Omstarten efter ”semestern” slutade pÃ¥ samma sätt som den gjorde efter den riktiga semestern i somras.
Från 4-0 till 2-0 och vi är lika uppspelta för det.
United smockade till Chelsea och hoppet om Champions Leaguespel i höst kommer sannolikt att leva genom hela squeaky bum time-våren.
Wow:
- Harry Maguire flög in på ett sätt vi inte sett sedan Nemanja Vidics dagar. Och då ska vi minnas att hans högerben flög ut på ett sätt som vi inte sett sedan … tja, jag minns inte.
- Tre raka mot Chelsea alltså. Detta Chelsea som vi haft så förtvivlat svårt emot genom åren. Det går inte att bli annat än imponerad.
Bravo!
- Brandon Williams. Killen går inte att oälska om man är Unitedsupporter.
- Bruno Fernandes högerdojja är som väntat bra mycket bättre än mÃ¥nga (allas?) andras i Manchester Uniteds stall. Inte bara för att United ÄNTLIGEN gjorde mÃ¥l pÃ¥ en klassisk hörna-nicka-variant och inte bara för att hans luriga frirspark var en stolpdel frÃ¥n att överlista Caballero – utan för att hans till synes enkla passningar är nÃ¥gonting annat än det vi vant oss vid. Sen gör det inte ont att känna en ”Beckham”-känsla när vi fÃ¥r lägen, vare sig det är hörna eller frispark.
- Många andra och jag har kritiserat Aron Wan-Bissakas offensiv varit under stora delar av säsongen, men han blixtrar till ibland som han gjorde också mot Chelsea. Hans patenterade Cruyffinter, som oftast slutar med en passning snett inåt bakåt till Matic, gick denna gång i dubbel form innan han levererade till Martial…
- … som poppade upp och styrde in bollen (och Caballero) i mål i nästan slow motion-fart. Dessförinnan syntes han knappt – och sen försvann han igen. In och ut. Det räcker en sån här kväll.
- Defensiven överlag: United såg – mot ett visserligen blekt och skadedrabbat Chelsea – ut som att de i mångt och mycket visste hur de skulle uppträda i försvarsspelet. Nollan kom som ett brev på posten och bortsett från Mounts Fernandes-kopia var det aldrig tokfarligt framför De Gea.
Okej, till slut:
- Luke Shaw funkar avsevärt mycket bättre till vänster i en trebackslinje än som vänsterback i en fyrbacksdito. Han gjorde en blek första halvlek, men spelade upp sig rejält efter paus.
- Anthony Martial sÃ¥gs knappt till under matchen överhuvudtaget, men vi sÃ¥g hans huvud när det väl behövdes. Han är uppe i 12 mÃ¥l pÃ¥ 28 ligamatcher, vilket fÃ¥r anses som fullt godkänt – men nÃ¥gonting gnager över att vi inte fÃ¥r ut mer av honom. Samtidigt: Herregud – grabben ”avgjorde” pÃ¥ Stamford Bridge.
- Vi vet efter de år som gått, även när vi inte sett honom, vad vi får av Eric Bailly. Han kan köra snurrfinter i eget straffområde, göra monsterbrytningar och lämna bort bollen på silverfat inom loppet av fem minuter. Han hade passat alldeles utmärkt i ett självspelande-piano-United, men blir en säkerhetsrisk i denna upplaga. Samtidigt: Jag älskar att se honom vara bra. Man kan antingen få se honom snurra upp motståndaranfallare på läktaren, men lika gärna få se honom bocka och lägga upp bollen på straffpunkten åt det andra laget.
Härligt:
- Kaptenens förklaring till sparken i skrevet efter matchen var lite gullig. Hans blick i golvet sa liksom allt. Han vet.
- VAR-kvällen var en härlig sÃ¥dan. Maguire borde rimligen ha blivit utvisad och Azpilicuetas regelbrott kunde mycket väl ha dömts som en ”knuff in i knuffen” – men allt gick Uniteds väg.
Nja:
- Nemanja Matic såg oväntat ganska pigg ut innan vinteruppehållet och behöll – inte helt oförtjänt alltså – sin startplats mot sin gamla klubb. Men oj, vad det såg virrigt, trögt och gammalt ut.
Sist:
- Odion Ighalo kunde ha fått en drömdebut
- Mino Raiola droppar alltså de kommentarerna strax innan avspark på Stamford Bridge. Livet för United kommer att bli bra mycket enklare när han flyttat både sig själv och Pogba så långt från klubben som det går att komma.
- United är, trots allt, sjua i ligan, vilket får anses som passande med tanke på de snart sju år som gått sedan Sir Alex sa farväl. Men det är ju aldrig passande på riktigt.
- Club Brügge på torsdag alltså. Bring the Belgians on!