MUSS.se / blogg

Oemotståndligt vackert (och onödigt)

Få händelser är så oerhört omtumlande som en rejäl jäkla Unitedvändning på Old Trafford.

Vi har sett det otaliga gånger tidigare och vi fick tack och lov se det också i kväll efter ytterligare en mardrömslik första halvlek. Den här känslan när man bara VET att det kommer att komma ett segermål förr eller senare är oemotståndligt vacker.

Och när det väl kommer efter ett 0-2-underläge i den 70:e minuten spelar det ingen roll om det är Real Madrid eller Macclesfield eller ens Newcastle som står för motståndet.

Pur eufori.

Att det sen ens ska behövas en sådan anstormning är en annan fråga, som jag också berör här.

Bäst:

Givetvis den lika imponerande som oväntade vändningen efter paus. Från ytterligare en pinsam insats under första 45 till en offensiv ur den gamla klassiska Unitedskolan med våg efter våg efter våg av anfall. Vid ett tillfälle strax innan Matas ljuvliga reducering hade United tre avslut på mål inom ett par minuter, att jämföra med typ ett enda under första halvlekens första 40.

Också vackert i olika grader:

Med tanke på hur virrigt det ser ut och hur ofta personalen byts känns det tryggt att ha en vänsterback på plats som nu etablerat sig på allvar. Luke Shaw är så klart på långa väger inte i Irwin- eller Evra-klass, men han är habil defensivt och med ytterligare självförtroende kommer också offensiven att bli vassare. I kväll fortsatte han att visa hur det kan gå när man får fortsatt förtroende och fortsätter att ta det.
När Newcastlefrisparken styrdes via Ashley Youngs arm/hand ut över sidlinjen och en potentiell straff istället förvandlades till en Unitedinspark i Anthony Taylors bok. Inte riktigt frispark-för-Jonny-Evans-efter-att-ha-karatesparkat-ner-Drogba-nivå, men ändå minnesvärt.
Alexis Sanchez är kanske den som behövde ett segermål i 90:e mest av samtliga spelare. Nu är jag inte särskilt förvånad över att det var han som slog till – det var liksom upplagt för det – utan mer överraskad över hur det såg ut. Det är ytterst sällan man ser detta United ha spelare som slåss om att avsluta i motståndarnas straffområde, men den här gången var det liksom fajt mellan honom och Martial om vem som skulle ge sin manager (och sig själv) mest arbetsro.
Martials kvittering. Se så vackert och ”enkelt” det kan vara när två spelare av den kalibern verkligen lyser och visar sitt kunnande. Även om Pogbas klack var stilig värre var ändå Martials förstatouch och avslut snäppet vassare.
Farten och one-touch-spelet vi såg prov på i samband med invasionen av Newcastles planhalve i andra akten. Vad är det som krävs för att United – som bevisligen kan hantera det när dom vill – ska ta fram det utan att ligga under med 2-0 hemma mot ett bottenlag?

Illa:

Gary Neville la som bekant av när han som veteran i ett bortamöte med WBA upptäckte att han inte alls hängde med längre. Frågan är om Ashley Young har den självinsikten. Engelsmannen har sina moments i offensiven, men defensivt är han en säkerhetsrisk i Valenciaklass. Han var såååå off vid båda Newcastles mål och kunde utan att ha haft anledning att protestera alltför högljutt kunnat bjuda gästerna på en straff och läge att göra 3-0.
Nemanja Matic och Chris Smalling må vara målgörare ur den lägre skolan i jämförelse med många av lagkamraterna på planen, men de missarna …

Förskräckligt:

Den här årgången av Manchester United hade egentligen ingenting av det vi förknippar med Manchester United under den första halvleken. Ingen lidelse, ingen passion, ingen fantasi, ingen grinta, ingen magi. I stället för att se spelare som verkligen njuter av förmånen att få dra på sig den röda tröjan får vi se spelare som får ångest av att göra. Allt låser sig, superstjärnor blir medelmåttor och fotbollsunderhållningen är i paritet med hur upphetsad man blir av att se vattnet koka upp när man ska laga pasta.
Försvarsspelet! Man ska inte utsätta sig för detta mot ett dittills under säsongen i princip ofarligt Newcastle som slitit för både mål och poäng i match efter match. Hur illa hade det sett ut mot ett europeiskt topplag efter 45 minuter?
Scott McTominay är Mourinhos egen protegé. Att då flytta ner honom som mittback redan efter 19 minuter är på gränsen till misshandel. Ynglingen är inte mittback, har gjort bort sig när han fått chansen där nyligen och vad talade egentligen för att han inte skulle göra det igen? Fullkomligt obegripligt beteende.
David De Gea i orange. Fy bubblan. Aldrig mer.

José:

Frågan är hur nära det egentligen var/är att portugisen får lämna sitt uppdrag, trots den här magnifika vändningen. Ingenting har egentligen förändrats efter bara en enda halvleks manisk offensiv och med tanke på vilket motstånd som står för dörren efter landslagsuppehållet lär mycket förändras för att United ska kunna rå på motstånd som city och Juventus. Nu är det knappast så att ett avsked till Mourinho per automatik återskapar United till en Mighty force of Europe, men frågan är vad det betyder om han stannar?
Jag gillar på ett sätt att han agerar tidigt och har länge väntat på att se honom göra några första halvleks-byten, som han gjorde då och då under sin första succéperiod i Chelsea. Så när Bailly kallades ut och Mata skickades in hade jag en förhoppning om en omedelbar offensiv satsning för att kontra mot det tidiga 0-2-underläget. Men istället fortsatte han med en rak fyrbackslinje med en grön mittfältare som mittback i stället. Det slutade med att han istället bytte ut mittfältaren som han flyttade ner som mittback bara en halvtimme senare … Ibland undrar jag om han är självdestruktiv, den gode José. Som sen har mage att säga att ”Scott McTominay is scared on the pitch”.
Hans egna inköp Alexis Sanchez och Fred är för dåliga för att starta (igen). Hans eget inköp Victor Lindelöf ansågs vara sämre än en innermittfältare som mittback. Han bytte ut Eric Bailly efter mindre än 20 minuter … Hur kan det komma sig?

0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Framåt.

Jag har ärligt talat inte orkat ta tag i att dela med mig av mina tankar och känslor kring senaste matchen. Ni vet ibland när man är nere för att något gnager en, så kan det antingen kännas som att man blir så otroligt mycket lättare om hjärtat när man fått sätta ord på vad det är som skaver, eller som att man bara vill sopa det under mattan och aldrig tänka på det igen. Och så ligger det kvar där, under ens känslomässiga matta någonstans inne vid hjärtroten och tynger som en påse sten i en för hårt spänd ryggsäck. Det sistnämnda, det är jag om Valencia-matchen.

Det är så tungt. Så tungt, så tråkigt och så fullkomligt utmattande att tänka på och/eller prata om United just nu. Om senaste matchen, om laguttagningen, om Mourinhos bråk med den eller den, om spelarnas individuella prestationer (vilka till störst del var skit, så inget glädjande där) eller om vad som är fel och hur vi ska gå vidare. Varje vecka sitter man här med nya frågor och funderingar som ingen jävel har något svar på, och det är så tröttande ända in i själen att behöva stå vid sidan av och se det här förfallet.

Erik Niva sa efter matchen mot Valencia att United just nu är som en EKG-kurva som någon dragit sladden ur. Plant, konstant ingenting. Kunde inte sagt det bättre själv. Resultatet mot Valencia är i sig kanske ingen katastrof för utgången av vårt CL-spel. Än. Men lite beroende på hur övriga spelar och vem som slår vem, kan platta insatser som denna bli avgörande till slut. Man behöver vinna sina hemmamatcher och se till att inte förlora sina bortamatcher. Jag kan bara säga detta; det kvittar hur många gånger man byter manager om den som utser managern inte vet vad han sysslar med, och det kvittar hur mycket pengar man spenderar om man inte förvaltar det man köper, OCH DET FUCKING KVITTAR vad enskilda spelare presterar i en match eller två, eller kanske under en hel säsong, när klubben så tydligt saknar riktning, ledarskap och någon som helst jävla framtidsvision. Vi famlar i mörkret och det kommer vi göra oavsett vem som tränar laget och vilka som spelar i det, när de som har makten över pengarna bara bryr sig om pengar, och de som ska ha kunskap om fotboll bara har kunskap om pengar. Så. Rant over. Eller ”facht” som Rafa Benitez hade sagt.

Nu blickar vi framåt. Tack och lov. Vill kasta mig in i nästa match enbart för att slippa tänka på den förra. Newcastle nästa då, med the fat spanish waitor i spetsen. Säsongen har väl börjat sådär för Rafa och hans mannar. De huserar just nu på 18:e plats i ligan med bara två inspelade poäng på säsongens inledande matcher. Visserligen efter ett tuffare spelschema än många andra (typ vi) haft, men ändå. Pessimisten i mig säger att det här ju är ett ypperligt läge för Newcastle att vända denna trista trend, för det är ju allmänt vedertaget vid det här laget att vi är darriga som ett gäng asplöv på hemmaplan. Men ska försöka ladda upp för den här matchen med öppet sinne och en positiv attityd. (Känns lite som varma kläder och ett glatt humör – existerar det ens?)

Det känns svårt att spekulera kring någon laguppställning i nuläget. Mest för att skillnaden mellan hur jag vill att det ska se ut och hur jag tror det kommer se ut aldrig varit större. De enda som borde få godkänt för sin insats mot Valencia är Shaw och Rashford, och jag hoppas de båda får starta på lördag. Om inte annat för att Shaw är vår bäste spelare just nu, och för att Lukaku behöver bänkas. Och ärligt talat, det är han inte ensam om. Samtidigt är känslan att det sista Mourinho kommer göra är att vända sig till unga talanger för att rädda sig själv eller vår snart avskrivna säsong. Han kommer gå för rutin, alltså kan vi räkna med att återigen få njuta av den bedrövlige Antonio Valencia och superunderhållande firman Matic-Fellaini.

Vi får se. Knappt lönt att spekulera, det känns som att vi är i fritt fall och just nu går all energi åt att titta framåt. Framåt, inte bakåt, och absolut inte utför.

0 | United | permalänk

Tiden rinner ut, José

Embed from Getty Images

Egentligen är det ju inte förvånande. Vi visste att det brukar se ut så här när José Mourinho ger sig in sin tredje säsong, men vi hade väl ett hopp och förväntningar om att det skulle se annorlunda ut i United.

Men det gör det inte. Den här patetiska och pinsamma insatsen på London Stadium lär göra att hans tid som manager i United bör vara på väg mot sitt slut.

Höjdpunkten:

Givetvis unge Marcus reducering á la Roberto Mancini. Oerhört vackert och ett mål som förtjänade en annan inramning än denna.

Katastrofalt:

Insatsen var trots allt vi sett på sistone den mest pinsamma den här säsongen. Ingen glöd, inget tempo och ingen inspiration whatsoever. Med i princip bara bjässar på planen, med Scott McTominay som mittback och med Alexis Sanchez helt utanför truppen spelade Mourinho högt och föll platt. Taktiken – eller bristen på den – gjorde att West Ham kunder göra i princip vad dom ville utan att förta sig. De sprang, de passade och ville vinna. Precis allting som United saknade. Även om hemmalaget hade tur med offsidemål och självmål så var det en fullt förtjänt seger för Pellegrini.
Paul Pogba fick förtroendet trots den uppseendeväckande incidenten tidigare i veckan. Och då kunde man kanske tro att världsmästaren skulle vara professionell nog att knyta näven i fickan och visa världen vilken fantastisk spelare han är (vilket han ju är). I stället fick han Djemba-Djemba att framstå som en gigant i jämförelse. Pogba var totalt ointresserad av att prestera.
3-1-målet. Så ska det inte få gå till.

Frågor:

Apropå laguttagningen så kunde man på förhand undra rejält vad Mourinho ville – förutom att ha långa spelare på planen – offensivt? Förutom Young-till-Fellaini-inlägg, vad var tanken? Än en gång var det i princip omöjligt att identifierar en struktur i anfallsspelet. Och det är sorgligt.
Vad hade Mourinho förväntat sig av den här säsongen när han redan i somras började gnälla på både spelare och ledning och fan och hans moster?
Glazers och Woodward är så klart nöjda så länge Uniteds app är populär på Apple Store och sponsorerna trillar in. För dem handlar det givetvis bara om pengar. Men vad händer när raset fortsätter utanför marknadsekonomin? Finns det en långsiktig plan för att ta tillbaka United till den engelska och europiska prispallen? Jag är tveksam.
Hur lång tid har Mourinho kvar nu? Jag tvivlar på att det är särskilt lång. Oavsett vad som händer mot Valencia till veckan står det klart att portugisen inte vill eller kan vända den här krisen till sin fördel. Jag blir oerhört förvånad om han är kvar året ut.
Det finns inte bara issues med Pogba, Alexis och Martial. Vad tänker Mourinho med Bailly egentligen? Hur ser det ut på träningarna när de resulterar i att Scott McTominay anses vara ett bättre val som mittback än ivorianen?

0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Så långt från perfektion det går att komma

Embed from Getty Images

Samma kväll som skriverierna om ytterligare en schism mellan Pogba och Mourinho ramlade ner över oss fick vi – detta.

En clownutvisning signerad Sergio Romero, en Romelu Lukaku med marginalerna mot sig och en andra halvlek så blek att den fick ett Championship att äga Old Trafford.

Och som grädde på moset blev Phil Jones den som avgjorde matchen till Derbys fördel.

Det var med andra ord en kväll så långt från Unitedperfektion man kan komma som hemmasupporter.

Inte lika uselt som det skulle kunna ha varit:

Anthony Martial såg pigg ut stundtals. Han hade ett gäng avslut mot mål och skapade flera chanser värda namnet. Det var länge sen jag såg honom så spelsugen i offensiven. Defensiven är som den är så klart, vilket är en förklaring till Mourinhos avoga inställning mot Tony och mer generösa dito mot Sanchez.
Lee Grant kom in efter Romeros Barthezfasoner och gjorde det han kunde mot sin gamla klubb. Hans första superräddning fick nog garanterat De Gea att knyta näven i tv-soffan. Att han sen inte var ens nära på någon straff är en annan sak.
Det är svårt att kritisera unge Diogo Dalots hemmadebut, speciellt när han visade hur man slår inlägg, vilket en viss annan högerback i laget har vissa problem med. Portugisen måste så klart få chansen i ligan så snart som möjligt.
Man måste ändå, motstånd och insats till trots, imponeras av att United och Fellaini lyckas trycka in en kvittering i slutminuten. Marouplane B levererar då och då. Den här kvällen även med en stensäker straffspark. Belgaren har inte bara nio liv i United utan verkar ha evigt.

Uselt:

Jesse Lingards insats var under all kritik. Efter assisten till Mata var han en passagerare, varken mer eller mindre.
Avsluten i första halvlek var så klart hemska, efter att lagets coolaste avslutare visat vägen tidigt. Lukaku får inte bränna de lägena och Mata, som brukar vara så cool, kunde ha halvt stängt matchen.
United vinner aldrig straffsparksläggningar längre. Inte ens när vi sätter sju raka.

Lika uselt som det såg ut:

Andra halvlek var redan innan utvisningen och Derbys 2-1 så långt under det man kan begära av ett Unitedlag att det är svårt att förstå. Hur kan man låta ett Championshiplag ta kommandot och styra över ett lag fullt med landslagsspelare från England, Brasilien och Belgien? Vad är det som gör att det här laget är fullt av spelare som istället för att kontinuerligt spela med den fantasi och flärd de skulle kunna erbjuda istället agerar som funktionella högerbackar á la Mikael Nilsson?
Sergio Romero hade en sån där match som liksom alltid lurar runt hörnet, med snedsparkar, skrevräddningar och konstiga utboxningar så att det röda kortet kom var inte direkt oväntat. Argentinaren är bra, så klart, men han är inte Unitedbra.

Sist:

Juan Matas 1-0 var den oemotståndligt trevlige spanjorens första hemmamål på nästan ett år. Det är ju helt galet.
Från 15 raka nästan klockrena straffsparkar till Phil Jones. Till slut gick det inte att undvika. Det var klart redan efter fyra-fem skott i krysset att han skulle bli syndaback.

0 | Carling Cup, Eftermatchbetyg | permalänk

Funderingar.

Då var det dags igen, Derby County och ligacupen väntar. Det fanns en tid när jag tyckte matcher mitt i veckan var höjden av vardagslyx. Just nu är jag ganska likgiltig, och känslan är att matchen senast har en viss skuld i det. Ska dock försöka peppa igång lite, dels för att ni inte ska tråkas ihjäl och dels för att dagen och kvällen inte ska bli helt olidlig. Så here goes, Derby it is!

Jag sitter och funderar på ett par saker. Den första är hur vi ska förhålla oss till en turnering som ligacupen i nuläget. För mig har just ligacupen egentligen inget större värde. Självklart roligt de gånger vi vunnit den, men givetvis är den inte lika värdefull som övriga titlar vi slåss för att ta hem. Det är fortfarande väldigt tidigt på säsongen, egentligen alldeles för tidigt för att dra några som helst slutsatser kring vår ligaplacering, men det kan likväl vara intressant att spekulera i hur viktig exempelvis ligacupen blir de säsonger ett eventuellt titelrace känns avlägset. Säsongen 2018/2019 är ingen poängmässig succé so far. Som vi var inne på i förra inlägget ligger vi redan 8 poäng bakom Liverpool som för tillfället ockuperar förstaplatsen. Det hintar om att detta inte kommer bli säsongen då vi tar Det Stora Steget som vi sett fram emot så mycket, och som Mourinho implicit lovat att vi skulle ta.

Det jag funderar på är således; hur värdefull är en turnering som ligacupen i förhållande till en andraplats i ligan? Eller en tredjeplats? Fjärdeplats? Är det värt att komma fyra istället för tvåa i ligan för att ha chans på seger i ligacupen? Det är väl bättre att åtminstone kamma hem ligacupen om allt annat skiter sig, än ingenting alls? Jag brukar hamna i den här typen av funderingar när cuperna drar igång, och såhär tidigt på säsongen blir tankarna extra spekulativa. Men det är något som är värt att fundera på.

Den andra saken jag tänker på är hur Mourinho resonerar kring samma fråga, och vad det får för konsekvenser i laguttagningar och rotation på spelare, och slutligen hur det påverkar berörda spelares tro på Mourinho, och deras relation till honom. Jag är osäker. Det jag hoppas är att vi får se en hel uppsjö förändringar från matchen mot Wolves, men lägger in en disclaimer för att variationen kan bli minimal, främst för att Mourinho kanske känner mer press än vad han visat på sistone. Mitt hopp är att vi startar med Romero i mål, och en backlinje bestående av Dalot, Bailly, Smalling och Young. Dalot för att jag verkligen vill se mer av honom, och Young för att det ska vara tydligt att platsen som vänsterback tillhör Shaw när det verkligen gäller, och när ligacupen spelas eller andra bra tillfällen att vila Shaw uppstår är det Young som är vikarien. Matic, McTominay och Fred startar med stor sannolikhet, framåt är det mer oklart.

Lukaku gjorde ingen jättematch senast, kanske den blekaste insats jag sett honom göra i United, men faktum kvarstår att han gjort fyra mål hittills, vilket man får säga är ett godkänt facit så långt, och dessutom bara är den sista länken i en lång kedja av ickefungerande konstellationer. Något att tänka på om man är en av de som envisas med att kritisera honom, även när målen trillar in. Hur som helst, jag tänker att Mourinho fortsätter med Lukaku, och även startar med Mata och Martial.

Bara ett par timmar kvar till match, snart dags att packa ihop sig från jobbet och rulla hemåt. På återhörande efter matchen!

0 | United | permalänk

Äldre artiklar