag, där pennorna garanterat vässades när Everton tog en tidig ledning, och en Bruno på underbart spelhumör gav norrmannen välbehövligt andrum. 

Frågan är nu hur många liv han förbrukat – och om vinsten till slut kan kickstarta Uniteds ligasäsong på allvar. 

Ljuvligt:

• När han är på det här humöret är han head and shoulders över både med- och motspelare. Bruno Fernandes var överallt på Goodison Park, med framspelningar, avslutningar, tacklingar, dribblingar… sällan har han varit mer överlägsen som Matchens lirare. Och man vet att han sätter den bollen till Cavani i stället för att gå för ett hattrick för att han tänker på lagets bästa.
• … även om en viss brasse skulle kunnat utmana om den utmärkelsen. Ni som läst mig under de senaste åren vet att min inställning till Fred har varit tveksam, men jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag ser någon prestera på hög nivå. Mot Everton var brassen strålande. Han låg rätt i positionsspelet, hittade tacklingarna och brytningarna samt gav de offensivt mer funktionella spelarna bollen i rätt lägen. Kan han fortsätta på det här sättet är han ett av de första namnen i Ole Gunnars startelva. 

Viktigt:

• Med ett tämligen tidigt 0-1-mål i baken – efter ett Evertonmål stöpt i Drillo-skolan – kunde man tänka sig att United med tanke på debaclet i Turkiet skulle ha fallit ihop ytterligare. I stället knöt man nävarna i (de visserligen frånvarande) fickorna och visade att det finns sisu i det här laget. En förlust hade med all säkerhet satt en enorm press på de allt annat än omtyckta ägarna att agera, men anförda av Bruno visade man grinta.
• Och detta efter att ha spelat i typ en annan världsdel för bara två och en halv dag sedan… Det är egentligen helt galet att FA sätter fortsatta käppar i hjulet för sina egna lag, som representerar förbundet i Europa.
• Edinson Cavani har knappt satt något avtryck på United sedan ankomsten. Uruguayanen har visserligen knappt haft några tillfällen att göra det heller, men det kan verkligen inte skada att vår nya #7 skickligt fick kontra in trean på stopptid. 
• Luke Shaw må ha svårt att få fram saliv när han spottar (vilket han försöker ofta), men han har verkligen växt de senaste veckorna. Han tappar inte lika ofta i positionerna, och mot Everton stod för han fint understöd i flera lägen. 

Fortsatta frågetecken:

• Paul Pogba. Fransosen bänkades igen och lämnade inte heller den här gången något större avtryck efter sitt inhopp. 27 år gammal kan jag inte tänka mig att det här är den nutid han hoppades eller förväntades att befinna sig i. 
• Scott McTominay var briljant i defensiven och i sitt sätt att ge Lindelöf/Maguire understid, men hans förmåga att göra sig spelbar och vara spelfördelare är inte alls på samma nivå. Med den formation som Solskjaer använde sig av i dag, hamnar bollen otvivelaktigt hos antingen Fred eller Scott och skotten känns inte som en Scholes eller Carrick, direkt. 
• Mittbacksbesättningen. Maguire känns självklar, trots alla frågetecken som fortfarande finns kring hans högstanivå, men vem ska egentligen ta en plats bredvid? Mot Everton visade Lindelöf återigen att hans förmåga att med kraft mota bort motståndarnas anfallare inte är där den borde vara. Eric Bailly spelar två matcher och är sen skadad i tio gånger så många, medan Axel Tuanzebe imponerade mot PSG, men det är typ enda gången han imponerat de senaste åren. Vad är tanken här, OGS? 

Efter den makalösa slutspurten i Newcastle och drömslutet i Paris blev det här ett riktigt magplask.

0-0 hemma mot Chelsea i en allt annat än välspelad fotbollsmatch blev en oväntad och oönskad reaktion på detta.

Det var en match som ytterst få neutrala njöt av – och jag har svårt att tro att fansen av något av lagen gjorde heller. 

Okej:

• Inte förlust. Alltid okej. 
• Bruno Fernandes har en blick för spelet som ingen annan på planen har. Det är härligt när hans lagkamrater är med på det hela, men när det blir som mot Chelsea är det som att det är en spelare som kan och tio som inte kan det.
• Defensiven håller ju hyfsat. Tre raka matcher utan “motståndar”-mål är väl inte helt odugligt. Och mot Chelsea höll försvaret gästerna, som ju sprutat in mål tidvis, tämligen kort. 
• Bänken! Kan det ha varit en av de namnkunnigaste vi haft på många år i ligaspelet? 

Håller inte:

• Jag var nog inte ensam om att tro att United hittat en pärla i Daniel James förra hösten. Men det visade sig att hans korta 15 minuter i rampljuset var nog snarare 2 minuter. Det går liksom inte att vara “ur form” i över ett år, utan det är väl bara att inse att walesaren inte håller på den här nivån (just nu). Mot Chelsea hade han sin kanske 40:e mediokra insats av 50 möjliga och det är för en utomstående obegripligt att han får starta en sån här match. 
• Ytterbackarnas offensiv var ytterligare bevis på att vare sig AWB eller Luke Shaw har det som krävs framåt.
• Tre raka matcher på Old Trafford: En poäng av nio möjliga. Det är inte okej på något sätt och ett fullkomligt bedrövlig facit. 
• Matchkvalitén var bedrövlig. Första halvlek var helt sinnessjukt oengagerande. 
• Spelmässigt var det än en gång en match där man hade svårt att se vad OGS United vill göra. Sidledsspelet var den dominanta 

Och?

• Vad gör Donny van de Beek i United? Lallar omkring på Carrington och hämtar vattenflaskor? Jag gissar i alla fall att han en dag som denna hellre skuttat omkring hemma i Nederländerna och vunnit med 13-0 än att sitta i hällregnet i norra England en dag som denna. Varför värvades han då, egentligen? 
• Med tanke på Newcastle och – framförallt – Paris senast borde det varit ett United det sprudlade om av självförtroende. Men, nej? Och handlar det bara om OGS startelva, eller andra orsaker? Det såg då minsann inte ut som ett lag i medvind, utan snarare tvärtom. 

Förra säsongen inleddes med en klang- och jubelföreställning för United och Solskjaer.

Crystal Palace såg till att det blev raka motsatsen denna gång.

Långa stunder såg det ut som en match mellan ett lag som är mitt i sin säsong och ett annat som är mitt uppe i pre-season-tränandet.

Och kanske var det Victor Nilsson Lindelöfs sista start på mycket länge. För även om i princip hela United fick underkänt så var svensken ännu längre ned på skalan.

Slipper skampålen:

• Scott McTominay räddade det allt annat än betongstarka försvaret vid fler än ett tillfälle och var kanske bäste hemmaspelare (i minimal konkurrens).

Bedrövligt:

• Försvarsspelet vid 0-1-målet. 
• Försvarsspelet vid 0-2-målet.
• Försvarsspelet i allmänhet.
• Anfallsspelet.
• Spelet.
• Victor Nilsson Lindelöf hade en William Prunier-upplevelse på Old Trafford och lär behöva ett par tusen ryggdunkningar för att hämta sig efter detta. Bättre spelare har haft svårt att hämta sig efter en sån här insats. Svensken var inblandad i samtliga tre baklängesmål och även om straffen var löjlig var hans insats knappt värd en etta i betyg. Bailly lär – och bör – få chansen att ersätta svensken så snart det bara är möjligt. 

Donny:

• Debutanten ersatte Pogba i 67:e och löpte till skillnad från så många andra även när bollen inte var i närheten av honom. Och den löpvilligheten gav honom också tillfälle att bjuda på det enda lilla glädjeämnet med reduceringen. Påpassligt och högkvalitativt avslut som lovar gott. 

Frågetecken:

• Spelidén lyste med sin frånvaro här igen. Det var liksom ingen chock att Palace skulle uppträda som de gjorde, med tio spelare på egen planhalva och målsättningen att sätta omställningar på Zaha och Ayew. Men Uniteds val att á la van Gaal i sakta mak flytta runt bollen i handbollsspel var inte rätt väg att – bokstavligen – vandra. Nu ska vi ju ta i beaktande att det i princip var en försäsongsmatch med tanke på hur situationen i världen ser ut, men det här hade inte dugit ens då. Hur såg matchförberedelserna ut? Var tanken att det skulle se ut så här spelmässigt? Verkligen? 

Sist:

• Inte ens VAR var på Uniteds sida denna bedrövliga ligapremiär. Först dissades straffkollen för hemmalaget och därefter fick Palace med sig chansen att slå om den. Gissningsvis efter chocken att De Gea faktiskt räddade en straff. 
• Transferfrustrationen hos fansen lär knappast minska efter detta dunderfiasko och det ska bli intressant att se hur Ed & co. reagerar de närmaste dagarna. 

Otroligt.

Ligaäsongen blev alltså, placeringsmässigt, Uniteds näst bästa sedan Fergusons avsked, vilket så sent som i januari tedde sig helt osannolikt.

Avslutningen mot Leicester visade också att Solskjaer & co. också haft stolpe in under 2020.

Men tur förtjänar man också. 

Fantastiskt:

• Just det faktum att trean mot Leicester gav United en tredjeplats, vilket ju egentligen skulle gå. Men medan United, anförda av Bruno Fernandes, tågat på under vår-sommarsäsongen så har ju Leicester gått åt andra hållet. 
• Bruno Fernandes har spelmässigt inte alls sett lika het ut de senaste veckorna (något han är förlåten för, givetvis), men han darrar aldrig på manschetten från straffpunkten. Inte sen Cantonas dagar har vi sett en så säker 11-metersskytt.

Unitedklass:

• Dom har sina tvivlare, där jag också är en av flera, men duon Maguire-Lindelöf såg faktiskt till att hålla skyttekungen Jamie Vardy tämligen kort under större delen av matchen. De må ha sina stunder av darrigt spel, men de höll Unitedklass på King Power Stadium. 
• Pogbas del i första halvleks finaste anfall, med tillhörande snurr och tunnelpassning till Martial, är ju en stor del i att han dels var så dyr och dels hålls så högt av så många. 
• Martials djupledslöpande har verkligen blivit ett vapen för United. Tidigare har det varit få sådana manövrar från fransosen, men nu är de mer regel än undantag. Mot Leicester var det små marginaler (och vid ett tillfälle mosande av Evans/Morgan) som hindrade honom från att hitta rätt. Även om han alltid haft förmågan att komma igenom egentligen vilket försvar som helst är den här säsongen hans främsta i en Unitedtröja.
• Ännu en straff, ännu ett rekord (flest på en ligasäsong sedan fotbollen startades 1992). Det är givetvis skönt att det retar motståndarna, men visar utöver det också att United har ett anfallsspel där man tar sig in i straffområdet. 

Okej: 

• Mason Greenwood var väl egentligen den som rörde om mest, när det väl hände i en händelsefattig förstahalvlek.

Nja:

• Ytterbackarna erbjöd inte särskilt mycket. Detta trots att så många uppspel gick via Williams och Wan-Bissaka. Framförallt den senare måste lämna Antonio Valencia-fällan och hitta en högre och jämnare nivå framåt. Bakåt är han ju redan en av ligans bästa.
• Nemanja Matic hade än en gång för mycket boll för mitt tycke. Serben tar ofta en eller två touchar för mycket (även om han kan blixtra till med superba framspelningar också, som den till Martial).
• Marcus Rashfords formkurva pekar inte spikrakt uppåt. Och mot Leicester var han tämligen orörlig, jämfört med det vi är vana att se. Antagligen för att han fått order från bossen om att i stället vara en slags spelfördelare på kanten. Men ovant är det att se.
• Paul Pogbas ideliga tappande av bollen på mitten av egen planhalva. Det förekommer minst ett par gånger varje match och det omsätts av motståndarna ibland, ibland inte. Frustrerande att se, likväl. 

Sist:

• Leicester öste som väntat på så mycket de bara kunde allt eftersom CL-platsen blev mer och mer avlägsen. Men i princip varje gång de skyfflade in bollen i Uniteds straffområdet blåstes frispark till gästerna. Måste ha skett 10-12 gånger. Fascinerande.
• Jonny Evans ordnade alltså både en straff och ett direkt rött mot sina gamla vänner. Gjorde han inte självmål häromsistens också? En fin avslutning av ett tvättäkta Unitedfan. 

Detta, mina vänner, är allt som behöver sägas idag: