Embed from Getty Images
Samma facit som förra hösten, alltså – tre raka ligavinster och topplacering i ligan.
Men den som inte ser skillnaden på detta United och fjolårets United får se till att undersöka andra saker också än sin fotbollsanalytiska förmåga.
För den här upplagan har hittills visat sig vara snäppet vassare på det mesta: defensiv, offensiv, fysik och självförtroende.
10-0 på tre matcher, oavsett motstånd, skojar man inte bort.
Imponerande:
- Jag gläds åt att se detta United inte lägga sig ned bakom soffan och hålla upp kuddarna sista halvtimmen av matcherna när laget leder. I stället är det – defensiva byten till trots – ett lag som både vågar och orkar stå upp bättre och se till att både hålla ledning och dessutom utöka den. Med lite mer fokus hade även den här matchen kunnat sluta 4-0.
- Marcus Rashford. Alltid. När han fått se Martial komma in och göra mål och själv kliva av surade han inte ihop när det blev bänken. I stället gjorde han bara det han sett Anthony göra. Han verkar ha ett fantastiskt psyke, ynglingen.
- Nemanja Matic kan faktiskt – även om ingen ytterwingbackmittfältare tillkommer – vara den sista biten av pusslet som fattas för att leda laget till glory. Kanske inte den här säsongen, men i så fall nästa. Han täcker stora ytor i defensiven och även i dag visade han prov på sin förmåga att vända spelet offensivt också. En så här långt enorm förstärkning.
- Offensiven är ofta en fröjd att skåda, i våg efter våg efter våg, som det ska vara på Old Trafford.
Manchester United-klass:
- Hörnmål står plötsligt som spön i backen efter åratal av meningslösa Phil Jones-experiment.
- Anthony Martials cameos de två senaste helgerna gav egentligen inte Mourinho något annat val än att sätta in fransosen från start. Han gjorde definitivt ingen toppinsats, men det här var en nivå som bör vara hans lägsta – således Unitedklass.
- Jag tyckte faktiskt att Juan Mata var bättre än både Martial och Mkhitaryan, men spanjoren fick finna sig i att vara förste man av när Mou-Faria körde igång bytena. Han sprang rätt även i dag – det gör han alltid – och hans fenomenala frambrytning till första halvleks bästa chans var typiskt för honom. Ett litet geni.
- David De Gea har nu spelat 4,5 timme i ligan och knappt satts i arbete. Desto mer imponerande att han då gör den där ishockeyräddningen på stopptid. Bäst.
- Jag älskar att vi har en mittback som kör en cykelsparksrensning i eget straffområde. Magiskt.
- Bytena fick minst sagt önskad effekt. Det ska dom alltid ha i Manchester United. Fellaini gick också från att – som ansedd nickspecialist – helt ostörd ha nickat en DDG-passning rakt upp i luften till ingen alls till att – i offsideläge? – knäa in Lingards passning. Mycket kan man säga om Afrotanken (som jag brukar kalla honom), men det händer i alla fall alltid någonting när han är på planen. Och den senaste tiden brukar det innebära mål framåt, vilket så klart är mycket bättre än det motsatta.
Kräver förbättring:
- Jag älskar att Paul Pogba – och andra – skjuter utanför straffområdet. Men det börjar bli läge för världens numera tredje dyraste fotbollsspelare att sätta dit en riktig beauty från distans. I kväll avlossade han sex avslut utan att vara riktiiiiigt nära.
- Antonio Valencia och jag har som bekant ingen love affair. Unitedkaptenen var visserligen habil förra säsongen, men han är ingen högerback jag inte kan leva utan. Mot Leicester visade han varför: Antingen slog han svaga inlägg eller så drog han ner på tempot och spelade hemåt.
- Romelu Lukaku har alltså missat tre av sina sex senaste straffar. Och ska vi döma av dagens alltför bleka avslut bör det dröja länge innan han får chansen att missa sin fjärde. Annars var han okej i mycket i sin strid med Wes Morgan, höll uppe bollen en del, fick iväg ett vasst avslut i trängt läge (där Mata möjligen var några centimeter offside), men hade ingen lycka där han borde ha lycka: I målgörandet. Apropå straffen vill jag minnas att Teddy Sheringham också missade sin första, väldigt tidig i Unitedkarriären. Mot Spurs också till råga på allt, eller?
Sist innan september:
- Nu får vi vänta i TVÅ VECKOR på nästa Unitedmatch. Tack och lov är det sju matcher på tre veckor därefter.
- Förra säsongen följdes de tre raka inledningsvinsterna upp med två raka förluster. Med Stoke borta och Everton hemma efter uppehållet är risken inte lika stor att historien upprepar sig. Eller?
- Vigge Lindelöf fick åter finna sig i en läktarplats när Mourinho testar näste spelares mentala förmåga att hitta en ny plats (no pun intended) i en ny miljö. I höst får vi se om det är svenskt stål i Lindelöfs psyke eller inte.
- Mike Oliver står alltså en meter från situationen där Okazaki höfttacklar omkull Pogba – och blundar för den. Häpnadsväckande. Man ska egentligen vara imponerad av den engelska domarkårens påläggskalv, men jag är sällan det.
- Jones anfallsansats i första halvlek slutade som man föreställde sig när man såg honom sätta iväg. Men han behövde inte bäras av på bår i alla fall, Philip. Kanske blir det här äntligen hans säsong?