Embed from Getty Images
Även om Uniteds sociala medier är ett steg bakom resten av världen går det inte att klaga på brist på action inom klubben. Medan Zlatan och Henrikh varit glädjade och välkomna nyheter kommer också nyheten om att Ryan Giggs inte längre tillhör United. Han har gjort det sedan jag var nio år gammal.
Det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Ryan Giggs är den störste vi haft, och sannolikt den störste vi kommer att ha haft när jag läggs six feet under. Hans karriär som assisterande manager till David Moyes och Louis van Gaal är inte mycket att gå på i jämförelse med vad han åstadkom på planen. Att han nu lämnar Old Trafford efter 29 år var ingen överraskning. Dels för att José Mourinho visar beslutsamhet och dels för att han knappast kan vara tänkbar som sidekick till en tredje manager i rad. Giggs närde förstås förhoppningar om att få spaden i sin hand både efter Moyes och efter LvG, men när det stod klart att portugisen kom in fanns inget annat alternativ än att packa och dra.
Det var oundvikligt. Och sorgen över hans avsked som ledare är inte i närheten av lika stark som den var när han la dojjorna på hyllan.
Nu återstår att se vad hans nästa steg blir. Och blir han hälften så bra som manager som han var som spelare i sin prime är chansen stor att vi får se honom stega in på Old Trafford som manager på riktigt någon gång på 2020-talet.
Låtom oss hoppas.
Tills dess lär sångerna om honom fortsätta att eka över Old Trafford. Det gör de alltid när det handlar om en av våra egna, en av våra största.
Min text efter hans pension som lirare såg ut så här (lätt modifierad eftersom Uefa plockat bort en del youtubeklipp sedan dess):
”Det finns så mycket som skulle kunna sägas. Mycket har jag redan sagt under mina fem år här på bloggen. Men som kineserna säger ”en bok som inte är värd att läsas två gånger är inte värd att läsas en gång”. Därför kan ni förvänta er en hel del upprepningar när jag ska försöka sammanfatta den störstes karriär. En karriär som alltså ska vara över, vilket fortfarande sakta men likväl obarmhärtigt sjunker in i min föreställningsvärld som sedan tonåren alltid innehållet Ryan Giggs – the player. För att parafrasera kristendomen: För ett år sedan förlorade vi Fadern. I går förlorade vi Sonen.
Så mycket händer nu som vi Manchester United-fans inte kan värja oss emot. Och vi som inte passerat de 40 är inte riktigt vana vid dessa enorma omställningar som kommer lika ofta som inlägg slås mot Fulhams straffområde. Först Fergie, sen en skitsäsong, sen Vida, sen Rio. Och så då den störste – absolut inte den bäste – av alla. Hela skallen är helt mosig efter alla nyheter som väller över oss.
Suckelisucksuck.
”He was 13 and just floated over the ground like a cocker spaniel chasing a piece of silver paper in the wind.”
Ryan Giggs var David Beckham innan David Beckham blev David Beckham. Och samtidigt som han blev klubbens första moderna superstjärna var det också en spelare som var näst intill fabriksproducerad för Manchester United. Tonårige Giggs hade allt som klubben står för: Fart, flärd, en egen kant, attackerna och samtidigt en villighet att ta grovjobbet. Det här är ingen glidare á la Ronaldo vi snackar om. Det här är mannen som under de senaste två decennierna, oavsett lagkamrater, alltid stått för de mest precisa och skickligt utförda glidtacklingarna.
Han var ingen magisk dribbler, ingen nickspecialist, hade ingen med jättebössa i någon fot och var framförallt ingen tekniker i stil med dagens Ronaldo. Men han skapade ändå den där känslan av upprymdhet när man såg honom få bollen rättvänd, i fart, med lädret fastklistrat vid vänsterskon. Tänk er det adrenalinpåslag ni får när Ashley Young har bollen i samma läge – och sen föreställer ni er det omvända. Ryan Giggs var den förste i mitt liv som såg ut att springa fortare med boll än utan och då kommer man långt i en tonårings fascinerade hjärta.
Giggs var min andra idol (efter Lee Sharpe) i United. Jag minns som i går när pappa kom hem från en semester någonstans i Asien i mitten på 1990-talet och hade med sig en VHS-tape om hans liv.
Det var helt enastående att få se en fotbollsspelares liv utanför fotbollen och följa med honom på fisketur i Florida. Jag var helt tagen av den upplevelsen och har i dag grävt fram videon från vindsförrådet. Nu gäller det bara att hitta en vhs-spelare någonstans också. Så såg det ut så sent som på 1990-talet, pre-Twitter, pre-Youtube. Man tog det man fick och svalde det om och om igen och häpnade över att man fick den insikten i en professionell fotbollsspelares liv.
”There have been so many outstanding players I’ve had as team-mates, but if I had to choose I’d choose Giggsy, he can do anything.”
Att han fortfarande skulle sparka boll i mitt liv när jag mer än 15 år senare gått ut skolan, börjat jobba, flyttat, bytt jobb, pluggat, bytt jobb, flyttat ihop med en tjej, flyttat isär, bytt stad, flyttat ihop med tjej, gift mig, skaffat guldfiskar, dragit av korsbandet, begravt guldfiskar, köpt hus, fått två barn, börjat blogga, slutat jobba, börjat plugga är på gränsen till ofattbart in this day and age. Och det är näst intill lika livsomvälvande som det var när Ferguson slutade förra året: Giggs frågade ju aldrig MIG om det var okej att avsluta förhållandet! Oacceptabelt när bara en är med på det!
Men likväl är det dagsens sanning. Ryan Joseph Giggs will never grace the grass of Old Trafford igen och saknaden, ja den saknaden … Inte lika påtaglig som om han lagt av eller flyttat i sin prime, runt millennieskiftet, men likväl enorm. Vem på planen/på bänken i dagens United åtnjuter samma respekt av sina medspelare? Carrick? Fletcher? Rooney? Büttner? Tack och lov finns det en ex-Wilson i omklädningsrummet, men möjligheten att använda honom som en influens i matcherna försvinner och
Giggs spelade ensam fler matcher för United än Michael Keane, Wilfried Zaha, Nick Powell, Bebe, Ben Amos, Juan Mata, Marouane Fellaini, Anders Lindegaard, Alex Büttner, Shinji Kagawa, Robin van Persie, Tom Cleverley, Ashley Young, Phil Jones, Chris Smalling, David De Gea och Danny Welbeck gjort tillsammans. Eller om man vill räkna uppifrån i listan över flest spelade matcher i dagens trupp: Giggs kom upp i 963 matcher – Rooney och Carrick har tillsammans 801. Om George Best hade spelat lika länge för United som Giggs så hade Bestie spelat under Alex Ferguson.
”A young Giggsy was like a ballet dancer. I had never seen a young player like that, and I had seen the Busby Babes.”
Ett populärt påstående är att ingen någonsin kommer att uppnå samma framgångar med en och samma klubb som The Wizard from Wales. Det ska vi låta vara osagt, men det låter ytterst osannolikt med tanke på hur mycket som måste klicka för att det ska ske. Rätt spelare, rätt tränare, rätt omgivning, rätt tidpunkt … det känns som en utopi. Men samtidigt gör det också Giggsy odödlig. 27 år i en och samma klubb, med 23 i A-laget, är till exempel 7 fler än den andre knighthoodade Unitedlegendaren på hedersläktaren mäktade med under sin spelarkarriär. Bara två utespelare (Teddy Sheringham och Kevin Phillips) har sparkat boll i Premier League vid högre ålder och de gjorde det inte i mest mästarnas trupp.
Giggs gjorde också det omöjliga: Han återuppfann sig själv gång på gång. Det måste vara sju-åtta år sedan som Fergie påstod att han inte längre kunde använda Giggsy som vänsterytter – ändå spelade han där då och då som 38-åring, som 39-åring. Bisarrt.
Den forne – och möjligen framtida – Manchester United-managern är unik och kommer antagligen att vara det när majoriteten av oss får kistlocket över våra näsor.
”Ryan makes you believe there is a football God.”
Det finns vissa som passar på i dagarna och i stället för att hylla en magnifik fotbollskarriär fokuserar på detta: Hans svek i familjen och vilken skitstövel han var/är utanför planen. My answer: Det ska vi inte göra. Lika lite som vi ska fokusera på George Bests alkoholism och familjesvek genom åren.
Och apropå allas vår Georgie Best skrev han 1998 förordet till en hyllningsbok om Giggsy där det mest fascinerande är stycket med ”It’s amazing to think that Giggsy is still only 24. He seems to have been around for such a long time”.
Det här plitade alltså nordirländaren ned samma år som Bill Clinton erkände sin affär med Monica Lewinsky och Natalie Imbruglia was talk of the town.
Ingen hyllningstext skulle vara komplett, inte 2014, utan ett Twitterinspirerat fakta om Giggs:
Sedan Liverpool senast vann ligatiteln har Giggs gjort sin debut, spelade 672 ligafajter, vunnit Premier League 13 gånger, varit manager för United och pensionerat sig. Helt enastående skickligt utfört att klämma in en kvartssekellång karriär exakt just där. Han var en klassisk winger, i en klassisk tröja och de där satans håriga och trixiga trumpinnebenen, ständigt jagande that piece of silver paper.
Till slut fick cockerspanieln fatt i det där jävla silverpapperet. Nu gäller det att omvandlat det till guld också i rollen som Den Helige Ande någon gång i framtiden. För nu har han tillfälligt lämnat det bakom sig som Unitedikon.
