Krutröken har skingrat sig efter sammandrabbningen på Anfield i måndags. Men vad var det egentligen som vi fick se? Krysset som vi fick med oss mot Liverpool var i och för sig en lättnad, det innebar att vi inte hade förlorat. En poäng för vardera lag och toppen av tabellen tajtade till sig något. Men jag lämnades samtidigt undrandes över om detta är vad vi i framtiden kan förvänta oss av den engelska fotbollen. Var denna match, som tidigare inneburit så mycket mer än bara tre poäng, signifikant för vad den nya fotbollen innebär?
Tidigare har det varit denna match, den mellan Manchester United och Liverpool som var matchen med stort M. Vaken ett derby mot Manchester City eller en toppstrid med våra Londonrivaler har för mig vägt lika tungt som denna match. Inför avspark är anspänningen hög, ja till och med flera dagar i förväg. Medan matchminuterna sedan tickar på är det en emotionell cocktail som blandas inombords, både för spelare och för supportrar. Det är fula ord, röda kort och tuffa tacklingar. Känslorna ligger utanpå och det känns som att de kommande nittio minutrarna är livsavgörande, för alla.
Men denna gång var det annorlunda. Anspänningen var fortfarande den samma inför men när matchklockan sedan gick igång var detta en match som vilken annan match. För på planen var det inte längre två ärkefiender som möttes. Det var två fotbollslag som båda spelade för att plocka poäng, gärna tre men ett kryss kändes ändå helt okej. United valde att stänga igen på mittfältet och Liverpool valde att gång efter annan försöka sig på att bryta igenom utan resultat. Spelet pågick och hemma i tv-soffan såg jag ett minutiöst väldisciplinerat United där alla spelade med lugnet i behåll. Ingen skrikande Rooney, ingen löpande Gerard, ingen tacklande Giggs.
Matchen skulle lika gärna kunna varit en match på ett kallt och regnigt Britannia Stadium. Det skulle också kunna vara en tisdagsmatch på Stadium of Light. Med risk för att låta Nivaiansk (att prata i termer som Erik Niva, red. anm.) men det som utspelade sig på Anfield var ett resultat av den nya världsfotbollen. Förvisso ett mäktigt uppställ av både talanger och superstjärnor men också 22 spelare friställda från historiens arv och klubbkultur.
Vad jag såg i måndags var fortfarande den match som jag håller högst under hela Premier Leaguesäsongen. Samtidigt såg jag också en match som betyder allt mindre för dem som ska utföra arbetet. För spelarna på planen var detta en match som vilken annan. För dem var detta en match i den åttonde omgången i Premier League, inget mer. För tränarna vid sidlinjen var detta en dag på jobbet, inget mer. Den nya världsfotbollen innebär att vi får se fantastiska tränare och spelare cirkulera bland världens bästa fotbollsklubbar. Men den innebär samtidigt att det som tidigare varit heligt nu tappar sin betydelse. Det innebär att ett möte på Anfield mellan Manchester United och Liverpool en måndagskväll i oktober blir en fotbollsmatch där vinnaren får tre poäng, inget mer.