Rivalitet föder utveckling. Coca Cola mot Pepsi. USA mot Kina. Messi mot Ronaldo. Det råder inget undantag i brittisk fotboll.
Till helgen vankas Englands svar på Celtic mot Rangers – Manchester United mot Liverpool. Mötet har alltid väckt känslor av spänning och oro. Årets bataljer innehåller dessvärre ett klart överskott av den senare av de två.
Mer än fotboll
Precis som i det skotska Old Firm-derbyt finns det djupare dimensioner än enbart bollsparkande när det kommer till våra två viktigaste matcher om året. Visst har klubbarna turats om att regera fotbolls-England – även om vi naturligtvis suttit på tronen flest gånger – under årtiondena, men hatet går djupare än så.
Manchester och Liverpool ligger belägna i nordvästra England, med bara fem och en halv mil som skiljer dem åt. Under den industriella revolutionen växte de båda städerna. En period var Manchester störst, men allteftersom hamnen i Liverpool blev större växte också stadens befolkning tills man en dag vuxit ikapp och förbi sin granne.
Genom kanaler och järnvägar länkades städerna samman. Råmaterial behövde fraktas från och till hamnen i Liverpool. Förbittringen städerna emellan blev mer påtaglig när köpmän i Manchester finansierade bygget av Manchesters skeppskanal som politiker i Liverpool motsatte sig. Kuriosa är att skeppet i vårt vackra klubbemblem representerar denna historiska skeppskanal.
Kanalen stod färdig 1894, bara tre månader innan det första slutspelsmötet mellan Liverpool och Newton Heath. Resultatet behöver vi inte tala om; det räcker med konstaterandet att Newton Heath plötsligt fann sig relegeras till andradivisionen.
De två städerna är än idag regionala konkurrenter sett till deras respektive önskan att sprida sitt inflytande över intilliggande tätorter. Här kan vi inte mer än föreställa oss att Manchester, precis som inom fotbollen, är de som lyckats bäst.
Framgång i cykler
Sett till fotbollen har vi, som bekant, en långtgående och sammanlänkad historia med Liverpool. Sedan de två klubbarna bildades under slutet av 1800-talet har en konkurrens pyrt likt en glöd i det gröna gräset.
Under de första säsongerna spelade klubbarna från och till i olika divisioner. Då det gick bra för United gick det sämre för Liverpool och tvärtom. När den ena relegerades gick den andra och vann en eller två titlar.
Intressant nog följde denna trend också efter de båda världskrigen. Då Merseyside relegerades till andradivisionen fann United en ny stabilitet under Sir Matt Busby. Först 1962, då Liverpool lyckats ta sig tillbaka till högstaligan, stod de regionala grannarna för första gången i direkt konkurrens med varandra. Mellan -64 och -67 samlade man tillsammans ihop fyra ligatitlar.
De kritiska skärmytslingarna trädde åter i dvala då United efter 1967 stod att bli utan en ligatitel på hela 26 år, samtidigt som Liverpool samlade på sig titel efter titel. Trots de svaga resultaten hade United successivt utvecklat en medieprofil präglad av glamour, som inte alls matchade vad man faktiskt åstadkom på planen. Låter det bekant?
Manchester Uniteds torka på ligafronten replikerades av Liverpool under en period som sträckte sig från -90-talet fram till idag. Som vi alla vet upplevde Manchester United under samma period fantastisk framgång.
Summan av kardemumman
Vad är det som gör att man avskyr Liverpool? Staden, klubben, folket eller supportrarna? En kombination av alltsamman? Gary Neville sammanfattar det hela ganska väl: ”I can’t stand Liverpool. I can’t stand the people. I can’t stand anything to do with them.”
Konkurrensen med Merseyside tycks onekligen vara sammanlänkad med vår framgång. Lika stark som Liverpools trupp för närvarande är, lika svag är vår. Med hänvisning till helgens drabbning är detta en skrämmande tanke. Samtidigt kan den erbjuda viss tröst – historien pekar onekligen åt att vi förr eller senare kommer studsa tillbaka och i samma veva dra undan mattan för “the scousers”.
Jag ber till fotbollsgudarna att det inte ska dröja ytterligare 20 år innan vi nästa gång får lyfta ligapokalen. Även om faktum blir svårare och svårare att förneka för varje vecka som passerar hoppas jag också att det ska dröja ytterligare några decennier innan det blir Liverpools tur igen.
Jag ber till fotbollsgudarna att vi inte ska bli det nya Liverpool. Det finns en anledning till att de inte är omtyckta av några andra i fotbollsvärlden. Trots decennier av motgångar har de hela tiden vidhållit att de är relevanta. ”Det här kommer bli vårt år”. Lyckligtvis är vi än så länge medvetna om våra nuvarande begränsningar – måtte vår självinsikt förbli intakt tills vi är tillbaka i toppen.
Jag ber till fotbollsgudarna att vi inte ska bli förnedrade i helgen. Samtidigt säger självinsikten att det inte kommer bli någon rolig historia. Förra säsongen fick de Mourinho sparkad – ska de lyckas göra oss tränarlösa två gånger på lika många år?
Vad fotbollsgudarna bestämmer ska ske i helgen är bortom vår kontroll. Men oavsett resultat förutsätter jag att utgången förr eller senare blir att den naturliga ordningen återställs; med Manchester United i världstoppen och med Liverpool på en medioker tiondeplacering – i Championship.