Av någon anledning vaknar jag lycklig. Betydligt mer tillfreds med tillvaron och Uniteds prestation än jag var igår när jag gick och la mig. Kanske borde jag alltid vänta med att blogga till dagen efter matchen, istället för att nattuggla. Vore ju drömmen att alltid vakna såhär pepp och taggad på supporterskapet (bortsett från första pre coffee vakna timmen, mellan 04.00 och 05.00. Ni med hund know the struggle..) Snacket de senaste dagarna sedan Stoke-matchen, vilket ändå var väntat i en fortfarande ganska bortskämd supporterskara, gick väl lite kring huruvida vi faktiskt står oss mot bättre motstånd, och ifall den strålande inledningen av Premier League just bara var det; en strålande inledning. Inte för att en seger mot Basel säger speciellt mycket om vår kapacitet när riktigt tuffa motståndare står på spelschemat, men att vinna komfortabelt i inledningen av CL utan att varken förta sig eller göra någon vidare bra match egentligen, får ändå ses som ett steg i fortsatt rätt riktning.
Scenen var riggad för en bra kväll, och som det så ofta känns verkade det som att en högre makt har ett finger med i spelet och gav oss en chans till revansch på Basel. Som sagt, det var absolut en seger vi skulle kassera in utan någon större dramatik, men det känns ändå som ett fantastiskt gott omen att få inleda på det här sättet. Med en seger, en klar och hyfsat ohotad seger. Och det blev en lugn kväll på Old Trafford. Om det inte vore för den självklara extasen över att vara tillbaka i Champions League (och att äntligen ha en socialt accepterad ursäkt att dricka finöl en vanlig tisdag) blev jag nästan lite uttråkad stundtals. Det hände helt enkelt inte så mycket. Ur svenskintresse infann sig även viss förväntan i och med att Lindelöf startade, men utöver det kändes hela grejen som en vanlig dag på jobbet. Och det är faktiskt ganska skönt ibland.
Holy guacamoley!
- Vid det här laget är vi vana vid att vår lokala favoritpåg number one gör mål i sina debuter, men i alla fall: Marcus Rashfords Champions League-debut blev precis så fantastisk man kunnat hoppas på. Igår; ett fantastiskt super-sub. I framtiden; en Unitedlegend. Jag är helt övertygad om det. Vi har inte hunnit se speciellt mycket av Rashford ännu den här säsongen, men skillnaden i hans fysik och taktiska mognad är redan tydlig, jämfört med för bara något år sedan.
- Och ej att förglömma i skuggan av Rashfords praktfulla debut, även den gode Lukaku gjorde sitt första mål i turneringen igår. Det första av många kan vi väl anta.
- Det var under bedrövliga omständigheter som han byttes in, mannen som delar Uniteds supporterskara i två läger. Detta trista faktum till trots lyckades Fellaini tysta sina kritiker (åtminstone fram till nästa match han spelar..) Inte endast genom att stå för ett av gårdagens tre mål, utan för en stabil insats som helhet. En av Fellainis bästa matcher på mycket länge, och det enda som skulle vara mer glädjande än att Fellaini gör bra ifrån sig vore om vissa av våra supportrar faktiskt skulle ge honom den cred han förtjänar, när han förtjänar den istället för att hata.
..och den vanliga ångesten:
- Pogba! Why? Warum? Porqué? Vi inväntar fortfarande en uppdatering kring hur illa det faktiskt är, men just nu finns det stor anledning till oro. Även om det visar sig gälla ett par veckors frånvaro som mest, är det en frånvaro vi absolut inte vill vara med om.
Slutligen:
- Så jäkla skönt med Ashley Young tillbaka tycker jag.
- I ett stundtals liiiite svajigt försvarsspel är Matic verkligen en tung pjäs. Givetvis gjorde Fellainis insats mycket, men den stabilitet vi hade i matchens bättre stunder stod Matic för. Jag blir mer och mer övertygad att han är den centrala mittfältare vi saknat sedan Keanes och Scholes tid, även om spelare som Carrick gjort många kvalificerade försök att fylla tomrummet, och lyckats ibland.
- Och den eviga frågan: VARFÖR regnar det alltid på José Mourinho?
