Embed from Getty Images
Det är inte första gången jag berättar om detta och sannolikt inte sista. Men när man har en egen (nästan i alla fall, Lisa är ju alltid närvarande) plattform finns alltid möjligheten att dra samma story om och om igen. Egentligen skulle jag, om orken infann sig, rent teoretiskt kunna upprepa och upprepa och upprepa.
NÃ¥väl, det var i alla fall 26 Ã¥r och en mÃ¥nad sedan min första Unitedmatch pÃ¥ plats. Farsan tog med mig till White Hart Lane som 12-Ã¥rspresent och jag fick se Gary Lineker göra tvÃ¥ Gary Lineker-mÃ¥l och sänka ett slokörat United. När min far och jag besviket lommade sakta genom katakomberna pÃ¥ WHL, jag iförd min första Unitedsjal (som jag givetis har kvar), kom en äldre brittisk gentleman fram till och mig och gav mig de tröstande orden: ”Don’t worry lad, they’ll win the cup”.
Han visste förstås inte om detta skulle slå in, förutsatt att det inte var ett orakel jag råkade stötta på. Men som vi alla vet, fick han rätt och det blev startskottet på en makalös framgångsvåg för United. Den fortsatte nästan oförtrutet ända fram till 2013 med ligatitlar, cupbucklor och bäst-i-Europa-och-hela-jävla-världen-utmärkelser.
Nu har det gått tre sorgliga år sedan Den Gamle fick tuppjuck och helt utan förvarning gick i alldeles för tidig pension. Bortsett från en lika sorglig Community Shield-tallrik är United helt titellöst sedan maj 2013. Risken är uppenbar att det lär dröja länge innan #21 räknas in, speciellt om den magnifikt inkompetente Ed Woodward väljer att behålla sin arrogante polare som ansvarig manager för kärnverksamheten i affärsverksamheten.
Men mot alla odds kan faktiskt den sämste managern i United under min livstid stoppa förfallet med ett litet plåster på det gigantiskt öppna och oomsedda såret. Manchester United spelar alltså cupfinal igen – och jag ska erkänna att jag trots omständigheterna varit mer taggad tidigare år än inför Wembley denna gång. Louis van Gaal har verkligen lyckats att suga så mycket glädje ur mig att det lär ta en stund att jobba fram de känslor som man egentligen ska fyllas av varje timme, varje minut, varje sekund hela finalveckan.
Ända sedan förra finalmötet med Palace har FA-cupen haft en speciell plats i mitt hjärta. Uniteds diss av turneringen för att låta Gary Neville bättra på sin redan onormalt upphottade solbränna förändrade i alla fall inte min syn på den i särskilt stor utsträckning. Man vill vinna FA-cupen. Det är lika självklart för en 70-talist som det är för en 00-talist att puta med munnen på Instagram. Visst, jag är ju inte dummare än att jag inser att den är trea på listan över prioriteringar för storklubbar. Men med tanke på att United numera får vara nöjt över att nå Europa League så åker den ju upp på en given silverplats.
Oavsett om United går de 423 stegen upp som segrar i morgon har säsongen i stort sett varit ytterligare en enda lång plåga. En FA-cuppokal förändrar inte det faktumet på något sätt, mer än att vi kanske kan få en stunds välförtjänt lycka trots att Dödgrävaren skulle ta åt sig det mesta av äran. Utan att med någon som helst självinsikt förstå att det skulle vara trots honom som United vann. För det är ytterst svårt att föreställa sig någon av följande spelare i den troliga elvan hylla Louis van Gaal för en eventuell triumf:
David De Gea – Antonio Valencia, Chris Smalling, Daley Blind, Marcos Rojo – Michael Carrick, Wayne Rooney, Juan Mata – Jesse Lingard, Marcus Rashford, Anthony Martial.
Och jag som egentligen hade tänkt vara positiv och inte nämna hans namn inför finalen.
Well, well.
Jag är i alla fall Unitedfan. Det är inte alla som är så lyckligt lottade.
