Landslagsuppehåll och läge för en sammanfattning av säsongsupptakten:
Trist start – magnifik fortsättning.
Jag var en av många som kritiserade United för att ha för få alternativ på forwardsbesättningen efter alla dessa matcher där vi gjorde noll eller ett mål.
Jag är inte sämre än att jag kan backa och säga: Vi har offensiva spelare så det räcker och blir över.
Den senaste att imponera över några veckors tid är pojkspolingen Anderson. När först Hargreaves, sen Carrick och nu Scholes dukat under sedan Di Salvo tagit med sig sina fysträningar till Madrid har Anderson briljerat. Han har ett stort spel i sig och ser ut att kunna bli lika snabb i tanken som Ashley Cole är på att gå i backen.
Med sÃ¥dan spelintelligens som genomsyrar mittfältet är det inte egendomligt att United vinner – och gör det pÃ¥ ett till synes enkelt vis. För skärskÃ¥dar man spelet är det egentligen bara att konstatera att det räcker att slÃ¥ snabba passningar till rätt adress för att dominera.
Men det är inte det lättaste att besitta den förmågan.
Det gör Anderson, som sannolikt är ikapp Fabregas och kanske till med förbi den lille, stöddige spanjoren, om ett eller ett par år.
Men då måste han dels hålla 90 minuter, ibland missar han alldeles för mycket på för kort tid, och dels lägga av med fjanterierna som att rulla några extra varv när han blir kapad och försöka påverka domaren att visa gult kort.
När Ferguson fått bort det från repertoaren talar tecknen för att vi kan ha en box-till-box-spelare som vi saknat sedan Keane la av. Anderson är lika energisk som Hargreaves och otroligt jobba att möta.
Men, minns väl, en viss Juan Sebastian Verón var även han ypperlig på hösten efter sin ankomst till Manchester. Vissa tidningar utsåg till och med argentinaren till Årets spelare redan i oktober. Så jag tar inte ut någonting i förskott. Det är jag numera alldeles för rutinerad för.Men det vore skönt att veta att vi har det väl beställt på mittfältet när även Scholes lagt av. Kanske med Anderson den store?
Oavsett hur bra United är framåt måste det bli ett anfallsköp i januari. Allt annat vore att behandla fansen och klubben respektlöst. En striker räcker inte. Speciellt inte när han lika gärna kan vara verklighetens motsvarighet till Samuel L Jacksons rollfigur i Unbreakable.
Till sist: Ryan Giggs, denne ständigt bekymrade, enastående lirare. 34 år senare i november. Helt sanslöst. Det var många år sen vi såg honom på samma lekhumör som i slutet av matchen mot Blackburn. En njutning att se.
Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]