FÃ¥ sena lördagsmatcher mot halvdant motstÃ¥nd har väl varit sÃ¥ attraktiva pÃ¥ förhand för en Manchester United-supporter som den borta mot Cardiff med tvÃ¥ dagar kvar till julafton. Det kändes som om julen kom redan i onsdags dÃ¥ Ole Gunnar Solskjaer presenterades. Efter lördagens överkörning i Wales känns det med ens lättare att se framemot det tuffa matchschema som väntar, även om vi som luttrade supportrar nu för tiden är bittert medvetna om att inte ta nÃ¥got som helst för givet.Â
Laguppställningen
Ole Gunnar Solskjaer pratade på presskonferensen om att det skulle bli Kieran McKenna och Michael Carrick som skulle ha mest att säga till om då det gällde laguttagningen mot Cardiff. Så blev det nog också. Diogo Dalot fick se Ashley Young ta högerbacken medan Paul Pogba, kring vilken Solskjaer uttalat att han skulle bygga sitt lag, tog plats på tremannamittfältet jämte Ander Herrera och Nemanja Matic. På topp? Ja, det fanns väl inte egentligen så många alternativ. Klart får väl ändå sägas vara det att ingen i ledarstaben ser Juan Mats som ett alternativ för en högerkant. I Alexis Sanchez frånvaro betyder det att Jesse Lingard spelar.
Kanske hade man kunnat tänka sig Eric Bailly bredvid Victor Lindelöf i mittlåset. Nu blev det Phil Jones, och United ställde de facto upp med fem engelsmän från start på lördagskvällen.
Solskjaereffekten?
Att Ole Gunnar Solskjaer inte är José Mourinho syntes förutom på det att han spelade Paul Pogba rätt omgående på den offensiva balansen i Manchester United. Visst, Solskjaer har inte hunnit sätta sin prägel på laget och spelarna än, men det får ändå anses som givet att han förklarat hur han förväntar sig att laget ska spela. Från att ha lidit under Mourinhos riskminimerande defensiv satte United nu fart på bollen, pressade motståndarna högt och tog de där offensiva riskerna som Solskjaer vill ta. Utöver det fick vi se ett bollinnehav som vi inte sett på länge. Från att ha varit ett lag som knappt velat ha boll höll United nu boll och öppnade upp ytor.
Visst, det här var en match likt den mot Fulham, mot svagt motstånd och med en positiv boost i form av ett tränarbyte i ryggen. Ändå fanns det orsak till optimism när man såg United spela. Det fanns en bredd, en löpvilja och även ett one touch-spel (läs 3-1-målet) som inte synts till på länge. Spelarna som fick chansen från start såg ut att stundtals spela för sina fortsatta karriärer och även om Solskjaer talat om bredden i truppen och möjligheten att se många spela under december och januari så var det ändå den blivande stommen han ställde ut. Hur lång smekmånaden blir återstår att se, men United har ett tämligen okej matchschema framför sig och ett gyllene läge att bygga självförtroende.
Victor Lindelöfs offensiva räder är något vi gärna ser mer av. Svensken såg på allvar ut at gilla och anamma det mer riskbetonade anfallsspel Solskjaer vill spela och gick framåt både en och två gånger med ett rätt effektivt väggspel. När United i andra halvlek var på väg tillbaka till gamla synder, det vill säga att slå av på takten och bevaka, reste sig Mike Phelan upp och gav direktiv om att fortsätta pressa och gå framåt.
Till sist. Såg ni den genuina, kollektiva, glädjen på bänken? Sällan eller aldrig har väl målvaktstränare Emilio Alvarez eller någon annan ur staben haft sådana glädjeyttringar över ett mål för United? Gott att se.
MÃ¥len
Mycket mer smakfull start än den Manchester United fick mot Cardiff är svår att få. Frispark i utsökt läge, överhopp av Pogba och den där Ronaldo-lightträffen från Marcus Rashford gav 1-0 och andrum. Visst, målvakten tar ett steg i fel riktning i fel hundradel, men det oaktat är det en vacker frispark. Ander Herrera signerade 2-0-målet och något i mig frågade om han verkligen hade testat det där avslutet därifrån för ett par veckor sedan. Det touchar en försvarare och ställer till viss del Etheridge men är ändå ett ack så vackert fotbollsmål.
Reduceringen på straff ids vi inte ödsla mer tid på, annat än det att det inte blåsts straff för betydligt värre förseelser än den överarmen från Rashford. 3-1 avhandlade till viss del redan, men den struten hade Sovjetunionens förstafemma i hockey inte skämts över i tiderna. Martial fick sätta pricken över i med ett precist avslut vid bortre stolpen och den där lilla ångesten som kom krypande vid reduceringen blåste bort. Jesse Lingard fick kröna kvällen med två mål. Först på straffen han själv fixade, sedan på ett otroligt precist instick från Pogba. Det målet innebar att det United gjorde fem mål för första gången i en ligamatch sedan Sir Alex lämnade. Bara det.
De förbättrade oddsen
Så, vilka spelare kan anses ha gjort intryck på Ole Gunnar Solskjaer? Egentligen kan han inte vara direkt missnöjd med någon. Nemanja Matic, som känts sliten och gammal hela hösten, gör till och med han en godkänd insats som städgumma på mitten medan det känns som om Paul Pogba kommer att fortsätta växa med uppgifterna. Marcus Rashford gör ett uppoffrande jobb på topp, ett jobb jag menar att Romelu Lukaku inte gör. Belgaren må sedan vara mer cynisk i boxen när han väl är i form, men även om han återkommer från de så kallade personliga orsakerna så lär Rashford få fortsätta ett tag till.
Jesse Lingards första halvlek gjorde inte många glada. I andra halvlek spelar han upp sig och fixar straffen som han själv nätar på och rullar kallt in 5-1. Anthony Martial såg ut att åter trivas i sin roll ute till vänster och ett minimalt leende letade sig fram när han satte 3-1. Phil Jones gjorde på intet sätt bort sig bredvid Victor Lindelöf, men samtidigt tror jag inte att Solskjaer är främmande för att matcha Eric Bailly när matchschemat tätnar. Frågan är kanske hur Juan Mata och Marouane Fellaini tänker. Mittfältet ter sig för trångt för Fellaini om det fortsätter som nu, medan Mata som vi tidigare diskuterade trots allt är för långsam för att ta en högerytter i ett offensivt lagt United under Solskjaer. Det blir en minst sagt intressant vinter.