Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Skämmes!

 
Embed from Getty Images
Manchester United anno 2017 har ofta inga svar, trots att de får frågorna på förhand. Ingen kan ha varit särskild förvånad över matchbilden, varenda kotte visste att United skulle äga boll och att Hull skulle backa hem.
Det var ju inte heller så att gästerna var särskilt obekanta för United med tanke på att det var fjärde gången lagen möttes den här säsongen.
Ändå detta.
Denna mediokra, bleka och sorgliga och bristfälliga insats var en sanslös besvikelse.
Högt över de andra:

  • Phil Jones. Den gamle Blackburnpojken var näst intill felfri, vilket förstås skadegudarna uppfattade och tänkte “nej, men vad i helvete, grabben är ju fortfarande hel!” och skickade ner en förbannelse. Men trots hans för tidiga uttåg från Old Traffords gräs är det svårt att hitta en mer välförtjänt vinnare av MotM.

Som så ofta:

  • Bommade chanser. Det är något alldeles enastående hur ett lag kan missa så mycket gång efter gång efter gång. Juan Mats enorma miss var ingen engångsföreteelse heller. Någonting är fundamentalt fel.
  • Det anorektiska målfacitet mot B-motstånd på hemmaplan. 1-1 mot Stoke och West Ham, 0-0 mot Burnley och Hull är ingenting annat än ett erbarmligt facit i historieböckerna. Det här var alltså tabelljumbon, med ny manager, med skadade spelare … fruktansvärt. United stoltserar med fyra mål på åtta halvlekar mot Premier Leagues sämsta lag.
  • Kryssandet framåt i ligaspelet är inget vinnande koncept (no pun intended). Vi är uppe i NIO nu totalt och det är liksom ingen tävling om vem som är mest jämn med motståndaren.

Stora besvikelser, one by one:

  • Svensken hade en handfull avslut igen, en suverän framspelning till Pogbas friläge – men aj, aj, så missnöjd man ändå kan vara med vår supersvensk. Sista halvtimmen var han antingen offside eller uppe med foten i ansiktet på motståndarna. Tyvärr.
  • Fransosen jobbar sig tyvärr upp till fler bedrövliga insatser än magnifika i det här tempot. Långa perioder var han bara en slags maskot på innermittfältet. Okej, han briljerade med några magiska crossbollar – och hade ett jätteläge att göra mål i första halvlek – men överlag var han otroligt medelmåttig.
  • Armeniern gjorde sin överlägset sämsta insats i en Unitedtröja. Inte ett rätt. “Tappa boll, tappa boll, tappa boll” verkade vara instruktionerna som ringde i hans öronsnäcka.
  • “Idiotbyte” var min första tanke när kaptenen ersatte vicekaptenen. Och inte gjorde 31-åringen många lyckliga med sin andra halvlek. Han var genomusel och höll dessutom på att ställa till det så att 1 poäng förvandlats till 0 när han lät Huddlestone plocka bollen av honom innan Markovics stolpträff.
  • Daley-Marcus. (Okej, här fick det bli en duo). Först: Varför spela Blind när han ändå inte tänker/kan gå runt och erbjuda understöd? Och varför fick Rashford order om att go Rambo på egen hand rakt in i en försvarslinje med tre-fyra man gång på gång? Oerhört.
  • Anfallsspelet?! Vad hände där? Passningarna sista fjärdedelen var under all kritik. Det gick sakta, det gick i sidled, det gick bakåt, det gick åt fanders.

Sist:

  • Oavsett hur stabil och säker man tycker att Antonio Valencia är som högerback kan vi inte frångå faktum: Karl’n slår i genomsnitt en assist i halvåret. Och då vet både du och jag hur ofta han har bollen på offensiv planhalva. Det är aningen oftare än vi nordbor demonstrerar av ren och skär lycka för valet av Donald Trump.
  • Domare Jones viftade med lita gula kort här och där när Hull körde sin maskning, men han kunde i princip ha delat ut ett kort varannan minut sista 20 och visat ut hela bortalaget av den anledningen.
  • Luke Shaw spelade 90 minuter senast, men var inte ens ombytt i kväll. Det är en enorm omsättning på startspelare på Uniteds vänsterbacksplats. Darmian, Shaw, Blind, Rojo … vem har startat flest matcher i rad egentligen?
  • Det sjuka är att jag inte hade blivit förvånad ens om Hull hade vunnit detta. Så illa var det.