Det har skrivits mycket positivt om Dimitar Berbatov på den här bloggen. Snart är det slut med det eftersom Dimi ska sparka boll i Serie A i höst (kanske, själv är han kryptisk på fejjan).
Men först ska vi braka iväg en rejäl hyllningsartikel om en av de allra mest bollbegåvade fotbollsspelare jag har sett bära den röda tröjan.
Vi tar det från början.
31 augusti 2008 släppte Tottenhams egensinnige – och affärsmässigt skickliga – chairman Daniel Levy till slut på spärrarna och accepterade ett bud på £30,75 miljoner pund för sin guldklimp, en av de allra främsta spelarna i Tottenhams historia som under sin tid i Spurs varit fenomenal och blivit invald i Årets lag. Vi minns alla hur otroligt spännande det var att följa deadline day då. City var förstås också på hugget men Berba ruskade på huvudet åt arabmiljonerna, och åt Bayern, och krönikörer som Piers Morgan var förbannade över att Berba lämnade Spursfansen i sticket.
Det började alltså bra när han väl stoltserade med Unitedtröjan med den historian bakom sig.
Han visste vad han skulle säga:
”Joining United is a dream come true. I look forward to playing my part in helping this club win more honours”.
Alexander Ferguson var lika glad han:
”This is a key signing. Dimitar is one of the best and most exciting strikers in world football. Dimitar is a great player, you can see the quality. He is fantastic. There are very few players who can produce moments like he does in games. It can decide them”.
”His style and ability will give the team a different dimension and I’m sure he will be a popular player with the fans.”
Där visste dock inte Alex riktigt vad han sa. För var det någon som delade fansens åsikter under hans kommande fyra år i United så var det just Berbatov. Hans lata och arroganta uppsyn kritiserades hårt av de som ogillade honom, medan vi som gillade honom snarare hyllade hela hans hållning.
Hans första säsong i United blev sisådär. Vi hade en formidabel attackuppsättning med Ronaldo, Rooney, Tevez och Berbatov, men det var de två sistnämnda som fick stå i skuggan. Den ena klarade det bra, den andra inte.
Men vi vann ligan och Berba rättfärdigade sin flytt direkt.
2009 lämnade både Tevez och Ronaldo klubben vilket borde ha borgat för att Berba skulle få och ta mer plats. Men Fergie hade upptäckt i finalen mot Barcelona att han var tvungen att spela på ett annat sätt för att kunna återta Europatronen. Han bytte alltså spelsystem och körde allt oftare med 4-5-1 och Rooney som ensam spets. Det visade sig att Fergie inte litade på bulgaren att producera heller. När Rooney gick sönder mot Bayern i CL-kvart nummer två valde han att plocka in Nani på topp i stället.
Och den där fruktansvärda 0-0-matchen mot Blackburn, när vi var tvungna att vinna, så behåller vi minnesbilden av Berbatov när han besviken slår ut med armarna över ännu en misslyckad passning från medspelare som befann sig på en nivå nedanför honom.
Typ.
2010/2011 blev han trots att han så småningom – efter en briljant start på säsongen med hattrick mot Pool – förlorade platsen som given starter skyttekung i Premier League, vilket vittnar om en förmåga att anpassa sig och förmågan att inte göra som så många andra hade gjort i hans situation: Struntat i att prestera. Och det var den inställningen som till slut fick över majoriteten av fansen på hans sida. Han gnällde inte. Han blev förnedrad och petad i förra vårens Champions League-final, men ställde inte till med några scener.
Som han sa: ”Vart jag än går härifrån så är det nedåt”.
2011/2012 blev han misshandlad av Fergie och satt på bänken utan att komma in på planen hela 18 gånger. Då snackar vi alltså om en spelare in his prime.
Berba var 30 år och förtjänade bättre.
Nu är han 31 på väg mot 32 och får spela i en liga där hans stil kommer att uppskattas bra mycket bättre.
De här är de mest bestående minnena vi har av Dimitar:
och vi minns inte helt utan att håret reser sig hans skills i Bayer-dräkten, mot Roma:
och allra sist. Det som gjorde honom odödlig för oss Unitedfans.
Ett hattrick mot Liverpool.
Fergies köp av Berba är det dyraste Manchester United har genomfört.
Och ett av de märkligare.
Men jag är inte den som klagar utan ser mig hellre som privilegierad som fick uppleva hans period hos oss.
