Inte så skönt som det låter dock, för 1 januari är det dags igen. Men låt oss njuta av den sista fotbollsrelaterade ångesten för i år, förhoppningsvis på liknande manér som mot Newcastle senast. Instämmer i det som Mats skrev i förra inlägget efter matchen, det är ju faktiskt ganska skönt att kunna få vara uttråkad av ett United med en slö tremålsledning som endast spelar av matchen, än uttråkad på grund av jakt på en osannolik kvittering mot ett random skitlag, typ Watford. Folk har skjutit sig själva för mindre.
Vi har ju konstaterat att Oles United gör sig enormt mycket bättre mot topplagen än mot bottenskrapet, så med lite god vilja skulle man kunna känna sig halvt hoppfull idag. Burnley, som förvisso huserar på en blygsam tolfteplats i tabellen, men trots allt endast ligger 4 poäng bakom oss är riktigt tuffa att möta hemma på Turf Moor, och skulle kunna ge Ole och gänget a run for their money. Av Burnleys sju vinster denna säsong har fem av dem kommit på hemmaplan. Förväntat tungjobbat idag alltså, men förmodligen bara bra då det verkar vara huvudkriteriet för att vi inte ska vara totalt genomusla.
Jag ska ärligt säga att när vi släppte in 0-1 mot Newcastle senast var det första som for genom mitt huvud (tillsammans med ett antal ord man inte säger i kyrkan) nÃ¥got i stil med: “okej, det är en sÃ¥dan här dag – igen.” Fick den där känslan man alltid hade under Moyes-eran dÃ¥ vi slog vartenda rekord som fanns i negativa sammanhang, och tänkte att nÃ¥gon jävel säkert kommer komma dragandes med “det här var Steve Bruces största seger mot United som manager i hela karriären” eller nÃ¥got liknande irrelevant skitsnack. Tack och lov lyckades vi stävja Newcastles uppkäftighet relativt snabbt, och deras fans (nÃ¥gra utav Englands absolut mest rövhÃ¥liga i min mening, tillsammans med Stoke- och Liverpoolsupportrarna) kunde lägga ner sin “sacked in the morning”-sÃ¥ng och fokusera pÃ¥ den välförtjänta förlusten istället.
Att påstå att Paul Pogba låg bakom segern vore kanske att ta i, men Gud vilken höjning i kvalitet på vårt bollförande det blir med honom på plan och spelhumör. Skillnaden blir extra påtaglig när Pereira är på plan. (Det är väl ingen som vid det här laget inte är övertygad om att han måste bort? Skulle väl vara Woodward i så fall..)
Jag kan ärligt inte minnas senast Ole hade en full trupp att välja startelva ifrån, men med Pogba tillbaka blir valmöjligheterna, om inte fler med tanke på McTominays skada, så åtminstone aningen bättre. Jag kommer lämna min spekulerade startelva relativt okommenterad. Gissar följande: De Gea i mål. Young till vänster, Lindelöf och Maguire i mitten och Wan-Bissaka till höger. Centralt på mitten tror jag Matic och Fred, framför dem Pogba. Martial centralt i anfallet, Rashford till vänster och med tilltro till Oles (förvisso obefintliga) cojones: Greenwood till höger. Jag kräver Greenwood från start helt enkelt.
Efter matchen får ni gosa med Mats här i bloggen, och jag passar på att tacka för i år. Tack för att ni läser och står ut, gott nytt år Unitedvänner.