Toppbilden: Gruppfoto på Cloudwater. Stående från vänster: Anna, Tony, Daniel, Calle Sedman, Emil, Christian, Arvid, Vegard, Elin Emilie, Micke, Walle, Simon, Micke, Pål, Thelan och två randoms från Stoke. Sittande: Micke, Björn, Anton och Jimmy.
“När du har fått dina två så kan vi byta. Det är som hockeybilder.” Jag tror att det var Vegard som sa så, när vi satt dyngsura på Common. Kontexten har jag för länge sedan glömt bort, om den nu ens spelar någon roll.
Mina tankar var fokuserade på Angel Gomes. På fredagen spreds det rykten om att Gomes skulle få debutera mot Crystal Palace. Ja, inte så mycket rykten egentligen, José Mourinho hade ju droppat ynglingens namn på en presskonferens. Det kunde vi inte vara säkra på, i Manchester tenderar nyhetsintaget att vara begränsat.
Rykten var hur som helst tillräckligt för att jag skulle gå igång. Matchen mot Palace blev genast mycket intressantare. Jag passade på att tjata om Gomes för alla som ville lyssna och för all del även för de som inte ville lyssna.
Anton tjatade också. Inte om Gomes utan om favoritlaget i Sverige. Jag har förträngt vilket det var. Kanske Sundsvall? Får det inte riktigt att stämma, då mina grönvita skor tydligen påminde om det där svenska laget och Sundsvall känns inte alls grönvita.
Andra, Mikael Freij framför allt, tjatade om Josh Harrop. Jag förkunnade tvärsäkert att Harrop inte har någon framtid i United. Det står jag fortfarande för. Björn försökte senare tvärsäkert hävda att han egentligen hade tippat Harrop som första målskytt. Svart (egentligen bläckblått) på vitt stod ett annat namn. “Jag visste inte att han skulle starta,” accepterades inte som ursäkt.
Harrop startade och var, om vi bortser från Paul Pogba, Uniteds bästa spelare. I startelvan fick Harrop sällskap av akademiprodukterna Joel Pereira, Timothy Fosu-Mensah, Demetri Mitchell, Axel Tuanzebe, Scott McTominay och Jesse Lingard. Plus Pogba, förstås.
På bänken dessutom Kieran O’Hara, Zachary Dearnley, Matthew Willock och nämnde Gomes.
Att få se ungdomsspelarna i a-laget gav extra krydda till en match som annars var väldigt avslagen på förhand. Nu vet vi förstås att Mourinho inte valde ungdomsspelarna i en övertygelse om att de är framtiden. Må så vara. När Harrop på Pogbas briljanta framspelning satte 1-0 utbröt eufori på läktaren. Det är alltid speciellt när debutanterna gör mål.
“Harrop, jag sa ju det!”
Sedan satte Pogba 2-0 och det var feststämning på läktaren. Att United var sexa i ligan glömde vi för en stund. Att Crystal Palace inte brydde sig struntade vi i.
Stående ovation för Pogba när han gick ut precis före halvtidsvilan. Ibland är det svårt att inte charmas av Mourinho. Även Lingard klev av före paus. Michael Carrick och Anthony Martial in. Ingen Gomes. Bara ett byte kvar och genast blev det nervöst.
I början på andra halvlek fick Eric Bailly ont. Mittbacken hade nog ont redan när matchen startade. Det såg ut att bli byte. Willock gjorde sig redo. Inget ont om Willock, någon Gomes är han inte. Bailly skakade av sig smärtan och fortsatte. Willock fick sätta sig igen. Sannolikt var det hans chans i livet att få spela a-lagsfotboll för United. Jag känner stor sympati för det samtidigt som jag inombords jublade för att chansen att få se Gomes fortsatt existerade. Då Bailly återvänder till spel får Gomes börja värma.
Utan Pogba på planen var andra halvlek tämligen meningslös. Pereira gjorde en fin räddning vid stolproten (såg det ut som från vår plats åtminstone, har inte sett det på teve i efterhand). Senare klistrade han en frispark till stående ovationer. Vägen till Uniteds a-lag är oändligt lång för en ung målvakt, så det blir nog inte i United som Pereira gör karriär. Framgångsrik karriär är jag oavsett säker på att han får.
En annan som går en framgångsrik karriär till mötes är Tuanzebe. Om det blir i United hänger på om, när och hur han får chansen. Det gäller även Fosu-Mensah, förstås. De andra är inte lika sexiga, med Mitchell som ett möjligt undantag. Harrop fick sin dag, McTominay fick sin dag. Det kan de ta med sig resten av livet. Jag skulle utan att tveka offra en kroppsdel (inte vilken som helst) för den upplevelsen.
Gomes fortsätter värma. Västen som stannar vid midjan på de andra spelarna går till knävecken på honom. Killen är 16 år. Liten för sin ålder. Såna pojkar gör inte tidig a-lagsdebut.
Snart är det bara Gomes som värmer. Hoppet växer i kroppen. Mourinho vinkar till sig Gomes. Det är dags!
Angel Gomes var väl elva år när han vann nåt pris på en fotbollsskola. Det var då jag hörde hans namn för första gången. Vill minnas att han poserade på bild med Gary Pallister. Det känns som att jag har följt honom sedan dess. Det är så klart inte sant, det som sker innan pojkarna når juniorlaget är väldigt hemligt för oss vanliga dödliga. Någon uppdatering då och då är allt vi har fått.
Att Gomes är en exceptionell talang har varit uppenbart i flera år. Ett år för tidigt var han med i juniorlaget. Plötsligt fick vi se honom på MUTV med viss regelbundenhet. Minst på planen. Snart uppenbart att motståndarnas taktik var att sparka på honom. Han reser sig gång på gång. Naturbegåvning heter det och det ser så naturligt ut när Gomes spelar fotboll. Bollen är en del av kroppen, han slår hårda passningar utan pendelrörelse, vilket borde vara omöjligt. Inte lika snabb som Lionel Messi, annars samma teknik och fysik. I spelstil påminner han kanske mer om Andrés Iniesta.
Så håller fjärdedomaren upp skylten. Wayne Rooney blir utbytt. Av allt att döma hans sista riktiga match på Old Trafford. Gomes, född den 31 augusti år 2000 (år 2000!), ersätter. För en stund känner en sig väldigt gammal. Framtiden kommer in, dåtiden lämnar. Symboliken går att ta på.
Sa jag att jag tjatade om Angel Gomes?
Efter matchen gör spelarna traditionsenligt ärevarv. Eller uppskattningsvarv som det kallas när prestationerna inte har varit tillräckligt ärorika. Fokus på Rooney. Hej då, tack ska du ha. De senaste åren har det ofta varit jobbigt att se Rooney spela boll för United. Ge det ett halvår så har vi bara de goda minnena kvar. Samtidigt tävlar Unitedspelarna, med Lingard och Marcus Rashford i spetsen, om att få krama debutanten Gomes.
En ska förstås vara försiktig med förväntningarna. Så mycket kan ske. Ändå kan jag inte riktigt behärska mig. Om sisådär 20 år är det dags att säga farväl till Angel Gomes. Då kommer jag att tänka tillbaka på den där gången mot Crystal Palace i maj 2017.
*****
Efter matchen går vi traditionsenligt till Chiquito. Jag tänkte fel när jag bokade, så vi får vänta ett tag på våra bord. Det gör inte så mycket, för solen skiner och det är ledigt på uteserveringen.
I strålande solsken lockar det att äta på uteserveringen. ”Det kan ni fetglömma, vår licens tillåter inte att vi serverar mat utomhus.” (Citeringen är kanske inte ordagrann.) Ja, det borde vi ju ha förstått. Hur skulle det se ut om folk satt utomhus och åt? Alkohol däremot får de servera utomhus. Det är som i Sverige, fast tvärtom.
Efter en stund får vi våra bord inomhus. Snart får vi något att äta, vilket där och då är tillräckligt för att det ska vara det bästa vi någonsin har ätit. Trots att vi fick sitta ute en stund innan våra bord var klara går det snabbare att få mat än att få notan efter maten.
Ändå var middagen på söndagen den middag på resan som vållade minst problem. När vi kom till Almost Famous (Great Northern) på lördagen hade de slarvat bort vår bokning. Den svenska tjejen som jobbade där lovade att lösa det åt oss. ”Gå till baren och ta en öl så länge.” Vi är inte så svåra att övertyga.
Först ska vi få gå till en annan restaurang. Sedan upptäcker de plötsligt ett ledigt bord. Ljudvolymen är mycket hög, så det blir som det blir när vi ska beställa. Efter en tid har halva bordet fått mat. Resten då?
”Den maten ni har fått nu är maten som de på borde bredvid skulle ha fått. Er mat kommer om en stund. Ni behöver givetvis inte betala för det ni redan har ätit.”
Almost Famous i Northern Quarter är bättre. Burgarna är oavsett fantastiska. Och mycket mat fick vi.
Mot slutet av middagen på fredagen exploderar ett glas när Daniel stöter till det. Så har vi glassplitter överallt. Det hade förstås kunnat gå riktigt illa om det istället hade exploderat när han skulle dricka.
Personalen på Gusto reagerar snabbt. Uppenbarligen fokuserar personalutbildningen på vad som ska göras när något går snett. Tidigare under kvällen hade de övat ordentligt vid vårt bord. Först då en servitör spiller ut en skål med soppa (eller om det var en öl, det var ett tag sen, minns inte så noga) och senare när en annan (tror jag, minns inte så noga) servitör finner det lämpligt att tappa några tallrikar (var det nog, minns inte så noga) i marken.
Det var mitt första besök på Gusto. Maten var rätt omärkvärdig om än inte dålig. Servicen var… tja, servicen hade lite otur kan vi väl säga. De gav oss i alla fall rabatt på notan och bjöd oss på varsin shot limoncello.
Nåväl, alla resenärer verkade vara på gott humör och alla missöden hanterades med skratt istället för ilska. Tänk så mycket trevligare det blir när det är så!
*****
En Anna försov sig, en annan Anna glömde en telefon i säkerhetskontrollen. En onödigt stressig start en tidig fredagsmorgon. Alla kom ändå med sina flyg, vilket är det viktigaste.
Väl på plats i Manchester inledde vi med en öl på Common i väntan på att klockan skulle bli lunch. De flesta bättre ställena slår upp portarna först klockan tolv, Common är ett positivt undantag och öppnar redan klockan tio. Kaffemaskinen var på dåligt humör så tidigt (högst märkligt, kaffemaskinen ska ju vara piggast), varför det fick bli en öl i väntan på en välbehövlig kaffe. Lunchen fick vi förstås vänta ytterligare på. I England är det nämligen omöjligt att steka en burgare före klockan tolv.
Förutom jag så var det Anna och Tony (den andra Anna var på ett annat flyg), paret från Hedemora-Stockholm, samt Björn, Anton och Pål. Snart även Arvid, som vi sprang på mellan hotellet och Common. Han var inte överdrivet svår att locka med på en öl och sedan en lunch, trots att han redan hade ätit.
Lunchplanen var Bundobust. ”Jag har aldrig varit där. De har indisk mat och craft beer. Det blir bra.” Måste ju testa alla nya ställen. Menyn var mestadels vegansk, med enstaka undantag. Ölen var god. De hade dessutom min favorit Tripel Karmeliet, så då var jag tvungen att beställa den. Arvid föredrog att dricka ur burk. Maten var också bra. Och lagom stark. Jag åt nån äggsak med friterade sparris.
Snart dök Calle Sedman upp. Av någon anledning behövs både förnamn och efternamn där. Det bara är så. En stund senare fyllde även Bävern på. Han får varken förnamn eller efternamn.
I vårt bås var det alltid den som satt längst in som behövde röra på sig. Det resulterade i att vi frekvent bytte plats runt borde, något som kan rekommenderas.
Efter hand var det någon som tyckte att det var dags att checka in på hotellet. Det föreslogs att vi skulle ta en sväng förbi Port Street Beer House först. Alla lockades av det. Framför allt Björn, som påstår att han aldrig har varit där.
Sedan var det hög tid att checka in på hotellet. Så när vandringen fortsatte till Pilcrow (som Anna hade tipsat om, liksom Norwegians magasin och som jag även hört om på annat håll) tappade vi några. Lite svinn får en räkna med. Pål, som var i Manchester för första gången, hakade ändå på. Den planerade vändan till Old Trafford fick vänta. Rätt prioriterat!
Det var mitt första besök på Pilcrow, inte det sista dock. Förutom ett gediget ölutbud kan den communitybyggda puben locka med en riktigt trevlig uteservering. Rekommenderas verkligen!
En snabb sväng förbi Arndale – där alla plötsligt lockades av Starbucks – i väntan på nästa pub. Ett problem med Manchester är alla pubar som en inte hinner besöka på en resa. Det finns ju några stycken på checklistan. För att inte tala om alla nya som också måste besökas.
Det blev många nya för mig den här gången. Ett sådant ställe var Beermoth (Café Beermoth om vi ska vara petiga och inte riskera att förväxla det med ölbutiken som har samma namn och ägare), även om det inte är så nytt för vissa andra. Där hittade jag en belgisk strong ale (Toccalmatto Schieve Funambulo) som jag blev rätt besviken på.
Annars tummen upp för Beermoth! Adderas definitivt till måstelistan. Denna förbannade måstelista där det alltid finns en massa luckor när en åker hem. Tror bestämt att Manchester har för många bra pubar.
*****
Det händer emellertid att den växande måstelistan krymper någon gång ibland. Så denna gång, då det blev det allra sista besöket på Sam Platt’s. Förmodligen. Har hört lite dubbla bud om det.
Cause the council said Sam Platt’s must go,
We’ve had thousands of laughs and the memories will last,
But now we must find a new home.
De senaste åren har Sam Platt’s varit puben jag har gått till före matcherna. Nu ska det byggas spårväg till Trafford Centre och då blir Sam Platt’s en hållplats istället för pub. Vad jag gör nästa gång är högst oklart.
Jag känner att jag har gjort mitt på Bishop. Hotel Football är inte alls samma sak. Red Square har jag inte testat, har heller inte hört något positivt om det. Att glida runt inne i stan är en möjlighet och det finns förstås centrala pubar som samlar Unitedsupportrar. Ett problem med det är att om en börjar i city så måste en planera utfärden till Old Trafford. Från Sam Platt’s (och även Bishop och Hotel Football) är det bara några minuter att gå till arenan. När det var som bäst tog det tio minuter från puben till platsen på läktaren.
Så inte längre. Den här gången var det 20 minuter i kö. Då var det ändå en match där väldigt många stolar stod tomma. Alla indikationer är att säkerhetskontrollerna bara kommer att skärpas ytterligare.
Vi var tidiga på Sam Platt’s. Fångar upp Raymond på vägen. ”Vi har nog inte sett på åtta år.” Anna, Rune och Samuli var ännu tidigare. En snabb Guinness. Sen ut för att göra en intervju i BBC (engelsk media var väldigt intresserade av Muss när det vankades final i Sverige). Tog med mig Anna som moraliskt stöd.
Sam Platt’s fylls på efter hand. För sista gången. Vemodigt. Samtidigt ser vi fram emot Stockholm.
Cause United are going to Stockholm,
There’ll be thousands of reds and we’ll be pissed out our heads,
Cause United are going to Stockholm.
Spenderar lite tid med Trelleborgsgänget (Micke och Micke, sympatiska namn, Walle, Thelan och Simon). Snackar en snabbis med Becktona. Han hette Fredrik när jag lärde känna honom. Internet kan ändra på sånt.
Unless we’re playing Crawley Town,
Oh Sammy Platt’s is always full.
Den sista tiden på Sam Platt’s spenderar jag med Calle Sedman. Det är nästan så att en fäller en tår. Fast ändå inte. Vi vevar alla sångerna vi kan.
Så säger vi farväl till en pub. En pub som nästan var en kompis. De som är lite äldre pratar om Dog & Partridge. Min generation kommer prata om Sam Platt’s. Nästa generation kommer hitta sitt ställe. Vi kommer alltid hävda att Sam Platt’s var lite bättre, på samma sätt som de äldre hävdar att Dog & Partridge var bäst. För förr var bättre och ingen ska hävda att en fotbollssupporter inte är nostalgisk.
*****
Efter en middag går vi till Cask (nytt ställe! vilket innebär att jag äntligen har checkat av alla i pubguiden på hemsidan). Jag snackar ett tag med Jörgen, Bill och Lars från Uppsala. Eller om det nu bara var en av dem som var från Uppsala. Sånt kan vara lite oklart under en helg i Manchester.
Vandringen fortsätter till Mulligans. Plötsligt dyker Arvid, Christian, Emil och Jimmy upp. De hade hittat en ölfestival och har med sig en grön hatt. Stämningen är allmänt uppspelt. Tills Mulligans tycker att det räcker. Då fortsätter vi till Castle Hotel, där Rune och Samuli väntar.
En annan kväll tappar jag och Bävern bort resten av gänget. Istället, efter en sväng på 57 Thomas Street, fångar vi upp Foggy och Göran på Castle Hotel. Avslutar på Crazy Pedro’s. ”Vi är inte tillräckligt fulla för det här,” hävdar Bävern. Snarare tvärtom skulle jag säga.
Black Dog Ballroom är ett givet besök när vi är törstiga på söndagsnatten. Att Micke och Walle sitter där och väntar på oss är näppeligen någon överraskning.
*****
Avslutningsölen är viktig. Ofta blir det på 57 Thomas Street, så även denna gång. Dels är det en fantastisk pub, dels ligger den väldigt nära där vi brukar bo. Den här gången var uppslutningen väldigt bra, vilket är jätteroligt.
Alltid trevligt med helgens sista öl. Ännu trevligare med den sista, sista ölen. Och…
Jag och Calle Sedman passar på att testa ett par av de mer intressanta brygderna från Marble, Manchesterbryggeriet som äger 57 Thomas Street. The Imp of the Perverse (som rimligen har fått sitt namn från en novell av Edgar Allen Poe) är en lagom stark romlagrad imperial stout. Lost Your Marbles är som namnet antyder en sanslös brygd, aldrig förr har jag druckit en imperial stout som får mig att tänka på rödvin.
Plötsligt samlas alla runt en telefon. Tydligen är det straffar i en VM-final. Sverige vinner mot de som inte är Sverige.
Några är lite klokare och går hem tidigare. Vi andra går till Cane & Grain, där vi avslutar avslutningen på helgen.
*****
Resans höjdpunkt var ändå besöket på Cloudwater, Manchesterbryggeriet som 2016 rankades som Europas bästa och världens femte bästa bryggeri.
Elin Emilie och Vegard från Norge ansluter till gänget som sågs redan på fredagen för att ge oss lite internationell prägel. Ännu lite senare får vi sällskap av Stine. Många gånger har jag försökt reda ut det här med norska dubbelnamn. Har inte lyckats än eller så har jag bara glömt bort förklaringen. Skam den som ger sig.
Vi vandrar lite fel. Bryggeriet ska ligga i en industrilokal bakom Piccadilly Station, så jag tänker att vi först går till stationen och sedan funderar på den sista biten. Inte rätt tänkt, meddelar Björn när vi nästan är framme vid stationen. Nåväl, rutten kalkyleras snabbt om och via vägar som ingen någonsin går på och vägar som inte ens finns på Google Maps är vi framme vid Cloudwater med gott om tid till godo.
Det går en tid, sedan öppnas dörren. Snart hälls det upp en öl, vilket oundvikligen är en stämningshöjare på lördagsmorgonen. Vi passar på att ta en gruppbild och får sällskap av ett par från Stoke, som har tagit sig till Manchester bara för att besöka Cloudwater. Senare avråder de oss från att besöka Stoke, då Stoke inte har något att erbjuda.
Touren leds av en tjej från USA med förflutet i Schweiz, nu kvalitetsansvarig på Cloudwater. Vi får sällskap av en kanadensisk tjej jobbar på bryggeriet och hennes tre kompisar (Robyn, Sam, Rebecca och Sarah). Cloudwater är ett mikrobryggeri, vilket betyder att hela bryggeriet ryms i en halvstor lokal. En stor kontrast mot industribryggerier, som tar upp hela byggnader.
Vi får smaka plommonöl. Ägaren fick chansen att köpa 600 kilo japanska plommon, det är ju såna chanser en får ibland, och slog givetvis till. Cloudwater gör aldrig samma öl två gånger, något som är jättebra och jättedåligt.
När Arvid är klar med transport av kanadensisk tjej på palldragare är det dags för oss att gå vidare till Cloudwaters Barrel Store. Med från bryggeritouren får vi en token som ger oss rätt till en stycken gratis. Kön ringlar lång strax före klockan tolv, för licensen kräver att de inte säljer alkohol innan dess. Licensen förbjuder också barn att vistas i lokalen. Barn, till skillnad från vuxna, kan nämligen krossas av fallande öltunnor.
Tanken var att vi sedan skulle fortsätta ner mot universitet för att gå på museum och galleri. Vädret får oss att revidera planerna. Istället håller jag och Björn ett quiz inne i Barrel Store. Gänget delas upp i par, där två par får hjälp från Kanada, vilket visar sig vara en avgörande fördel. Alla tävlande får godkänt då de svarar att Manchester är den bästa staden av Manchester, Liverpool och Leeds. Som tur var hade ingen Phil Neville i drömelvan, för då hade domarna aldrig kommit överens.
Vinnarna får fina priser. Mussprylar dominerar prisskåpet, som också fylls på med produkter från Cloudwater, efter en snäll förfrågan från Björn. Till slut har vi priser till alla vinnarna.
Mikael Freij, Christian och Sam tog förstaplatsen. Det största laget med Emil, Thelan, Robyn, Sarah och Rebecca fick också pris, även om de kanske borde ha diskats på grund av för många spelare. Övriga vinnare undvek att fångas på bild, varför deras identitet för evigt är dold.
De kanadensiska tjejerna roffar åt sig de sista exemplaren av Muss exklusiva t-shirts som pris. Viktigt med internationell representation!
Snart berättar magen att det är nödvändigt med mat, varför vi tvingas lämna Barrel Store, trots att vi egentligen ville stanna i många timmar. Besöket på Cloudwater – både bryggeritouren och Barrel Store (kolla öppettiderna innan du går dit) – var verkligen en höjdare och kan varmt rekommenderas!
Fortfarande verkar Cloudwater primärt på den inhemska marknaden. Tidigare i år var de i Göteborg och bryggde öl tillsammans med Dugges. Resultatet blev Pale Ale Pale Ale Pale Ale, som går att köpa på Systembolaget tills lagret tar slut.
De kanadensiska tjejerna är också hungriga, så vi tar sällskap till Common (ursprungsplanen Rudy’s förkastades på vägen, då vi var alldeles för många). När vi börjar vandringen mot Common droppar det lätt från himlen. En stund senare är det som att vi går i en dusch. Vi söker skydd, inser att vi redan är genomvåta och fortsätter. Färdkost från Cloudwater hjälper humöret och alla är på gott humör.
Snart, ungefär när regn byts till sol, är vi på Common. Över en bit mat, kanske också en liten öl, torkar vi under en diskussion om hockeybilder.
Det svensk-norsk-kanadensiska gänget får ytterligare internationell prägel när Samuli, med finska rötter, ansluter tillsammans med Anna och Rune. En kan inte stanna för länge på samma ställe, så vi fortsätter till Pilcrow (sa ju att det första besöket inte var det sista) och njuter av det vackra vädret. Samuli blir väldigt uppspelt när Finland kvitterar mot Sverige i hockey. Det är sista gången under resan som han nämner hockey, så jag fick aldrig veta hur det gick i matchen.
Dricker en Two Hundred Fathoms, en imperial stout från Galway Bay. Resans bästa öl! (Åtminstone den bästa nya ölen, en Tripel Karmeliet slank ju ner på fredagen.) Ja rent av en av de allra bästa jag har druckit!
*****
Hem till Sverige för att ladda upp inför Europa League-finalen. Känner att luften liksom går ur mig när jag nås av nyheten om terrordåd i Manchester. Stirrar på ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde utan att ta in någonting. Så obeskrivligt tragiskt.
Nu är inte Manchester en stad som ger upp utan vidare. Så Stockholm färgas röd, om än i en mer dämpad stämning än planerat. De tusentals som följer är inte riktigt så dyngraka som sången lovar.
Under matchen handlar sångerna om Manchester mer än någon annan gång. Visst rullar Manchester La La La någon gång ibland, visst sjunger vi att Manchester is wonderful då och då. Mycket mer än så är det i vanliga fall inte.
We’ll Never Die vevas också frekvent på läktaren på Friends Arena. En sång som redan betyder så mycket blir ännu starkare den här gången.
*****
Laddar förstås upp för match på supporterträffen på Modis, som Anna och Simon styrde upp till perfektion. Fantastiskt roligt att se så många bekanta ansikten. Ja, alla nya ansikten också så klart.
Samtidigt blir det också en ganska stressig dag. Ett tag känner jag mig som en pingisboll som studsar runt mellan folk som vill säga hej. Jag behöver också fixa material till hemsidan, även om lastar över så mycket som möjligt av det på Gustav.
Det känns som att timmarna före match bara försvinner.
*****
Den förhöjda säkerheten på Friends Arena märker vi inget av. Då är kontrollerna på Old Trafford på vilken match som helst hårdare.
Sitter på den neutrala läktaren. En Ajaxsupporter var förbannad efter matchen. ”Ni spelar inte fotboll.” Utöver det bara glada miner. Tydligen inte samma upplevelse för alla som satt på den neutrala läktaren. Det får Uefa, som vanligt, ta på sig. Vuxna människor borde givetvis kunna gå på fotboll utan att slåss. Nu är verkligheten en annan och då måste de som bestämmer anpassa sig. Neutrala läktare är oavsett fullständig idioti.
Efter matchen får vi inte gå där vi vill gå. Tydligen var många Ajaxsupportrar arga. Så då tyckte polisen att det var lämpligt att samla alla Ajaxsupportrar på ett ställe och skicka dit smågrupper av Unitedsupportrar. Någon inser till slut att detta är vansinne och öppnar avspärrningen för de som inte ser ut att vara Ajax.
På vägen tillbaka går vi förbi en mindre folksamling. Jag ser inte vad som sker och tycker därför att det är ointressant. Tydligen någon som dansar. I efterhand har jag insett att det var Pogbafamiljen.
*****
United vinner Europa League för Manchester.
Det är faktiskt aldrig något snack om saken. Pojkar mot män är en passande beskrivning. Pogba ger United en tidig ledning med ett skott som styrs i mål av en motståndarklack. Henrikh Mkhitaryan dödar matchen tidigt i andra halvlek.
Så får Wayne Rooney lyfta Coupe Uefa, som det allra sista han gör som Unitedspelare. Många Ajaxsupportrar stannar för att se prisutdelningen. Obegripligt. Jag skulle hellre klösa ut mina egna ögon än att stanna kvar för att se motståndarna lyfta en pokal.
Med Community Shield, ligacupen och Europa League i säsongens medaljsamling är säsongen utan tvivel framgångsrik. Allra helst som United också tar en Champions League-plats. I en bredare analys kan säsongen också sägas vara dålig.
José’s playing the way that United should, heter det i sången. Jag tycker verkligen inte att det stämmer. Addera att resultatet i ligan var bedrövligt så är säsongen dålig. Dålig och framgångsrik.
Det minns vi inte om några år. Då minns vi bara att United i Stockholm kompletterade pusslet.
*****
Avslutningsvis vill jag tacka alla som var med och gjorde detta till en oförglömlig resa. Hoppas att vi ses snart igen!
19-001
19-005
19-010
19-011
19-015
19-025
19-030
19-050
19-051
19-060
19-061
19-070
19-071
19-072
19-073
20-00
20-01
20-04
20-06
20-07
20-08
20-09
20-11
20-12
20-20
20-21
20-22
20-23
20-24
20-30
20-31
20-32
20-33
20-35
20-40
20-42
20-45
20-50
21-01
21-02
21-03
21-04
21-05
21-06
21-07
21-08
21-10
21-11
21-12
21-20
21-30
21-40
21-50
21-51
21-52
21-60
21-61
21-70
21-72
21-74
21-78
21-79
24-01
24-02
24-03
24-04
24-05
24-06
24-07
24-08
Foto Björn Appelgren och Mikael Österdahl.