Muss redaktionen åkte till England tillsammans med ett gäng glada supportrar för att titta på när Tottenham gästade Old Trafford på söndagseftermiddagen. I egenskap av krönikör hade jag då mina sinnen på helspänn. Sökte efter uppslag och fann det intressanta i fotbollens nyckfullhet.
Söndag morgon. Klockan ringer 07:00, det är matchdag. Jag tar mig rask upp ur sängen, in i duschen och ner till hotellets frukostbuffé. Nere i restaurangen ser jag rött, rött och rött. Vi bor på Holiday Inn och det gör många andra Unitedsupportrar också. Morgonen innan hade jag sett en Spurssupporter iklädd londonlagets andraställ från säsongen 2014/2015. Idag ser jag inte till honom i matsalen. Han gör det kloka i att hålla låg profil. Det bubblar av förväntningar inför dagen som ska ta sin början på klassiskt manér, på Bishop Blaze med tillsamman med Pete Boyle. Härifrån kommer dagen bara att bli bättre.
I en annan del av England vaknar en 26 årig fotbollsspelare till ännu en dag på jobbet. Han känner att formen är god. Samtidigt är han kanske ändå lite nervös. I rollen som vänsterback kommer han få att göra för att sätta stopp för Uniteds offensiv. Mkhitaryan med sin snabbhet, Pogba med sin bollskicklighet och Ibrahimovic med sin enorma fysik. Det kommer bli tufft men han känner sig segerviss. United har haft en knackig säsong, för Tottenham har det börjat gå allt bättre efter en formsvacka. Den 26 åriga vänsterbacken vittrar seger, tre poäng på bortaplan tänker han. Men härifrån kommer dagen att bli något annat än den han tänkt sig.
Stämningen på Bishop Blaze är på topp. Pete står på trappräcket och håller takten genom att dunka knytnäven i taket. Allt fler sjunger med, allt högre. Ölen börjar sina i barerna och byts istället ut mot Strongbow. Jag bestämmer mig för att bryta upp lite tidigare. Ta den nervkittlande promenaden längst Sir Matt Busby Way på egen hand. Känna in stämningen, titta på människorna, fyllas av förväntningar. Jag köper ett matchprogram längst vägen och medan jag promenerar förbi The United Trinity läser jag om mötet med Tottenham 2015. En match som man kanske inte minns just på grund av vinsten utan snarare för målgesten. Rooneys numera legendariska knockout satte, den gången, munkavel på alla tvivlare. Han visade att motgång snabbt kan vändas till medgång, att tvivel snabbt kan vändas till hopp, att fotbollen är nyckfull.
Är det nyckfullheten i fotbollen som gör att vi älskar den? Att bollen är rund som det heter. Både jag och vänsterbacken kan inte gå från arenan med våra segervissa känslor i behåll. För en av oss skulle övertygelsen förbli, för den andre skulle den raseras. Det måste finnas en vinnare och en förlorare. I detta fall var det jag som blev en vinnare och den 26 årige vänsterbacken Danny Rose som blev förloraren. Inte bara blev det hans lag som förlorade, han blev också snabbt den mest hatade mannen i de röda delarna av Manchester. Hans tackling på Mkhitaryan satte honom i rampljuset och fick större delen av arenan att skalda;
”Danny Rose, you’re a wanker, you’re a wanker.”
Det var inte på detta sätt som Danny Rose hade tänkt sig att dagen skulle bli när han vaknade den där morgonen. Han går och lägger sig som en förlorare och jag som en vinnare, och jag gör det med stor tacksamhet för jag vet att segern är skör. I nästa match kommer de gamla meriterna att vara betydelselösa, däremot kommer förutsättningarna att vara likvärdiga. Jag kommer fortfarande att vakna upp som unitedsupporter, Danny Rose kommer (förmodligen) att vakna upp och vara fortsatt vänsterback. Men vem som blir vinnaren den gången och vem som blir förloraren kan vi omöjligt veta och det är den nyckfullhet som gör fotbollen intressant.