När John O’Shea avgjorde mot Liverpool i matchens sista minut eller då United vände 0-2 till 4-2 på Goodison Park och i princip säkrade ligatiteln. Årets match? Nej, ingen av dessa.
Det var det däremot på ”Theatre of Dreams” när Manchester United på tidernas mest osannolika vis förnedrade, slaktade och utklassade AS Roma i Champions Leagues kvartsfinal. För er som glömt, det blev 7-1!
Det började smått nervöst. Totti fick sina ytor och United verkade tagna av stundens allvar. Det var verkligen nu det gällde, Fergies armé var nämligen piskat att vinna. 2-1 på Olympiastadion i Rom talade för italienarna. United saknade även ett par viktiga kuggar, främst Neville, Vidic, Scholes och Saha, vilket talade än mer för Roma. På förhand må United ha varit ett slaget lag. På förhand, ja. 10 minuter in i matchen stod Michael Carrick för ett otroligt mål. Ronaldo passade och Carrick lobbsköt (?) in bollen över en maktlös Doni. Målet symboliserade det mesta en sådan här fantastisk afton. Det var vackert, briljant, magiskt och oerhört häpnadsväckande. Innan halvtid var kommen hade United gjort ytterligare tre mål, genom Smith, Rooney och Ronaldo.
I den andra halvleken fortsatte den röda anstormningen i form av ytterligare mål, förträffliga kombinationer och blixtrande spel i största allmänhet. Det jag såg var ett lag av den hungrigaste sorten. Ett lag som vidgade ett lejongap stort som Colosseum, sprutade saliv och grymtade till. Tog en tugga och slukade ett helt lag och en hel armé av spelare. AS Roma var ett slaget lag. Det blev slutligen ytterligare tre fullträffar, genom Ronaldo, Carrick och Evra. Där emellan hade Roma visserligen bjudit på ett läckert tröstmål i form av De Rossi. Men att Manchester United skulle besegra Roma med 7-1 var en overklighet som fick mig att brinna. Glöden från Darren Fletcher smittade av sig och glädjen till spelet var det inte bara bolltrollaren Ronaldo som gav utan samtliga spelare var för en kväll förklädda i guld. Dessutom var kärleken de gav sina fans än mer ofantlig än den kärlek Romeo gav sin Julia och vice versa. Kärleken fansen gav sina spelare var en obestridd höjdpunkt det med. Det sjungs aldrig längre på engelska arenor sades det. På förhand, ja!
Vinsten var dock så overklig att jag lika gärna kunde ha vaknat upp och insett att allt bara var en dröm. Morgonen därpå insåg jag sanningen. Det var naturligtvis United som hade spelat boll på ”Drömmarnas teater”.
Av: Jimmy Andersson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]