Kontraktsförlängningarna fortsätter att droppa in. PÃ¥ onsdagskvällen meddelade Manchester United att Victor Lindelöf ”förblir” klubben trogen. Nu var det kanske ingen som hade tvivlat pÃ¥ det i alla fall, men Lindelöfs förlängda kontrakt känns som ett statement kring vem som är Harry Maguires vapendragare nu och i framtiden. Samtidigt fÃ¥r man frÃ¥ga sig vart klubben, än en gÃ¥ng, har brÃ¥ttom.
Vi har vant oss vid att våra mittbackar skriver de mest märkliga kontrakt under de mest märkliga tidpunkter. I februari i år skrev Phil Jones på ett kontrakt som binder honom till klubben fram till sommaren 2023. En dryg månad tidigare hade Chris Smalling förlängt sitt kontrakt till och med sommaren 2022. Då hade chocken knappt lagt sig efter det att Marcos Rojo i mars samma år hade förlängt sitt kontrakt med United fram till och med år 2021. Kontrakten skrevs under Mourinhos regim och alla vet vi vad de utmynnat eller kommer att utmynna i.
Phil Jones spelar fjärdefiol bakom Harry Maguire, Victor Lindelöf och Axel Tuanzebe. Chris Smalling har förmodligen spelat sin sista match för United och är utlånad till Roma. Marcos Rojos största önskan verkar vara att gå till Everton. Helst igår. Förlängningarna får alltså sägas ha varit ogrundade men i linje med vad Ed Woodward och Mourinho presterade under den tid som var.
När Victor Lindelöf den 18 september 2019 förlänger sitt redan långa kontrakt med United så är Woodward kvar medan Mourinho inte är det. Känslan är konstigt nog den att kontraktet knappast hade kommit till under Mourinho men att det ändå känns lite märkligt. Visst, Lindelöf är en bättre och högre värderad spelare än någon av de ovan nämnda, men samtidigt fanns betänketiden där från bägge parter. Svenskens gamla kontrakt löpte ändå tre år framåt i tiden.
Som med så mycket annat så handlar det självfallet främst om att markera, att signalera att man tror på en spelare och att denne är en byggsten i det lag som en dag ska återerövra kungatronen inom engelsk fotboll. Samtidigt är det ett försiktigt litet långfinger gentemot konkurenterna om positionen bredvid Maguire, en signal om att det är Lindelöf som Solskjaer tror på. Frågan man ändå ställer sig är om det verkligen var så här bråttom?
Victor Lindelöf har under sin tid i United gått från att ha varit direkt svag till att vara rätt okej. Lindelöf är en spelare som är beroende av sin miljö på ett sätt som Maguire inte är. Han behöver en trygg hand att hålla då det blåser snålt, han behöver en hyfsat positionssäker kollega att luta sig mot när det ska spelas duellspel och han behöver den där städgumman jämte sig som förmår att åtminstone ibland reda upp defensiva misstag.
FrÃ¥gan är dÃ¥ om det verkligen var av nöden att förlänga kontraktet med en spelare som är just rätt okej. Jag hade hellre sett denna säsong som en utvärderingssäsong för firma Maguire-Lindelöf och att det den här tiden nästa Ã¥r fattats ett beslut om ”Vigges” framtid. Sommarens rykten om Barcelona kändes aldrig riktigt genuina och sett till vilka problem han haft i just duell- och luftspelet denna höst är det knappast sÃ¥ att han gjort sig mer attraktiv ute i Europa.
Samtidigt är det förstås lite som att gnälla över att få för många presenter på födelsedagen. Det är förstås, ur svensk synvinkel, fantastiskt att en klubb som Manchester United satsar och tror på en svensk som ändå får sägas ha haft en rätt imponerande utvecklingskurva. Emil Krafths skada inför U21-EM 2015 gav Lindelöf chansen på den europeiska scenen, en chans han förvaltade väl och fortsätter att förvalta. Framtiden får utvisa hur väl han förvaltar de kommande fyra åren på Old Trafford. Det hinner, som sagt, rinna en hel del vatten under broarna innan vi är där.