Embed from Getty Images
United saknade sin bäste spelare – Spurs sin. Det märktes också i spelet i en match som handlade mer om kamp och intensitet än skönspel. Hemmalaget var strået vassare även om konkurrensen inte var knivskarp och inget av lagen direkt såg ut som en given utmanare till City om titeln.
Få saker är dock så förlösande som ett mål i slutet av den här typen av möten.
Jag gissar att jag inte var ensam om att dansa omkring runt vardagsrumsbordet när Martial tofflade in bollen? Nej, jag tänkte väl.
Den här trean var fantastiskt viktig med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna och förhoppningsvis är allas vår Paul snart tillbaka och tar tag i matcherna på ett mer övertygande sätt.
Me like:
- Visst, första halvlek var allt annat än välspelad, men den innehöll bannemej mer känslor, kamp och jävlaranamma än på några veckor. Andra var lite lugnare, men det fanns spår
- Visst, värdelösa hörnor och lite valpig stundvis, men han var helt klart den offensiva kraft som hotade Spurs allra mest. Tröttbyte? Annars märkligt av Mourinho att inte plocka Lukaku (även om vi såg vad belgaren bidrog med sen).
- Den lilla uppväxlingen direkt i andra halvlek – under en femminutersperiod där var det halvchans på halvchans – visade att United trots allt ville det här mest. Borta var Huddersfieldinställningen och tillbaka var de cojones och den grinta ett Unitedlag egentligen alltid ska ha.
- 1-0! Anthony! Martial har förvandlats till 2010-talets Ole Gunnar och även om han är bra nog att starta får han gärna fortsätta komma in och leverera. Han var även inblandad i förarbetet till Lukakus halvchans med en tjusig klack till Matic.
- Defensiven ändå. Spurs (UTAN KANE TYDLIGEN!) kom egentligen bara till en enda riktigt farlig chans på hela matchen. Det här med nollor på Old Trafford är en trevlig bekantskap, så länge de bara stannar på gästernas protokoll. United har faktiskt bara släppt in mer än ett mål på hemmaplan i ligan under Mourinho.
- Dessutom har vi nu 36 raka utan förlust på Old Trafford. Enastående.
Tja, jo, liksom okej:
- Ashley Young var inte bara den som drog igång krigarmentaliteten i matchen utan han stod även för några offensiva finesser. Och inte minst: Han ställde sig upp mot den oerhört enerverande Dele Alli.
- Tiominutersperioden i inledningen såg ut som den ofta gör för United (medan man vet att det snart kommer att avta).
Fungerade inte:
- 5-3-2-experimentet med klassiska 80-talsdjupledsbollar mot Rashford-Lukaku. För trots Spurs högt placerade backlinje hade United svårt att sticka fram bollarna till sina anfallare.
- Chansskapandet första 45. Det innehöll exakt NOLL riktigt feta hemmalägen. Inte bra nog om det inte var en del av spelplanen, vilket man faktiskt kan misstänka när det handlar om José Mourinho.
- Ander Herrera. Spanjorens höst har varit underwhelming, för att uttrycka det milt. Han trampar mest vatten, alternativt på motståndarfötter eller på bollen. Och nu går det inte att skylla på ringrost längre.
- Henrikh Mkhitaryan. Armeniern är om möjligt inne i sin sämsta period som Unitedspelare och trots att han blixtrade till lite i inledningen av andra halvlek var hans bidrag i dag lika uselt som det varit på sistone. Jag kunde inte ens tänka mig att han skulle starta i dag, ens.
- Matic-Herrera-partnerskapet har inte imponerat den senaste tiden och i dag var de åter rätt bleka, sett som en enhet.
- Romelu Lukaku får chans efter chans att hitta målet igen efter sin torka, men i dag var stolpen i vägen på hans enda riktigt heta läge. Dags att sätta in Martial från start där i veckan? Å andra sidan såg vi i slutet, med just stolpnicken och nickskarven, vad han kan i slutet av täta matcher.
Sist:
- Det här vara tionde matchen som Paul Pogba missade efter att ha gått sönder mot Basel. Tionde! Kom tillbaka snart, Paul!
- Dele Alli gav ett ytterst osympatiskt intryck, vilket jag inte fått tidigare av honom. Filmade, klagade och var allmänt dryg. Inget fel i det nödvändigtvis, men det var extra skönt att engelsmannen missade superläget strax innan Uniteds segermål.
- Victor Lindelöf fanns inte ens med på bänken i dag – det går upp och ner för Västeråsaren. Mest ner.