Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

The love of the worst and the most expensive

Embed from Getty Images
Manchester United har den dyraste truppen som någonsin spelat i Premier League.
Manchester United har också inlett Premier League-säsongen sämre än någonsin.
Hur fan går det ihop, kan man undra? Det gör det inte, egentligen, naturligtvis. Men det är som att hela klubbens identitetskris bara fortsätter sedan Den Gamle slängt sitt sista tuggummi i dugouten. Att allting skulle gå trögare kunde till och med en hörnflagga förstå, men att klubben skulle kastas så långt ned i djupet kunde inte ens de mest cyniska tvivlarna ha befarat.
Imperier kommer och går, det vet vi, men det är svårt att acceptera när imperiet bevisligen finns där utan förmågan att erövra. Ingen fotbollsmakt är större än United i England. Få, om ens någon, är större i Europa eller ens i världen. Kan ni föreställa er Subway eller Coca-Cola plötsligt åka raket nedför listan över de mest framgångsrika i sitt skrå? Nej, självklart inte. Men det är ju som att jämföra äpplen med morötter. Givetvis funkar inte affärsmodeller där människor ska uppträda på samma sätt som när det handlar om produkter som människor ska använda. En Samsung Galaxy S7 är lättare att hantera än en Marcos Rojo.
De senaste tre åren har varit horribla. Men de har varit det med utgångspunkten att Manchester United fortfarande är Manchester United. Så är det inte. Ända sedan det famösa transferfönstret där Danny Welbeck ersattes av Radamel Falcao och när Anderson skickades ut med en syrgasmask som avgångsvederlag har vi haft en affärsverksamhet som förändrat sin egen spelplan för att spelplanen man använde tidigare inte användes längre. United tvingades bli någonting annat och det har tagit ett tag för jättekryssaren att försöka förändras med sin samtid.
Och det är, för att citera Dödgrävaren, en process.
Den pågår fortfarande i allra högsta grad och den kommer sannolikt att pågå under lång tid framöver. Vart den tar oss vet ingen, och det vill vi väl egentligen inte heller bli medvetna om, men vi vet att vi under hela resan kommer att bry oss med allt vi har. Vi lever, älskar, hatar och blöder fotboll och Manchester United. Vi gnäller, hyllar, sågar, får gåshud om vartannat.
Har man väl fått in kärleken till fotboll i sina vener kan inga miljardköp, mattsponsorer eller automatiserade spelartweets få bort den. Om känslan efter ett uppbrott från en partner är som att försöka bli av med en drog, kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle krävas för att avgifta mig från fotboll i allmänhet och United i synnerhet. Tack och lov kan ingen av dem göra slut med mig, åtminstone inte utan mitt godkännande. Alltid något.
De senaste åren har dock förhållandet knakat osedvanligt mycket i fogarna och även om känslan att “nej, nu får det vara nog” aldrig infunnit sig, och aldrig kommer att göra det, så skulle en psykolog inte sett någon annan utväg än att rekommendera en akut form av parterapi. Istället har du och jag fått vänja oss vid nya partners nästan varje år efter vår gamle fadersgestalt lämnade rummet. Den senaste är kanske den mest färgstarka och den både mest och minst komplicerade av samtliga, i en och samma .
José Mourinho är lätt den snyggaste av de tre. Det räcker ganska långt i många delar av livet, men man kommer inte långt med det som Unitedmanager. Louis van Gaal fick inte sparken för att han inte var lika bildskön, utan för att han var en dödgrävare med dödgrävarfotboll. Det hade liksom inte spelat någon roll om han hade haft Josés internationellt gångbara utseende.
Tack och lov är Mourinho ingen karbonkopia av sin företrädare när det kommer till fotbollen, heller. För oavsett hur uselt United inlett säsongen – sämsta sedan jag var 12 år gammal! – så krävs det ändå en oändligt mycket större pessimist än jag för att inte se framstegen i spelet.
ska%cc%88rmavbild-2016-11-29-kl-16-13-11
Det är trots allt rent estetiskt en fröjd att skåda många av dagens matcher jämfört med tidigare säsonger. Samtidigt är det ju som att sy plagg efter plagg efter konstens alla regler, men aldrig färdigställa dem. Fotboll handlar ju bara om en sak. Och än mer så när man har fått den stora äran att dra på sig Manchester Uniteds tröja.
Känslorna är kluvna på så många sätt på grund av detta, men medan Apple knappast kan släppa en telefon ett par gånger i veckan (av diverse skäl), så kommer det alltid chans på chans för United att få oss att kasta oss upp ur läktarstolen, soffan eller fåtöljen – antingen i frustande vredesmod eller i allra högsta extas.
Det glömmer vi aldrig.
Vi kommer alltid igen.
Frågan är bara när.