I maj 2003 bärgade Manchester United sin 15:e ligatitel – men vägen dit var allt annat än rak. Efter att säsongen innan ha stått för klubbens sämsta ligaplacering någonsin i Premier League, som trea, hade Sir Alex Ferguson endast ett mål i sikte. Han skulle sätta Manchester United högst upp på prispallen ännu en gång.
Uniteds manager, då 61 år gammal, kritade på ett nytt avtal vilket skulle betyda minst tre ytterligare år vid rodret. Han såg även till att klubben slog den engelska fotbollens transferrekord när Leeds stjärnskott till mittback, Rio Ferdinand, värvades in. Priset på 29,1 miljoner pund blev således också en ny världsrekordsumma för en försvarare.
I övrigt tog United det tämligen lugnt på transfermarknaden inför den här säsongen. Dwight Yorke såldes under sommaren till Blackburn Rovers för två miljoner pund, medan målvakten Nick Culkin släpptes gratis. Utöver Ferdinand värvades endast en spelare in, och det en reservmålvakt vid namn Ricardo från Real Valladolid. Bland utlåningarna finner vi en viss Bojan Djordjic, som skulle få tillbringa den här säsongen på lån i AGF Århus.
Trots ett rekordtillskott i truppen skulle inte resan till den åtråvärda ligapokalen visa sig bli särskilt enkel. Efter jul låg United hela sju poäng bakom förra säsongens vinnare i form av Arsene Wengers Arsenal. När februari blev till mars, och säsongen stod i sin linda, befann sig Manchester United fortfarande fem poäng bakom förstaplatsen. Vad som skedde härnäst, när laget reste sig på alla fyra, var inget annat än imponerande. Men mer om det senare – vi tar det från början.
Den trubbiga starten
Efter en resultatmässigt snudd på perfekt försäsong, med endast en uddamålsförlust mot Ajax som plump, inleddes Premier Leagues första omgång med en krampaktig seger mot West Bromwich på Old Trafford. Ole Gunnar Solskjaer – som så många gånger förr – såg till att frälsa laget från bänken genom sitt 1–0-mål i minut 78.
De nästkommande fem matcherna var raka motsatsen till en dans på rosor (dans på legoklossar?). Endast en seger på de drabbningarna innebar en tiondeplats i ligan och långtifrån muntra miner. Särskilt då den sista matchen, en 1–0-förlust mot Leeds på bortaplan, sved extra hårt. Klubbens där och då sämsta start under Premier League-eran var ett faktum.
Men så, till sist, började maskineriet ticka i gång så sakteliga. United lyckades vinna sin tredje match för säsongen när resultatet skrevs till 1–0 (det hade samtliga segrar gjort vid det här laget) mot Tottenham på hemmaplan. Precis som vid hemmavinsten mot Middlesbrough var det Ruud Van Nistelrooy som förvaltade en straff på bästa sätt. Följaktligen blev det segrar mot både Charlton och Everton med resultaten 3–1 och 3–0. Nu var väl ändå laget igång på riktigt?
Icke. Ytterligare en period på fem matcher lämnade United segerlösa i fyra av försöken. Den enda segern kom mot Southampton på hemmaplan, där Diego Forlán ordnade trepoängaren i den 85:e minuten. Derbyförlusten mot Manchester City en vecka senare satte ytterligare käppar i hjulet och United var inte bättre än femma vid det här skedet. Att Liverpool parkerade överst i tabellen gjorde inte saken bättre direkt.
När tomten sedermera hoppat mellan skorstenarna och julmaten var uppäten skulle United möta Middlesbrough på Boxing Day (annandagen). Ännu en förlust inkasserades, säsongens femte för att vara precis, vilket betydde att gapet upp till nu serieledande Arsenal skrevs till hela sju poäng. Men, den krokiga starten skulle snart vara till ända.
Vändningen
Faktum är att 3–1-förlusten mot just Middlesbrough skulle visa sig bli den sista för ligasäsongen. Med 18 matcher kvar skulle inte en enda komma att betyda en nolla i protokollet – och jakten på ligatitel nummer 15 var sannerligen igång.
I mars var avståndet fortsatt tufft, om än inte omöjligt. Fem poäng skulle fortfarande jagas ikapp. När Arsenal endast lyckades vinna två av sju matcher, mellan mitten av mars och början av maj, såg United sin chans och lyckades kliva förbi upp i tabelltoppen.
Nyckelmatcherna är inte svåra att peka ut. Den 5 april skulle United ta sig an Liverpool i ett tufft rivalmöte på Old Trafford. Efter Diego Forláns numera klassiska två mål i vinsten på Anfield i säsongens tidigare möte, fanns det givetvis fog för optimism. Med all rätt. När den blivande skyttekungen, Ruud Van Nistelrooy, sedan gav United ledningen redan efter två minuter var det bara vinst som gällde. Segersiffrorna skrevs till hela 4–0, och nu skulle en vinst mot ligatrean Newcastle på bortaplan betyda serieledning.
När United reste till norra England var det uppenbart att detta skulle bli en extremt viktig match i kampen om titeln. Men trots att Jermaine Jenas gett Newcastle ledningen fanns det ingenting som skulle kunna stoppa United den här dagen heller. De rödklädda hann med att göra hela fyra mål innan paus, där Paul Scholes stod för två av dem, innan segerresultatet skrevs till imponerande 6–2.
Nu återstod endast fem gastkramande omgångar av ligasäsongen – och en av dem skulle spelas mot Arsenal på Highbury. Här snackar vi titelmatch. United kom till spel med tre poängs försprång ner till London-klubben, som dock hade en match tillgodo. Allt utom förlust fick, trots allt, ses som godtagbart i detta skede.
Ruud Van Nistelrooy såg än en gång till att ge United ledningen i den första halvleken, och det en välförtjänt sådan. Efter paus vände däremot Thierry Henry på steken för Arsenal och Arsene Wengers mannar var nu uppe på samma poäng som United. Men bara minuten därpå kunde Ryan Giggs omarkerat nicka in kvitteringen på Solskjaers precisa inlägg. Ett resultat som stod sig matchen ut.
United ledde nu ligan, men med en match mer spelad. Målskillnaden talade samtidigt i Arsenals favör vilket betydde att United fick vända sina förhoppningar till Bolton Wanderers. Arsenal tog ledningen planenligt i hängmatchen med både ett och två mål. Men, förvånansvärt nog (eller?), lyckades de tappa greppet under den sista kvarten och fick nöja sig med ett kryss – till Uniteds glädje.
När United väl hade ena handen på pokalen var det ingen som skulle kunna ta den ifrån dem. Idel vinster i de fyra sista matcherna gav inte Arsenal en minsta liten möjlighet till att komma ikapp. När David Beckham sedermera nätade i säsongens sista match, en 2–1-seger mot Everton på bortaplan, skulle detta visa sig bli hans sista i United-tröjan.
Den åttonde titeln på elva säsonger var nu ett faktum. Sir Alex Ferguson hade lyckats, Manchester United var bäst – igen.
Cupspelet
För att avrunda går vi givetvis igenom säsongens cupspel. FA-cupäventyret blev ingen lyckad historia där United åkte ut redan i den femte rundan efter en förlust mot Arsenal på hemmaplan.
Ligacupspelet var desto roligare – åtminstone tills det vankades final. Efter att ha besegrat Blackburn Rovers över två möten i semifnalen väntade nu Liverpool på Millennium Stadium i Cardiff. Finalen innebar en 2–0-förlust efter att Jerzy Dudek i Liverpool-kassen stått för en monstermatch.
Manchester United fick den här säsongen kvala för att ta sig in i Champions Leagues gruppspel. På den här tiden var det endast ettan och tvåan i Premier League som fick en direktplats. Då United slutat trea säsongen innan fanns nu ett dubbelmöte som hinder för att ta sig in i turneringen. Där väntade ungerska Zalaegerszeg.
Efter förlust i bortamötet, med 1–0, var United piskade att vinna på Old Trafford. Detta gjordes med bravur. Hela 5–0 innebar ett gruppspel där Bayer Leverkusen, Maccabi Haifa och Olympiacos väntade. Den gruppen vanns tämligen enkelt och resultatraden skrevs till fem vinster och en förlust. Nu väntade ytterligare ett gruppspel innehavande Juventus, Basel och Deportivo La Coruña.
United lyckades även vinna detta gruppspel och skulle nu ställas mot Real Madrid – med spelare som Ronaldo, Luis Figo, Roberto Carlos och Zinedine Zidane – i kvartsfinalen. Här tog det till sist stopp efter att ”Los Blancos” lyckats gå vidare på målskillnad. En 3–1-förlust på bortaplan följt av en 4–3-vinst på Old Trafford räckte inte, och United fick dessvärre vänta ytterligare på sin tredje stora europeiska titel.
Men vad gjorde det när allt kommer omkring? Sir Alex Ferguson hade återigen lyckats förnya sig, anpassa sig och kliva förbi sina konkurrenter. Han, och United, befann sig åter överst i den engelska fotbollens finrum.
Säsongen i siffror
Förra titeln
Nästa titel
Manchester United ligatitel 2007: Tillbaka på tronen – för att stanna