Rubrik finnes ej.

Försökte hitta på en käck rubrik, något som anspelar på Brexit och vår egen exit ur Champions League. Kom sedan på hur jävla sorgligt och deprimerande det skulle vara då detta inte alls är någon brittisk exit, med tanke på att både Liverpool, Spurs och Shitty i skrivande stund (klockan är 22.25 typ) faktiskt fortfarande spelar Champions League-fotboll, även om Tottenham visserligen bara ser ut att ha ett par minuter kvar. Förbannade piss. Så ingen Brexit eller någon annan jävla variant av exit, bara vår egen.

Champions League är shlutt för denna gång för vår del. I nuläget oklart om det ens blir något nästa säsong. Det som såg så positivt ut för bara ett par veckor sedan är nu tillbaka till att vara rent åt helvete, och mina tankar går mellan 1) Oro för ligaplaceringen, 2) Ångest över sommarens transferfönster och 3) Frustration över hur vår klubb sköts. Lite spretigt, så som det gärna blir när man söker förklaringar till saker som gör en helt dum i huvudet till slut, men ska försöka reda ut det. Nu gjorde Tottenham mål förresten.

Så, först och främst. Tabelläget är inte jätteljust, men samtidigt långt ifrån kört såklart. Vi huserar på sjätteplatsen just nu, och liksom tidigare har vi både tredje- och fjärdeplatsen i sikte, åtminstone på pappret, och jag kan absolut se både Chelsea, Arsenal och Tottenham tappa poäng här och var innan ligan är färdigspelad. Det är egentligen inte ligatabellen som stör, det är hur det ser ut på planen. Vi kan säkert ha lite tur med att rätt lag framför oss tappar poäng och sådär, det som är klart mer oroväckande är att Oles smekmånad sedan länge är över och att verkligheten har kommit tillbaka och väckt oss alla ur vår drömmiga tillvaro med en rejäl lavett. Kort sagt, det kommer inte spela någon roll om lagen framför oss tappar poäng om vi också gör det, och det kommer vi göra om vi inte hittar tillbaka till winning ways.

Visst, det har varit mycket på sistone. En ordentlig urladdning mot PSG, ett tufft uttåg mot Wolves strösslat med två möten med Barca. Men det är över nu, och vi måste (MÅSTE) komma tillbaka snabbt nu och plocka poäng i ligan som aldrig förr. Segern mot West Ham var knappast övertygande och förlusten mot Barcelona igår.. ja, vad ska man säga? Det var väl ganska väntat att vi skulle åka ut, men att göra det på det här sättet känns bara så hopplöst.

Något som jag ständigt återkommer till när jag deppar över Uniteds frekventa lows är vad som behövs truppmässigt för att vi ska kunna ta oss upp ett par steg och på allvar kunna konkurrera om exempelvis ligatiteln igen. Det pratas om en ordentlig storstädning i vår spelartrupp i sommar, och man kan ju bara be till gudarna att det stämmer. Att Ole ska få säga sitt. (Läs: hänga på låset till transfermarknaden som en pensionär när Hemköp öppnar på morgonen.) Det vi nu upplever är resultatet av flera års oansvariga värvningar och katastrofala kontrakt.

Minns hur mycket skit Rooney fick (av Fergie främst) när han påpekade att United inte var ambitiösa nog på transfermarknaden. Well, det var kanske inte lika illa då som nu men fan vet om han inte hade rätt. Lätt att vara efterklok, men vi kan ju alla räkna upp ett antal misslyckade värvningar som redan på förhand var skit, och sedan tillkommer ytterligare ett antal som kanske var svårare att förutspå skulle gå åt helvete (typ Alexis, även om det var helt sjukt idiotiskt att ge honom det kontraktet och den lönen) och som trots allt bidrar väldigt mycket till den ohållbara situation vi har nu.

Allt detta bottnar i vad jag ser som en pyramid av skuld. Grunden till det hela har vi i ett ansvarslöst ägande. Glazyrerna vet inte ett skit om fotboll, och beter sig precis som man skulle kunna vänta sig av folk som har så mycket pengar att man har råd att kasta dem i sjön utan större betänklighet. På nästa steg i pyramiden har vi styrelsen, Ed och övriga som har beslutsfattande makt (det som i fansmun kallas ”klubben”). Kommentar överflödig egentligen, men jag står fast vid det jag känt hela tiden; att tappa David Gill var precis lika förödande som Fergies pension, om inte mer.

Överst har vi spelare, manager och coaching staff. De som vi kanske ser allra mest av. De som bara blir ansiktet utåt för klubbens mer djupgående misslyckanden. Det finns aldrig en bra ursäkt för en spelare på den här nivån att inte göra allt i sin professionella makt för att prestera för sin klubb, men det står klart att ingen kan jobba med händerna bakbundna, och tyvärr känns det lite som att det är så det funkar i United nu för tiden. Vilket leder mig in på en av de få tillfällen jag på riktigt sympatiserat med José Mourinho, för det är ju knappast rocket science att en manager måste få förtroende nog från klubben att värva de spelare han behöver. (Inom ekonomins rimliga gränser såklart, vilka förvisso inte är särskilt rimliga i fotbollen längre.)

Med det sagt; Ole behöver få i stort sett allt han pekar på den här sommaren. Det är enda sättet. Tidigare managers har pratat om storstädning i truppen, men två/tre spelare ut eller in är knappast värd namnet. Bygget måste börja nu. Vi har en bra grund, och jag personligen har en enorm tilltro till Ole som manager, men han måste få chansen att bygga sitt United och den största oron just nu är väl att han inte kommer få det. Glazers out och allt det där.

Det kommer ta en stund att släppa förlusten mot Barca när så mycket annat ligger och skaver, men ni som vill glädjas åt något får tänka på att damlaget säkrade uppflyttning till högstadivisionen idag. De har något riktigt bra på gång, och gjorde en grå dag som denna lite mindre tung.

0 | United | permalänk

Glöm och dröm.

Ett dygn senare och fortfarande besviken, och helt ärligt uttråkad av att tänka på matchen igår. Suck. I mitt ältande av hur jag såhär i efterhand känner att jag faktiskt upplevde matchen landar jag i en känsla av frustration. Onödigt. Det här var onödigt. Barcelona är (och ska ju såklart vara) klasser bättre än oss, och det var de väl, men det här var inte det bästa laget vi mött den här säsongen. Jag vet inte om de bara hade en lite halvtaskig kväll eller om de kände sig nöjda med sin ledning och endast ville spela av matchen, och helt ärligt har jag inget intresse av att djupdyka ner i någon analys av hur Barcelona ställde sig till den här matchen för de är den tråkigaste klubb Gud satt på vår inte längre så gröna jord, men det jag tror retar mig mest är att om vi spelar så bra som vi hade kunnat göra så kan vi helt klart slå Barca. I synnerhet om de har en sådan kväll som de hade igår, vilket det gör att det ännu mer känns som att vi missade ett guldläge att få med oss ett bra resultat till returen.

Det var inte skit rakt igenom, absolut inte. Få ljusglimtar helt klart, särskilt i anfallsspelet, men jag tycker ändå någonstans att vi gjorde en godkänd insats försvarsmässigt. Inte som en enhet kanske, för det var mycket jagande en och en, och någon kollektiv press fanns väl inte direkt att prata om, men samtidigt gjorde spelare som Shaw, Smalling och Lindelöf bra ifrån sig individuellt.

Sen känner jag att jag behöver lätta på hjärtat angående Ashley Young. Är vi alla överens nu om att hans tid som Unitedspelare (och kapten, herregud, fortfarande ett helt obegripligt beslut) verkligen borde vara över nu? Förstå mig rätt, jag älskar Young för den Unitedspelare han blivit och skulle ju helt klart känna att det vore slutet på en era om han lämnade. Men alla eror har ett slut och nu är det dags för Young att lämna plats åt yngre och bättre förmågor. Det största argumentet för att behålla Young i truppen, inte bara som startspelare utan även som kapten, är för att vi har ett par riktigt unga spelare och på pappret ett ganska genomsnittligt ungt och oerfaret manskap att röra oss med, och att Youngs erfarenhet och närvaro på (och säkert utanför) planen behövs. Men jag tycker faktiskt inte man kan rättfärdiga det längre för när man ser några av de tjuvrusningar han gjorde igår (och lägg därtill de ganska uppenbara filmningarna som han bjuder på med jämna mellanrum och.. ”inläggen”) så känner jag att hans beslutsfattande många gånger är så katastrofalt att han inte borde rejtas baserat på sin erfarenhet längre. Var sak har sin tid, och Young är en av de som helt klart behöver lämna under Oles beryktade kommande storstädning i truppen.

Well, dags att lämna gårdagen bakom oss och blicka framåt mot returmötet borta på Camp Nou. Och West Ham på lördag givetvis, som yours truly kommer se på plats. Efter att jag totalt dömde ut våra chanser att gå vidare inför returen mot Paris så är självförtroendet i fingertoppskänslan inte på topp.. för ni vet ju hur det gick.. Men skitsamma, I’m putting it out there: jag tror likt typ alla andra att våra chanser att slå ut Barcelona i nästa möte är mini-fucking-mala. Tyvärr. Jag tänker inte helgardera men känslan är att Barcelona har minst ett par växlar till att lägga i jämfört med gårdagen, medan vi harvar vidare med en lite sargad trupp och kanske inte jordens självförtroende just nu. Jag menar, noll skott på mål. Låt den sjunka in.

Så ja, det kommer bli en otroligt tung uppgift, men vi får inte heller glömma att vi har kommit en väldigt långt väg på mycket kort tid. Som Ole uttryckte det, berg finns till för att bestigas, och Barcelona borta.. vi snackar Mount Everest här. Men jag står fast vid det vi skrev inför mötena med Paris, om vi kan slå ut PSG kan vi slå ut vem som helst. Och jag vet inte om ni minns det, men vi har ju (med lite hjälp av Solgutten) lyckats bra på Camp Nou i Champions League-sammanhang tidigare..

Eat, sleep, and Solskjær has won it, repeat.

0 | United | permalänk

Imponerande – utan fyrverkeri

Med Solskjaers rykande färska och permanenta kontrakt i bakfickan var vi nog många som förväntade oss en klang- och jubelföreställning på Old Trafford i eftermiddag.

Det fick vi verkligen inte.

Men Solskjaers United har en härlig förmåga att vara effektivt mer ofta än sällan, så att det blev 2-1 mot ett piggt Watford var inte direkt oväntat.

United imponerade i slutresultatet – men inte alls i spelet.

Imponerande:

  • Just att kunna ta en på papperet till synes enkel 2-0-vinst, trots att man inledde helt bedrövligt och sen fortsatte spela blekt under stora perioder av matchen, är en skön förmåga att ha.
  • Rashford. Han är för jäkla skön, alltså, när han sätter fart. Med lite finurligare instick hade han kunnat komma igenom ytterligare gånger, men dagens skörd får ju räcka. Det här är en riktig juvel vi har fått fram.
  • Att Luke Shaw skulle få kramp i slutet av matchen var lika oväntat som att Mata skulle bli utbytt. Dessförinnan hade britten varit oerhört pigg med maxlöpningar på kanten och dessutom inblandad i båda målen. Assisten till Rashfords mål var delikat och hans arbetsinsats var magnifik.

Godkänt:

  • Med Lindelöf borta av personliga skäl var det upp till det gamla radarparet Jones-Smalling att hålla Watford stången i mittförsvaret och föga förvånande gjorde Jones en sån där härlig insats som han gör då och då.
  • Martials avgörande 2-0 var bland det fulaste jag sett honom göra. Hans insats överlag var sisådär, men det märktes vilken respekt Watford hade för honom och det gav United övertag på vänsterkanten.
  • De Gea. Med andra referensramar hade han fått högre betyg än så, men vi vet ju alla att det här var ”endast” en godkänd match med De Gea-mått mätt.
  • Solskjaers drag att sätta in Mata i mitten efter den horribla starten visade sig, inte alls oväntat, vara lyckats. Han är ibland en majestätisk dirigent därinne.

Illa:

  • Spelet större delen av matchen. Framförallt var inledningen sjukt oinspirerad, där Watfords höga press verkligen satte press på United som var långsamma och ointresserade. Det såg oerhört märkligt ut med så många som såg så loja ut samtidigt och var lite oroande med tanke på slutspurten som väntar.
  • Ander Herrera brukar gnistra och stråla av spelglädje, men i eftermiddag var spanjoren en skugga av den spelare han brukar vara. Det har ryktats om PSG senaste tiden, men kan det verkligen påverka honom så pass mycket?
  • Alltså, Nemanja Matic framtid bör väl inte vara särskilt säker i United? Steget efter alltför ofta mot Watford också, och det går alldeles för långsamt alldeles för ofta.

Sist:

  • Med bara drygt en månad kvar av säsongen kan vi konstatera att United sannolikt inte kommer att vinna en titel den här våren. Men å andra sidan har vi ”vunnit” en manager som ingjutit hopp på ett sätt ingen annan har gjort post-Fergie. Det har skrivits många gånger tidigare, men den här försäsongen som kommer blir den viktigaste på många år. Solskjaer måste få allt stöd han kan tänkas från högre ort och det måste levereras omedelbart på transferfronten.
  • Frågan är vad Andreas Pereira tänker om sin fortsatta karriär. För inte känns det som att han har det som krävs för att ta en plats på mitten i United?
0 | United | permalänk

Watford it is.

Hur, alltså HUUR ska man kunna fokusera på matchen när man bara har Ole i huvudet? Är så jävla kär i United just nu! Som min kära bloggkollega sa för ett par veckor sedan: OGS är det nya OMG. Ja, OMG indeed. Jag har fortfarande inte landat i det här. Ole Gunnar är manager för United. Herre min JISSES vad sjukt. Och nu ska man helt plötsligt lämna den här kärleksbubblan en stund för att tänka på något så avlägset som en match mot Watford? Orimligt. Men vi gör ett försök då.

Watford it is, äntligen lite riktig fotboll efter ett landslagsuppehåll som i vanlig ordning varit tristessen personifierat. Medan det verkligen hänt grejer (läs: utsetts tränare) i klubben finns det inte mycket att rapportera från de respektive landslagen. Lite skador, avhopp, dålig stämning i allmänhet och agenter med hybris, ni vet det vanliga tramset, inget mer än så. Det bästa man kan säga är väl i så fall att detta uppehållet för en gångs skull kom med lite timing. Efter ett omtumlande (minst sagt) avancemang i Champions League och sedan två tunga förluster kändes det nästan skönt att få lite andrum. Medan de senaste landslagsuppehållen har tenderat att äga rum mitt i ett par väldigt bra perioder för oss så känns det åtminstone bra att det inte var det som hände den här gången.

Watford huserar just nu på en åttondeplats i ligan, 15 poäng bakom oss som ju som bekant ligger femma i dagsläget. Personligen hoppas jag på att Ole-effekten á la Cardiff kommer tillbaka. Och då menar jag inte Oles failade tid som manager för Cardiff (GUD NEJ) utan lyftet han och spelarna stod för i hans första match som caretaker manager, och som sträckte ut sig till ett långt God damn segertåg. Det hoppas jag på.

Det har ju, som alltid och i synnerhet kring landslagsuppehåll, spekulerats en del kring eventuella skador och så. Glädjande nog verkar det inte vara så illa som det låtit ryktesvägen tidigare i veckan, tvärt om har flera spelare som jag trodde skulle kunna vara borta synts till i truppen. Det gör det kanske inte mycket enklare när man ska spekulera i startelvan, men gör ett försök. I mål startar vi med De Gea. Känns rimligt. Shaw ska vara med i truppen men har ju också befarats skadad så frågan är om inte Dalot startar till höger och att Young spelar till vänster i backlinjen. I mitten gissningsvis Smalling och Jons, såvida inte Lindelöf är tillbaka efter sitt barnafödande, då går han troligen in istället för Jones. Mittfältet tror jag i all sin enkelhet båstår av Pogba, Herrera och McTominay/Matic. Sedan kan jag inte bestämma mig riktigt med tror det kan bli Martial till vänster, Rashford i mitten och Lingard till höger. Kluven (som vanligt) vad gäller Lukaku, men om han också startar kan det bli på bekostnad av Matial gissar jag, och att man då spelar både Lukaku och Rashford som anfallare.

Nu ska jag återgå till att lovsjunga och tillbe Ole, och varenda fotbollsgud som finns i den röda himlen.

Stay classy reds, and have a good night. But mostly; stay classy.

0 | United | permalänk

Ole är vid ratten.

Då var det klart. Det vi alla vetat ett tag nu men kanske ändå inte riktigt vågat tro. Han var alltid vår, men nu är han vår på riktigt. Ole Gunnar Solskjær. Eller ”Solgutten” som min pappa kallade honom när jag var barn. Oavsett allt, detta besked värmde mig långt jävla ända in i själen. Ni vet när något riktigt stort inträffar och man i efterhand minns exakt var man befann sig och vad man gjorde när beskedet nådde en? Detta kommer vara en sådan stund för mig. Det är så sjukt stort och jag är så jävla lycklig.

Först och främst, det är såklart helt poänglöst att älta huruvida detta var rätt val eller inte. Precis som det var med Moyes, Lollo och Mourinho. Det finns och kommer alltid finnas tusen viljor kring den här typen av utnämningar, men valet av Ole skiljer sig ändå från de tre föregående på flera sätt. Dels så har Ole som caretaker manager visat på en förändring till det bättre när det kommer till resultat, och han kom inte bara in och stoppade en nedåtgående (katastrofalt rasande) trend, utan vände till och med på skutan och vann 8-ish raka, för att sedan slå ut PSG och ta oss vidare i CL. Och dels, och kanske minst lika viktigt, gav han klubben hopp och väckte så mycket gammal kärlek till liv att det läkte såren de fem sista åren gett oss på bara ett par veckor.

I min mening var Ole ett självklart val. Alternativet, Mauricio Pochettinho, var det säkra kortet. Jag är glad att man frångick trenden att gå för det självklara och uppenbara valet. Kanske har man lärt sig från åren med Moyes, LvG och José att det självklara och uppenbara inte alltid är det rätta. Vi har såklart ingen aning om ifall Ole kommer lyckas eller inte, eller huruvida Pochettinho skulle ha lyckats bättre, och att spekulera i den typen av hypoteser är totalt meningslöst. Jag kan dock förstå varför valet till slut föll på Ole, och det är ju helt baserat på det vi nu vet. För det är ju inte alla tränare som får den ”prövotid” Ole fått, och även om tanken från början var en kortsiktig lösning så tror jag att Oles namn alltid funnits i bakhuvudet på varenda människa som har något med United att göra.

Ole har gått i Fergies skola, och även om han är en lite mjukare version av vår gaffer så har han Fergies patenterade skill att få spelare att prestera på en nivå som är låångt över deras egentliga förmåga. Pochettinho har visat sig väldigt bra på att utveckla talanger och få ut mycket av en tight budget, men faktum är att han just nu är en manager med en bra trupp som underpresterar enormt. I United finns ingen tight budget att förhålla sig till (åtminstone inte med Tottenham-mått mätt) och att utveckla unga talanger skulle inte vara hans huvudsakliga uppgift. David Moyes gick i samma fälla och den svalde honom hel. Att däremot värva klokt, få befintlig trupp att prestera det bästa de kan och lite till, och samtidigt göra en brokig skara stjärnor och egon till en grupp som drar åt samma håll under världens största strålkastare, det är vad vi behöver av vår manager, och där har Ole något som många andra saknar.

Det har också pratats lite om timingen för själva tillkännagivande, och alla är väl inte helt överens om huruvida detta var rätt tidpunkt att gå ut med nyheten. Ju mer jag tänker på det, desto bättre tycker jag faktiskt det är att man gjorde det nu. Kanske mest för att det är en sådan lättnad att det äntligen är klart, men också för att det visar på både trygghet och förtroende att officiellt ge Ole jobbet efter två väldigt tunga förluster. Samtidigt är det så att det är nu det riktiga jobbet börjar. Smekmånaden är över och nu kommer allvaret, vilket gör det helt rimligt att man vill kunna planera framåt med en långsiktig manager på plats. Ole har fått ett kontrakt på tre år och har redan satt ut färdriktningen, så nu börjar jobbet för framtiden och planeringen för den grund vi förhoppningsvis ska kunna stå på i många goda år framöver. Den största svårigheten kommer antagligen vara steget från att vara den positiva kraft som tog över efter att Mourinho kört spelarna och fansen i botten, till att nu vara den som är ansvarig för besluten. Det är stor skillnad på att vara the good guy som kommer in och sopar undan efter en mindre omtyckt person och hens misstag, än att vara den som fattar de avgörande besluten, tar de tuffa samtalen och gör det stora jobbet, och där kommer Ole behöva tid. Sen tror jag att om någon kan klara det så är det någon som Ole, som har United i sitt blod, som älskar klubben och som präglats av Uniteds kultur. Oddsen är goda, men det kommer bli hell of a ride.

En annan precis lika viktig aspekt är gänget Ole har runt sig, och då pratar vi dels om klubben (Ed, Glazers och styrelsen) och dels om hans tränarteam. Det är avgörande att klubben stöttar Ole och basically ger honom de spelare han vill ha och faktiskt låter honom vara manager. All detaljstyrning går fetbort nu, vi har testat det och det har inte funkat. Det är dags att gå all in långsiktigt. Mycket hänger också på hans coaching staff. Phelan, Carrick och McKenna verkar vara tidernas dreamteam, men jag tänker att oavsett hur deras karriärer ser ut framöver (Phelan har ju ett sportchefsjobb att gå tillbaka till vad det verkar som) så är det Ole som ska ha sista ordet i saken.

Han är vid ratten hörrni, Solgutten är äntligen hemma.

0 | United | permalänk