Tillbaka igen.

Dags att bege sig till den brittiska hufvudstaden för en clash med den tredje plastigaste klubben vi vet.

Long time no see, och helt ärligt har det efter 0-0 mot Wolves för över två veckor sedan varit ganska skönt att slippa ha med United att göra känner jag. Min själ har varit så otroligt dränerad efter fotbollshösten 2019 att en paus var nödvändig. Och vi har ju haft annat kul att prata om under tiden, typ januarifönstret och coronaviruset. Good times.

Så en liten nulägesrecap: vi huserar för tillfället på en lika stabil som pinsam niondeplats i ligatabellen, i skrivande stund med 35 poäng på fickan. Vid vinst idag pinnar vi upp till 38 poäng (sorry för nobrainer) och kan då nå en sjundeplats, med två poäng ner till just Wolves.

Chelsea å sin sida ligger fyra på 41 poäng. Inte untouchable på något sätt, men att kvällens match är litegrann av en sexpoängare gör ju inte pressen mindre på oss. Och så det återkommande irritationsmomentet med snacket om Frank Lampards nya ”unga Chelsea” som i själva verket varken är nytt eller speciellt ungt. Samma gamla plastaskit som de varit de senaste 20-ish åren, och inte speciellt mycket yngre än United.

Sen gillar jag som bekant ändå tanken på just Lampard som manager för Chelsea. För några månader sedan när vi hade Lampard och Ole som tränare för Chelsea respektive United och Fredrik Ljungberg tog över som caretaker manager för Arsenal tänkte jag mycket på hur romantiken jag växte upp med i fotbollen är så gott som död, men hur fint det är när den får glimta fram lite här och var. Är kanske därför jag och vissa andra är så fästa vid tanken på Ole som Unitedmanager. Och vem kan egentligen klandra en för att vilja hålla fast i det lilla äkta som finns kvar i toppfotbollen idag?

Hur som, viktig match står på agendan och hade det funnits tid hade jag gärna pratat lite mer om Ighalo. Får bli en annan gång, men förhoppningsvis får han presentera sig för oss alla redan ikväll. Har inte sett någon bekräftad trupp ännu men räknar med att han finns med åtminstone på bänken.

Jag kan tänka mig följande startevla: De Gea i mål as per use. En backfemma från vänster bestående av Williams, Shaw, Maguire, Lindelöf och Wan-Bissaka. Innermittfältet utgörs antagligen av Fred och Matic, och sannolikt Fernandes framför dem. Anfallsmässigt kör vi på Martial och Greenwood. Hade jättegärna sett Ighalo från start men efter hans ”karantän” (tydligen bestående av fysträning i den lokala taekwondohallen i närheten av Carrington) är väl frågan hur redo han är för en start, men hoppas vi får se ett inhopp i alla fall.

Well, det är snart dags. Let’s do this.

0 | United | permalänk

The Ole Gunnar dilemma

Var och en har en åsikt, så klart. Få är de som inte har skaffat sig en uppfattning om Ole Gunnar Solskjaer är rätt man att försöka resa en av världens stora idrottsjättar från att falla ner i irrelevansens djupa hål.

Jag är givetvis inget undantag. Jag har också bildat mig en uppfattning efter över ett år med Solskjaer som manager – konstigt vore väl annars.

Och min solklara uppfattning är denna: Han är inte The One.

Ole Gunnar Solskjaer kommer inte att klara av att återuppbygga Manchester United 3.0. Alltför mycket pekar på att han inte har de skills som behövs. Och då bortser jag helt från att han motarbetas av blodsugande Glazyrer och kvacksalvar-Ed. För det här handlar enkom om Solskjaer och hans förmåga att vara manager för Manchester United 2020. I viss jämförelse med hans föregångare.

Varför inte Ole Gunnar då? Först och främst: Om Ole Gunnar skulle få en blank check och sätta ihop valfritt lag är jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas med det. Ingenting av det vi sett under året som gått tyder på att han har en klar och tydlig spelidé. Lyckas man inte, oavsett manskap, visa för sina supportrar vad man försöker göra på så lång tid är det inte troligt att han skulle lyckas ens om han hade Mbappé, Messi och Ronaldo till sitt förfogande. Eller jo, han skulle kanske ”lyckas” eftersom deras individuella kvalitéer är så pass höga. Till och med högre än Martials, Pereiras och James, hur otroligt det än kan låta. Så det är klart att taktiker där ”ge Messi bollen så får vi se” än ”ge Pereira bollen så får vi se” lyckas bättre. Det skulle till och med du och jag fixa, utan att behöva anstränga oss alltför mycket.

Faktum kvarstår dock: Det finns många exempel på managers som lyckats och lyckas med betydligt sämre förutsättningar än Solskjaer har haft till sitt förfogande. Titta på Brendan Rodgers, till exempel. Eller Chris Wilder. Ofta kräver det ”bara” en spelidé som man anpassar sitt spelarstall efter. Eller tvärtom.

Men inte ens erfarna managers som Dödgrävaren och Mourinho lyckades övertyga oss om någon spelidé heller? Varför ska vi då kräva av en gröngöling att kunna presentera det? Jo, både van Gaal och Surpuppan hade spelidéer. Den förstnämndas var att tråka ut motståndare, publik och avlägsna gäster från andra sidan galaxen i så hög utsträckning som möjligt. Offensiven var som klippt och skuren från handbollens manual. Sidledspassningar en masse tills någon fick för sig att försöka dribbla sig in i en hög med kött.

Josés idé var att släppa in så få mål som möjligt, eftersom det var så han nått sådana oerhörda framgångar tidigare i karriären. Men med de spelare han hade till sitt förfogande gick det inte hela vägen. Och när han inte fick de spelare han ville ha gjorde han som alltid gjort: Han gjorde sig omöjlig. Precis som Sir Bobby misstänkt på förhand.

Solskjaers United lyckas som alla vet oerhört mycket bättre mot motstånd som har bollen mer än United och det är ju inte riktigt The United Way. Vi ska liksom inte behöva sitta och hoppas att vi ställs mot motstånd som dominerar matchbilden. Det fungerar liksom inte så, oavsett manskap.

Vi som varit med ett tag vet givetvis att United inte har någon copyright på att vinna ligan, och likaså vet vi att framgångar går i cykler. Titta bara på 70- och 80-talen. Och jag kan köpa att vi nu går mot sju år utan ligatitel (något jag inte upplevt sedan innan jag var tonåring) med just detta i åtanke. Men vad jag aldrig kommer att köpa är att vi har en manager som försvarar detta elände och inte lyckas uppbåda bättre resultat med de medel han trots allt har. Hans startelvor, hans byten och hans taktik visar överhuvudtaget inte någon genomgående förbättring över tid. Man ser liksom inte någon snabb eller ens någon långsam utveckling. Visst har skador säkert satt stopp för vissa av hans planer, men skador är inte någon ny ”uppfinning” som upptäcktes 2019 utan har – hur otroligt det än låter -varit en del av fotbollen ända sedan 1800-talet. För Uniteds del har det också varit en enorm stor del av fotbollen under 2010-talet, där få (om ens något?) lag kan konkurrera om antal skador.

Vissa kan komma att påstå att United med Pogba hade sett helt annorlunda ut under Solskjaer, men vi som sett United med Pogba vet att fransosen oavsett manager fortsätter att blanda och ge, likt en blender som sjunger på sista versen. Och vissa kanske säger att ”Men Fergie hade det också tufft i början av sin tid i United”. Men kom igen, Alexander hade vunnit en hel del i Europa och dessutom krossat Rangers-Celtic-dominansen i Skottland, vilket gjorde att hans förtroendekapital var av modell större. Han kunde visa upp ett helt annat cv än exempelvis Ole Gunnar, som lyckats i Norge och misslyckats i Wales.

När vi nu närmar oss upploppet på säsongen 2019/2020 är United väck ur ligacupen och ligan. FA-cupen och Europa League lever än, men det är ju turneringar som Tottenham ska ha kvar när vi är i februari. Inte United. Och det är trots att klubben sålt mycket skräp och köpt in spelare som Maguire och Fernandes (ja, jag vet att han bara har en match i klubben) för nära ett par miljarder.

När vi summerar säsongen blir jag ytterst förvånad om 1) det finns ytterligare en buckla i prisskåpet och 2) Solskjaer får fortsatt förtroende att leda klubben vidare i sommarens transferfönster. För även om Kvacksalvar-Ed har störst fokus på pengapungen, så måste även han inse att han än en gång gjort ett misstag och att det bara går till en viss gräns att blidka fansen med att anställa en hjälte från klubbens förgångna.

Vi har sett hur tidigare storklubbar, framförallt AC Milan (som låg mig oerhört varmt om hjärtat i slutet av 80-talet och början av 90-ditot), och även Liverpool haft enorma problem med att ta sig tillbaka till ligaeliten efter en lång tids dominans i densamma. United är inte immunt mot detta, men det som skiljer oss från många av de andra är att de ekonomiska förutsättningarna under åren alltid funnits där. Problemet har varit – och är – att de spenderats på fel sätt. Felköp, felanställningar, fel, fel och åter fel. Har man fel personer på fel platser är det naturligt att det blir fel. Så ser det ut oavsett om du är fotbollstränare, brevbärare eller signalvakt.

Milan försöker lösa det med Ibra – United med Ole Gunnar. Ingenting av det är rimligt. Det är bara plåster på öppna sår.

Ole Gunnar Solskjaer är ytterligare en i mängden av felsatsningar. Han är inte den vita kaninen vi ska följa.

Ibland är det egentligen inte konstigare än så.

0 | United | permalänk

Besvikelse #511

1-1, 0-0, 1-0 – och nu 0-0.

United mot Wolves är allt annat än målfyrverkerier den här säsongen.

En säsong som inte kan sluta fort nog. För så är känslan direkt på slutsignal efter besvikelse nummer 511 sedan augusti.

Bravo!

  • Harry Maguire må vara fortsatt oförmögen att hitta rätt i motståndarnas straffområde, men mot Wolves var han ofta dominant i defensiven och stod för kanske sin bästa insats i en Unitedtröja.

Okej:

  • Bruno Fernandes struttade till slut in på Old Trafford och han gjorde det i Paul Scholes gamla tröja. Portugisen gjorde en helt godkänd insats där han syntes mest i första halvlek, där han var ende hemmaspelare att avsluta på mål. Märkligt nog tillbringade han dock större delen av matchen långt ned på Uniteds mittfält och efter paus slarvade han en del. Men samtidigt: Första matchen i den engelska högstaligan och typ en dags träning med sina nya lagkamrater ursäkter en hel del.
  • Maguires radarpartner från Västerås var inte lika framträdande som engelsmannen – och stod för en del misstag och lät Jota dra upp honom på row Z – men var genomgående helt okej.
  • Och efter en trög inledning så var Luke Shaw faktiskt en pålitlig pjäs i defensiven.
  • David De Gea var på tårna denna afton. Det uppskattas.

Underkänt:

  • Uniteds anfallsspel – igen. United har gjort mål i en av de fem senaste ligamatcherna, vilket ju är helt sjukt. Över fyra och en halvtimme, varav tre på Old Trafford, utan att hitta rätt mot Burnley och Wolves – alltså det är svårt att ta in när laget jagar en Champions League-plats till hösten. Det är trist så det bara sjunger om det att tjata om det, men jag saknar fortfarande struktur i anfallsspelet. Vad vill spelarna? Vad för de för order? Hur är tanken att det ska se ut när det inte handlar om omställningar?
  • Ytterbackarna får givetvis order av sin manager hur de ska agera i offensiven. Men det gör ju inte saken bättre. Kombinationen Aron Wan-Bissaka och Luke Shaw har bidragit med en poäng (0+1) sedan augusti. AWB liknar tyvärr mer och mer sin företrädare på positionen när det kommer till anfallsspel – minus de stenhårda markinläggen på chans.

Besvikelser under underkänt:

  • Daniel James är fortfarande precis lika ofarlig som han var farlig under sina första månader i klubben. Hans speed ger honom ingenting eftersom han har ett självförtroende som en nyligen knockad MMA-fajter och att han fick 88 minuter mot Wolves är obegripligt. På samma sätt som han fick pulsen att gå upp när han fick bollen i höstas får han den numera att gå ned.
  • Jag har fortfarande inte förundrats över Andreas Pereiras positiva egenskaper i en enda match den här säsongen. Och än en gång misslyckades han med att imponera på ett enda sätt. Tappade bollar, slog bort enkla passningar och drog på sig frisparkar. Ungefär som han brukar göra, med andra ord.
  • I samtliga möten med Wolves som Martial/Jimenez/Jota varit inblandade i under 2019/2020 har Wolvesspelarna överglänst fransosen med råge. Denna kväll var inget undantag då hans ovilja att skapa rörelse längst fram än en gång gav hemmalaget problem att sätta tryck mot gästerna. Är det någon som verkligen lider i Rashfords frånvaro är det Martial. Med den här insatsen i färskt minne är det svårt att tro att lånet från Kina skulle försämra anfallspositionen i en av världens största fotbollsklubbar. Och det är obegripligt att Martial fortfarande inte kan hitta en kontinuitet, med tanke på de grundförutsättningar han har att dominera i offensiven.
  • Liverpool har alltså mer än dubbelt så många poäng som United. Och då återstår 13 omgångar …
0 | United | permalänk

All heder till United

Många trodde nog att matchen skulle bli en formalitet för Manchester City, med tanke på förutsättningarna.

Men all heder till United, som fick hoppet om en osannolik finalplats att leva så länge som man gjorde.

Från 6-0 borta mot Tranmere till 1-0 borta mot City visar trots allt att det finns lite stolthet i den här truppen också.

Wow:

  • Avslutet på ett tillslag från Matic var lika överraskande som enastående. Serben verkar inte göra ”fula” mål.
  • Maguires brytning slash rensning när Sterling var igenom i mitten av första halvlek. Han har en extra växel att lägga i när han behöver, kaptenen.
  • Ingen kan egentligen invända emot detta påstående: Det var helt sjukt att City inte gjorde mål. Men samtidigt höll De Gea de facto nollan på Etihad – och vi vann.
  • Citys nervositet i slutskedet, där United bara hade tio man, var härlig att skåda.

Stiligt:

  • Nemanja Matics insats överlag – mestadels i första halvlek – påminde i vissa aspekter om hur han kunde uppträda i fornstora dagar. Att han sen sabbade chansen till en jätteskräll med sitt röda avhandlas längre ned.
  • David De Geas bollmotande i första halvlek höll David De Gea-klass. Oerhört viktigt också att han höll hela matchen efter smällen i första halvlek.

Illa:

  • Nu var inte det här en kväll där de mest offensiva Unitedspelarna skulle dominera, men samtidigt kan man ju kräva så mycket mer av framförallt Anthony Martial. Fransmannen gjorde det enkla svårt, men utelämnade att göra det svåra enkelt. Han blev aldrig någon punkt för Unitedspelarna att spela upp på och flytta fram laget.
  • Jesse Lingards slarviga (oskickliga) förstatouch och passningsspel i offensiven bjöd City på två jättelägen att döda matchen. Engelsmannen kan helt enkelt inte vara en man ens för bänken när höstsäsongen 2020/2021 drar igång.

Ridå:

  • Mittbacksparet Maguire-Lindelöf blandade verkligen och gav i derbyt. Ofta stod båda rätt i positionsspelet och stod även för en del fina uppspel, men samtidigt stod också båda för jättetavlor som skullle/kunde/borde ha resulterat i hemmamål. Maguires misstag var egentligen väntat, med tanke på att Citys enormt höga press någon gång skulle leda till ett sådant, men att han skulle lägga upp bollen på silverfat var otippat.
  • Nemanja Matics röda kort var ingen superskräll, med tanke på att serben levt farligt redan innan det andra gula. Och det andra var så sjukt onödigt.
  • Hur i hela helskotta kan det bli Fred och Pereira – som tillsammans skjutit typ tusen skott den här säsongen och fått ihop ett mål – som står vid frisparken i jätteläge i slutminuterna?! Fred är ju lika farlig i skottlägen som jag är skicklig på att skruva ihop Ikeamöbler. Juan Mata kan inte ha fattat någonting.

Sist:

  • Men, som sagt, allt annat än att bli utslagna i returen hade varit sensationellt, så nu ligger fokus på sista matchen innan vinteruppehållet. Med tanke på att alla ögon nu riktas mot Uniteds enda nyförvärv i januarifönstret kan det bli extra intressant att se honom få några minuter.
0 | United | permalänk

Det sämsta United jag upplevt

”Det här är till stora delar en Championshipelva” var min första reaktion när jag såg Solskjaers startuppställning mot Burnley.

Efter 90 minuters spel på Old Trafford är jag inte mer övertygad om att det här laget är på en högre nivå än så, ibland, dessa dagar.

Det här är skamligt.

Det är beklämmande.

Det är sorgligt att behöva uppleva.

Magnifikt:

  • Att anti-Glazerssångerna ekade inte bara på Old Trafford utan ur tv-apparaterna världen över. Problemet, det överhängande, ligger givetvis som alla vet, hos ägarna.

Alright:

  • Matics passningsspel i första halvlek.
  • Aron Wan-Bissakas offensiv i densamma.

Fruktansvärt:

  • Det vi såg på Old Trafford. Visst, det finns ursäkter som skador och annat (vad det nu kan vara), men det är ingenting annat än skamligt att en av världens rikaste klubbar kan stå för den här insatsen. 34 poäng på 24 omgångar är så horribelt att man knappt tror sina ögon. Spelmässigt var det ingenting efter att United hamnat i underläge som fick en att tro att de skulle vända underläget. Jag skrev på Twitter att det här är det sämsta United jag minns i mitt liv och det ångrar jag inte. Visst, Louis van Gaals var tråkigare att se på, men de var bannemej inte sämre än detta. Och ni såg själva: Old Trafford lämnade arenan i drivor långt innan slutsignal. Det är ett tecken så gott som något.
  • Fred, Pereira och Lingard har nu tillsammans (checkade Soccernet för er som undrar) avslutat över 120 gånger mot motståndarnas mål den här säsongen. Det har resulterat i två (2!) mål. Det är alltså tre mittfältare i United vi snackar om varav åtminstone två av dom oftast är med i de offensiva räderna.
  • Det här är alltså fjärde säsongen i rad som United misslyckas med att besegra Burnley på hemmaplan. Kan ni förstå det?

Sist:

  • FA-cupen i helgen. Har sällan varit så otaggad på att se en Unitedmatch som jag är inför den.
  • Det var allt. Ta hand om er.
0 | United | permalänk