Embed from Getty Images
Manchester United är rikare än någonsin tidigare i historien. Klubben har miljarder i sponsoravtal och det rullar in tusentals pund i minuten till ett av sportvärldens absolut starkaste varumärken. Nudlar, färgburkar, bildäck, mobilskal – det finns nästan inga gränser på företag som vill och får sätta Uniteds logga på sina produkter.
Det finns flera skäl till att det har blivit så. Fotboll är världens största sport, Manchester United är en av världens mest framångsrika storklubbar och United var tidiga med att inse potentialen i att utnyttja sitt brand för att omsätta det i inkomster. Ed Woodward och Satans hantlangare Glazyrerna slog sina pengakåta huvuden ihop och utvecklade organisationen ytterligare. Och medan fotbollslaget fortfarande lider av baksmällan efter Fergies pensionschock frodas fortfarande det kommersiella företaget Manchester United.
En säsong utan Champions League var ingen katastrof för Uniteds rykte. I stället lyckades Woodie & co. ro i hamn tidernas största tröjsponsoravtal med Adidas. Ett avtal som, de absurda summorna till trots, gynnar båda parter. Adidasbossen Herbert Hainers ord till Süddeutsche Zeitung bekräftar detta:
”Business with Man United is going very well, we sell more shirts than expected”.
Men det han sa därefter visar dock att det finns en medvetenhet om att Louis van Gaal och hans adepter faktiskt kan påverka affärerna utanför arenorna:
”We are satisfied… even if the current playing style of Man United is not exactly what we want to see.”
Ingen bitande, svidande kritik möjligen, men det måste ändå ha fått pamparna på både den här och andra sidan Atlanten att sätta Cristalen i vrångstrupen. För om klubbens överlägset största sponsor redan under det första året av ett decennium långt avtal börja muttra är det sannerligen skäl till oro. I avtalet med tyskarna står att läsa att två missade CL i rad minskar ersättningen med 30 procent per år. Och regelbundna Champions League-bommar minskar i förlängningen båda parters pengapungar. United lockar inte lika stora spelare, får svårare att komma tillbaka till toppen samtidigt som Adidas säljer färre tröjor av just den anledningen.
Louis van Gaal är sannerligen inte ensamt ansvarig för förfallet. United började redan under Ferguson att (medvetet?) missbedöma de framtida utmaningar som krävdes för att bibehålla positionen som Englands – och även i viss mån Europas – ledande klubb. Som vi alla minns vägrade Den Gamle att förstärka det in absurdum eftersatta innermittfältet och ändå lyckades han vinna ligan med Cleverley och Anderson. När han så packade ihop och backlashen kom var det upp till en före detta Everton- och Prestonmanager och en helt grön räknenisse att försöka se till att ledartröjan satt kvar.
De misslyckades.
Räknenissen sparkade den före detta Prestonmanagern och ersatte honom med en holländare med ett cv som säkert satte djupa avtryck på räknenissen. Jag kan bara föreställa mig hans upphetsning när Louis van Gaal ledde Nederländerna till ett VM-brons.
Men det misslyckades igen. Till och med ännu mer än i det första försöket. För medan Moyes var en chansning skulle Lollo vara ett säkert kort. Och visst, han lyckades släpa United över topp 4-linjen, men det var knappast tack vare några magiska formler utan snarare tack vare dels en sämre upplaga av ligan och dels en märklig – och kort – sekvens med fantastiskt spel under våren. Och David De Gea.
Ed Woodward är inte heller, lika lite som Van Gaal, ensam ansvarig för tragiken vi bevittnar. Men att han har ansvar för ”all aspects of the football club” är ju befängt. Fysiker, som han är.
Styrelsen består i övrigt knappast av några fotbollssnillen heller. Ägandet handlar helt och hållet om att fylla kassakistor och göra rika ägare ännu rikare. Under Ferguson gick det att överlåta kausaliteten helt och hållet i hans ömsinta händer. Hans oundvikliga framgångar gav mer pengar till Glazyrerna och deras närmaste undersåtar. Nu är vi dock framme vid säsong tre utan titlar. Och en titt i historieluntorna visar att det här blir första gången sedan 1970-talet som United inte vinner något, alternativt slutar topp 2 i ligan, under det tidsspannet.
Jag har länge varit orolig över att Glazyrerna ser kvalificering till Champions League som gott nog för att upprätthålla flowet av pengar in. Om det nu var – eller är – så får jänkarna nog fundera på vad som krävs för ett ens det målet ska infrias. Inför säsongen hade jag United som femma, men som trenden sett ut det senaste året ser det mer och mer ut som en utopi än en reell möjlighet.
När Old Trafford säsongen 2015-16 är den tredje minst underhållande arenan genom Premier League-historien – sett till antal mål per match, och city 06/07 är förstås sämre – kan jag inte för mitt liv se en enda poäng med att hålla Van Gaal kvar vid rodret. Nicky Butt, Paul Scholes, Ryan Giggs, Gary Lineker, ja vem som helst skulle i alla fall inte göra det sämre. Ed Woodward spelar högt, spelar på sig själv och på Louis, när han satsar på status quo.
Louis van Gaal själv sägs ha varit beredd att avgå i december, men övertalats av Träskallen att fortsätta. Lika oväntat som väntat, egentligen.
Med mig som ägare hade följande hänt redan innan Charlie Austin blev en Southamptonspelare:
Sparka: Louis van Gaal och Ed Woodward.
Anställ: Mauricio Pochettino och raka motsatsen till Ed Woodward.
Absolut inte säkert att det hade blivit någon avsevärd förbättring, men det hade i alla fall rört om i leden. Någonting Glazyrerna inte vill göra så länge det inte är helt kört med allt som kan generera ytterligare kulor.
Och apropå just Glazyrerna: Är det några som ska hållas ytterst ansvarig så är det förstås dessa fotbollsinkompetenta blodsugare.
