Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Paulie Walnuts

Embed from Getty Images
Paul Pogba fick detta omdöme för fyra veckor sedan, i Expressen:
ska%cc%88rmavbild-2017-01-04-kl-10-07-32
Detta trots att han dittills stått för en handfull magnifika insatser överlag, och desto fler individuella höjdpunkter. Men visst, jag förstår att den krönikan skrevs eftersom Pogba inte dominerat Premier League fullständigt efter sin rekordövergång. Och skriver man för en kvällstidning ska man väcka reaktioner. Men trots att grodätaren inte hade satt eld på vare sig ligan eller United var han så klart en klass bättre än de flesta av spelarna på planen.
Efter augustidebuten, i hans second coming alltså, var det svårt att tro att han inte skulle agera lika magnifikt ett par gånger i veckan ända fram tills säsongen var över och han och Jesse kunde “dabba” en Player of the Year-plakett. I alla fall om man vore lagd åt hybrishållet. Det är som bekant inte jag. Jag är mer cynisk av mig och (rätta mig gärna här) och kan bara minnas att jag skjutit högt över med en spelare de senaste sju åren som jag bloggat: Adnan Januzaj. Belgaren har visat sig vara en av de största besvikelser jag upplevt av Unitedungdomar sen, ja, jag vet inte vem. Kan inte komma på någon annan. (Visst, jag trodde inte heller att Lingard skulle spela en enda minut i ligan för United och hade fel, men han har fortfarande inte övertygat mig om sin storhet).
Pogba var och är ju ett mer säkert kort att tro på och kräva stordåd av än både Lingard och Januzaj – det är knappast någon som hånskrattade dig i ansiktet när du sa “han är fenomenal” när affären blev klar. Men han hade ju trots allt varit i Italien i ett gäng år och dessutom aldrig varit bofast i Premier League, så en viss anpassningsperiod var förväntad. Dessutom bygger hans manager om Manchester United 4.0 efter att hans företrädare, The Chosen One och Dödgrävaren, misslyckats kapitalt (bortsett från en FA-cuptitel så klart) och det är klart att Mourinho var tvungen att hitta rätt balans i sin uppställning. Han kanske hade gjort det tidigare om han inte gått i Rooneyfällan och trott på den trötte kaptenens förmåga, men det är som det är med det. Nu är Rooney säkert bara det 14:e eller 15:e namnet på Unitedtränarens lista över matchtruppspelare.
Och det har fått Paul Pogba att blomma ut på ett helt annat sätt än tidigare. Med sin fria roll, för det är hur jag uppfattar den, kan han ta position där han tycker det passar bäst och med sin styrka och spelsinne är han som klippt och skuren för det. Han har också fått licens att fylla på i straffområdet när han vill, liksom att ta avslut från alla håll och kanter.

Han är, som José säger, den komplette mittfältaren. Har han någon svaghet är det att han inte gör tillräckligt många mål med tanke på hans avslutningsfrekvens. Men han lär bli den mest målgörande mittmannen vi haft sedan Becks och Scholes storhetstid nästa säsong. Med lite hybrisstänk över mig kan jag faktiskt se honom blanda sig in i topp 5-striden av samtliga spelare i världen då, vilket inte är det lättaste efter Xavi och Iniesta. Men med en Ronaldo och en Messi som faktiskt inte blir yngre, utan vandrar lika raskt mot döden som vi, så är förutsättningarna för Pogba att leda generation bakom goda.
Han spelar också varje minut i princip, av varje match i United. Och det ska man ju orka på den här nivån, när man är ung och oförstörd. Men vi är nog rätt många som med de senaste åren i bakhuvudet sitter och väntar på första skadan. Frågan är dock om spelar i morgon? Jag tvivlar, speciellt med tanke på att kaptenen ska starta. Men jag skulle inte få dåndimpen om hans namn kommer upp på bänkplats. Så viktig är han. Bara för det lär han väl komma in och dra en baksida…
En annan aspekt av hans “revival” den senaste månaden är att samarbetet med Zlatan Ibrahimovic utvecklats ytterligare. De två smartaste, offensiva, fotbollshjärnorna i laget har lite av en Yorke-Cole-aura över sig (en passus: Jag tänkte apropå Cole så sent som häromdagen om att han och Teddy S inte pratade med varandra på flera år, det är ju fan helt galet). Zlatan hittar Paul, Paul hittar Zlatan – det räcker ofta väldigt långt.
Frågan är bara hur långt?
Rösta till höger här, så får vi se vad ni tror eller hoppas eller både och.