Vigges sista dans?

Förra säsongen inleddes med en klang- och jubelföreställning för United och Solskjaer.

Crystal Palace såg till att det blev raka motsatsen denna gång.

Långa stunder såg det ut som en match mellan ett lag som är mitt i sin säsong och ett annat som är mitt uppe i pre-season-tränandet.

Och kanske var det Victor Nilsson Lindelöfs sista start på mycket länge. För även om i princip hela United fick underkänt så var svensken ännu längre ned på skalan.

Slipper skampålen:

  • Scott McTominay räddade det allt annat än betongstarka försvaret vid fler än ett tillfälle och var kanske bäste hemmaspelare (i minimal konkurrens).

Bedrövligt:

  • Försvarsspelet vid 0-1-målet. 
  • Försvarsspelet vid 0-2-målet.
  • Försvarsspelet i allmänhet.
  • Anfallsspelet.
  • Spelet.
  • Victor Nilsson Lindelöf hade en William Prunier-upplevelse på Old Trafford och lär behöva ett par tusen ryggdunkningar för att hämta sig efter detta. Bättre spelare har haft svårt att hämta sig efter en sån här insats. Svensken var inblandad i samtliga tre baklängesmål och även om straffen var löjlig var hans insats knappt värd en etta i betyg. Bailly lär – och bör – få chansen att ersätta svensken så snart det bara är möjligt. 

Donny:

  • Debutanten ersatte Pogba i 67:e och löpte till skillnad från så många andra även när bollen inte var i närheten av honom. Och den löpvilligheten gav honom också tillfälle att bjuda på det enda lilla glädjeämnet med reduceringen. Påpassligt och högkvalitativt avslut som lovar gott. 

Frågetecken:

  • Spelidén lyste med sin frånvaro här igen. Det var liksom ingen chock att Palace skulle uppträda som de gjorde, med tio spelare på egen planhalva och målsättningen att sätta omställningar på Zaha och Ayew. Men Uniteds val att á la van Gaal i sakta mak flytta runt bollen i handbollsspel var inte rätt väg att – bokstavligen – vandra. Nu ska vi ju ta i beaktande att det i princip var en försäsongsmatch med tanke på hur situationen i världen ser ut, men det här hade inte dugit ens då. Hur såg matchförberedelserna ut? Var tanken att det skulle se ut så här spelmässigt? Verkligen? 

Sist:

  • Inte ens VAR var på Uniteds sida denna bedrövliga ligapremiär. Först dissades straffkollen för hemmalaget och därefter fick Palace med sig chansen att slå om den. Gissningsvis efter chocken att De Gea faktiskt räddade en straff. 
  • Transferfrustrationen hos fansen lär knappast minska efter detta dunderfiasko och det ska bli intressant att se hur Ed & co. reagerar de närmaste dagarna. 
0 | United | permalänk

Näst bäst – otroligt nog

Otroligt.

Ligaäsongen blev alltså, placeringsmässigt, Uniteds näst bästa sedan Fergusons avsked, vilket så sent som i januari tedde sig helt osannolikt.

Avslutningen mot Leicester visade också att Solskjaer & co. också haft stolpe in under 2020.

Men tur förtjänar man också. 

Fantastiskt:

  • Just det faktum att trean mot Leicester gav United en tredjeplats, vilket ju egentligen skulle gå. Men medan United, anförda av Bruno Fernandes, tågat på under vår-sommarsäsongen så har ju Leicester gått åt andra hållet. 
  • Bruno Fernandes har spelmässigt inte alls sett lika het ut de senaste veckorna (något han är förlåten för, givetvis), men han darrar aldrig på manschetten från straffpunkten. Inte sen Cantonas dagar har vi sett en så säker 11-metersskytt.

Unitedklass:

  • Dom har sina tvivlare, där jag också är en av flera, men duon Maguire-Lindelöf såg faktiskt till att hålla skyttekungen Jamie Vardy tämligen kort under större delen av matchen. De må ha sina stunder av darrigt spel, men de höll Unitedklass på King Power Stadium. 
  • Pogbas del i första halvleks finaste anfall, med tillhörande snurr och tunnelpassning till Martial, är ju en stor del i att han dels var så dyr och dels hålls så högt av så många. 
  • Martials djupledslöpande har verkligen blivit ett vapen för United. Tidigare har det varit få sådana manövrar från fransosen, men nu är de mer regel än undantag. Mot Leicester var det små marginaler (och vid ett tillfälle mosande av Evans/Morgan) som hindrade honom från att hitta rätt. Även om han alltid haft förmågan att komma igenom egentligen vilket försvar som helst är den här säsongen hans främsta i en Unitedtröja.
  • Ännu en straff, ännu ett rekord (flest på en ligasäsong sedan fotbollen startades 1992). Det är givetvis skönt att det retar motståndarna, men visar utöver det också att United har ett anfallsspel där man tar sig in i straffområdet. 

Okej: 

  • Mason Greenwood var väl egentligen den som rörde om mest, när det väl hände i en händelsefattig förstahalvlek.

Nja:

  • Ytterbackarna erbjöd inte särskilt mycket. Detta trots att så många uppspel gick via Williams och Wan-Bissaka. Framförallt den senare måste lämna Antonio Valencia-fällan och hitta en högre och jämnare nivå framåt. Bakåt är han ju redan en av ligans bästa.
  • Nemanja Matic hade än en gång för mycket boll för mitt tycke. Serben tar ofta en eller två touchar för mycket (även om han kan blixtra till med superba framspelningar också, som den till Martial).
  • Marcus Rashfords formkurva pekar inte spikrakt uppåt. Och mot Leicester var han tämligen orörlig, jämfört med det vi är vana att se. Antagligen för att han fått order från bossen om att i stället vara en slags spelfördelare på kanten. Men ovant är det att se.
  • Paul Pogbas ideliga tappande av bollen på mitten av egen planhalva. Det förekommer minst ett par gånger varje match och det omsätts av motståndarna ibland, ibland inte. Frustrerande att se, likväl. 

Sist:

  • Leicester öste som väntat på så mycket de bara kunde allt eftersom CL-platsen blev mer och mer avlägsen. Men i princip varje gång de skyfflade in bollen i Uniteds straffområdet blåstes frispark till gästerna. Måste ha skett 10-12 gånger. Fascinerande.
  • Jonny Evans ordnade alltså både en straff och ett direkt rött mot sina gamla vänner. Gjorde han inte självmål häromsistens också? En fin avslutning av ett tvättäkta Unitedfan. 
0 | United | permalänk

The Wembley Breakdown

Startelvan vittnade om att Solskjaers fokus definitivt inte låg på en cupfinal, utan på en topp 4-placering i ligan.

Spelet i FA-cupsemifinalen vittnade om detsamma från spelarnas håll. Samtidigt har United ju inte bredden att kunna vila spelare efter att ha fått två dagar färre att förbereda sig jämfört med Chelsea. 

Men det ursäktar absolut inte helt det fullständiga haveri vi bevittnade på Wembley. 

Och nu vet Bruno Fernandes hur det känns att förlora i en Unitedtröja. 

Nära godkänt:

  • Alltså, det är svårt att hitta vare sig spel eller spelare som går att lyfta fram. Möjligen minns vi Baillys nonchalant-coola klackpassning i ett trängt läge i början av matchen. Ja, så får det bli. Matchens höjdpunkt med Unitedögon…
  • Tja, eller att få se Brunos upphopp innan han sätter en straff, förstås. Men då var det å andra sidan redan kört. 

Ytterst blekt:

  • Lindelöf ska inte tillåta Giroud att ligga före honom där, vilket står på sidan 2 i manualen för mittbackar. Han har inte gjort det lätt för sig efter uppehållet, nollorna till trots. Än en gång var han på fel sida om sin motståndare. Det ska liksom inte kunna hända.
  • Hur kan Harry Maguire sätta så förtvivlat få nickar på hörnor? Senaste matcherna har han kommit till ett gäng lägen, men oj, vad det inte är nära. Självmål fixade han dock, utan större åthävor. 

Katastrofalt:

  • Agerande i samband med 0-2, från först Brandon Williams, men sen – framförallt – gjorde David De Gea en insats som fick hans rörelser vid 0-1 att framstå som enastående. Trots några fina insatser går det inte att göra annat än att sätta spanjoren längst ned på betygsskalan. Och då var konkurrensen benhård. Det märkliga är ju att han närmar sig den ålder då han borde vara i sin prime, men han fortsätter gå åt fel håll. 
  • För det var inte en enda spelare som kom upp i ens godkänt betyg, i min bok. Den överlägset sämsta insatsen sedan i vintras kom när en cupfinal stod på spel. Visst, Chelsea hade fått vila två dagar fler än United och det är allt annat än obetydligt, men det är förstås inte hela förklaringen. En kollektiv, obegriplig, kollaps är det vi fick uppleva. 
  • Brandon Williams hade en i stort sett hemsk kväll på Wembley. Vid 0-1 hamnade han på mellanhand och vid 0-2 gav han bort bollen med en vansinnig passning in i banan. Utöver det var han i stort sett undermålig. 
  • Solskjaers val av startelva slog så fel som den bara kunde göra. Ingen av spelarna som kom in visade att de har det som krävs för att vara med ens i tanken som ledande i ett United. 

Fascinerande:

  • Det händer alltid någonting när Eric Bailly är på planen. Oftast, tyvärr, är det den här typen av händelser som det handlar om. Ivorianen har en märklig Phil Jones-esque tendens att hamna fel i fel lägen. Nu lär hans säsong vara över och det är sorgligt nog inte första gången den slutar i förtid. 
  • Okej, när gravölen har sjunkit ner och ilskan lagt sig: West Ham hemma på onsdag är årets hittills viktigaste match, igen. Storseger och United har till och med råd att förlora mot Leicester i sista omgången. Inga ursäkter finns för att ställa till det igen. 
0 | United | permalänk

The famous Man United.

We’re the famous Man United and we’re going to Wembley ?

Ibland när jag tittar på fotboll i soffan hemma hos föräldrarna känns det som att tiden stått stilla. Nyare soffa, plattare TV och lite högre vilopuls nu än förr i tiden kanske, men i övrigt känns det som det alltid gjort. Samma rutiner hänger med: vi klagar på matchstudion, ölen står på bordet bredvid chipsen, Adidasbrallorna och matchtröjan är på, kanske ligger det en tipskupong på soffbordet. Ni känner säkert igen scenariot, men om det är något som visar hur lång tid det verkligen gått så är det väl när en gråhårig Solskjær står vid sidlinjen som manager för Man United, i färd med att slå ut en tunnhårig Frank Lampard som manager för Chelsea i en FA-cupsemi. Jodå, tiden har gått.

FA-cupdagarna är alltid mina favoritdagar, men när man får spela en semifinal mot Chelsea, då mår man.

Man skulle väl kunna tänka sig att det finns ett argument för att ligamatchen mot West Ham bör prioriteras och att vi kanske borde vila en och annan spelare idag. Chelsea har haft längre tid på sig att förbereda sig inför dagens match, och i nuläget hade kanske även vi behövt någon extra dag att samla ihop oss från lite småskador och allmän trötthet. Shaw kommer inte till spel, och vi startar således med en lite tilltufsad Williams. Känslan är också att Bruno är lite sliten, och Matic (som gjorde enorm skillnad när han byttes in mot Palace senast) borde man vila varje möjligt tillfälle för att han ska hålla. Jag håller dock inte helt med om att vi ska gå på något annat än helfart idag. Visst, man måste ta varje match som den kommer, men att slacka idag för att gå all in nästa vecka? Heeeell no. Det är 200% ända in i kaklet som gäller säsongen ut nu. Vi ska vinna FA-cupen och vi ska ha en CL-plats. Ingen anständig människa kan ha andra prioriteringar nu. Och dessutom, att trycka till Chelsea ordentligt idag kan även gynna oss i ligan, där de otroligt nog fortfarande kämpar om topp fyra-placeringarna mot oss.

Elvan då. Kort och gott, De Gea i mål. Både Dave och Romero är med, så slutsatsen att De Gea då startar är fullt rimlig tycker jag. Nog för att Romero vanligtvis spelar cupmatcherna, men det här är inget jävla teparty. Det är en semifinal och då ska bästa målvakten stå. Punkt. Backlinjen gissar jag utgörs av Williams till vänster, som sagt, Maguire och Lindelöf plöjer vidare i mitten och Wan-Bissaka går in till höger efter Fosu-Mensahs oväntade men välkomna framträdande senast. Pogba och Matic startar centralt hoppas jag. Man skulle eventuellt kunna se Fred gå in i stället för Matic men efter moget övervägande tror jag Matic går före. Framför dem fortsätter han med Bruno, som förmodligen då hade mått bättre av lite vila, men vad gör man när man är oumbärlig liksom. Rashford intar vänsterkanten och jag har en liten smygande föraning om att Lingard går in på högerkanten. Inte den mest väntade kanske men eftersom Greenwood nog vilar och Lingard tidigare funkat bra ihop med Rashford och Martial kan han nog vara aktuell. James är förstås ett alternativ men jag känner spontant att han är bättre att slänga in i slutet mot ett lag som Chelsea, som det lilla rivjärn han är. Längst fram fortsätter då Martial, som förmodligen hade gått i taket om han bänkades idag. Med rätta, faktiskt. Jag tycker Martial varit vår genomgående bästa spelare sedan årsskiftet.

Snart vet vi, och ni vet vad som gäller under tiden. Det gamla vanliga: party like it’s 1999!

0 | United | permalänk