Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

The lonesome traveler

ska%cc%88rmavbild-2016-11-23-kl-09-29-39
Bastian Schweinsteiger, alltså. Jag läser att han och hans fru Ana Ivanovic hängde på Mastersslutspelet i London i helgen.
Jag läser gärna om Bastian Schweinsteiger nuförtiden. Han är en fascinerande figur. Från utsidan kan han ju framstå som en fullkomlig människa. Omhändertagande, allt annat än bitter, empatisk och the bigger person i så många avseenden. Helt fantastisk, helt enkelt.
Men då är det ju någonting som gnager i cynikern i mig. Vad är det egentligen som pågår? Hur kan en spelare med DEN meritlistan låta sig förnedras på det här sättet och dessutom framställa det som att det inte är ett dugg förnedrande? Överlevnadsinstinkt? Eller är han så här fin? Är han som jag?
För jag drar lite paralleller till mig själv här, och mitt senaste uppbrott. Jag blev kanske inte förnedrad, men jag var väl inte helt jävla jubelglad över behandlingen jag fick utstå heller. Det logiska kanske vore att reagera med ilska och frustration mot den som utsatt mig för det. Men jag har inte heller hamnat där. Det finns inte ett uns av raseri i mig, för jag vet vem jag är och vad jag kan och vad jag har gjort. Och kanske är det så Bastian resonerar där han till synes opåverkad glider genom dagarna som utfryst fotbollsproffs i England. Han vill vara ihop med Manchester United ändå och jag vill (e) vara ihop med min tjej ändå. I nuläget kan jag inte föreställa mig att vara med någon annan, trots det jag varit med om den senaste tiden. Är det realistiskt att ett fullblodsproffs resonerar så naivt kärleksfullt och ologiskt som jag? Varför är han INTE FÖRBANNAD?
Det går inte att hitta ett ont ord om situationen från hans väna mun. I stället låter det så här nuförtiden:
“My goal is to play for Manchester United. I give everything for that in every training session and I hope for my chance. It’s going well. I train with the first team and I enjoy it a lot. When the team needs me, I am there to help.”
Kan ni tänka er en 32-årig Zlatan säga detta? Nej, det är beyond any fantasy.
Och ni minns hur han varit ända sedan han blev degraderad av Mourinho, redan innan säsongen var igång? Endast uppmuntrande ord på sociala medier, bara “Heja United! Hoppas det går bra, grabbar!”. Det här måste ju vara en fullkomlig unik situation där matchens lirare i en VM-final bara två år senare agerar på det här sättet i det läge han befinner sig i. Jag är inte säker på att vi kommer att få uppleva någonting liknande i framtiden heller. Det är bara att njuta så länge det varar. Alternativet är ju att tycka att han är patetisk – och det ligger nära till hands, jag vet – men jag tycker ändå att man ska hylla the bigger person så ofta man kan.
Helt klar är i alla fall att det är ett fullständigt magiskt uppträdande. På något sätt.
Sen kan man ju undra hur jävla dålig han måste vara för att inte ens platsa på Unitedsbänken. Men det är en annan femma.