Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika av Mats Svensson

Så var det då dags igen för en ny krönika av Mats Svensson – supportern

Vi supportrar är dom enda som är trogna vår klubb. Inga andra är det. Inte ägarna, inte direktörerna, inte planskötarna, inte sponsorerna – och definitivt inte spelarna.
Det är vi som lider, det är vi som gråter inombords när United spelar som hej kom och hjälp mig som mot Boro. Det är vi som hatälskar spelare som Silvestre och O’Shea. Det är vi som saknar Roy Keane från förr. Det är vi som blöder när Rooney går sönder. Det är vi som går i protestmarscher när just ointresserade affärsmän köper vår klubb.
Inga andra. Ingen annan än supportern står trofast kvar och försvarar sin kärlek.
Varför lever vi då med så förbaskat mycket och älskar människor som vi inte känner och sannolikt aldrig kommer att känna? Var går egentligen gränsen mellan ett fan och fanatism? Svaret på första frågan är givet så klart: för det vi får tillbaka av dessa främlingar. För att dom ger oss så fantastiskt mycket glädje utan att veta om det. Unitedfans är ju otroligt lyckligt lottade sett till den senaste 15-årsperioden. Men även om det inte blivit en enda titel under den här tiden hade klubben haft sin urstarka bas supportrar.
Sånt går ju egentligen inte att förklara och jag tänker inte försöka heller (det finns författare som Joe Queenan som inte heller lyckats med det). Men vi är ju definitivt inte ensamma om att ha det. Titta till exempel på Sunderland den här säsongen: Inte en enda futtig seger på Stadium of Light, ändå kom över 44 000 för att se laget torska mot Arsenal i måndags. Det är ju helt bisarrt i sitt eget självplågeri.
Men är man en väldigt intresserad och insatt supporter ger man sig inte. Och det är väl där nånstans en del av svaret på fråga två finns. Ett ”vanligt” fan kan faktiskt erkänna att laget inte förtjänade att vinna i dag. En fanatisk sådan inser inte det utan skyller på domare, väder, publik och fåglar som invaderar planen. En vanlig kan se att det inte var straff. Paddy Crerand tycker alltid att det är straff.
Supportrar är dock alltid på sitt lags sida.
Spelarna däremot – dom är otrogna svin som bara vill fylla börsen och kysser nya klubbmärken varje säsong. Vi hatar dom i andra klubbar och älskar dom när dom kommer till Old Trafford.
Precis som en supporter ska göra.
Så vi kunde faktiskt ha älskat Alan Shearer.

Slutligen: Jag hoppas så innerligt att Kieran Richardson har spelat sin sista Unitedmatch. Det är nästan så att hela min vakna tid när jag läser om United bara tänker att han måste bort. Det är helt obegripligt att denne man spelar i min klubb.


Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]