Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Hyllningen med stort H

Ödet valde sida, 2007 började knappast bra. 2008 visade sig den andra sidan av samma mynt och framtiden ser nu ljus ut. Desto mörkare är det när vi idag – 6 februari – blickar 50 år tillbaka i tiden. En mängd människor samlades idag, både i och utanför Old Trafford, för att hedra de omkomna. Det resulterade i såväl tårar som skratt.

Säsongen började på absolut sämsta tänkbara sätt. Allt gick emot. Ole Gunnar Solskjaer – legenden – valde att avsluta sin karriär, på grund av de skadeproblem han hämmats av i flera års tid. Lagkapten Gary Neville gick skadad och ligastarten fick ideligen epiteten debacel. Wayne Rooney skadade sig innan 45 minuter av premiären hade gått, Cristiano Ronaldo blev utvisad i den andra och missde därpå flera matcher. Paul Scholes, som underpresterat, skadade sig även han och tvingades till vila i tre månader. På United’s julfest urartar det hela och talangen Jonny Evans anmäls för våldtäkt.

Saken med United är att man lugnt kan luta sig tillbaka i fåtöljen och memorera Harold Hardmans sanna ord i huvudet. Manchester United will always rise.

***

Så kom 2008, United passerade Arsenal i tabellen (i alla fall för en stund..), Paul Scholes gjorde comeback och Gary Neville spelar fotboll med reservlaget. Ronaldo leder skytteligan Carlos Tévez har acklimatiserat sig på ett ypperligt sätt.

Slutligen vaknade vi upp den 6 februari. Dagen som innebär att vi blickar tillbaka 50 år i tiden. En dag när allting står stilla. Klockan har nämligen stannat, på 15.04.

6 februari 2008.

MUTV ägnade idag tiden i rutan till att minnas, sörja och hylla de 23 människor, varav åtta United-spelare, som omkom i tragedin i München. Man gjorde det också med en god gest då alla människor i världen kunde följa programmen gratis, via internet. Nej, ibland är det faktiskt inte bara pengar som styr fotbollen, gudskelov.

MUTV intervjuade familjer och anhöriga till de personer som omkom. Duncan Edwards kusin fångades på bild, Liam ”Billy” Whelan’s bröder och systrar delade med sig av sina minnen och intervjerna blev fler och fler. Tillbakablickar från 50-talets svartvita sändningar visades upp och emellan sändningarna kunde rösten ”Best in the world” göra sig hörd.

Klockan 15.30 (svensk tid) startade sändningarna från Old Traffords yttre och inre. En minnesgudstjänst hölls inne i arenan, medan massvis anhängare visade sin empati till ”Busby Babes” genom att samlas vid ”East Stand”. Där stod män med tröjor dedikerade till hjältarna. Nummer 6 Edwards fanns förstås där, 58 Munich och Eddie Colman’s röda tröja var andra exempel.

Inne i ett av arenans rum hade en mängd människor samlats, inklusive några av klubbens största legender genom tiderna – och familjer till de personer som miste sina liv i München. På första parkett satt bland annat överlevare som Sir Bobby Charlton och Harry Gregg, Sir Matt Busbys barnbarn, Sir Alex Ferguson, Ole Gunnar Solskjaer, Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes.

Jag har en känsla av att det stod åtta tomma stolar någonstans på rad nummer ett, men är inget jag till 100% kan bekräfta. Däremot stod 23 ljusstakar ställda längst fram i salen. Efter ett par sånger och psalmer, och ett stort rött ljus hade tänts, var det dags för United’s kapten Gary Neville att göra en insats. Prästen radade upp namnen på samtliga personer som avled, och efter att ett namn nämnts tände Gary Neville ett ljus för att hedra den omkomne, och så fortsatte det ända tills samtliga ljus brann. Sir Bobby Charlton torkade tårar, Gary Neville hade sedan innan våta tårkanaler och stämningen var stilla och lugn.

Så slog klokcan 16.04 (15.04 engelsk tid) och sångerna utanför Old Trafford tynade bort, prästen bad om tystnad och i salen stod samtliga människor upp. En tyst minut hade inletts. 60 sekunder senare satte folkmassan sig ned, prästen började åter tala och utanför Old Trafford startade supportrarna åter att sjunga.

Ett par psalmer och sånger senare, böner från Sir Alex Ferguson och Sir Matt Busby’s ena barnbarn, utgick prästen ur salen och en ny lekman tillsattes. Tårarna hade torkat och ett par leenden kunde visas upp. Sir Bobby Charlton äntrade scenen och intervjuades. Bilder från förr varvades med Charlton’s berättelse kring katastrofen och ett par intressanta anekdoter fick vi ta del av.

”Sir Matt sa: Här bakom ligger The Trafford, en av Europas största industrier. Arbeterna jobbar hårt där i veckorna, på lördag är det eran uppgift att underhålla dem!” En fri översättning ur en av de historier Charlton berättade om.

Ett stort leende och ett par skratt kunde höras i den annars stillsamma ”publiken”. Än mer skratt och leenden skulle det bli när Harry Gregg, den förre detta målvakten som också överlevde kraschen, ställde sig upp för en intervju.

Denne man presenterades som hjälten som inte själv vill bli kallad för hjälte (på ett ungefär..), tog kommandot och började genast att skämta på sin något svårförståeliga engelska (jo, han är född i Nordirland).

Han kunde inte nog berömma United’s assisterande coach Jimmy Murphy som han tyckte folk alltid såg i andra hand – bakom Matt Busby.

”A wonderful man”, utbrast Harry – som också hyllade Sir Matt och ständigt sökte bekräftelse i sina historier av de övriga överlevarna.

Han skojade även om Murphy’s filofi att ”anfalla tillsammans, försvara sig tillsammans” och gestikulerade vilt med händerna.
”Folket ville ju se en attraktiv och rolig fotboll. Höll vi i bollen behövde vi inte tänka på försvar”.

Dessutom talade Gregg om matchen mot Sheffield Wednesday som spelades ett par veckor efter kraschen, en match Harry Gregg deltog i. Vi fick tillfälle att se höjdpunkter ur matchen och kunde bevittna hur debutanten Seamus Brennan gjorde två mål och Gregg lyckades hålla nollan. Matchen slutade till sist 3-0 och motståndarspelare ska efter matchen ha sagt:
”Oavsett hur bra vi hade spelat så hade Manchester United vunnit. De sprang tills de spydde”.

I salen i Old Trafford stod Harry Gregg och bevittnade filmen som till sist stannade när en bild på honom och Bill Foulkes, den andra överlevaren som spelade matchen, zoomades in. Harry sa:

”I de unga, nya spelarna kunde man se glädje i deras ögon. Om du tittar på mina och Bill’s ser du ingenting. Det är tomt. Vi kände att vi gick ut på planen och gjorde vårt jobb, inget mer”.

En annan intressant anekdot som det bjöds på idag var när en gammal United-spelare i MUTV-studion (uppfattade aldrig namnet..) berättade om Duncan Edwards.
”Sir Matt sa inför matchen att vi inte bara skulle söka passningar till Duncan utan att hitta andra lösningar”. Det stod 0-0 i paus och enligt den gamle United-spelaren hade Sir Matt en sista önskning innan de åter gick ut på planen. ”Och grabbar, om ni har läge att passa Duncan – gör det!”. United vann sedermera matchen.

Litet senare, i Old Trafford’s sal, gick Gregg och satte sig igen. Utanför Old Trafford sjöng fortfarande supportrarna.

Den enda gången det rådde tystnad kring Old Trafford var 60 sekunder mellan 15.04 och 15.05.

Roger Byrne, 28
Tommy Taylor, 26
Geoff Bent, 25
Mark Jones, 24
David Pegg, 22
Liam Whelan, 22
Duncan Edwards, 21
Eddie Colman, 21
Walter Crickmer
Tom Curry
Bert Whalley
Willie Satinoff
Alf Clarke
Don Davies
George Follows
Tom Jackson
Archie Ledbrook
Henry Rose
Frank Swift
Eric Thompson
K.G Rayment
W.T Cable
B.P Miklos

Vila i frid!

Manchester United will rise again. Manchester United will never die.


Av: Jimmy [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]