”Det är ju match varje helg”.
Nej, inte riktigt, det är uppehåll under sommaren och när det är de där sabla kval- och vänskapslandskamperna.
”Det är ju i alla fall sjukt, nå’n slags besatthet”.
Mannen mittemot mig på jobbet – för övrigt den forne allsvenske fotbollsliraren Lasse Stenbäck om ni nu är gamla nog att minnas honom – förstår inte hur jag kan välja bort så mycket ”vanligt” liv bara för att United lirar.
Upprinnelsen till diskussionen var att jag ställde mig tveksam till en födelsedagsfest i Stockholms skärgård nästa helg. Tiden skulle inte räcka till eftersom United, otroligt nog, spelar klockan fyra en lördag. Det var läge att tacka nej till partajet.
När Stenbäck påpekade att han minsann aldrig skulle göra något sånt började jag fundera om mina val verkligen ter sig sjuka i mångas ögon. Min flickvän är Unitedfan och sitter bredvid mig i matchtröja och ser en inspelad match långt in på småtimmarna. Men hon kan lika gärna somna i paus och inte vakna förrän jag vrålar vid mål. Min pappa kollar på många matcher och ringer en signal vid varje mål – men han kan lika gärna vara ute i trädgården och påta vid avspark. Min bror ärver gärna mina Unitedkläder som jag själv bytt ut mot nya, hippare – fast han gissade att Ashley Cole var lagkapten. Mina kompisar vet att min kärlek till United är lika stor som The Suns lista med telefonnummer är lång.
Tycker alla dessa människor i smyg att jag är lite galen?
Det är ju för bövelen bara Charlton, hemma dessutom borde ju betyda 10-0-vinst och det är väl 50 matcher kvar innan säsongen är slut? Det är så en sansad, lite sådär lagom fotbollsintresserad person ska resonera. En medel-Svensson.
Så vrider jag och vänder och ojar mig och tycker att jag är nog allt lite knepig.
I sisådär två minuter.
Sen har jag glömt att jag tänkt så – innan jag kom att tänka på det till den här texten.
Och United är faktiskt fest.
Den minnesgode kommer ihåg att jag innan säsongen haussade Ronaldos möjligheter att dominera ligan – jag har även tidigare påmint er om detta faktum.
Men det är inte Ronaldo som imponerat mest på mig – inte heller Evra och Vidic som nu ser ut som sagolika förstärkningar.
Det är Gary Neville (jag kan inte låta bli att tänka på att hans pappa heter Neville Neville varje gång jag skriver hans namn).
Han har alltid funnits där men jag har inte tidigare reflekterat så mycket över hans närvaro, den har på nåt sätt bara varit självklar.
Men sedan SAF lindade bindeln kring hans högerarm har vår kapten vuxit från L till XL. Han har varit fenomenal och när man koncentrerar sig på att se hans löpkapacitet och styrka i placeringsspelet inser man vilken fantastisk spelare han är – trots att både han och brorsan dömts ut fler gånger än Stefan Holm hoppat över 2,40.
Gary Neville är delad topp tre på min lista över säsongens Unitedspelare tillsammans med Ronaldo och Vidic – han går upp i ensam ledning när han dunkar in vinstmålet på Anfield i mars.
Spännande att se hur han firar då …
Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]