Mats Svensson reflekterar över gårdagens debacle.
Jag kommer inte ihåg vem, men någon svarade ungefär så här på frågan om vem/vilka i idrottsvärlden han var mest imponerad av:
– Manchester United. Vecka ut och vecka in går de ut med den enorma pressen på sig att vinna hela tiden. Det är samma visa varje år. Och så lyckas dom nästan jämt. Det är otroligt.
Sannerligen.
Men trots alla vinster, trots alla titlar och trots alla framgångar är smärtan när en förlust kommer oerhört svår att ta. Besvikelsen över att ha förlorat är större än glädjen efter en seger. För det är ju en vana, det här med att vinna och vanor är något vi, just det, är vana vid. Vi är inte vana vid att förlora.
Som i söndags.
När han den där långe mörke killen med säregen spelstil petade in bollen bakom Kuszczak stängde jag av (inspelningen fortsatte för säkerhets skull).
Men det var ingen vanlig dag – ingenting för oss vanemänniskor.
Ingenting är som vanligt när man som supporter känner att motståndarna förtjänar att vinna. Framförallt inte när grodätarens gäng står på andra sidan planen och rättmätigt firar.
Men där finns också en sanning om oss som är dömda att vara anhängare. I vårt fall förmågan att förstå att United inte alltid vinner – och att det, måhända sanslöst motvilligt, går att acceptera. Det kommer ju alltid en match till, och så ytterligare en och det här med att tappa tre poäng är som tur är inget vi fans som inte kommit över 30-strecket vant oss vid.
Det här skrivs måndag kväll och nu har jag slutat spela upp bilder i huvudet av Uniteds oförmåga till snabbt och konstruktivt passningsspel, Ronaldos pojklagsbeteende på egen planhalva och Sir Alex oförmåga att ändra en självmördande taktik under matchen.
Jag läser inte längre om Gary Nevilles sedvanliga ”vi måste resa oss snabbt”-snack efter förluster. Inte tusan bryr jag mig om att kolla vad andra fans och ABU-tidningar skriver om matchen. Inte heller förbannar jag att Ruud lämnat klubben, för inte ens hans förmågor hade hjälpt den här gången. Saknade jag Heinzes galna ruscher och tacklingar då? Nej, inte nu längre.
Jag bryr mig inte längre om den där skitmatchen …
Okej då, jag erkänner: Ett sånt här debacle – för det är det alltid att torska hemma – tar en evighet att smälta. Då hade det känts betydligt skönare med en onsdagsmatch, att snabbt få nåt att se fram emot.
Att åka till Madejski Stadium efterå det här känns inte helt tryggt. Nu väntar sig alla den klassiska revanschen och i Reading-lägret kommer det garanteras att snackas, i alla fall officiellt, om att United minsann är som farligast när de kommer från en förlust.
Men i supporterns själ, hur van vid segrar den än är, finns alltid en känsla av tvekan.
Det är den som är skön att slippa efter 5-0.
Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]