Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Chelsea för fan

Embed from Getty Images
Jag hatar Chelsea. Jag borde inte göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det riktiga borde vara en slags likgiltighet, men den vägrar infinna sig. Varför denna känsla vuxit sig starkare med åren – för det har den – är svårt att förklara, men kanske det har att göra med att det är någonting som skaver med klubben. Någonting är det.
Mötet på Stamford Bridge i höstas var senaste gången United åkte på pumpen i ligan och den överkörningen har nog inte spelat en alldeles undanskymd roll för alla kryss som följt oss i fotspåren sedan dess. Inför Chelsea den gången hade United en kryssprocent på 15 – efteråt ligger det på 28.
Mourinho tog garanterat till sig väldigt mycket av det som hände på hans gamla jaktmarker. Matcher skulle stängas, Afrotankar bytas in vid första tänkbara läge (om de nu inte startade matcherna) och gnäll, detta ständiga gnäll, på för mycket spelande har influerat portugisen kraftigt. Förstår han inte att ju längre man går i turneringarna, desto mer matcher blir det? Är det en logik som gått honom helt förbi? Om han förlorat tidigt i cuperna, gett blanka fan i att köra sina bästaelvor i Europa League så hade det ju helt enkelt blivit färre speltillfällen. Ska det vara så svårt att förstå?
Jag har fortfarande inte bildat mig en helt klar uppfattning om hur jag ska hantera att Mourinho är “vår”. När det kommer till säsongen som helhet så står det bortom alla rimliga tvivel att det varit den mest sevärda sen Alexanders avsked, men ändå är det något som gnager i mig. Till exempel är han ju så förbannat sur jämt, José, vilket gör att jag blir sur och följaktligen inte vill se några intervjuer eller presskonferenser med honom. Och förutom att han klagar på det täta matchandet mosar han ut märkliga utspel titt som tätt, som soppan med Luke Shaw och nu senast “jag hade varit sur om jag var försvarare i United, blablabla”. Frågan är om hans man-management funkar som han vill eller om han istället bara skaffar sig “fiender” i omklädningsrummet? Det sägs ju att han är väldigt hej och tjena och hallå med spelarna, vilket de uppskattar, men jag tvivlar på att de hjular i vardagsrummen hemma i sina mansions när han hänger ut dom till pressen. Mångmiljonärer eller inte, de vill ha sina egon smekta och inte spottade på. På gott och ont. Visst finns det många som fortfarande pallar “old school”-behandlingen, men sedan Kieran Richardsons dagar har “jag”-beteendet bara förstärkts, precis som i stora delar av ett samhälle som blivit aningen kallare och mer oempatiskt. (Nu blev jag påmind igen om att Alex hade en tavla som Kieran Richardson målat uppsatt på sitt kontor). Äsch, det har det ju inte. Det har ju alltid varit egoismen som ägt makten i fotbollsproffsens värld (minns bara Masse Magnussons “det spelar ingen roll om vi vinner, bara jag gör mål” och Romarios dissande av taktiskt snack inför matcherna följt av “se till att ge mig bollen bara så löser det sig”) och det har bannemej inte blivit kallare i samhället heller.
Skitsamma, i sommar tänker jag bestämma mig och komma med min dom om Mourinhos kärleksaffär till Manchester United verkligen kan blomstra eller är en enkel chimär.
En solklar vinst mot Chelsea i morgon skulle vara till hans fördel.
Jag vägrar se honom spela ett tillknäppt sidleds-5-3-2 igen, trots risken för Chelseas omställningsspel. Hemma ska det attackeras, hemma ska det vinnas, hemma ska det spelas champagnefotboll. Hur nu dessa ska kunna göra det:

DDG

Valencia – Bailly – Rojo – Shaw

Herrera – Carrick

Mkhitaryan – Pogba – Mkhitaryan (Rash)

Zlatan

När vi slog Chelsea på Old Trafford senast? I september 2011. SEPTEMBER! 2011! Då var jag bara 33 år! Pogba var fortfarande en Unitedspelare och Osama Bin-Ladin nyknäppt.
Sannolikt är det bara EN spelare från den matchen som startar i morgon.

Phil Jones, Chris Smalling och Juan Mata skulle sannolikt starta alla tre om de var friska. Men det är dom inte. De brittiska pojkarna är sällan det. Jones har spelat 52 procent av ligamatcherna sen han kom 2011, Chris Smalling kom året innan och har varit med i aningen fler: 56 procent.
Helt bisarra siffror. Bara Smalling har gjort fler än 25 ligamatcher under en säsong. En säsong. Och då ska vi betänka att det är ett bra tag sen Rio och Vida dels var som bäst och dels lämnade klubben.
Juan Mata då? Jo, den här förbannade operationen sabbar siffrorna rejält för honom och drar ner hans siffra till 77 procent när säsongen är över. Säger ändå en del om skillnaden i tur/otur/fysiska förutsättningar mellan Humle & Dumle och Hugs.
Mot 3 poäng!
Håll fanan högt!
Au revoir!
(PS. Je suis toujours malade. DS)