Embed from Getty Images
Times avslöjar i dagens blaska att allas vår Lollo blir en ännu rikare pensionär än han skulle ha blivit annars om han nu får foten av sin lika klåparaktige chef. Det är inga dussinsummor vi snackar om, men samtidigt är det ju småpotatis när man tänker på allt och alla.
Han skulle givetvis ha sparkats redan i december, men bättre sent än aldrig. En cupseger hit eller dit spelar ingen roll, karl’n är galen. Komplett.
Hursomhelst är hans penna slipad, rumpa likaså och blocket lika blankt som hans avdelning med utmärkta idéer varit större delen av de två säsonger som gått, inför mötet med kanariefåglarna i morrn.
Norwich i morgon är en måstematch om man så vill. Det är alla matcher, alltid, när man är Manchester United. Målmaskinerna i rött, som snittar mäktiga 1,23 mål per match, lär få slita hund för att överhuvudtaget kunna föreställas som segrare. Speciellt med tanke på att geniet inte ens lyckades bemästra bottengänget i gulgrönt ens på hemmaplan. Brrr, jag ryser bara jag tänker på all skit vi har tvingats uppleva med järntulpanen som överbetald överste.
Jag ser framför mig en elva helt utan CBJ, kryddad med Marcos Rojo. Nyheten att Afrotanken är färdigspelad i ligan mottas inte med samma skadeglädje som tidigare, men det vore synd att påstå att jag är utom mig av sorg på grund av detta faktum:
DDG
Valencia – Smalling – Blind – Rojo
Carrick – Schneiderlin
Lingard – Mata – Martial
Rooney
De Gea jagar någon slags guldhandske, som tilldelas den keeper med flest nollor, och det vore ju faktiskt roligt om världens bäste målvakt fick vinna någonting annat än det givna säsongsavslutningspriset på den interna festen med en lullig Lollo som dirigent.
En fjärdeplats är ingenting att fira, men det är bättre än en femtedito.