I en stund av högt muttrande i mitt egna hem gällande vem och vad jag skulle hacka pÃ¥ i nästa krönika blev jag snabbt avbruten av min andra halva, ”du klagar sÃ¥ mycket pÃ¥ Ole och Manchester, kan du istället inte skriva nÃ¥got positivt?”. I skrivande stund är det här nÃ¥gra dagar senare, en färsk förlust mot ett Newcastle med bröderna Longstaff lämnade efter sig en kvarhängande acetonsmak i munnen. Positivt, positivt, positivt. Jag letar och försöker greppa varenda litet positivt halmstrÃ¥ en höstvinter i norr kan ge mig. ”Vi spelar Juniorer”, ”Vi släpper in lite mÃ¥l”, ”De Gea förlängde ju ändÃ¥ med oss”. Men i ärlighetens namn är hösten kallare än nÃ¥gonsin just nu. Jag behöver en form av yang till min negativa ying, men varken Ole, Rashford, Fred eller Juan Mata hjälper mig. Embed from Getty Images Samtidigt som miljoner fans överallt i världen köper biljetter, matchtröjor och ser matcher pÃ¥ TV genom dyra abonnemang, sÃ¥ vet jag att vi fortfarande är en av världens största och rikaste klubbar. Men just nu känns det som att klubben behandlas som en bank, en bank för ägare och investerare, en bank som inte skyr nÃ¥gra medel för att fÃ¥ sin utdelning. Att titta pÃ¥ Manchester United, kväll, helg eller pÃ¥ jobbet börjar kännas mer och mer som en syssla än ett nöje. Depression slÃ¥r vanligtvis in när ens förväntningar har brutits om och om och om och om igen. Manchester United, min drog, en drog som jag vet är bÃ¥de fysisk och psykiskt dÃ¥lig för mig själv, men ändÃ¥ tar jag den, jag mÃ¥ste ha den, Stockholmssyndromet kickar in. Jag tillbringar hela sommaren, scoutar, tittar pÃ¥ matcher, uppdaterar nyheter och sillybloggar tills fingrarna krampar och F5-knappen gÃ¥r sönder. Jag blir som ett barn och räknar timmarna tills den första matchdagen. Och i slutet av september är vi redan borträknade frÃ¥n topp-4 striden, Ã¥r efter Ã¥r. Ingenting kommer att hända sÃ¥vida pengarna fortsätter att strömma in. Jag är inte den som hÃ¥ller flaggan högst och trummar min domedagsarmé mot Glazers och ledningen. Jag är inte heller den som hÃ¥ller nÃ¥gon agenda mot Solskjaer eftersom att jag tycker det är för tidigt för att döma ut norrmannen. Det jag egentligen frÃ¥gar mig själv, mer ofta än sällan, är om det här ens är en fotbollsklubb längre? Är det här standarden numer? Det här är ingen torftig skördeperiod som försvinner om nÃ¥gra mÃ¥nader när det regnar igen. Det händer om och om och om igen. Det fungerar inte att ladda sitt skylla-finger som ett maskingevär och avfyra det mot Ole, Ferguson, Glazers, Woodward, Rashord, Pogba och gubben med ölmagen pÃ¥ läktaren. Det kommer alltid att finnas en syndabock, frÃ¥gan är bara vem det blir, och just nu är siktet riktat mot Solskjaer. Jag känner ett medlidande med fansen som reser med laget runt om i världen och spenderar, ja, vem vet hur mycket pengar pÃ¥ att se just Manchester United samtidigt som ägarna och styrelsen sitter skamlöst och gör ingenting utöver att fylla pÃ¥ deras redan fulla fickor med hÃ¥rt förvärvade pengar frÃ¥n lojala supportrar. Embed from Getty Images Jag vet inte hur ni andra känner er, men jag är trött, utmattad, kanske är jag bara beroende och i behov av en undsättning. Kanske blir landslagsuppehÃ¥llet min avtändning. Jag började att följa Manchester United 2005, förmodligen senare än de flesta i det här forumet. Jag fick vara en del av de härliga Ã¥ren med Ferguson, jag fick uppleva en CL-titel med klubben jag älskar mest, kanske var det bara en början av mitt beroende, jag fÃ¥r inte samma kick längre, kanske har jag byggt upp en tolerans? Jag läser, tittar, analyserar mer och mer Manchester United, men kanske matar jag bara mitt eget beroende tills det inte finns nÃ¥gon kärlek kvar. Kanske är matcherna min bromsmedicin och Ole min frälsare. Jag är inte ensam i det här. Du är inte ensam i det här. Vi är inte ensamma i det här. Vi är Manchester United.