US 3 2010 / 2011

Rösten från Sverige är det ständigt återkommande bidraget från MUSS i Skandinaviens Unitedmagasin – United-Supporteren (US). Den här artikeln skrevs i oktober och publicerades i säsongens tredje US. Om du är medlem i den officiella skandinaviska supporterklubben MUSCSB – och därmed per automatik också i MUSS – får du automatiskt hem varje nytt nummer av US, som innehåller reportage, exklusiva intervjuar och annat spännande. Är du inte medlem i supporterklubben så kan du bli det genom att anmäla dig här – som medlem blir du automatiskt en lite bättre människa. /MUSS

På plats live eller framför teven?

Man blir upprymd av att gå på match, det är som ett gift. Men man blir lika exalterad från soffplatsen.

Under sommaren förändrade jag mitt liv ordentligt. Tidigare hade jag både tid och pengar. Jag hade under några år möjligheten att åka till Manchester (och, för all del, även andra platser) för att se United på plats ett dussintal gånger. Nu har jag plötsligt ont om både tid och pengar.

Då levde jag nära United. Dagen började med att jag läste Unitednyheter, livet planerades efter Uniteds matcher. Nästa resa var nästan alltid redan planerad, om inte omständigheterna gjorde att en annan resa blev en absolut nödvändighet och hastigt planerades in. Hela tiden fanns United i mitt medvetande.

Nu känns den senaste matchen på plats, ligaavslutningen mot Stoke i våras, som att den hände för en hel evighet sedan. Nu kan jag (antagligen) räkna säsongens resor på hälften av ena handens fingrar. Händer det något viktigt i Unitedvärlden är jag sist snarare än först att få reda på det (om inte någon vänlig själ skickar ett sms förstås). Matchen ser jag förvisso fortfarande – matchen är helig – men nu planeras den in i sista stund snarare än att den styr planeringen.

Detta har utan tvekan gjort mitt förhållande till United mer distanserat men samtidigt också mer nyanserat. För det är ju ingen tvekan om att man upplever samma sak på olika sätt beroende på betraktningsvinkeln. Just detta märker man tydligt om man flyttar runt lite på Old Trafford. Sitter man på platsen närmast planen kan man nästan ta på killen som ska kasta inkast, man känner nästan doften av liniment, man är extremt nära – ja, man är nästan en del av spelet. Samtidigt har man ingen överblick alls, man vet inte säkert om det är en jättechans eller om bollen är en mil från målet. Sitter man däremot högt upp på långsidan har man en fantastisk överblick, man ser passningsvägarna långt innan spelarna själva och man har all möjlighet i världen att analysera fotbollsmatchen. Dock saknar man närheten till spelet och intensiteten upplevs inte alls på samma sätt. Och sitter man – står menar jag – på de bästa platserna, där högst upp på Stretford End, då kanske det är läktarlivet och supporterkulturen som fångar ens intresse mest. Olika perspektiv på samma sak.

Den där närheten till United som jag hade, den saknar jag idag. Ibland är det skönt, livet som fotbollssupporter är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det skönt att inte kunna hela spelschemat utantill (framför allt när de förbannade tevebolagen kommer på att de ska flytta alla matcher till sämsta tänkbara tid). Det är skönt att inte vara nervös en vecka innan en match mot Liverpool (fast när jag tänker efter beror just det nog mer på Liverpools nuvarande kvalitet – bara att tänka på en framtida match mot city får min mage att vända sig). Och när det är match kan det faktiskt vara skönt att kunna sitta tillbakalutad och se vad som händer på planen, snarare än att vara fullt upptagen med att hitta nya sätt att förtala domaren, motståndaren, fan och hans moster.

Men, saknar jag resan? Det är väl klart att jag gör. Och när livet tillåter kommer jag inte att tveka en sekund på att återgå till det gamla livet. Dessutom kommer jag antagligen att uppskatta nästa resa mer än den senaste. Inte för att den senaste var dålig men för att uppbyggnad och förväntan gör sitt till även under en resa. Reser man ofta hinner man inte bygga upp nästa resa tillräckligt.

Jag har, trots att säsongen inte ens är två månader gammal när jag skriver det här, redan förlikat mig med livet som tevesupporter. Vadå tevesupporter? kanske någon undrar. Supporter som supporter, liksom? Inte alls, i alla fall inte i min värld. Jag säger inte att den ena är bättre än den andra men de två är definitivt olika. Det går förvisso att leva som tevesupporter på arenan men det går inte att leva som arenasupporter framför teven.

Hos tevesupportern hamnar matchen alltid i fokus. Tevesupportern kanske bryr sig lika mycket som arenasupportern och han kanske älskar laget lika mycket, men inte på samma sätt. För arenasupportern har något som tevesupportern saknar – han har sina medsupportrar på samma plats. Det spelar ingen roll att man egentligen inte har någonting gemensamt med killen bredvid, för där och då är man på samma plats av samma anledning. Den närheten och gemenskapen till tiotusentals människor som finns på fotbollsläktaren går inte att återskapa, den existerar bara där och då. När matchen är slut återgår var och en till sitt, man blir främlingar igen.

Betraktar man enbart gemenskapen som finns på läktaren är det något väldigt vackert man betraktar. Går man närmare – eller kanske längre bort? – ser man dock något annat. För läktaren är också en plats som tillåter en form av primitivt beteende som inte är acceptabelt någon annanstans. Det är inte bara okej, det är självklart och naturligt att hata motståndaren. Det är okej att tolka två identiska situationer helt olika beroende på vem som har gjort något.

En del av detta kan förvisso även tevesupportern känna och uppleva. Men han gör det ensam (även om han inte ser matchen ensam så är han eller hans grupp ensam i relation till den stora massan på läktaren) och då är det inte längre acceptabelt.

Tevesupportern har förvisso också sina fördelar. Framför allt har han som regel bättre förutsättningar att analysera fotbollsmatchen. Visst, tevebilden visar inte allt men den ger ändå en bättre bild av matchen än vad man kan få från majoriteten av platser på läktaren. Och repriser är faktiskt ganska hjälpsamma.

Men när allt kommer kring föredrar jag ändå att vara på plats. Alla dagar i veckan. Det jag saknar när jag ser matchen på teve är allt som inte går att återskapa. Jag blir lika glad när United vinner och lika ledsen eller arg när United förlorar.

För mig är dock inte fotbollen det viktigaste. Resorna jag har gjort har förändrat min syn på United. Jag är idag mer intresserad av att analysera supporterkultur än att analysera fotbollsmatcher. (Att supporterkulturen idag kanske inte ser ut som den borde göra är en fråga för en annan gång.) Och supporterkulturen är svår att studera från tevesoffan, den går inte att återskapa.

På väg till eller från läktaren hatar jag folkmassan som bara tycks existera för att gå i vägen för mig. Framför teven är det folkmassan, gemenskapen, jag saknar mest.

Och så några ord om fotboll
Så, jag fick visst några ord över. Jag tänkte börja med att kommentera Dimitar Berbatov. Vid det här laget har det mesta redan sagts om Uniteds bulgar. Jag har inget nytt att tillägga och det är nog den största anledningen till att jag har spytt på debatten Berbatov sedan oktober 2008 (mest bara för att har jag som regel tyckt tvärtemot den jag diskuterat med). Nu ser det emellertid ut som att Berbatov äntligen har hittat sin plats i United. Och det är alldeles underbart – för Berbatov spelar vacker fotboll.

På temat vackert kan jag inte låta bli att nämna Paul Scholes passningsspel. Man kan tycka att det är en svaghet hos United att en gubbe som Scholes fortfarande är en nyckelspelare men det är förstås galet tänkt. Att Scholes fortfarande är en nyckelspelare hos United beror bara på Scholes. Han må ha haft en tung period men att han hittade tillbaka från den vid 35 års ålder är bara ytterligare en fjäder i Scholes hatt.

Vackert är också Javier Hernandez rörelsemönster. När han värvades frågade vi unisont: ”Vem är det?” Idag vet vi och imorgon tror jag att vi hyllar honom som hjälte. Han är en målskytt mer än något annat och det är svårt att ta plats som forward i United men jag kan inte se annat än att Chicharito till slut lyckas. Det må dröja en säsong eller två men killen har det som krävs. Dessutom verkar han vara en hyvens prick.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2021 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS