Galatasaray är en klassisk Champions League-motståndare som jag älskar att möta. Ska vi ha turkiskt motstånd ska det vara Gala och inte Fener eller Besiktas eller Bursaspor.
Galatasaray hör liksom till. En stor anledning till detta är utan tvekan att vi stötte på dom under vårt första Champions League-äventyr 1993.
Det var en hel del orutin från Europa i det här laget som reste till Istanbul.
Kan ni föreställa er Giggs & co stå och bli imponerade av motståndarfansen i dag? Nope. Kan ni tänka er ett filmcrew i omklädningsrummet efter en Unitedmatch i dag? Nope.
Kan ni tänka er Wayne Rooney slåss med turkisk polis á la Cantona? Ja, om det varit för fem år sen kanske.
0-0 i Turkiet och sen den här 3-3-matchen i Manchester några veckor senare gjorde att vi åkte ur. I morgon spelar vi inte 3-3 mot dom.
* Giggs minns i alla fall matchen. Det vore konstigt annars.
* Senast vi mötte Galatasaray hemma – 7 december 1994 – vann vi med 4-0.
Vilka som gjorde målen?
1-0 Simon Davies (!), 2-0 David Beckham, 3-0 Roy Keane, 4-0 självmål.
Publik: 39 920.
