Re: Rooneys book | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Att Wayne Rooney själv skrivit boken My Decade in the Premier League är lika troligt som att han skulle ha blivit akademiker om han inte blivit fotbollsproffs.
Oavsett vad så är det en trevlig, om än lite krystad, berättelse om hans tio år som spelare i Everton (2 år) och United. Jag tänkte lyfta fram de avsnitt som jag tyckte var intressantast, så ni som planerat att läsa den och vill vänta på de godbitarna rekommenderas sluta läsa här.
För er andra sammanfattar jag några episoder här.

Anderson lärde sig enligt Rooney (allt är enligt Roo hädanefter så det här enda gången jag skriver det) engelska tack vare sin Xbox. Under de första veckorna sa Ando inte ett ord engelska men efter alla kvällars spelande av SOCOM (krigsspel) började han plötsligt på träning ropa: ”He’s killed me!” och ”He’s in the generator room!”. Ando kommer för övrigt till träning i shorts, med hörlurarna på och iklädd flip-flop-tofflor.
Ronaldos nickmål mot Roma i CL 2008 säger han så här om: ”It’s one of the best headers I’ve ever seen”. Även Gary Neville håller det målet högt. Bloggen håller med. Check it out om ni glömt det.
Dagen innan United åkte till Moskva för CL-finalen fick hela laget se CL-finalen från 1999. Roo: ”When I watch the game now, I can’t believe how much Bayern battered us. They should have been three or four up at half-time. No way should we have won 2-1”. Efter visningen talade Alexander: ”That game is the history of this club. It proves that as a team we never give in. Bayern should have been out of sight after 45 minutes, but because they weren’t we knew we’d get a chance to get back into it. ”
Efter sitt berömde 2-1-målpå Seaman berättar han vad han gjorde sen: ”After the game I went into the pub with my dad. Then I went to Coleen’s house and played footy with my mates in the garages around the back of her house, like I always did on a Saturday. It was dark. The streetlights were shining down onto the scrap of land where we were playing”.
David Moyes bänkade Roo i ett Merseyside derby, med stor sannolikhet på grund av Roos humör. ”I was upset again. I made the walk down the tunnel and saw their famous ”This is Anfield” sign (it meant nothing to me); I wanted to get a result for our side of the city. As I got out to the bench I knew most of my family would be at home watching the results coming in on the telly. Most of them hadn’t come to the ground – some of them hated Liverpool so much the wouldn’t dream of going to Anfield for the derby.” Säger en del om rivalitet, att man inte ens vill se matchen på plats för man sponsrar motståndarlaget.
Han tar också upp Berba flera gånger. Roo beskriver honom som en ”loner” och en fantastisk spelare: ”He’s also stronger than people think. In his first training session he shrugs away a few defenders in a scrap for a loose ball, which comes as a bit of a surprise. Some say he’s not the loudest off the pitch, and that he likes to keep to himself. I’m not bothered about how loud or funny he is. He’s a fantastic player and that’s all that matters to me”.
Apropå alla spekulationer om Ronaldos flytt till Real så såg Roo & co alltid till att få på Ronnie en vit väst under träningarna så att dom kunde hetsa honom: ”Look at you,” we’d shout ”you’re already in the kit”.
Han erkänner också det vi alla sett genom åren. Börjar han en dålig match med dåliga touchar så är det kört: ”I can always tell in the early stages of a game if I’m off colour. My touch doesn’t feel right almost immediately. The passes go wrong and the ball seems difficult to control”.
Att Rooney sällan spelar bra mot Liverpoollagen vet vi också om. Men att Fergie efter 1-3 på Goodison, efter en usel Roo-insats, skrek: ”I’m never playing you at this stadium again! You can play so badly here!” visst vi inte.
Han är fortfarande ett stort Evertonfan: ”I still get really nervous whenever I watch them on the box. I get upset if they lose. I shout and swear at the telly, I moan at the ref if he gives a bad decision against them”. Det måste vara en märklig känsla att supporta en konkurrent på det sättet. Men han är inte ensam. Rio kollar alltid efter West Ham och Carrick vill alltid att Newcastle ska vinna.
När ~~den lille argentinaren~~ gjorde mål på oss i ligacupsemin 2010 gjorde han det från straffpunkten en gång. Trots att hans gamle lagkamrat strax innan sprang fram till honom och viskade: ”Don’t hit the post, Carlos. Whatever you do, don’t hit the post”.
Han är inte den förste och definitivt inte den siste att hylla Paul Scholes och hans fokus på att bara sparka boll: ”During the week he would come in and train, and as soon as the final whistle had blown in the last practice match, he was in the car and off home. He would have showered and changed before any of us could catch breath”.
Att han spelar mycket online-Fifa på Xbox vet vi. Och att han spelar under sitt riktiga namn – ett namn vääääldigt många andra spelar under. Han berättar att han spelade på kvällen efter cykelsparksavgörande mot City och då började snacka med sin motspelare: ”Did you see Rooney’s winning goal tonight?” he says. ”It was brilliant”. I laugh. I know the excitement of getting the winner is going to live with me for weeks but I don’t let on to him who I am. Instead I sit there, making passes with the game pad, a massive grin plastered across my face. No mate, I didn’t watch the game. ”It was great” he says. ”Last-minute winner”.
Apropå Sunderlands jublande i sista matchen i våras säger Wayne: ”Then I look towards the Sunderland supporters and they’re made up, laughing. What, because we’ve lost out on the title in the last minute? Why are they so bothered about us? I think about playing Sunderland next season, beating them, because focusing on anything other than City, however small, goes some way to making me feel better”.

Och sen kommer vi förstås till det viktigaste avsnittet i boken där han avhandlar varför han inte ville vara kvar i Manchester United. Tyvärr skriver han inte om den egentliga anledningen.
”In September I’m dropped for the game against Everton; my ankle puts me on the sidelines shortly afterwards. I get frustrated with myself, my game, my injury, and everything around me. And that’s when I make the biggest mistake of my football career. In October, I release a statement which publicly questions my happiness at Old Trafford. Am I better off elsewhere?”
Han påstår att alla har en åsikt men ingen vet vad som händer i hans liv. Och det har han förstås en poäng i. Men han kan ändå inte få mig att tro att han slängde ut sitt uttalande utan att ha tänkt igenom det noga först.
Det är ändå det han försöker säga efter att ha sett ljuset:
”How stupid are you Wayne? What are you doing? Then comes the moment of clarity. You love the club, you love the supporters. You respect the manager and he’s got you trophies and titles. You couldn’t be anywhere better. You’d be mad to leave. That’s when I make another decision, a sensible one this time. Look, I want to stay. I sign a new five-year contract with the club”.
Han försöker med att återupprepa ett mantra i slutet av boken för att vi fans som inte förlåtit honom ska försöka göra det: ”Convince them to forgive you”.
Ni som hängt med här ett tag vet att jag inte förlåtit honom. ”Om man förlåter utan att glömma har man inte förlåtit” går mina tankar. När en spelare ger detta uttalande är det svårt att tro att han verkligen uppskattar klubben. Oavsett vad han gör sen:
”I met with David Gill last week and he did not give me any of the assurances I was seeking about the future squad. I then told him that I would not be signing a new contract.”
Det svider än, Wayne.