Newcastle och hatet

Newcastle. Det yttersta beviset på att feelgood-wankers och hobbylivscoacher som slänger sig med trams som ”välj glädje” och annan jävla optimismpropaganda vet fuck all om livet. För har man känt det livslånga hatet och föraktet mot Newcastle United Football Club, då vet man vad det innebär att leva, och man vet hur underbart befriande det är att hata. Liverpool, Leeds, City, Arsenal och Chelsea i all ära. Beroende på vilken generation man tillhör har man nog lite olika inbördes ordning på sin egen personliga hatlista, men kandidaterna är för det mesta desamma. Men så har vi Newcastle, vars förhatlighet aldrig egentligen fötts ur någon reell konkurrens (förklaring överflödig, Newcastle har aldrig och kommer aldrig vinna något av värde, eller vara relevanta i något positivt sammanhang). Anledningen till att man kräks ur alla kroppsöppningar vid tanken på Newcastle är deras hybris och generella skitattityd mot United. Det största mindervärdighetskomplexet en klubb någonsin haft.

För mig började det med Kevin Keegans (”I will love it if we beat them”) totala meltdown efter att Fergie psykat sönder honom totalt. Recap för nykläckta ynglingar som inte var med på den tiden, eller trötta gamlingar som inte riktigt minns: säsongen 95/96 ledde Newcastle ligan med tolv poäng, och lyckades ändå till sist sluta tvåa, fyra poäng bakom United. Denna bitterhet har de förstås aldrig kommit över, och Keegan seglade in i mitt hjärtas djupaste hat för att stanna där för evigt <3

Sedan har vi ju hela Alan Shearer-baletten och hur han mosade sin egen karriär genom att tacka nej till Fergie, inte en utan två gånger. Enbart hans egen förlust såklart, vem behövde honom när man hade Cantona? Och utan Shearers fuck-up hade vi ju dessutom aldrig fått vår fantastiskt fina läktarsång You are my Solskjær heller, så helt klart en win för oss. Såhär i efterhand förstås, där och då var det idel bitterhet. Idag tycker man ju mest bara synd om Alan Shearer.

Och så det man har i färskast mine: Alan Pardews krig mot Ferguson. Minns ni? Det började med att Fergie (som vanligt med rätta) lackade ur på domarteamet i Uniteds match mot Newcastle på Boxing Day 2012. Fergie klarade sig utan bestraffning och detta beklagade sig Pardew över i media dagarna som följde, vilket fick Fergie att svara:

”Pardew has come out and criticised me.. Alan Pardew is the worst at haranguing referees, his whole staff, every game. He was at it the whole game on Wednesday. He shoved the referee and makes a joke of it and he’s got the cheek to criticise me. It’s unbelievable. He forgets the help I gave him. The press have had a good field day out of it. They’ve addressed every possible avenue. The only one they’ve left out is Barack Obama. He’s too busy. I carry that because I’m the manager of the most famous club in the world. I’m not at Newcastle, a wee club in the north-east. That’s simply the facts of life.”

Efter denna lysande comeback var vi i krig mot Newcastle. Och den som inte avskydde Alan Pardew innan gjorde det definitivt efter hans löjliga lilla dansfirande när han mötte United som manager för Crystal Palace. Den glädjen blev kortvarig, som ni vet vände vi ju och vann den matchen, men man fortsatte att avsky Pardew. Och Newcastle. Det enda lilla smolket i hatbägaren är väl nu att allas vår älskade Steve Bruce är den som leder Newcastle idag. För älskar man inte Steve Bruce, då är det något som inte står rätt till.

Och matchen idag då? Well, vi måste helt enkelt vinna den. Leicester slog nyss Aston Villa och City leder väntat mot Arsenal, vilket gör att vi i skrivande stund ligger på en tredjeplats. Tre poäng bakom Leicester och TRETTON poäng bakom City. Oacceptabelt givetvis. Men lämnar ytterligare orosmoln gällande tabellen tills efter matchen tror jag.

YOU ARE MY SOLSKJÆR.

0 | United | permalänk

West Ham it is

David Moyes Starts Role As Manchester United Manager

David Moyes kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sin insats som manager i United, så klart, men för att han är den ende Unitedmanager jag pratat med i egenskap av journalist.

Anyway, i kväll kommer ett pånyttfött West Ham, anfört av ingen mindre än Moyes, till Old Trafford för att se till att OGS inte ska få chansen att förlora en semifinal till.

United av i dag är ett United som fortsätter att leverera osäkerhet. Visst, kontinuiteten har infunnit sig i stora delar av matcherna, men det går inte en 90-minutare utan att försvarsspelet gör sitt allra bästa för att fucka upp fansens minds. Nu är det ju inte så att det går att skylla på att mittbackarna ligger i cryosleep med förstörda leder längre, eller att omsättningen av spelare på kanterna är lika omfattande som under Dödgrävarens tid. Nej, det är någonting som saknas defensivt och paret Harry-Viktor har fått tid på sig så det räcker att skapa ett telepatiskt samspel, men icke.

Längst bak finns också en viss person som bär en del ansvar för det allt för läckande United. Vår favoritspanjor #2 (alla vet ju vem som är etta) har haft ett par tyngre år sen hans fenomenala 10-tal i klubben och frågan är hur länge han får ”hållas”. Han har visserligen inte kastat in så många bollar i egen kasse den här säsongen, men hans frånvaro av pondus i straffområdet har oroväckande nog återkommit. Med tanke på att vi numera har en vettig utmanare till De Gea är det här ett gyllene tillfälle för Solskjaer att ge Henderson en längre radda möjligheter att visa att han vill ha spaden.

FA-cupen är fortfarande en buckla som jag håller högt. Visst, traditioner är till för att brytas (och det gjorde ju United för 20-talet år sen) i allmänhet, men just den här är undantagen i min värld. FA-cupen finns i ens ådror sedan barndomen och även om charmen i princip är helt borta i och med publikfria matcher så slåss den vidare för sin överlevnad.

Så: Vinn i kväll.

Vinn allt.

0 | United | permalänk

Aldrig glömda.

Idag minns vi offren från flygkraschen i München 1958. MUSS-redaktionen har satt ihop ett minnesdokument för att hedra Busby Babes och övriga personer som miste livet i denna tragedi, det hittar ni här. Det senaste året har sagt oss att det finns viktigare saker i livet än fotboll, men den 6 februari är en dag då åtminstone jag påminns om hur viktig fotbollen och kärleken till alla som på något sätt är en del av United är. Spelare, ledare, fans världen över. I sådana här stunder är vi alla lika. Vi står tillsammans. Vi är United.

0 | United | permalänk

Second Scouse around

Vi närmar oss slutet av januari, och ännu ett transferfönster har kommit och snart gått. Egentligen förstår jag inte varför jag är besviken för jag hade verkligen inte förväntat mig några underverk, det gör man ju inte i januari. Men två saker har stört mig på sistone, och någonstans hade jag väl hoppats lite att man skulle åtgärda det nu. Det första är högerbacken. Jag har egentligen inga problem med Wan-Bissaka. Ska man tro Unitedfansen på Twitter så är han knappt en division fem-spelare, som vanligt är kritiken helt överdriven. Visst, han är inte den mest bolltrygga spelare man sett, och han lämnar en del att önska offensivt, men han är inte skitdålig. Långt ifrån. Det som saknas är konkurrens. Det jag saknar är samma effekt vi sett på Shaw sedan vi värvade Telles. Herregud. Som någon sa, Telles har gjort Shaw till en engelsk Roberto Carlos. Det hade vi behövt på högerbackspositionen också.

Det andra är en anfallare. Om det är någon fråga som verkligen delar Unitedfansen i två läger så är det Martials vara eller icke vara i klubben. Jag gillar Martial, hans högstanivå är otroligt hög och han hade en fantastisk säsong förra året. Men nu är det inte tillräckligt, och jag har någonstans landat i att förra säsongens fina målfacit var mer en tillfällighet än något annat. Det kan tyckas synd att klaga i dagsläget (top of the league och allt) men helt ärligt, om det inte vore för Brunos helt otroliga poängfacit hade vi legat jävligt illa till på den fronten. Bruno har i skrivande stund gjort elva mål den här säsongen. Rashford har gjort sju. Martial och Canavi har gjort sex mål tillsammans. Det är extremt långt ifrån bra nog. Den här säsongen har många karaktärsdrag som liknar en titelvinnarsäsong, men det vi saknar är den där notoriske anfallaren som genererar 20+ mål i ligan per säsong. En Van Persie-typ. Jag blir mer och mer övertygad om att Martial inte är den anfallaren, hur vass han än må vara på en bra dag. Det är inte bara problematiskt just av den uppenbara anledningen att man sällan vinner ligan utan en sådan anfallare, det är också jobbigt eftersom det hämmar andra. Alltså, Martial gör inte mål. Då spelar vi istället Cavani längst fram och Martial får ta vänsterkanten, vilket gör att Rashford får spela på högerkanten där han är betydligt sämre. Då har vi alltså två spelare ur position vilket i sin tur missgynnar Cavani. Dilemma för Ole och en ond jävla cirkel för Uniteds målskytte. Och detta är anledningen att jag önskar en ny anfallare, och även om jag inte väntade mig att en sådan skulle ansluta i januari känner jag mig lite besviken, trots allt. Man vill ju vinna ligan liksom.

Och på det så har vi Liverpool idag, IGEN. Andra gången på en vecka. Personligen känner jag mig inte lika nervös idag som senast, kanske för att dagens match inte påverkar ligapoängen, kanske för att den sidledstuggande tyskens manskap är i ganska rutten form. Tror dock ändå att vi har ungefär samma matchbild att vänta som sist, men jag hoppas att vi vågar lite mer från start. Tyckte helt ärligt att vi var bättre sett över 90 minuter i förra mötet och vi skapade definitivt de farligaste chanserna. Bara att fortsätta där vi slutade. Sen går det ju inte heller att bortse från att Liverpool kommer till Old Trafford idag med extremt mycket att bevisa, och det kommer inte bli någon walk in the park för oss. Det är FA-cupens fjärde omgång, och jag vet att många tycker det var surt att få såhär bra motstånd så tidigt. Jag känner lite tvärt om. United – Liverpool är en potentiell semifinal, möjligen final, och jag åker hellre ut tidigt än sent som det ser ut nu. När vi för första gången har en chans på ligan (som det ser ut i dagsläget i all fall) så slipper jag gärna två eller tre tungviktsmöten på vägen till en final om man ändå ska förlora. MEN, därmed inte sagt att vi kommer åka ut mot Liverpool. Kanske är vi bra och breda nog att klara ett titelrace såväl som ett FA-cupslutspel.

Och jävlar hörrni, vad jag vill vinna FA-cupen igen.

0 | United | permalänk

Besvikelsen visar riktningen

En magnifik defensiv insats på Anfield höll Solskjaers United kvar i ligatoppen.

Liverpool v Manchester United - Premier League

Och det är ett bevis på vilken riktning detta United tagit att man inte bara är nöjd över en poäng mot Liverpool borta, utan besviken över att det inte blev tre.

Men vågar vi tro på någon riktig titelstrid när vi närmar oss squeaky bum time?

Än vågar jag inte tro. Men ett frö har såtts efter 0-0 på söndagskvällen.

Fenomenalt:

  • Försvarslinjen med Harry & co. Ingen av dem satte en enda fot fel, i princip. Och även om Liverpool var skadedrabbat så var dom inte det i offensiven utan hade samma gamla trio som skulle sätta gästerna på prov. Men Shaw, Lindelöf, Maguire och AWB lyckades med tur och (mest) skicklighet se till att hemmalaget knappt hade en målchans värd namnet. Det var länge sedan det hände och det var en fenomenalt skön känsla att se Liverpool stånga sig blodigt utan att ens egentligen sätta De Gea på prov. 
  • United leder alltså ligan när vi snart vänder på spelschemat. Och nu har ligan ju satt sig, så det är ingen “tillfällighet” att Solskjaers mannar är där de är. Jag vågar fortfarande inte tro på någon titelstrid, pessimistisk cyniker som jag är, men 

Unitedklass:

  • Managern bjöd inte på några överraskningar i startelvan direkt och det säger en del om Scott McTominays status att han – åtminstone i min värld – var given borta mot Liverpool. Efter en darrig inledning var han också en av de viktigaste spelarna i matchen.
  • Edinson Cavanis inhopp vittnade om att uruguayanen rimligen bör vara en startspelare framöver. Hans löpningar, one-touch-spel och näsa för var han ska vara är på en nivå som mannen som började i stället för honom just nu inte kan bidra med.
  • Framflyttningarna efter paus. United fick bättre grepp om positionerna och kunde hitta luckor i Liverpools defensiv på ett annat sätt än under första akten. Både Shaw och AWB fyllde på och skakade om ett Liverpoolförsvar med mittfältare som mittbackar. Tyvärr inte tillräckligt mycket, men det skedde ändå vid fler än ett par tillfällen. 

Oro:

  • För Anthony Martials finfina insatser under säsongen kan räknas på max ena handen. Fransosen får det aldrig att lossna ordentligt, och Liverpool borta var inget undantag. 

Inte toppen:

  • Inledningen var inte särskilt förtroendeingivande. Liverpools höga press och Uniteds oförmåga att sätta en stämpel på mittfältet gjorde att man knappt kom upp från egen planhalva. Och lägg till detta att man envisades med att sätta igång spelet kort från De Gea var lika förvirrande som knäppt. 
  • Chansmissarna… United kunde – och kanske borde – ha vunnit på Anfield. Två av de mest namnkunniga spelarna i truppen fick lägen som de kanske sätter 9 gånger av 10 på träning. Och förstå vilken kick det hade varit för United att “återta” tronen, åtminstone tillfälligt, och markera revir med en trepoängare på fiendemark. Men som sagt, det säger en del om hur styrkeförhållandena har förändrats att vi kan åka hem besvikna med “bara” en poäng borta mot regerande mästarna. 

Och slutligen:

  • Gladast över detta resultat var garanterat våra noisy neighbours i den blåa delen av Manchester. För med två matcher färre spelade kan de gå upp i ligatopp om de lyckas vinna dessa.
  • Liverpool gästar som bekant Old Trafford nästa helg och då är frånvaron av publik till gästernas “fördel”, precis som det var nu. Men med tanke på resultatet, och chansskapandet, borde Unitedspelarna rimligen gå ut på FA-cupgräst med raka ryggar och en rejäl skjuts av självförtroende i kroppen. Jag längtar! FA-cupen har jag, traditionsbunden som jag är, fortfarande stor respekt för och älskar att vinna. 
0 | United | permalänk