Manchester United vann igår med 2-0 mot Wigan Athletic i José Mourinhos första match som Unitedmanager. Will Keane och Andreas Pereira gjorde målen i en match där nyförvärven Eric Bailly och Henrikh Mkhitaryan samt ungdomarna Joel Pereira och Axel Tuanzebe för första gången representerade Uniteds a-lag.
Här följer undertecknads tankar om gårdagens match.
Lovande debut av Mkhitaryan
De flesta tycks vara överens om att Henrikh Mkhitaryan var Uniteds bästa spelare. Det gÃ¥r givetvis inte att utropa detta till en succévärvning redan nu – de flesta minns säkert hur bra Di MarÃa inledde – men det var helt klart en debut som lovar gott.
I en roll som nummer 10 rörde sig Mkhitaryan över stora ytor och var inblandad i det mesta som United skapade i första halvlek. Han borde ha gjort mål när han serverades av Lingard och han borde ha fått en assist när han serverade Memphis men förhoppningsvis sparar han poängen till de viktiga matcherna.
Det ska också noteras att Uniteds bästa offensiva spelare saknades igår. Martial, Rashford och Zlatan är förstås en markant uppgradering mot Memphis, Lingard och Wilson. Med bättre spelare runt sig faller det naturligt att Mkhitaryan blir bättre.
Huruvida Mkhitaryan faktiskt kommer att spela centralt återstår att se. Om han gör det innebär det att det näppeligen finns någon position i startelvan för Wayne Rooney. Spelar han centralt så är hans förmåga att driva bollen varmt välkommen, annars har Uniteds bästa dribblare nästan alltid spelat på kanten.
Herrera och Pereira trivdes på mitten
Ander Herrera startade bredvid Michael Carrick. Inga konstigheter egentligen, även om han ytterst sällan användes så långt bak i planen av Van Gaal. Däremot var det överraskande att Mourinho valde att spela Andreas Pereira i en defensiv mittfältsposition. Nu vet vi förstås inte säkert att Mourinho ser på Pereira som ett alternativ i den positionen, att Varela byttes in som mittfältare vittnar om att det var ont om alternativ på mittfältet.
BÃ¥de Herrera och Pereira imponerade.
Vi hade stora förhoppningar på Herrera när han värvades. Inledningsvis såg det också mycket bra ut men efter hand fick han en mer perifer roll, framför allt när Van Gaal spelade 4-2-3-1. Holländaren ansåg uppenbarligen att spanjoren inte höll måttet som sittande mittfältare. Hos Mourinho kan det möjligen vara annorlunda och Herrera fick friheten att röra sig över större ytor, något han utan tvekan mår bra av. Herrera gjorde en bra match och var ständigt involverad i spelet.
Pereira fungerade också mycket bra i rollen som sittande mittfältare. Det är en roll som vi sällan har sett honom i men det ger honom en chans att briljera med långa och korta passningar. Dock är frågan om han är tillräckligt stark defensivt i en sådan roll, det var inget som testades mot Wigan och i tävlingsmatcher kommer han också att få mindre tid med bollen. Så det återstår alltjämt att se hur Pereira används framgent.
Jag antar att Morgan Schneiderlin, likt Herrera, kommer att gynnas av att mittfältarna i Mourinhos lag får större frihet än under Van Gaal. Men mittfältet är den stora frågan för Mourinho att lösa. Carrick fick nytt kontrakt av Mourinho och har därmed en självklar plats i truppen, vi kan också räkna med ett nyförvärv (Pogba?) på mittfältet. Då ska Herrera och Schneiderlin slåss med Schweinsteiger och Fellaini och möjligen även Pereira och Blind om maximalt tre platser i truppen.
Red Army gillar Mourinho
Träningsmatcher i England hör inte till vanligheterna i denna tidsÃ¥lder men Unitedsupportrarna pÃ¥ plats i Wigan gillade chansen. “Jag har aldrig sett nÃ¥got som det här,” sa Mourinho om supporterstödet. Detta var, oavsett Mourinhos intention, ocksÃ¥ en passning till Chelseas fans.
Red Army vevade större delen av sångboken men fokuserade primärt på den nya managern. José, give us a wave, José, José give us a wave, försökte fansen. Managern nappade inte och Red Army svarade omedelbart med sit down Mourinho, vilket för undertecknad var matchens höjdpunkt. Ännu bättre blev det då Mourinho svarade på detta med att vinka till fansen.
Men Mourinhos historia i Chelsea är inte glömd. Det noteras av att supportrarna frekvent sjöng om Chelsea. Så länge allt går bra blir det förstås inga problem, det är i motgång det kommer ställs på sin spets.
Shaw’s back
Det var mycket nytt igår och det nya brukar vara det intressanta i träningsmatcher. Icke så denna gång. Gårdagens roligaste var att Luke Shaw var tillbaka i spel. Vänsterbacken var fenomenal fram till benbrottet förra säsongen. Nu är han tillbaka. Härligt!
Fotbollsmässigt var Shaw bra igår men vi kan såklart inte vara säkra på hur det utvecklar sig. Men under hela rehabiliteringen har vi nästan enbart fått positiva uppdateringar och Mourinho pratade om att Shaw offrade semestern för att vara i slag när försäsongen drog igång.
Jag saknade dock Cameron Borthwick-Jackson igår. Såvitt jag vet har vi inte fått någon information om varför.
I Borthwick-Jacksons frånvaro var det Daley Blind och sedan Tyler Blackett som vikarierade på vänsterbacken när Shaw klev av efter en halvlek. Jag kan inte se framför mig att Blackett har någon framtid i United men det var intressant att se Mourinho spela Blind i backlinjen, först som mittback och sedan som vänsterback. Konsensus är att Blind blir en av de största förlorarna på managerbytet och gårdagen gav inte nödvändigtvis någon information om hur Mourinho ser på Blind.
Däremot ser det ut som att Timothy Fosu-Mensah just nu är högerback i Mourinhos ögon. Det fanns luckor både i mittförsvaret och på det centrala mittfältet medan högerbacksplatsen var täckt av Valencia och Varela. Således indikerar det att Fosu-Mensah slåss om plats som högerback, allra helst då Varela kastades in som mittfältare.
Annars var det kul att höra Mourinho hylla Axel Tuanzebe.
Mourinho valde 4-2-3-1
IgÃ¥r spelade United 4-2-3-1 och det troliga är att det kommer att vara Mourinhos föredragna formation, även om han gillar att variera sig. “Vi kommer att spela 4-2-3-1 i den första matchen, mitt favoritsystem,” sa Mourinho inför den senaste sejouren i Chelsea (Guardian). “Ibland kommer jag emellertid ändra triangeln och spela med en framför försvararna och tvÃ¥ spelare uppe.”
Det känns naturligt att översätta det till United och även fortsättningen känns applicerbar på Manchester United 2016:
“I en annan match kan jag ändra det. Om vi förlorar kan vi behöva tvÃ¥ renodlade anfallare. […] Naturligt kommer vi att ha fyra därbak och i mitt lag är de offensiva offensiva. NÃ¥gra killar kommer säga att vi spelar 4-2-3-1, blablabla och ibland har de offensiva ett defensivt jobb sÃ¥ det är mer som 4-5-1 men det är inte 4-5-1, det är 4-3-3.”
Precis som på mittfältet finns det fler offensiva spelare i truppen än det finns plats för. Igår spelade Lingard, Mkhitaryan, Memphis, Wilson, Young, Mata, Januzaj och Keane, ja även Pereira och möjligen även Herrera och Valencia. Då saknas ändå fyra ledande offensiva spelare i Martial, Rashford, Rooney och Zlatan. Kanske räknar Mourinho med Fellaini som ett offensivt alternativ. Det är minst tolv spelare, kanske fyra till, och konsensus är att Mourinho vill ha 20 utespelare i truppen, vilket ger åtta platser för de offensiva: minst fyra ska bort.