Expect nothing

Med säsongsstarten runt knuten väljer en av bloggarna att bryta armen medan den andra känner pliktkänslan och skriver några rader. Ni får själv lista ut vem som gjort vad.

Som vanligt är timmarna innan säsongen drar igång som ett vakuum av nollställda känslor medan både katastroftänk och hopplösa förhoppningar om framgång enfaldigt turas om att försöka ta sig in.

United har gjort typ en tredjedel av vad dom borde ha gjort på transfermarknaden så förutsättningarna för en attack mot titeln är så gott som obefintliga. Visst, ungtupparna kan slå igenom, men känslan och intellektet säger att det inte på långa vägar räcker för att rubba vare sig city eller Liverpool. Jag är fullt förberedd på ytterligare en vår där ångesten över att tvingas välja mellan fucking pest och kolera står på agendan när det drar ihop sig i titelracet.

Rimligen blir det en säsong som resultatmässigt påminner om fjolåret. United, Chelsea, Tottenham och Arsenal får slåss om platserna 3-6 och eftersom jag i grunden har en pessimistisk syn tror jag att United drar det kortaste strået här. Mycket beroende på den tunna truppen. Skador på Maguire (ger honom till september innan han börjar bebo rehabrummet regelbundet) och Pogba och 20-30 procent i slagkraftighet försvinner i ett nafs.

Så ”expect nothing” får bli mottot inför avspark mot Chelsea. Det är alltid roligare att bli positivt överraskad än tvärtom.

Årets Unitedspelare: AWB.

Årets fiasko-Unitedspelare: Nemanja Matic.

Årets Unitedskyttekung: Marcus Rashford.

Årets överraskning: Att Anthony Martial ler under minst tre matcher utan att ha gjort mål eller blivit nedsparkad och besviken över ett domslut.

Årets antal titlar: 0.

Årets mest överskattade: Luke Shaw.

Årets mest kritiserade Unitedspelare: Jesse Lingard.

Årets Darren Fletcher: Scott McTominay.

Årets Unitedtwittrare: OSullivanMUFC. Alltid.

Årets ”jag-har-en-sexgunga-i-källaren-aura-när-Valencia-flyttat-hem-sin”: Alex Tuanzebe.

Mitt tips:

  1. city
  2. Liverpool
  3. Tottenham
  4. Arsenal
  5. Chelsea
  6. UNITED
  7. Wolves
  8. Leicester
  9. Everton
  10. Watford
  11. Bournemouth
  12. Norwich
  13. Aston Villa
  14. Newcastle
  15. Palace
  16. West Ham
  17. Southampton
  18. Burnley
  19. Sheffield United
  20. Brighton
0 | United | permalänk

I’ve got 995 miljoner problems and …

Harry Maguire är en Manchester United-spelare och livet känns mycket bättre för många. Framförallt för Harry Maguire, gissar jag.

Tänk att det bara är tio år sedan Cristiano Ronaldo kostade motsvarande summa (I know inflation and stuff, men ni fattar). Nu får alltså United punga ut med nästan 1 000 000 000 kronor för att få en ganska bra mittback. För er som aldrig föreställt er skillnaden mellan en miljon och en miljard är detta ett tankeexperiment som sätter lite ljus på det: En hög med tusenlappar ovanpå varandra som motsvarar en miljon är 90 centimeter hög. En hög med tusenlappar ovanpå varandra som motsvarar en miljard är 90 meter hög.

Så, vad får vi för spelare och varför får vi just Jerry Maguire?

Ja, vi får självklart en ytterst kompetent mittback som har förutsättningar att bli en fantastisk sådan. Är han då inte redan en sådan, med tanke på prislappen? Absolut inte. Men han har mycket av den grinta som Uniteds mittbackar saknat under alltför lång tid. Och egentligen finns det ingen uppsättning av mittbackar att tala om. Bailly går sedan länge fetbort eftersom han fått de tidigare kronvraken Jones och Smalling att se ut att vara gjorda av titan. Jones och Smalling går så klart bort för att… äh, jag orkar inte mer. Det ger oss i princip Lindelöf och eventuellt Tuanzebe att snacka om.

Därför kommer Maguires intåg – priset skiter jag som bekant egentligen sedan länge i sedan Manchester United v. 2.0 bildades utan min inblandning – egentligen som det enda rimliga. Han har inte bara styrkan i luften och spelet med fötterna som två redan högt utvecklade färdigheter utan han kan även bidra med det som engelsmännen kallar no-nonsense attitude i det som under fjolåret var en hönsgård till försvar.

Han är pålitlig, han är sällan briljant, men han är ytterst sällan – om ens någonsin – Smalling-Jones-usel. Maguire har potential, men han har också erfarenhet från England så det räcker och bli över. Det är ingen chansning United gör, och det hade inte Solskjaer heller råd med (om vi nu ska snacka stålar). Han var tvungen att få in en mittback som inte behöver någon inskolningstid i ligan och kan prestera 7 eller 8 av 10 match ut och match in. Det blev liksom oundvikligt till slut.

Det är inte omöjligt att han till och med kan bli en Unitedlegendar i framtiden. Ett partnerskap mellan Lindelöf och Maguire lär knappast bli någon Bruce-Pallister eller Rio-Vida-konstellation, men kommer de bara halvvägs är många bollar räddade.

Men kom samtidigt ihåg vad Alex Ferguson sa om Phil Jones: ”“Jones, arguably the way he is looking, could be our best ever player” (eller Bosse P på Viasat som såg honom som den ”näste Paul Scholes”).

Chelsea hemma på Old Trafford lär knappast vara för tidigt för att bedöma hur han kommer att anpassa sig i världens vackraste företag fotbollsklubb.

0 | United | permalänk

Europa it is

United är som vi alla vet åter på europeisk mark efter en andra sidan världen-turné som i mångt och mycket såg helt okej ut. Inte bara resultatmässigt med fyra raka vinster, utan även spelmässigt vissa stunder.

Men framförallt såg det oerhört mycket gladare ut än det gjorde under Surpuppans sista turné som Unitedboss. Nu vinner man så klart inga matcher med enbart breda leenden, men ibland behöver vi människor bara lite hopp. Mourinhos avsky för att leva och leda Manchester United väckte allt annat än just detta. Ole Gunnars mer lättsamma och positiva attityd påverkar så klart både spelare, ledare och supportrar i en annan riktning.

Det som är extra roligt är – som alltid, inget slår detta – att egna spelare visat att de har mer än bara Instagramkonton att slå sig fram med. Både Angel Gomes och Mason Greenwood är genuina, internationella löften, som mycket väl kan nå den absoluta toppen. Gomes snabba fötter och instinkt vid 1-0-målet mot Spurs kanske inte skulle vara lika ”enkelt” att utföra i en tävlingsmatch, men det ska likväl utföras (nu påmindes jag plötsligt om ett stunning mål som väl Bojan Djordjic gjorde mot Celtic någon försäsong?).

Greenwood är bara 17 bast men spelar som han vore åtminstone … 19-20 i alla fall. Beslutsamheten vid målet mot Inter visade om inte annat just detta. Men spelet i övrigt visar också en mognad som lovar gott, även om jag är försiktig när det gäller att pusha fram en så pass ung anfallare i United. Det dräller inte riktigt av dom som lyckats sen Mark Hughes dagar.

Sen är det förstås fullkomligt obegripligt att flera spelare fortfarande lyckas KLÄNGA sig kvar i klubben. Vad i helvete gör spelare som Marcos Rojo och Matteo Darmian fortfarande i United? Är det inte bättre att bara skeppa dom på fri transfer och göra plats för unga spelare som åtminstone fortfarande kan hoppas slå igenom? Klart som fan att det är. Ge dom x antal månadslöner så kan dom hoppa ner till Halifax eller Boston United, vilket är mer deras nivå nuförtiden.

Ni vet redan hur värvningsstrategin i klubben ser ut dock, så det behöver vi inte gå in mer på. Och de två som kommit in har sett lovande ut. I synnerhet är det fascinerande att ha en högerback som är snabb, brytsäker och svår att komma förbi en-mot-en. Det var bannemej inte i går jag såg något så lovande i United (okej, kanske inte sen Darmians första höst då jag också trodde på typ högerbacksguden). Wan-Bissaka var inte billig, men kan visa sig vara ett riktigt kap ändå.

Och i dag skrev Dean Henderson på ett nytt kontrakt med United. Jag räknar kallt med att han inte spelar en enda minut för A-laget i Premier League.

Till sist: Danny Welbeck fyller 30 nästa år.

0 | United | permalänk

Return of the Jedi

Det har varit alldeles för länge sedan, uppenbarligen. Livet har kommit lite emellan (igen), men kärleken till Manchester United är livslång. Den kan inte ens livet och dess speedbumps och falluckor rucka på. Oavsett hur dåligt vi mår av att vara i ett förhållande med den så kan vi inte ge upp. Vi kan inte förmå oss att lämna United även om vi så ligger i fosterställning och gråter eller är fullkomligt vansinniga av frustration.

Så var är vi egentligen här då? Vad är det för förhållande vi har till dagens United?

Jag vet ärligt talat inte ens det själv. Ända sedan Alexander called it a day har jag känt av en ambivalent inställning till tiden som Unitedfan. Visst, det har kommit skurar av kärlek i form av magiska vändningar, matcher och bucklor, men den sammantagna känslan är att någonting permanent gick sönder i maj 2013. Ingenting har egentligen blivit sig likt, framförallt inte för oss som ända sedan början av 1990-talet vant oss vid i princip konstanta framgångar. Skutan har hela tiden legat i framkant likt ett slagskepp och inte brytt sig nämnvärt om de små, irriterande kanonbåtar som i sina fåfänga försök att sänka den sett ännu mindre och mer löjliga ut.

Truppen som befinner sig på andra sidan jordklotet kommer knappast att kunna återskapa några glansdagar. Det saknas alldeles för många skickliga och hängivna soldater för att kunna vinna några avgörande slag. Och speciellt när generalerna som sitter på sina rum och ska runka fram strategier är så inkompetenta att de skulle få Björnligan att framstå som mästerskurkar.

Wan-Bissaka är givetvis en enorm uppgradering på de klåpare som haft högerbacksplatsen sen Rafael kickades ut. Men det räcker ju inte.

Daniel James är också spännande på sitt sätt. Men det räcker ju inte.

Det måste in sisådär fyra-fem högklassiga spelare till för att överhuvudtaget kunna kontemplera att 2019/2020 ska bli en säsong att se fram emot. Men då rekryteringen från beslutsfattarna är som den är, litar jag helt och fullt på deras förmåga att se till att vi – som senaste säsongen – bara har sporadiska jubel att emotse. Jag kan tänka mig att det kanske kan gå bra i någon cup av något slag, men jag kan inte se oss sluta högre upp än fyra-femma. I bästa fall.

Men vår kärlek kommer att bestå. Vi kommer inte att un-friend them på Facebook, slänga våra favorittröjor eller undvika nyheter om Manchester United bara för det.

För det är en kärlek som överlever allt. Även när klockorna stannar.

0 | United | permalänk

End Game.

Resultatet mot Huddersfield försatte mig i den värsta svacka jag någonsin haft som Unitedsupporter. Och det säger ändå en del med tanke på de hyfsat trista säsonger vi har bakom oss, men det här var droppen. Förmodligen beror det inte bara på att United skämde ut sig totalt mot ligans sämsta lag, för i bakhuvudet finns också tanken på ett titelrace mellan två klubbar jag hatar av hela mitt hjärta, och på att en av dem slog ut Barca och kommer äta upp Tottenham levande i Champions League-finalen den 1 juni. Det är bara så fruktansvärt jävla jävligt. Har sagt samma sak i flera veckor nu: om Liverpool vinner dubbeln så skjuter jag mig, för jag vägrar leva i en värld där det är möjligt.

Men bortsett från det bottenlösa hatet, den största anledningen till att man bara längtar tills den här säsongen äntligen är över är såklart Uniteds helt egen självförvållade misär. Bryr jag mig ens om femteplatsen? Nä. Det gör jag inte. Jag skiter i Europa League. Jag tror alla som har någon form av sunda prioriteringar skiter i Europa League. Och främst: jag tror att spelarna skiter fullkomligt i Europa League. Finns inget som tyder på att de bryr sig i alla fall. Det enda som kan ses som en liten tröst skulle vara att peta ner Arsenal på sjätteplatsen, mest för att de är den enda av de större klubbarna som är ungefär lika sorgliga som United just nu. Herre min JISSES vad trött jag är på fotboll.

Något som dock gladde mig aningen var Oles presskonferens senast. På ämnet sportchef intet nytt, men det pratades såklart om att Phelan fått jobbet som assisterande. Personligen delar jag Oles glädje i detta, har alltid älskat Phelan och Ole beskrev honom som en erfaren, respekterad, kunnig och omtyckt tränare, men framför allt: ”a Man United man” och detta värmde mitt hjärta något oerhört. Han fortsatte med att prata om sig själv, Phelan och Carrick som personer som verkligen bryr sig om klubben, och mitt i allt helvetes elände gör det mig riktigt glad att höra en manager prata så om United. När hände det senast?

Slutligen kom han in på att 1-2 av ungdomsspelarna kommer starta mot Cardiff idag. Oklart vilken dock, och man har ju helt ärligt inte fått se så mycket av ungdomarna som det lät som på Ole när han tog över. Hur som helst tror jag vi kommer starta enligt följande: De Gea as per usual. Shaw till vänster såklart, säsongens bästa spelare. Smalling och Jones. Ole hintade om att starta Valencia till höger som någon typ av avslutningsgrej. Har aldrig gillat Valencia men om det står mellan honom och Ashley Young så kan det verkligen kvitta kvalitetsmässigt. Kan ju också bli så att han får ett inhopp och en liten ovation i slutet, helt ärligt bryr jag mig inte. Förmodligen blir det ingen liknande ceremoni för Herrera som redan verkar ha gjort sin sista match för oss. Han fick en tårdrypande (LOL) avskedsvideo istället. Bland det mest märkliga och töntiga jag sett i år, men visst. Mittfältet kan bestå av Pogba, McTominay och Gomes. Hoppas det i alla fall. Och framåt blir det den klassiskt ointresserade Martial, den kritikimmune Rashford och den hårfagre Chong.

Vi kanske vinner. Kanske inte.

0 | United | permalänk