Manchester United och AC Milan gjorde upp i International Champions Cups sista omgång och efter oavgjort vid full tid kunde United till slut titulera sig segrare efter att ha varit hundraprocentiga från straffpunkten. Genrepet är därmed avklarat och med en dryg vecka kvar till ligapremiären finns ändå ett och annat frågetecken att räta ut.
Första halvlek
Det är väl ett relativt rättvist påstående att de bägge lagen hade varsin del av första halvlek. United inledde klart bäst och visade upp god energi och intensitet, vilket också lönade sig då Marcus Rashford utnyttjade sin fart och tog sig in från vänsterytterposition och borrade in bollen i Donnarummas bortre hörn.
Apropå Rashford var det även intressant att se honom ihop med Anthony Martial i ett tvåmannaanfall. Känslan är att de båda kan ha någonting på gång efter en lovande försäsong. Positionsmässigt tenderar de ofta att göra upp om samma platser, om det så är på vänsterkanten eller längst fram.
Att vi kan få se dem tillsammans bredvid varandra känns spännande, och på intet sätt orimligt heller. Med Martials finess och förmåga att hålla fast bollen bör Rashford direkta och raka spel vara ett bra komplement, och vice versa.
Milan tog dock över matchen mer och mer, kanske som ett resultat av Uniteds intensiva pressande och att vissa spelare inte är direkt klippt och skurna för den typen av försvarsspel.
Nog för att Susos kvitteringsmål såg snyggt ut för ögat, så såg det faktiskt inte helt otagbart ut för de Gea. Hursomhelst, när italienarna utjämnade tog man även över taktpinnen ganska rejält och tryckte ner United allt lägre i banan, något som höll i sig även in i andra halvlek.
Andra halvlek
Som sagt, Milan fortsatte andra halvlek på ungefär samma vis som man slutade den första, inte för att man på något sätt kontrollerade matchbilden, men man kom till flest lägen och egentligen kändes det mest som en tidsfråga innan 2-1 skulle komma. De Gea stod emot och fick göra ett par bra ingripanden, men överlistades till slut av Castillejo, och kanske i störst mån av Lindelöf, som fick bollen på sig innan den sökte sig in.
Förändringen tyckte jag ändå kom i och med det osexiga fenomenet att byta nästan halva laget på samma gång. Mittfältet blev genast rörligare när Fred kom in på bekostnad av Matic, Lingard bidrog med energi och James med fart. Kvitteringen kom sedan helt logiskt efter ett fint anfall som inbytte Lingard avslutade.
När United dessutom hade momentum passade Ole på att byta in ungtupparna Gomes och Greenwood. Säkert inte bara för bytandes skull, utan för att de faktiskt har något att bidra med. Även om det bara blev dryga tio minuter tycker jag de hann visa upp en hel del, inte minst Gomes. Jag gillar att hitta små behållningar i matcher, sådant som man reagerar på för stunden men sedan släpper. Minns ni när just Gomes skickade milanförsvararna att köpa korv med sitt bolltrollande i slutskedet? Jisses vilka fötter.
Straffarna
Matchen slutade alltsÃ¥ oavgjort och gick till straffar, lite onödigt kan tyckas, men när det ändÃ¥ är helt betydelselöst sÃ¥ blir det ju en liten krydda. Och när man dessutom slÃ¥r straffarna som man gjorde (ja, bÃ¥da lagen) sÃ¥ blir det ju faktiskt nÃ¥got ganska trevligt att titta pÃ¥. Kul ocksÃ¥ att det var just James som fick äran att slÃ¥ in den avgörande straffen pÃ¥ “hemmaplan”.
De Gea gick i vanlig ordning inte rätt många gånger, men gjorde så på den avgörande straffen från Maldini Jr. Den räddningen är på det stora hela kanske inte mycket för världen, men jag tror ändå det var ett viktigt moment för spanjoren som fortsatt håller på att bygga upp sitt skadade självförtroende från förra säsongen.
Det är för övrigt kul att dra paralleller, noterade ni att Gomes gjorde en kopia av Owen Hargreaves straff i Champions League-finalen 2008?
Fortfarande ett par frågetecken
Ole Gunnar Solskjaer valde att ställa ut en startelva innehållandes en del frågetecken. En aning oroande med tanke på att ligapremiären nu endast är en dryg vecka bort.
Det är nog många, mig själv inkluderad, som för tillfället kliar sig i huvudet och undrar vad det är vi får se. Inte för att spelet eller den taktiska dispositionen nödvändigtvis såg särdeles taskig ut, men håller Ole Gunnar fortfarande på att söker svar? Det känns som det.
Den spelare som exemplifierar ovissheten som upplevs tycker jag framför allt är Marcos Rojo. Han har inte utmärkt sig under försäsongen och inte dessförinnan heller. Men det här var alltså genrepet, och att argentinaren då kamperar ihop med Lindelöf i backlinjen får nästan varningsklockorna att ringa lite. Och att hoppas på Harry Maguire till premiären är nog dessutom att hoppas på för mycket.
En annan som inte stärkt sina aktier efter den här försäsongen, och inte heller efter dagens match är Nemanja Matic. Han gör inte många knop för tillfället och frågan är om han kommer hänga med när tempot skruvas upp ytterligare när säsongen drar igång, jag ställer mig tveksam till det.
Men en slutsats vi nog kan dra gällande laget efter dagens match är att de spelare som gjorde 90 minuter sannolikt är tänkta att starta mot Chelsea. Här kan vi alltså räkna in de Gea, Shaw, Lindelöf och McTominay, men konstigt vore det ju också om inte Rashford, Martial och sist men inte minst Wan-Bissaka (som blev utbytta) är tilltänkta, där för övrigt den sistnämnde, i mina ögon, var en av planens bäste.