Text-TV hade fel den gången. Det stod ”Solsk”. Inte en gång, utan två. Resultatet i sig var inte särskilt imponerande. 2-2 hemma mot Blackburn Rovers i början av säsongen 1996/97. Sir Alex Ferguson hade sommaren 1996 värvat fem spelare: Raimond van der Gouw, Karel Poborsky (Ni minns lobben?), Jordi Cruyff, Ronny Johnsson och så ännu en norrman – Ole Gunnar Solskjaer.
Han hade inte varit med många minuter då han slog in 1-1 mot Rovers. Egentligen ett typiskt Solskjaer-mål. På sin egen retur hittade han distinkt en lucka nere vid målvaktens vänstra hörn. Målen han skulle komma att göra över åren var kanske inte alltid de vackraste, men vad jag kommer att minnas Ole Gunnar för är hans hjärna. Han var en av dem som kunde utnyttja tiden på avbytarbänken genom att analysera målvakten, mittbackarna med mera. Detta skulle han komma att utnyttja på ett närmast häpnadsväckande sätt över åren. Hur många mål gjorde han egentligen genom sina inhopp? Många. När andra satt surade över att inte vara bland de elva på planen satt Solskjaer och log. Han njöt över att få vara en del av världens största klubb. Denna ynnest ville han på något sätt återbetala. För Sir Alex Ferguson och inte minst supportrarna.
Eric Cantona var en av dem som snabbt märkte att den unga norrmannen hade en alldeles speciell egenskap. Han kunde löpa i rätt tid när den excentriske fransmannen slog sina passar. Ett tydligt exempel är när United mötte West Ham United på Upton Park under Solskjaers debutsäsong. Cantona har bollen någonstans kring mitten av planen. På bara några sekunder har han, med höger yttersida, slagit ett fenomenalt pass genom fyra West Ham-spelare. Lika fenomenal är Solskjaer löpning från central position till straffområdets vänstra hörn. Att han sedan rullade in bollen med en enkel bredsida är en formalitet. Det var hans känsla för att läsa spelet som slog mig. Det sades till och med att Cantona under denna hans sista säsong valde att spela med Solskjaer istället för Andy Cole och Jordi Cruyff. Det säger en hel del om norrmannens kapacitet. Den intellektuelle fransmannen hade tagit norrmannen till sitt hjärta.
Solskjaer gav oss många minnen. Höjdpunkten givetvis under kvällen den 26 maj 1999. Det var bara så typiskt karjäveln att avgöra på det viset. På rätt ställe, genom en enkel touch med högerfoten. Fenomenalt i all sin enkelhet. Vidare är det oerhört svårt att välja bland den rika flora av minnen som Solskjaer givit oss. En match som jag minns med stor glädje är när United vann med 6-2 mot Newcastle United på St James´s Park säsongen 2002/03. En fantastisk prestation med tanke på att laget de mötte var ett annat Newcastle än dagens. Det jag tänker på är främst norrmannens 1-1 mål som han gör, nästan med ryggen mot mål. Vidare hans eleganta framspelning till Scholes 2-1-mål med en höger yttersida. En eftermiddag jag aldrig glömmer.
En annan höjdpunkt är Solskjaers 2-1-mål mot Liverpool i FA-Cupens 4:e runda på våren 1999. Knappt hade Liverpool hämtat sig efter Yorkes 1-1-mål förrän 20LEGEND gjorde 2-1 med vänsterfoten, i en trängd situation. Magiskt. I kvartsfinalen mot Deportivo La Coruna säsongen 2001/02 var hela Old Trafford tyst efter Beckhams berömda fotskada. Visserligen hade United 2-0 att stå på, men bortalaget hade respekt med sig. I denna kritiska stund smög norrmannen fram på en friskpark från Veron och gjorde 1-0. Enkelt som vanligt när det gäller Solskjaer. Han mötte bollen med en bredsida och den gick otagbart in i målvaktens nedre, vänstra hörn. Semifinalplatsen var klar.
Givetvis tar jag också med mig hans sista säsong på Old Trafford i minnet. Primärt lyckan då han återkom i målprotokollet mot Charlton Athletic på The Valley. Målet bekräftade Solskjaers känsla för supportrarna. Han bönföll fansen som målgest. De som stöt honom under åren, då han var skadad. Detta i jämförelse med andra individer (läs Heinze), som i princip spottar oss fans i ansiktet trots ständig support.
När Henke-hysterin drog över Sverige våren 2007 minns jag Henkes debutmatch mot Aston Villa i FA-cupen. På puben där jag såg matchen hyllades Henke med rätta. Efter hans 1-0-mål fick jag ett SMS från en vän, vilket löd: ”Vem är kung på Old Trafford?”. Jag höll mig kall och väntade tills matchen var slut. Det stod 1-1, när Solskjaer, turligt, gjorde 2-1 bakom Villas målvakt. Givetvis på övertid. United undvek därmed en onödig retur i cupen. Mitt svar, via SMS, var självklart: ”Det finns bara en kung på Old Trafford”. Tack Ole Gunnar. Det har varit ett nöje att följa din karriär i United. Du är en supportrarnas man och en sann konung! Farväl!
PS Under säsongen 1997/98 sa Glenn Hysén följande om Solskjaer: “Han håller aldrig internationellt”. Jag har aldrig hört Hysén kommentera detta närmare. DS
Av: Jesper [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]