Resereportage från 19-22 mars: Park, Park, wherever you may be!

Fredag: Resa och rundvisning på Drömmarnas Teater
Ända sedan hösten hade vi, d.v.s. mig själv och mina två vänner Felix och Max som också är brödrar, planerat och bokat resan för att se den största matchen man kan uppleva som hängiven United-supporter; Manchester United mot Liverpool. Detta var onekligen en barndomsdröm som var på väg att gå i uppfyllelse för oss alla tre. I mitt hemmasnickrade resepaket ingick nedgånget boende på Hatters vandrarhem, budgetflyg från Köpenhamn och grymma platser på Stretford End.

Resan började på fredag förmiddag med att vi möttes upp på Kastrup. Mina två resekamrater kom med tåget från Malmö medan jag själv hade övernattat hos min flickvän i Köpenhamn. Humöret var på topp direkt, vi pratade om allt möjligt United-relaterat. Max är en samlare av klassiska fotbollströjor och kunde inte sluta tjata om hur gärna han skulle lägga vantarna på en av Uniteds gamla Adidas-modeller. Han kom ganska nära till sist.

Väl framme på Manchester International Airport begicks ett stort misstag; då vi precis missat tåget valde vi att ta bussen in till stan. Det tog en och en halv evighet, men vi fick å andra sidan se förorten i Greater Manchester – en djungel av identiska radhus. Typiskt brittiskt alltså. När vi till sist hoppade av bussen vid Piccadily Station fick vi lägga på ett kol för att hinna med vår Stadium Tour. Eftersom mina vänner inte varit i Manchester förr så var det förstås av stort intresse för dem. Själv var jag där så sent som förra våren. Vi checkade in på vandrarhemmet på Newton Street där vi fick ett rum på 6:e våningen – ingen hiss. Där avverkades en del kalorier i den trappan under vår långhelg. Efter att ha dumpat vårt bagage satte vi iväg mot spårvagnen ut mot Old Trafford.

Efter en eftermiddag på arenan så stängde de museet efter vår rundtur med duktige guiden Alan. Vi fick alltså ta oss tillbaks dit dagen efter för att kolla in museet. Dagen avslutade vi med en promenad runt Chinatown och lite mindre välsmakande kinamat. Välbehövlig bukfylla vid det laget. Tillbaks på vandrarhemmet tittade vi på en välgjord dokumentär i TV-rummet om den största United-legenden någonsin – Ryan Giggs – True Red och tog ett par öl innan vi däckade i vårt trånga tremannarum.

Lördag: Besök på OT-museet och Goodison Park
På lördagen var vi mer välstrukturerade. Efter att ha gått upp och ätit några torra rostmackor i allrummet bokade vi direkt biljetter till Evertons hemmamatch mot Bolton. Vi hade funderat på att se FC United, men en försmak på Premier League-fotboll på bästa ”3 o’clock kickoff”-manér blev alltför lockande. Men först tog vi en tur ut till Old Trafford för att spana in museet en timme. Max blev lycklig över den stora mängden klassiska tröjor och jag tyckte själv det var intressant att kolla runt där inne igen.

Vi tog oss tillbaks till centrum för att ta tåget till Liverpool och missade precis det vi planerat att ta. Men med nästa och en kort taxitur så hann vi i lagom tid till matchen trots allt. Killen i taxin från Liverpools Lime Street Station pratade den värsta engelskan jag någonsin hört. Trots att jag har engelska som modersmål hade jag svårt för att ens snappa upp enstaka ord från hans grova scouse-dialekt. Väl på Goodison Park plockade vi smidigt ut våra biljetter och tog oss in på denna klassiska och föråldrade arena. Den och dess omgivning hade ändå en gemytlighet och charm.

Matchen i sig var ingen höjdare och atmosfären kom aldrig igång. Everton vann med 2-0 efter ett läckert frisparksmål från Arteta och en inrakad retur av Pienaar i matchens slutskede. Pienaar var rakt igenom matchens kung och var den enda som såg ut att kunna göra något för att skapa chanser åt sitt lag. Bolton körde sitt tjångande mot Elmander, som var en besvikelse, och rivige Davies utan att skapa särskilt mycket. Efter matchen tog vi en liten rundtur i Liverpool och gick bl.a. förbi Anfield Road. Maken till ful stadion har jag sällan skådat; helt klart ett lämpligt tillhåll för laget som spelar där. Området runt omkring fick mig dessutom direkt att tänka på ”In your Liverpool slums”-låten. De ljög inte i den. På vägen tillbaks till Lime Street snackade vi med ett trevligt Everton-fan i taxin som tog oss på en liten genväg förbi Liverpools högsta punkt där tornet i Evertons klubbemblem står. Inte helt ointressant faktiskt.

På kvällen tog vi oss tillbaks till Manchester och åt på en italiensk-amerikansk restaurang vid namn Frankie and Bennys, som jag kan rekommendera varmt. Riktigt god mat till schyssta priser och dessutom väl tilltagna portioner. Det blev en väldigt mättande ”Mixed grill” för mig innan vi drog vidare ut för att utforska Manchester by night. Det blev en runda på The Printworks innan vi tog oss ut till Deansgate och till slut så hamnade vi, sofistikerat nog, i Hilton-loungen och tog varsin drink innan vi tog oss tillbaks till vårt vandrarhem. 6 höga våningars trappor vid den tiden på dygnet var inte vad vi ville ha efter en sådan här dag.

Söndag: Dagen med stort D
Utvilade och taggade till tänderna vaknar vi på söndagen till strålande solsken. Dagen vi väntat på med matchen vi drömt om att få se bara några timmar bort i tiden. Efter att ha ”grundat” rejält med brittisk frukost var det äntligen dags. Vi utstyr oss i United-tröjor, jag själv i min Cantona-modell jag fått i julklapp och Felix i sin 98/99-modell,och förstås med grön och gula halsdukar för att visa vårt missnöje med ägarfamiljen Glazer och deras parasitiska övergrepp mot klubben vi älskar. Ironiskt nog hade Max den mest oklassiska tröjanav oss; den vita målvaktströjan från denna säsongen.

På väg upp för Warwick Road drygt en och en halv timme innan avspark kl. 13:30 insåg vi att det var packat på supporter-pubarna The Trafford och The Bishops Blaize. Men vi lyckades åtminstone få i oss var sin god öl innan vi intog våra platser för att se drömmarnas match på Drömmarnas Teater. United mot Liverpool. Rooney mot Torres. Det goda mot det onda. Efter besvikelserna i de senaste mötena var det nu revanschen skulle tas. Det kändes på hela arenan och vi skulle bevittna det hela från det legendariska Stretford End där stämningen var på topp.

Spelarna kom in på planen och hyllades som vanligt i takt med att deras namn ropades ut i högtalarna. 4-5-1-uppställningen, som vi sett så ofta denna säsongen, skulle även användas till effekt i denna match. Ett extra ljudligt mottagande för Wayne Rooney förstås, men kapten Gary Neville fick det bästa av alla.

Gary Neville is a Red, is a Red, is a Red,
Gary Neville is a Red,
He hates Scousers!

Matchen drog igång i ett ursinnigt tempo. Ingen vek en tum för någon och felpass blev oundvikliga med så mycket press och nerv redan från start. Publiken på Stretford End svarade direkt och dränkte bortaklackens ”You’ll never walk alone”-skrålande.

You scouse bastards, you scouse bastards!

Sen, bara några minuter in, händer det som inte fick hända. Efter slarv från Carrick hittar Gerrard Kuyt som i sin tur skickar ett väl avvägt inlägg mot Fernando Torres i mitten. Med ett imponerande ”häng” nickar han in 0-1 till Liverpool rakt framför oss. Det såg för enkelt ut. Helvete! Vi chockas en stund men stämmer snart in i den åter växande sångskaran.

U-N-I-T-E-D, United are the team for me,
With a knick-knack, paddy-whack, give a dog a bone,
Why don’t city f**k off home?

Matchen fortsätter i högt tempo och några minuter senare kom Valencia loss på motsatt planhalva. Mascherano går in för att stoppa honom med fula medel och vårt nyförvärv dras till sist ner i straffområdet. Domaren blåser för straffspark! Alla på läktaren står redan upp och skanderar hans namn när Rooney tågar fram mot straffpunkten. Han drar till med en hård straff som Reina räddar, men turligt nog studsar bollen tillbaks till vår härförare som inte har några problem med att sätta returen. Vilken känsla! Glädjen och jublet överstiger alla mina förväntningar. Jag är i euforitillstånd tillsammans med resten av The Stretford End. Här är helt underbart att sitta, stå, sjunga och över huvud taget finnas en sådan här dag.

I saw my mate, the other day,
He said to me he saw the white Pelé,
So I ask, who is he,
He goes by the name of Wayne Rooney
Wayne Rooney, Wayne Rooney, he goes by the name of Wayne Rooney.

Tempot mattas av efter den ursinniga inledningen. Vidic imponerar i försvaret och Rooney flyger fram mellan backarna och slår några magnifika krosspassningar. Samtidigt börjar Fletcher komma in under skinnet på allt mer osynlig Gerrard och Valencia är ett konstant hot på sin kant. Det skapas några halvchanser med skott från bl.a. Nani och en farlig nick från Park innan halvtidsvisslan ljuder.

Steve Gerrard, Gerrard,
He kisses the badge on his chest,
Then hands in a transfer request,
Steve Gerrard, Gerrard…

Lagen går in till halvtidsvila och spänningen och förväntan känns bland alla supportrar. När lagen kommer ut igen byter de förstås sida och som är brukligt anfaller United mot vår kortsida i andra halvlek. Nu ska bolljäveln bara in tänker vi. Park växer snart ut till halvlekens obestridliga gigant. Han är överallt och är inblandad i allt. Han utmanar med en otrolig balans, får iväg skott och hittar sina medspelare med smarta pass. Självklart är det sedan han som offrar sig hänsynslöst efter en timmes spel för att hinna först till Fletchers fina inlägg med en språngnick. Bollen flyger förbi en chanslös Reina och in i mål. Ett otroligt snyggt mönsteranfall och glädjen är fullkomlig på Old Trafford! Vilken hjälte han går och blir, Ji-Sung Park!

Park, Park, wherever you may be,
They eat dogs in your country,
Could be worse, could be scouse,
Eating rats in the council house.

United tar över och har bud på fler mål, men ändå lyckas Liverpool skapa ett par farligheter i slutet som får oss att hålla andan. Torres, denne ytterst osympatiske lilla fjolla, får en gyllene chans men sparkar snett i slutminuten. Pust! Matchens slutskede bjöd även en chans att få se två legendarer få speltid då både (Sir) Ryan Giggs och Paul Scholes äntrade planen. Domaren blåser av matchen och både lättnad och glädje sköljde över en. Äntligen hade vi ställt skåpet på sin rätta plats igen!

På vägen hem är vi helt slut och bedrövligt hesa. Matchens och alla intryck från vår upplevelse kör runt i huvudet. På grund av detta så blir det ingen vidare sömn för min egen del och att vi måste upp kl. 04:00 dagen efter för att hinna med ett ohyggligt tidigt flyg var inget att jubla åt.

Måndag: Hemresa kl. 04:00. Jippi…
Det blev en hård morgon och med tunga steg gick vi till Piccadilly och vidare till flygplatsen med tåg. Trots tröttheten och vetskapen om att jag hade en mekaniklaboration att utföra på eftermiddagen så var jag fortfarande väldigt lycklig över gårdagens match. Vi summerade en grym helg ihop på planet och skiljdes sedan på på Malmö Centralstation. Det blir definitivt att spara ihop till fler Manchester-resor!

Skribent: Daniel Stenberg (även känd som Stenis på forumet)

Strax innan avspark (Gary Neville is a Red):

Under matchen (He goes by the name of Wayne Rooney):

Stort jubel vid slutsignalen:

Bildspel från resan:


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2019 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS